Elak
Den tossiga morsan ser till att mina epitet uppdateras. Nu är jag inte bara mamma till min mamma, städerska, inköpare, tvätterska, sophanterare, duscherska, smörjerska, chaufför, matlagerska, vattnare, frisör, kulturarbetare och privat ombud. Nu är jag elak också. 
Jag ska inte bry mig. Och gör det egentligen inte.
Men det är tråkigt att återigen få sig till livs att alla ovanstående insatser inte räknas. Hon säger aldrig att det jag gör för henne är bra. Och det har hon aldrig gjort. Oavsett hur mycket jag har presterat i mitt liv har det alltid kunnat gjorts bättre. Särskilt av nån annan. Och hon har aldrig dragit sig för att kritisera mig. Särskilt inför övriga anhöriga. Som samtliga gör minsta möjliga insats för henne.
Nu togs hon på utflykt. Vilket i verkligheten innebar så hårresande förberedelser att de är för avancerade att berätta om här. Boysen var förväntansfulla. Och mycket hjälpsamma. De är ovana men fascinerade av gamla människor. Tanten skulle på plats förflyttas över en mindre bro utan räcke. Storebror gick före med rollatorn och jag: hennes personliga assistent gick efter och bakom. Allt gick bra, till sista steget då hon snubblade till. Reflexmässigt tog jag tag i hennes arm och hon hamnade på plana fötter.
Men hon skrek och tjöt som ett litet barn. Storebror skrattade eftersom han trodde att hon skojade. Och sen kom alla sotiga okvädingsord och jag ombads att fara åt varmare hållplaster. Incidenten sammanfattas nu till:
"Airam är så elak, hon nyper mig så att jag blir alldeles blå om armarna"
Det är klart att du INTE ska bry dig, och lika klart att du gör det! Det finns inget barn, oavsett ålder, som inte vill ha en förälders kärlek, beröm, stöttning och allt som man normalt ska ha. Man (definitivt jag, även du?) ägnar ÅR åt att vara duktig nog att få det, långt efter att man (jag) borde förstått att har det inte kommit nu, så kommer det inte. Så lika klart är att när man istället återigen får höra att man inte duger, så tar det. Hoppas att hon snart får sitt boende så det lättar din börda, för som jag förstår det har du varit väldigt duktig, väldigt länge.
Tina - jag samlade kraft att säga ifrån till henne igår. Det blev som en buskis som jag i efterhand flinar åt. Först försvar, sen insikt men till slut ändå rena farsen. Hon vidhöll att "någon" nyper henne. Det var inte jag utan "någon av de andra". Och det är så hon minns i dessa dagar. Det är hennes verklighet. Själv blandar jag ihop dåtid och nutid. Jag applicerar allt knas i vår relation i nuet till hur det alltid har varit. Det är fel. Och försent. Och det är definitivt försent att ojja sig över det faktum att hon gulligullar med de som finns minst för henne och vräker ur sig vad som helst till mig som snart är hennes enda kontakt med yttervärlden. Det har hon ju oxå alltid gjort. Visst bryr jag mig, men det gör inte ont som förr. Förhoppningsvis är det snart dags för hennes nya bo. Då kanske allt vänder ;-) TACK för Dina alltid så kloka ord.
