Förfirade tossiga morsan på mors dag redan idag, eftersom jag inte är i närheten när den stora kommersen infaller. Det är inte bara hon som blir glad när man kommer dit, alla blir glada. Lite som om man damp ner på dagis bland nyfikna kottar. De var hela fyra tanter som slet upp blomsterförpackningen jag hade med mig. Samtidigt. Ålder spelar ingen roll, börjar man prata och som idag; fråga de gamla om de t.ex vill åka med på motorcykeln så svarar de "nej, jag ska gå hem till min mamma nu".

Min tossiga morsa, som för övrigt inte var katastrofalt tossig just idag, presenterar sig själv som personal och mig som dotter så snart någon tittar åt ens håll. En boende från en annan avdelning, en sån som "vandrar" anslöt sig. En som jag vet att morsan "brukar" irritera sig på. Hennes kompetens på "jobbet" måste ses en aning tunn. Demenssjukdomar tycks hon inte identifiera alls. Med min hjälp språkades vi ändå alla tre tillsammans en hyggligt lång stund. Utan att säga ett enda smack kan jag påstå. Rappakalja från början till slut.

Jag sa det till mamma sen, att det är så ledsamt när sjukdomar gör att man inte kan hålla röd tråd mer än i max fem sekunder. Att jag själv inte vill ha det så i framtiden. Att det är ovärdigt. Hon svarade:

- Ja, det är möjligt, men sörj inte över det redan nu. Ta till dig att NN inte verkar märka det alls själv. Där vilar ju inga ledsamheter, det ser du väl!

Att det sen kändes kymigt att brygga kaffe i hennes lägenhet är en annan historia. Eller, det blev inget kaffe. Den var nämligen laddad med både vatten och kaffepulver - i själva vattenbehållaren. För kanske två månader sedan. Och stod på jäsning nu kan vi säga. Med grönt ludd som ytskikt. Samma samma förresten. Inget hon är ledsen för. Hon har nämligen inte märkt det själv.