Jag skulle kunna rita planlösningen på hans lägenhet, fast det gått mer än 30 år sen jag var i den. Många planlösningar har passerat revy i det här huvudet sen dess. Jag skulle också kunna rita in möblerna i hans lägenhet. Och inte minst tavlorna.

Särskilt en tavla. Som hängde över hans soffa. Samma soffa som gjordes om till sovplats för mig på kvällarna. Där låg jag som liten och tittade upp på tavlan. Då var jag inte helt överens med motivet samtidigt som den fascinerade mig mycket. Jag utgick ju från att han tyckte om den. Så bilden fick berätta för mig en smula om vem han var. Jag ville tycka om den för att han gjorde det.

Inte trodde jag att den tavlan skulle fånga mig så starkt att den 32år senare skulle vara svår att passera i ett annat rum. Förmodligen sympatiserade jag såpass för att den hörde ihop med MIN pappa, att mina ögon och min konstnärliga del av hjärnan aldrig nånsin glömmer den.

Vad tokigt att han inte berättade att den bara var hyrd, så hade jag sluppit engagera mig!

Jag gjorde en chansning och skrev brev om mig själv. Ett brev som kunde ligga till grund för kontakt med mina rötter. Internet visade vägen. Där fanns personer med min fars efternamn och i brevet markerades att det kanske kommit fel och i så fall skulle hamna i cirkelarkivet. Samma dag breven anlänt sina mottagare tillskrevs jag en ingift faster, två kusiner och flera kusinbarn.

Jag har inom mig tydliga minnen från min far. Vi sågs upprepade gånger när jag var i åtta-tioårsåldern. Fast i hemlighet, fick jag dock i efterhand förstå.  

Vid elva dog han. Fullständigt obegripligt för en liten flicka som nyss fått en, sin pappa.

Han tyckte vi var lika. Det skrattade han åt. Min mamma hade vid två tillfällen och med mycket kärleksfull ögonkontakt under min tidiga uppväxt sagt mig detsamma. Jag minns hans skratt, som jag tyckte mycket om.
Och även om han som person kändes obekant, kändes den biologiska känslan av att höra ihop med honom mycket starkt. Han var min och endast min. Pappa. Och jag såg att han var stolt över mig. Då som liten flicka tyckte jag det var konstigt när han berättade historiska detaljer om saker i sitt hem och samtidigt påpekade att de skulle vara mina en dag. Jag fattade ingenting. Han hade ju precis dykt upp.
Vi skrev brev till varann. Han tyckte det var kul. Och han tyckte jag var duktig på att skriva. Breven finns sparade. Jag blir sugen på att leta fram dem nu.

Jag fick ett möte med folket från mina rötter. En familj med starka band till varann. Så starka att man skulle kunna bli avundsjuk. Jag kände mig välkommen.
Jag var nyfiken på hur de skulle reagera. Vad de skulle skylla på. Hur de skulle förklara sig. Skulle jag känna att jag hörde ihop med dem.

Jag informerades tidigt att det inte fanns något efter min far att hämta, men jag fick fotografier som jag hade efterfrågat - och som ju egentligen var min viktigaste anledning att höra av mig. I brevet jag inlett mitt kontaktsökande med; hade jag varit utomordentligt tydlig i att det dels var känslan av att göra sig hörd och dels nyfikenhet på foton som fick mig att skriva. Allt annat kändes förlegat. Länge hade jag längtat efter att få se hur den andra halvan av mig och som inte alls var lik min mor, hörde hemma. Nu vet jag.
Förutom att jag fick foton fick jag bekräftat att jag är mycket lik min far, inte minst till rörelsemönster och kroppsuttryck. Men jag fick också veta att de aldrig riktigt vetat om jag fanns eller ej.  Förklaringsmodellen var att min far ju var så full av bus och tokiga upptåg att de faktiskt inte visste om informationen att det fanns en dotter var sann eller ej. Han skojade ju och skämtade jämt....

Undrar om de trodde att boupptecknaren var lika skojfrisk när han läste upp namnet på den enda arvingen?

