De ringde från tossiga morsans boende häromkvällen. De har ju haft kräk & skitsjukan där som sagt. Högt och lågt så att säga. Och tanten verkade ju klara sig, men icke. Hon tog saluten. Med besked.

Nu var det frågan om vad de skulle göra. Med inredningen. Och inte för att det uttalades, men jag "kände" frågan om det kanske var så att jag skulle hjälpa till?

Det gick också att "höra" lättanden när jag sa att Ingvars affär fick stötta upp. Att det inte var någon fara. Alls. Att de bara skulle öppna fönstret och hiva ut. De fick gärna spara tanten, men resten borde åka ut i kylan. Jag lovade fixa ersättning så snart faran var över. Förstod att inte alla anhöriga är likasinnade. Många äldre har stilmöbler och textilier som är rena dyrgriparna.

Fy farao. Det är ju illa som det är. Aldrig skulle jag tvätta varken det ena eller det andra med slikt. I så fall skulle man ju få leva med känslan att tvättmaskinen borde bytas ut. Ibland är det verkligen befriande med våra slit & slängvanor.