Det blev ett öde som sent ska glömmas. Det där mötet som bokades idag kl 13.00 - helt enkelt för att det var det enda vi kunde förstå av varandra per telefon igår. Jag nappade på "söndag klocka ett" för att jag inte lyckades föreslå något annat. Och så blev jag sittande i ytterområdet idag. Som ett exotiskt inslag i segregationen. Tre försök att ringa och påpeka tiden var lönlöst - "ja ja klocka ett" fick jag till svar. Och "lyssna på mig, kloooocka ett okej".

Min somaliska vän är modig tycker jag. Som ringer och försöker konversera på främmande språk. Hur skulle jag nånsin kunna avvärja. I ett teoretisk och omvänt läge skulle inte jag själv våga. Jag som knappt vågar prata engelska på jobbet.

Till slut möttes vi. En timma försent. Och enbart pga av att jag flera gånger hade ringt tillbaka och varit påstridig med "NU". Min vän visade sin mobilklocka. Och menade nog att jag skulle lugna ner mig - den var ju bara 12.58. Turligt nog fanns det folk i rörelse som vi kunde ta tolkhjälp utav. Och chocken över vad sommartid innebär var tydlig. Ursäkterna haglade.

Det var knappast mig det var synd om.