Den lilla detaljen spelar ju 32år senare ingen som helst roll. Den enda arvingen var ju ändå lottlös. De gulnade pappren vittnar om att min far knappt ägde de kläder han dog i. Hela hans hem var fyllt av hyrgods. Han hyrde allt han hade. Hans bror och svägerska och tillika min farbror & faster var så goda att de lät honom inventera sitt hem anständigt. Det fanns så stor empati att min far fick hyra såväl äkta mattor som signerad konst. Det finns papper som deklarerar hyra av precis allt hans hem innehöll. Det känns fint att veta att man ville honom gott. Att man såg till att han hade det bra.
Undrar om bilen han hämtade och sjutsade mig 20 mil fram och åter var hyrd den också. I så fall är det ju alldeles fantastiskt. Att han fick hyra den för att köra mig, med tanke på att han ju kanske bara skojade om att han var far till en liten tjej.

Vilken tur jag har haft!

Under småskoleåldern när det skulle tillverkas saker att ge på Mors Dag visste min kretivitet inga gränser. Men det var värre till Fars Dag.
Kan idag inte annat än vuxenbegripa att det var uppenbart för mina småskolefröknar att jag faktiskt inte hade nån far, men då var den detaljen inte skäl nog att slippa göra presenter. Hur korkade var de inte i skolan!?


Måste barn fortfarande tillverka presenter att ge en dag som egentligen endast är instiftad för kommersens skull? Måste barn i skolan fortfarande känna sig udda, utanför och fyllda med längtan att allt ska vara som i sagorna.

Alldeles nyss kom jag till korta. Jag förtjänade inte ett eftertraktat förtroende. Lätt att begripa rent intellektuellt - mycket svårare känslomässigt.

Som man bäddar får man ligga. Jo, jo.

Det fanns en tid då jag hade mycket stor portion övertalningsförmåga och därtill tendenser till tjat. Idag finns inget sånt förråd. Det ekar av tomhet.

Ett val jag gjort såklart. Med ålder och visst mått av mognad har det stått klart för mig att ovanstående förmågor har en mamma som heter fru kontrollbehov.
Den mamman har ingen navelsträng ihop med mig längre. Under några år av samlat mod klipptes den av och jag blev fri.

Så fri att jag inte förtjänar somliga förtroenden längre.

Hmm, tänkte inte på det....

Just det.
Jag vill ju heller inte ha nån kista. En förstärkt kartong/låda av wellpapp duger utmärkt. Varje kyrka med självaktning har ett vackert bårtäcke. Det SKA utnyttjas i mitt ärende. Och istället för att lägga onödiga pengar på en kista kan jag tycka att man slår till med värsta middagsbjudningen. Landgång och kaffe efter en begravning känns så förlegat.

Nä, ät ett stort köttstycke med Bearnaisesås tycker jag. Och drick rödvin till. Det vill jag verkligen att Ni gör! *L*

Hörde för flera år sen ett slags påjobbetreportage på radion. Det var från en av Stockholms största kyrkogårdar. Vi fick bl.a höra berättas om mycket långa väntetider för begravning och hur eländigt det ibland var med gravsättningar där inga anhöriga fanns närvarande. Därför att efterlevande inte fanns.
Vidare pratade man om just det absurda att betala femsiffriga belopp för kistor som bara skulle eldas upp.

Det var då jag lärde mig att det faktiskt finns alternativ. I form av wellpapp. Och bårtäcken.

Men det var också då jag insåg att Ikea har så mycket mer än möbler i sitt sortiment. Eller iaf att man kan använda deras varor som man vill.  Någon familj hade där funnit ett mellanting mellan kista och kartong.

De begravde sin anhöriga i Ikea´s billigaste garderob minsann!

Orkar inte ta del av alla inlägg man skrivit på hemsidan om Uppdrag Granskning`s senaste program. En Romsk familj blev utvisad efter tre år i vårt land. Dottern med den svåraste psykiatriska status och den svensktalande sonen med ansvarskänsla för hela familjen. Däremellan två ytterst förtvivlade föräldrar. Dels för förföljelse, pennalism, misshandel och våldtäkt på såväl dotter som mamma & pappa innan flykt till "säkra" sverige. Och dels, men framförallt för den genomtunga insikten att de inte har nåt enda att kunna förvänta sig i Makedonien. Inte det minsta. Noll och intet.

