I trapphuset där jag bor, brukar min grannfru och jag övervintra våra pelargoner. Senaste säsongen har hon haft sina på våning ett och jag har haft mina en halvtrappa upp. Igår fixade hon sin balkong och lät blomstren flytta ut.

Under mig har grannen hyrt ut sin lya till en ung och försiktig student. Han ringde på ikväll. Och undrade vart blommorna på våning ett hade tagit vägen. Saken var den att han hade två nycklar till lyan. Den ena hade fått ben och försvunnit och den andra hade hans mamma och han kommit överens om att gömma i en av pelargonerna på våning ett eftersom de gick om varandra och båda behövde komma in i lyan. Och nu var ju blommorna borta!

Jag visste, för mina kära lilla grannfru och jag hade språkats över våra balkongräcken ikväll, att hon var borta på konsert. Däremot hade jag ingen aning om hur dags hon skulle komma hem. Därför fick jag grabbens mobilnummer. Han skulle knalla iväg och vänta på att jag ringde så snart jag hade hört min grannfru komma hem.

Hon kom i chock. Någon nyckel hade inte setts till när hon planterade om sina växter. Och förresten hade hon burit ner ytterkrukorna i källaren. Med lite tid och lite detektivarbete kom ändå nyckeln tillrätta. Jag ringde och jag sms:ade direkt utan att få tag i honom. Jag försökte tillomed försöka få tag i den ordinarie hyresgästen på annan ort utan resultat. Grannfrun intill kom inte till ro utan ringde på och berättade så intensivt om sina tankar och känslor inför att tappa bort en husnyckel, att jag kunde identifiera en aning överdos emapti.

Flera timmar senare stod han här utanför och ringde plötsligt på. Sådär "plötslig" som alla 18-åringar "kan" se ut. Plötslig och självklar på nåt vis. Han blev glad förstås. Och både tackade och bockade. Och jag kunde inte låta bli att skoja med honom:

- Nu när du har hållit igång dina granntanter på det här viset med att leka gömmanyckel en hel kväll, så ska du förstå att vi ser fram emot festen som du kommer att hålla för vår skull.

- Javisst! Vi kan ha den ikväll!