Har blivit ägare till handbok i photshop CS3
för digitalfotografer. En alltiett bok.



Den underbar.
Och precis vad man VILL ha och har saknat länge.

Vem har lite uppåtgrejor över?
Så att jag hinner med allt jag vill...

Pagina förlag

Visade produktbladet för några få utvalda.
Mottagandet var både snopet och med stor
beundran.

Förutom av en, som sa:

- Vilket snyggt foto! Du är dig inte alls lik...

Påståendet roar mig.
Och jag kom av mig därför att jag blev så himla full i skratt.
Det berättar ju inte så mycket om mig, men desto mer
om henne.
Säg den professionella fotograf som inte skulle använda
Photoshop för sitt slutresutat? Det är klart som korvspad
i min värld. Och bekymrar mig inte det minsta, det är
trots allt jag som är på bilden.

Det hela blev rumphugget.
Hon kände sig dum såklart.
Och jag brydde mig inte.

Nästa gång vi ses får jag chans att replikera.
När hon kommer säga att det "inte var så hon menade".

Då får jag förhoppningsvis möjlighet att säga:
- DU är dig lik i alla fall, som serverar Din dåliga självkänsla
på silverbricka.

Snart har tre terminer på min femterminiga utbildning passerat.
Idag hade vi den i särklass bästa föreläsaren nånsin.
En underbar professor.
Med en ödmjukhet jag nästan aldrig har skådat.
Och rasande duktig förstås. Förutom väldigt kul.

Ett proffs som vi nog alla ville ta med oss hem ett litet slag.
Det känns som en ynnest att få ha beundrat så starkt en heldag.

 Bild lånad

Höstens första kväll som krävde cykellyse på.
Min fina Pilen har dynamon inbyggd i navet på framhjulet.
Det varken hörs eller känns att trampa med lyset på.
Bak är det röd batterilampa.

Som jag slog på och omedelbart såg att den lyste.
Men, fram hände ingenting. Så jag fick stanna och
mickla lite med lampknappen.

Bara för att upptäcka att jag faktiskt, har cyklat hela
sommaren med lyset på...

Är det ett av årets nya inslag i SAOB ?

Fångkollektivet i allmänhet  -
bara ett annat ord för buset, tjuvarna, skurkarna, de kriminella, mördarna, internerna.

Englamördaren ska skyddas från "fångkollektivet."

Vilken tur att det stormar nu, just idag.
Jag ska upp och flyga i slutet av veckan.
Det har nog gett sig till dess...

Om man har producerat 19 olika anrättningar
på en dag är det kanske inte så konstigt
att man både känner sig proppmätt och doftar
som en sliten grytlapp...

Det är bråda dagar.
Och att jag doftar matos är bara förnamnet.
I bihålorna i alla fall...

Vi befinner oss i en härlig matlagar och fotostudio.
Fotografen och jag.
Och det går görbra.
Kanske framförallt för att han är så fantastiskt kunnig.
På allt liksom...

Och inte minst på musik.

Idag har han, bland mycket annat lärt mig vem
gitarr och flamencogeniet Paco de Lucia är.
Det är nån slags mening med det som pågår...

Årets flunsa

Första fallet identifierat i Sthlm.
Inte så smart att åka dit då.

Iaf inte om man tänker sig att
andas och ta i handtag och annat
kontaminerat.

Men det ska jag.
Om man aldrig hoppar, får man ju aldrig flyga...

Nu står det inte på förrän folk, läs bloggare; börjar kokettera
med sina julbestyr och sockersöta längtan efter tomten.
Den ena överträffar den andra i att göra sig intressant.

Själv har jag fullt upp med att överleva.
Överleva tanken på alla de som aldrig nånsin är i närheten
av så fåfäng sysselsättning. Som knappt ens vet att det existerar.

Sjuka
Fattiga
Utslagna

Tänk om alla julkoketta placerade hälften av sitt engagemang
i hjälp till självhjälp. Som tog avstånd från nya kulörta kulor
och dyra julkort till förmån för en valfri hjälporganisation istället.

Vilken annorlunda storhelg det då skulle bli i december.
Folk skulle få frid, tror jag.

Patrik 1,5



Klyschig kärleksfilm om den nu inte hade byggt på temat pappa-pappa-barn.



Men det spelar liksom ingen roll om Torkel Petterson gör karaktären av en bög.
Jag är ändå kär.
I honom oxå.

En söt film.
Som jag tjöt två gånger till.
För att kärleken var så stark.

- Men vad pratar vi för siffror för dessa tandkronor och inplantat?

- Det är svårt att säga...

- Ja men nånstans mellan tumme och pekfinger - 25?

- Jadå...

- Trettio tusen?

- Javisst...

- Vadå, kanske till och femtio?

- Jag ska räkna på det till nästa gång vi ses.

Det är verkligen inte synd om mig. Det finns folk som knappt har råd att betala sin hyra. Hur ska de nånsin kunna fixa hela garnityr, men jag blir iaf förbannad. Det kom en ny tandvårdsförsäkring i juli. Någon som sakkunniga på uppdrag åt regeringen länge och väl har grunnat på. Och nu är det september och redan helt nya villkor.

Återigen känner jag mig bitter över mina tuggtänders misserabla barndom. Inga andra tänder i truten är lagade, men de är å andra sidan till bredden fyllda med det då utomordentligt potenta lagningsmaterialet amalgam.

Åt helvete med amalgam och fiffiga tandvårdsförsäkringar.
Jag vet minsann vilket finger jag menar.

Det är bra märkligt.
Alldeles nyss var vännerna tårögda av lycka.

Idag är det precis tvärtom.
Upp som solen, ner som pannkakan.

Och jag känner mig otillräcklig.
Tänk om man kunde backa bandet.
Dra tillbaka den där ytliga lyckan.

Till förmån för hälsa.

Jag skrev om nervositet inför en fotografering häromsistens.

Nu är bilden färdig.
Och godkänd.
Även av mig.

Produktblad Optimal Förlag.

Det är hårt att ligga på topp.
Nu är det fest igen.

Årets fest.


Den underbara Surströmmingens.

Plasma gör läkemedelsindustrin livsviktiga medikament utav.
Nio plasmagivningar under 4½ månad ger 810 kronor.

Så det blev nya höstskor á 700kr idag.

Som jag tjänat på min kropp...
Förutom att jag tjänat fika, (+ saft, smörgås, frukt, karameller och kakor som jag ju inte hållert till godo av),
pennor, och en biobiljett.

Och - tappat 815gram i vikt varje gång.

Varför skjuts det inte fler kajor?
Hur många är det i en sån där skock?
Varför skriker de?
Är det för att de är nödiga?

Jag som kom ensam på min cykel sa inte ett ljud.
Då.

Det var en himla tur.
För om jag hade märkt att de sket ner hela den svarta kappryggen,
hade jag tappat ALL fattning och låtit som dom.

Det är dags att erkänna sitt funktionshinder.
Jag kan absolut noll begrepp om konst.

Och nu sitter jag här. Full med upplevelser, intryck
och känslor och kan inte förklara dem.

En dokumentär på kanal 8 om Julie Speed, en
amerikansk konstnär har satt alla mina inre
system i gungning.

Hon och hennes konst gjorde mig så levande...



Och samtidigt så katastrofalt handikappad.



Räcker det med en kärleksförklaring ?