Därför att de är romer.
Romer har inget värde därborta. Inget alls. De betraktas ungefär lika viktiga som alla herrelösa och magra hundar o katter på gatorna.

Tydligen även i Sverige.....?

Jag grät hela programmet.
Grät när jag "kände in" hela deras situation.
Grät för min maktlöshet.
Grät för att människor - i det här fallet svenska beslutsfattare - har mage att ta beslut som väldigt många av oss INTE skriver under på. Är det ett demokratiskt beslut som är fattat?

Gråten ville knappt ge sig....... smaken av maktlöshet är så vedervärdig, men säkert ändå inte tillnärmelsevis så besk som den romska och publicerade familjens. Och naturligtvis många många fler.


Kanske blev min själ påmind om vansinnig orättvisa från tidigare liv?

Jag tycker mig kunna se ett bottenlöst djup i vissa människors ögon. Det kan vara inbillning såklart. Jag kanske bara vill att de ska se djupa ut.
Hur som helst sorterar jag in dessa människor i gruppen ~gamlasjälar~.
De behöver nödvändighetsvis inte vara mer spännande än de med en yngre själ, eller rent av flong nyfödda själegenskaper. Men jag känner igen mig mer hos dem än hos de yngre. Det är som om man träffar en gammal vän. En man inte måste förklara allt för. Som när man inte måste precisera känslan av någon specifikt sak eller ens nämna om vi båda upptäcker en grej samtidigt.
Andra gånger känns det mycket tillfredsställande att berätta sin egen syn på saken när man träffar en nyfödd själ. Som att man delar med sig nåt gott.

Jag tror på ett återvinningssystem. Det kan för mig inte vara möjligt att hur många själar som helst trängs därutanför Sankte Per´s port. Eller vart vi nu tar vägen. Jag tror att när en upplyst energikälla så som jag ser den levande själen, släcks - så tänds lika fort en annan. En slags reinkarnation. Men utan minnen.

Jag kan tycka det är spännande att höra någon blivit spådd och fått veta att hon eller han på 1300-talet var uppassad alternativt passade upp, men egentligen tror jag inte alls på såna historier. Det är bara så fascinerande att upptäcka hur viktigt en sån information kan vara för vissa människor. Somliga koketterar ju till och med genom att sprida uppgiften om att ha varit sjörövare, glädjeflicka eller indian i ett föregående liv.

Som om de inte dög tillräckligt bra ändå, idag.

Hur ofta har jag inte tänkt att jag måste diciplinera mitt bloggande. Måste för mig egen skull. Men också att jag inte måste vara så långrandig.
Det är kanske därför jag liksom inte kommer loss? För att det är för mycket som kommer upp?

Så är det ju det där med prestationen. Jag har koll på ett par tre bloggar, men jag följer en av dem slaviskt. Den bloggen är SÅ perfekt. SÅ fylld med innehåll. SÅ sofistikerad. Så varm och mättad med skönaste humor.

Jag har för få ord.
Nej, jag har svårt att sätta ord på allt som vill ut. Det blir liksom inte så snitsigt.

Som hennes.

Inser att jag inte kan sluta ge goda råd. Inte heller kan jag sluta lyssna och finnas till när jag ombeds att just göra det. Inser även att somlig begåvning också kan vara destruktiv i sin naivitet att göra gott ifrån sig.

Eftersom jag privat kan bli som ett lakmuspapper leder det ovillkorligen till något destruktivt även för mig. Den "andra boken" har öppnat dörren. Det är uppenbart för mig idag vad den hade att säga just mig.

Jag måste säga stopp.
Jag varken vill eller kan sluta utöva empati, men jag måste och kan - sätta gränser för vilka som ska få begagna den.
Jag inser att jag finns till för någon speciell just för att karusellen ska få energi att fortsätta snurra - detta till trots att jag alltid i samtalen markerar att den måste stanna för att alla ska må bra. Det är jag i egen hög person som står för bränslet. Det är jag som fyller på genom att avlasta. Det är jag som underbåser genom projiceringar och utbyte av kraft.

Airam ska sätta ner foten. Jag ska tacka för visat intresse och säga upp mig från epitetet "Medberoende".

