Sexton dagar senare är jag kallad på intervju. Bara det är ju tillräckligt för att göra vågen. För det är ju inte så självklart längre. Nånting. Som medioker är man kanske inte så konkurrenskraftig. Eller så är man det. Vet inte. Behöver förbereda mig. Hos karriärguiden får man tips.


Tio vanliga misstag på anställningsintervjun:

1. Ovårdat yttre - tex orakad - okej, dags att avlägsna helskägget...

2. Ett lamt och slappt handslag - kan hinna skaffa hantlar och träna kanske...

3. Ett osunt överdrivet självförtroende samt en självupptagen attityd - okej, får låtsas att det finns andra som är lika bra....

4. Låg förmåga att formulera sig väl - hinner plugga SAOB...

5. Visar mest intresse och fokus på pengar, endast intresserad av lönen - ÄR det inte därför man jobbar...

6. Oärliga och dåliga bortförklaringar om ofördelaktiga omständigheter i CV - jamen, min dator ÄR ringrostig...

7. Negativ attityd mot tidigare arbetsplatser - jaaa, vadårrå?...

8. Bristande ögonkontakt med intervjuaren - det är bara min autistiska sida...

9. Bristande intresse och entusiasm, passiv och likgiltig - ska man verkligen behöva krypa i den här åldern...

10. Bristande förberedelser för intervjun, har inte tagit reda  på information om företaget och kan därför inte ställa intelligenta frågor - det visar sig väl sen, när jag får tjänsten...


Nej, skämt åt sido. Spontant kan man ju undra varför det finns sånahär tips-sidor. Sen kommer man ju på att det är efterfrågan som styr urvalen. Arbetsgivarnas efterfrågan. Jag vet. Jag har själv läst CV:n som varit hårresande. Och mött människor som man uppträder som en fågelholk inför. Som verkar ha missat allt om både social och estetisk kompetens. Som kanske aldrig vare sig deltagit i eller hört talas om intervjuer över huvud taget. Som inte tillåtits lära sig. När ingen fört en normal dialog inför livet som sådant med dem.

Jag blir nervös fastän jag inte borde. Inte för frågor, men för hur min kropp tar sig uttryck. Jag är så snabb att själv tolka, läsa och bedöma vid nya möten. Och det är ofta en diamteral skillnad mellan vad jag själv får för mig och som sen visar sig stämma. Vill för allt i världen inte bli dömd på det viset. Och vill inte tappa fokus med att halka runt på stolen, snurra med håret, klia mig nånstans eller kanske ljuda några tics som jag själv är omedveten om. Vill göra intryck. Gott och rätt intryck.