Hur kommer det sig att det aldrig tar slut på krutet i fyrverkerilådorna? Eller hur mycket pengar har folk lagt ner på sina bomber egentligen? På min gata i stan började de att skjuta vid 23:30. Riktiga pjäser alltså. Ettöres och kinapuffarna som avgått hela kvällen räknas ju inte. Jag menar de med ansenlig stubin. Såna man köper i låda. De har nu avfyrats i jämn strid under 80 minuters tid. Och som grädde på moset överröstade ju kommunens miljonprojekt vid tolvslaget. Där kan man snacka bomber...   Än fortsätter de medelmåttiga raketerna både att höras och lysa upp.



Visst är det fint med fyrverkeri. Jättefint.
Tjocka fröken Strössel, min gamla katta är dock inte så road. Hon är snarare oroad. Inte för hur mycket stålar som försvinner upp i blixt och dunder, som sin matte, utan för att det antagligen känns förskräckligt otäckt. Så, tack - nu räcker det.

Det är inte riktigt fix färdigt ännu. Ett berg av klappar ska bli inslagna och skinkan som står i ugnen ska ju avsmakas - det bästa med hela julen, att smaka av den ljumna nygriljerade skinkan. Annars så. Är mitt sinne i stil med narcissisten Anna Anka´s. Jag är nöjd med mig själv helt enkelt. Inte så grandios som henne kanske, jag inser ju att jag delar mitt dagsverke med de flesta i min ålder, men när kakorna är bakade så vittnar de om att det snart är jul.



Kakorna är så fina i sina burkar. Jag gillar gammaldags kakbjudningar. Och jag gillar att ha dem i plåtburkar. Det är nåt varmt, troget och genuint över det hela. Och en sann rikedom.

Hade ju ransonerat bort det mesta av mina jultraditioner i år. Ändå är jag ikväll med gran. Inte pyntad ännu, men med ljusslinga. En ny.



Kör budgetvarianten istället. Kom nämligen in på Plantagen och hade eventuellt tänkt mig en kvast tallris eller så. Då körde de utförsäljning. Allt julbetonat förutom levande materia med 50% rabatt. Så det fick bli en "konstgran" modell 1,5meter. Den är riktigt näpen och pryder sin plats med mer än väl. En gammal träbobin kom till pass och därmed kom granen upp en bit. Så att man också ser den nya fina ljusslingan ordentligt. Den som kostade hela 15kr hos Rusta.

Varför är jul så förknippat med dåligt samvete?
Jag hade satt så många stopp och ransoneringar. Ändå står jag här nu, mitt i natten, med kakdeg upp till knäna. Fast, jag är lite smartare än annars. Jag halverar varje recept. Och "faktiskt" får en sort stryka på foten i år. Dessutom blir det inget saffransbröd. En saffranskaka kanhända, men inget vetebröd. Och ingen pastej, heminlagd sill, hemgjord korv, sillsallad, brunkål, ris a la malta och ingen ischoklad.

Jag känner mig duktig ändå.

Nu är hon på gång, nu är hon på gång...



Edit: bara en till...

Har den senaste månaden försökt hålla mig till ett tillfälligt köpstopp.
Det är enkelt. Hur enkelt som helst faktiskt. Och jag tänker fortsätta ett tag till.

Jag vet att en del, kanske ganska många liksom måste ha köpstopp, av ekonomiska skäl. Det här handlar om något annat. Jag är urtrött på grejor. Både de som fyller mina utrymmen och det nya som finns att tillgå. Det liksom kräver mig på luft och svängrum.

När jag kunde räkna till åtta olika stajlingprodukter till håret, tre pågående tandkrämer, fyra inpackningar, otaliga läppstift, fyra foundations, fem mascaror, sju skurmedel, tre blomstergödningar och inte längre får plats med mina kläder i garderoberna: var det dags.

Och det är skönt. Jätteskönt!
Idag blev det en hylla ledig i badrumsskåpet. Närapå i alla fall.
Och det är inga problem i klädbutikerna eftersom hela höstkollektionen verkar vara lila och jag rent av hatar lila kläder.

Jag har saker, grejor, ägodelar och tillbehör i överflöd.
Att handla är att kicka sig en aning.
Det kan jag fortsätta med, men det måste inte vara hygienartiklar, kläder och attribut.

Jag får handla färska snittblommor på fredagarna. Och jag får handla kläder om jag först engagerar mig i vad som finns och kastar något som inte används. Men allt som är förpackat, måste noga tänkas igenom om det behövs och ska handlas in.

Det gör det inte.
På länge.

Allt som redan finns skall återanvändas. Till och med de "gamla" läppstiften.

Min kompis familj hade en tax.
Vi var i tolvårsåldern. Taxen ungefär detsamma.
Så en kväll när jag skulle cykla hem hade taxen tagit mina vantar till sin korg. Hon var en ganska trevlig vovve och att jag skulle vara rädd för henne fanns inte. Så, jag gick till korgen, lutade mig fram och tog vantarna. Naturligtvis högg hon mig. Vantarna hade utanför min vetskap omvandlats till valpar. Jycken var skendrräktig. Sedan den dagen är min inställning till just taxar ambivalent. De är roliga att se på, men jag har inte velat gå i närkamp...



En morgon ganska nyligen fick jag tvärt svänga höger istället för gängse kurva åt andra hållet med min cykel på morgonen för att inte dundra rakt in i sopbilen. Lagom som jag svängde var det centimetrar från att jag istället prejade en tax. Så det blev tvärnit.
Taxen var lös. Matten kommenderade "stanna" och hon tvärnitade. Jag log för mig själv och tog ett steg framåt. Det blev för trångt och innan jag han blinka sa matten: "backa". Mina smilband räckte knappt till. Vovven gjorde en moonwalk!
Två gånger dessutom. Dressyr på en tax, det hör liksom inte till vanligheterna.

Sen dess har jag inte sett vare sig matten eller taxen.
Förrän idag. När jag kom hem och de satt på gräset här utanför.
Matte, mamma tax och fyra sexveckors tigrerade taxbebisar. En hona och tre hanar. Alla lika glada, mjuka, söta och kanske framförallt socialt kompetenta. Jag är genompussad för lång tid framöver kan man säga. Hoppas kunna fota dem någon dag.

Och så fick jag veta att tiken på 3½ år dels vunnit SM i spårning och att hon dessutom är utordentligt duktig och numera tränad i dressyrkursen. Dessutom skäller hon aldrig och fungerar som hästhund när matte är i stallet. Nu vill jag ha en tax!

Är det storleken som är avgörande för hur mycket hund man har?
Knappast!