Hade precis kommenderat  dammsugaren att "gå fot" och passerade samtidigt teven då fingrarna plötsligt slog på den och ettans bild sakta klarnade från pixel till pixel. Tidig eftermiddagstablå var nåt helt nytt mig. Förläsning? Sedärja! Om vadå?

Den gröna dammsugaren fick parkera. Det handlade visst om psykiatri. Eller?

Två timmar senare kunde jag konstatera att det var den mest spännande och på sikt givande föreläsning jag upplevt hittills. Den handlade om "De Apatiska Barnen". Ett ämne som måste prioriteras framför massor av andra sammhällsfrågor. Barnen är allas vår framtid, ju.

Jag hade, med så många andra,  länge farit illa av att man överhuvudtaget funderar i termer som att dessa barn "har lärt sig ett dramatiskt beteende". Att de så att säga är uppmanade att; för sin familj´s skull, spela ut hela registret av depressionssymtom i en förtvivlad förhoppning om att få stanna i det nya landet. Inget kan vara mer befängt!

Föreläsningen bjöd på den ena kompetenta och pålästa föreläsaren efter den andra. Sällan har jag suttit så fastklistrad som vid denna, för övrigt amatörfilmade, föeläsning. En kvinnlig psykiater och om jag minns rätt, forskare, trollband säkert inte bara mig med både sin rekvisita och pondus. Hon drog nämligen paraleller i djurvärlden och visade bilder som exempel.

Det finns tex ormar och jordekorrar som kan bli så rädda att de går ner i nån slags dvala. De lägger sig på rygg, tappar färgen och alla viktiga och givande livsfunktioner går ner på sparlåga såpass att betraktaren kanske får för sig att djuret redan är dött och därför inte är så spännande att jaga längre. I allra värsta fall dör också en del av dessa djur. Och det kan gå snabbt. Det kan handla om timmar.

Hon berättade om pyttesmå kärnor i hjärnan som har jättestor inverkan på våra reaktioner. Amygdala minsann. http://sv.wikipedia.org/wiki/Amygdala

 Hur kan vuxna, till synes vettiga och ibland folkvalda människor beskylla de här arma barnen för sin reaktion? Har Amygdala kanske gått dem spårlöst förbi?

Vid tre tillfällen idag har samme man uppenbarat sig med sin cykel, sin packning och sitt till synes; frånvaro av mål, framför mig. Redan vid första tillfället sa min mage mig att detta är en av stadens bostadslösa. Han rör sig där ingen annan cyklar eller går. Senaste gången på en refug. Han är förvisso tämligen välklädd, men ruskigt smutsig. På pakethållaren verkar han ha ersättning för en säng. Lika smutsigt. Och utan att ha varit nära verkar han städad liksom. Nykter. Men det spelar ingen roll om han hade varit aldrig så full. Han är naturligtvis lika värd ett bo, som jag. Och som alla andra.

Det är inte klokt. Hur länge ska detta elände få fortgå?

Träffade en trasig tös i mitt förvärv häromdagen. En fullvuxen tös. En stor liten tös med de smutsigaste händer och fingrar jag nånsin skådat. Hon bodde i en bil.

Kunde inte möta hennes information med annat än; Kära du....

Mitt hjärta grät så svidande tårar.

Men hon log rart. Hon hade funnit sig liksom. Hon hade tillflyktsmedel som stängde av det jag spontant kände, och svarade:

- Ingen fara, så länge man slipper bo i en Opel, förstår du.

Jag förstår inte och jag vet inte varför. Jag vet bara att baksidan på myntet är så vedervärdigt och oförståeligt. Och jag vet att man "faktiskt" inte behöver vara en av de tyngst belastade för att hamna i en Opel. Man behöver "faktiskt bara" vara en av dem som inte fått förväntad kärlek, filter, motstånd och backup som små. Alla är ju "faktiskt" inte lika självständigt utrustade. Alla har "faktiskt" inte förmågan att enligt normen ro den allra mest banala samhälleliga detalj i land. Som att sköta ett förvärv, betala sina fordringsägare och hålla fast vid sociala system.

Har dessa personer endast rätt att få bo i en Opel??

Min frissa berättade lyriskt om en jordgubbstårta igår. En skapelse med MASSOR av grädde, gubbar och överöst med röd gelé. Den hade beställts på kondis på morgonen och skulle avhämtas efter jobbet för att avnjutas tillsammans med systern och de små kottarna på verandan i kvällssolen. Det var inget speciellt firande utan de skulle festa bara för att det var SÅ underbar jordgubbstårta.

Härligt!

För den som "kan".

Strax efter kom vi in på min insats inom kriminalvården. Och som vanligt kom frågorna om ev rädsla. De flesta utanför "den" världen förfasas över vad man måste träffa på för nåt konstigt. Och de flesta utgår ifrån att det liksom är livsfarliga monster som har frihetsberövats.

Alldeles för få tänker på att dessa människor också varit småkottar som behövt den där jordgubbstårtan.

Eller som behöver det nu - istället för en Opel......

Under hot och med krampaktigt förhållningssätt har den stackars påpucklade innekatten nyss fått en avrivning i diskhon. Kattsyrran på kliniken tyckte att skorporna han begåvats med efter sin rymning till frihet och frånfälle i två dygn, skulle saneras bort. Såren skulle, så som man i sjukvården uttrycker det; läka inifrån. Jotack, det håller jag med om - dock INTE han. Så märkligt det är med rädda o stressade katter. De fäller miljoner med hårstrån, som om de skulle glida ur faran liksom. Jag har kolsvart kattpäls högt o lågt här nu. Och kattkräket jobbar frenetiskt med att återställa frisyren. Han blänger på mig här bredvid. Det ska kännas att jag tummat på hans integritet, förstår jag. Ja, jag förstår....

Jag är så trött. Ett ålderstecken. Att inte orka vara uppe till 02:00 och blogga, om man sen måste äntra duschen senast 07:30. Tid är avskyvärt. I alla fall sovtid. Jag vill inte sova bort så mycket liv. Hur ska jag då hinna med allt innan Nirvana?

Extraknäcket bland gamla och sjuka underlättar trots allt, just att hinna. Att hinna njuta icke minst. Att ha råd att njuta på min fina Yamma. Och att ha råd med att smycka den. Jag är kanske inte så trött ändå.

Jo....

Med årets skitigaste förpackning. Helt utan normer och polermedel. Med massor av tomrum mellan de trasiga bruna gaddarna sa han med det gottaste leende, de varmaste ögonen, på bredaste danska och med en karisma jag sällan skådat, till förbipasserande:

- Goddag. Vill du köpa mitt sista ex av "Hus Forbi"? Inte det? Nähä, då önskar jag Dig en härlig dag i alla fall. Och Tak ska du ha lilla fruen!

Tidningen måste varit plockad ur en tunna. Den hade nog hamnat där efter att den hade tjänat färdigt som underlag, som regnskydd och kanske hade den även varit lindad runt en fisk. Det var länge sedan den förtjänade namnet "Avis". Jag kan knappt tro alla sidor ens var intakta. Men han, den sen många år full av Tuborg och kanske injektioner av allehanda slag, men ändå så helsköna kille kunde tänka sig att sälja den. Han såg positivt på tillvaron trots allt. Han tittade alla o envar där på en av Strögets tvärgator i ögonen och jag/vi kan aldrig tro att en enda förargades. Den utstrålningen får man sällan uppleva hos människor runtomkring. Vilken härlig kille! Det var en av de på ytan fula ankungarna som visade sig vara den vackraste svan innanför. www.husforbi.dk

"Den är aldrig ensam, som är i goda tankars sällskap"