Tänkte mig en veckosammanfattning från mitt och tossiga morsans perspektiv.

Söndag upptäckte jag infektionen som kom att bli föremål för såväl daglig omläggnig som medicinering. Det var ju också då jag upptäckte fyra gamla matlådor i kylen. Tidningar och andra grovsopor sedan två veckor tillbaka, för att inte tala om de tre mat-sop-påsar som "väntade" under diskbänken. Som vanligt var där oxå kladd på köksskåp och golvet fullt av smulor.

Måndag var jag hos henne för att förbereda inför läkarbesök kommande förmiddag. Man vill ju inte att ens tossiga morsa ska gå till doktorn utan rena kalsonger liksom. Och det räckte ju redan med att förra besöket gick om intet. Så, som den kontrollerade dotter jag är, hängdes och placerades det fram kläder från topp till tå. Inkl vad som skulle med till vårdcentralen.

Tisdag ringde jag för att kolla hur läkarbesöket förlöpte, bara för att upptäcka att hon inte hade varit där. Ingen hemtjänstpersonal hade, trots att det var bokat sedan länge kommit för att putta iväg sig själv och henne.
Samtalet med tjänstgörande distriktsköterska blev därefter. Bägaren rann över. Min mamma är vad man kan kalla för en fattigpensionär trots att hon har arbetat i stort sett hela sitt liv. De 2500kr det kostar att ha hemtjänst är hela hennes marginal. Eller minus. Det finns inte ens utrymme för en bukett blommor i hennes ekonomi och det retar mig till förbannelse att servicen är så dålig. Distrikssköterskan lovade i sin tur att ta tag i personalen. För övrigt fick jag veta att morsans ordinarie sköterska inte längre hör till tantens adress. Nu var det nån annan som skulle kontaktas.

Onsdag ringer den nya sköterskan mig för att meddela ny tid hos doktorn. Hos en nybakad läkare (AT?) som hon skyndade sig att deklarera som "ung men bra" (vad står det för?). Intuitivt kände jag aversionen att prata om de klagomål jag hade fört fram dagen innan. Hon slingrade sig med "men" tills hon tog fart och framförde att min mamma minsann inte var så lätt att handskas med. Att hon körde en del av personalen på dörren. Att hon inte alltid vill samarbeta. Samtalet blev så meningslöst att jag där och då bestämde mig för att aldrig nånsin kontakta henne. Hädanefter ska allt fotodokumenteras och sändas till överordnad, om jag (må gud förbjuda) har mer att klaga på. Det går över mitt förtstånd att en sköterska öht tvistar med en dotter som har en dement mamma. Och det går definitivt över mitt förstånd att man "låter" demensen försvara att soporna inte bärs ut eller att mat serveras i plastlåda med enbart en gaffel till och dessutom vid rumsbordet.

Torsdag upptäcks efter min arbetstid att någon har ringt min mobiltelefon från hemtjänsten. Ringer upp men får inget svar.

Fredag görs nya försök på hemtjänstnumret. Via kommunväxeln får jag veta att numret endast kan användas för utgående samtal. Blir kopplad till hemligt mobilnummer där ingen svarar. Pratar in ett meddelande och framför att min oro vill att de ska kontakta mig. Fem timmar senare ringer mammas "nya" kontaktperson. Man har gjort omorganistaion och hon förstår om jag/vi inte hänger med i svängarna eftersom de inte gör det själva. Det är en helylletjej som har varit med länge, det hörs. Hon är trevlig, empatisk, vettig och vill min mamma väl. Hon berättar för mig hur uppdraget hos tossiga morsan ser ut och har god kännedom om hur man möter förvirrade människor utan att ta  eventuellt aggressiva utfall personligt. Hon pratar om att "lirka", att "möta där de befinner sig" och om konsten som inte borde vara en konst i mötet med såväl omsorgstagare och deras anhöriga. Hon sätter spiken på vad det är att vara proffessionell. Hon bekräftar att jag inte ska behöva vara annat än dotter till min mamma.

Jag blev berörd och ville bara gråta efter samtalet...

Så, nu kör jag på ett varv till. Och tror på att nästa veckas läkarbesök ska ge min mamma livskvalitet. Att de två nya kontaktpersonerna (vars namn ger vink om både livserfarenhet och den kultur som tilltalar tossiga morsan mest) ska få ordning på uppdraget. Jag vill lita på att man gör allt man kan men går det inte, så har man åtminstone inte en nagel i ögat till henne utan fortsätter nästa dag som om ingenting har hänt. Eller kontaktar nån av oss barn istället för att kasta in en matlåda till och låta sopberget växa.

Jag tror. Åtminstone till nästa omorganistation.