Man kan nästan tro att jag har blivit förföljd av ljud. Uppifrån. Eller iaf blivit överkänslig eller tillomed fixerad. Man skulle kunna tro att jag har drabbats av hyperacusis, men så är faktiskt inte fallet. Hemma blir lillebror lika tokig och upptagen som mig på de små elefantfötterna som startar sin parkettlöpning bittida och inte slutar förrän sent.

Här i övernattningsboendet är det visserligen mer varierat oljud, men inte ett dugg bättre. Det är unga ungdomar som bor däruppe. Sexuella såna om jag säger så. Sexuellt frekventa kan man också säga. Liksom intresserade av interaktiva spel som man troligen använder kroppen som control till. De dunsar inte dåligt. Och inte heller på vettiga tider. De vaknar liksom först när en annan är på väg in i koma. Vi har diamteralt olika dygnsrytm. Och precis lika diffade normer.

Igår, måndag kväll, körde de igång en fest hur sent som helst. Det lät som om de hade trevligt. Höga samtalstoner - för att överrösta musiken förstås - och skratt o glam. Mycket folk tror jag. Som dansade. Själva hade värdparet dansat innan gästerna anlände kan vi säga. Sängkammarvalsen.

Själv har jag precis fullt upp med att hålla tinnitus-psykosen stången. Det är ett liv i högerörat som snart går förbi mitt förstånd. Och inte vågar jag lyssna på musik i lurar heller. Dels är jag rädd att det förvärrar den kraschade trumhinnan och dels kan jag inte tänka mig att den här hjärnan kan koppla av i insomningsögonblicket om jag matar på med härliga toner och favoritlåtar just då. Jag brukar ju istället "trötta ut" skallen med ljud innan det är dags att knoppa in.

Nu är det bara så att inget ljud kan vara värre än det från en laptop. Och här i övernattningslyan har jag inget annat alternativ. Eller hade inte. Idag har jag shoppat. I hällande regn och åska har jag gjort city. Och köpt mig högtalare. Trådlösa. Som kan få avleda vart än jag befinner mig. Med rätt ljud.

Längtar hem. Inser ju att jag kan dansa i badkaret med dem här. Stereoljud i mitt annars så ruttna badrum. Vilken grej.