Det kan nog ses som både lite omoraliskt och ganska mycket ohälsosamt. När sjukvårdspersonal liksom korridorkonsulterar varandra. Dels för att det ju både tar effektivitet och ekonomi ifrån huvudmannen och de som vården istället är tänkt att tillfalla - när systrar och bröder konsulterar varann - och dels att det ju aldrig riktigt egentligen blir genomfört så som man i sin specifika yrkesutövning gör enligt regelboken. Om jag får gissa är det ganska vanligt att systrar påpekar vad de vill behandlas med. Och inte så sällan när "det" s.a.s redan har gått för långt. I alla fall jag. För nu är det dags att erkänna. Doktorinnan på Kvartersakuten idag kastade sig bakåt och sa med mycket myndig stämma:

- OJ - det var en magnifik öroninflammation - den värsta jag har sett nån gång - trumhinnan är perforerad  - och det väller ut var ur den!




Hos Medstop bad apotekaren om min legitimation för att knappa fram mitt e-receptet och sa:

- OJ, det var en hiskelig ordination, får jag fråga - vad är det som ska botas på detta aggressiva vis?


Sex gram Kåvepenin om dagen är en dos som jag själv aldrig har hört talas om. Det är mucho. Mycket mucho. Och vi snackar antagligen ett bukras ur högre skolan inom ett par dagar. För en pangad trumhinna. Hjälp alltså.

Och dessutom ska jag fortsätta med örondropparna, nässpray, Rinexin och Ibumetin. Jag är i chock. Så sjuk har jag verkligen inte känt mig. Jag sökte ju bara för att det aldrig gav sig. Tolv dagar senare med ovanstående kur har bara lett till grav hörselnedsättning på höger, och lite diffus värk i huvet nånstans, men man vänjer sig ganska fort.
 
Hon doktorn, sa att jag skulle vara sjukskriven idag och imorgon. Magen ska komma att göra ont. Jag kunde räkna med att bli sjuk. Inte riktigt synkat med mig och min inställning. Jag gillar att arbeta. Jag gillar mycket att arbeta där jag är just nu och jag gillar mina arbetskamrater.

Fast imorrn blir det så. Nu värker det som om djävulen har flyttat in. Och tinnitusen är inte nådig. Jag ger mig. En sjukdag kan få gå. Och om en månad ska jag på återbesök. Det är inte alldeles säkert att trumhinnan läker ihop sa hon. Och isf skulle jag skickas till specialist. Om jag ändå hade varit klok nog att göra som vanligt folk. Dvs inrättat mig i epitetet patient - och vänt mig till rätt instans på momangen, så hade det ju inte ha behövts bli så förbaskat avancerat.