Vid en familjeåterblick tvekade jag först, men vågade och sa med så starkt eftertryck jag kände då att: det var tvunget för mig att flytta hemifrån mycket tidigt i livet eftersom min egen mor och hennes sätt att leva och sköta sin närmiljö gick mig på nerverna. Idag har naturligtvis känslan bleknat, men jag minns att små smådetaljer blev som oöverstigliga berg för mig då.
Bland annat använde "hon" strösocker i sitt kaffe och jag upplevde varje morgon vid uppstigandet och min entré till köket, som om en atombomb gått över köksbordet. Där stod hennes mugg. Ofta med en skvätt kallnat kaffe på botten och med skeden uppställd och lutad jäms med muggen. Från sockerskålen till muggen kunde man se som en vit autobahn av sockerströ. Idag begriper jag att det kanske handlade om några frön, men då, vid mina sjutton levnadsår var det mängder.
Andra för mig då hemska detaljer som att hon aldrig hängde upp sin locktång, stängde toadörren ordentligt eller skurade spisen direkt efter matlagning var också saker som gjorde mig galen på henne. 

Då, vid familjeåterblicken skrattade min storasyster medan "hon" först såg begrundande på mig för att med ett tämligen starkt leende själv klämma i med:
- Åja, jag stod heller inte ut med Dig och Dina manér. Att Du flyttade hemifrån tidigt var viktigt för oss båda. Du var en mogen ung dam som behövde leva Ditt liv och jag ville slippa ha en morsa omkring mig.

Så snopen jag blev. Jag hade alltid haft inneboende känsla av att mammor aldrig skulle klara av att bli lämnade av sina avkommor.

Idag förstår jag precis vad hon menade. Idag är jag där själv.
Inget skulle sitta bättre just nu än att slippa ha en vuxen inneboende. En åtminstone till ålder vuxen som har sina alldeles egna manér.

Att lämna ett tiptop rent och iordningsställt hem för en vecka i Alanya borde välkomna mig hem i samma kostym, men icke.
Jag har inte "bara" bloggat idag. Jag har skurat badrum från hårstrån och tallig yta på porslin. Jag har svintoskurat spis och rostfria köksdetaljer från fett och annat som slagit rot. Jag har putsat kakel från  skvätt av allehanda färgers skala. Vidare har diskmaskinen undersökts varför den luktar starkt av lök och vitlök trots att den är tom. Ugnen har fått sin ytfinish återställd efter allt som fått härga fritt under (vad jag sen tidigare erfarit) alldeles för höga temperatur (det ska liksom gå fort att laga mat). Nu återstår det att ta hand om golven och återfylla kylen med det som "gått åt".

Jag skulle verkligen välkomna att få rå om mitt hem själv. Precis så som min mamma ville återerövra sitt när jag hade blivit stor nog att "veta" hur ett hem "skulle" skötas.

Ska ge mig ut på lunchen är byta de där förfärligt fula turkos gardinerna. Pms-gardinerna jag spontanköpte förra veckan. Hur kan man förresten kalla turkost för Petrol? Betyder inte det bensin? Och vad har i så fall bensin med turkost att göra?
De vita veporna i linne jag redan har är fantastiskt fina och passar ju så bra ihop med det övriga vita i mitt kök, och det svarta. Antar att det var mitt inre i uppror som ville ha samma kaos på utsidan. Turkoskaos i köket när pmsandarna hälsar på.

Vad ska jag köpa för tillgodokvittot? En ny lampfot kanske. De pengarna är ju ändå brända så att säga. Måste liksom leva upp till chefens förväntningar. Han brukar ju fråga:

- Hur mycket har ni tjänat in på shoppingen idag då? Cool kille. Han fattar.

Barnsomsorgen på 60-talet hade för min del; allt övrigt att önska (det måste jag nog skriva om en annan dag, för min egen skull. Trauma är troligen bara förnamnet). Därför var lyckan total för den lilla damen när hon fick vara ensam hemma efter skolan. Modern litade på att storebror kunde ha ett vakande öga (jodå, det gick fint, han till och med tvingade den lilla att provröka pipa vid 7års ålder - ska inte glömma att skriva om det oxå).

- Du måste skriva en lapp så jag vet vart du är när jag kommer hem till en tom lägenhet, sa hon. Hon saltade ganska ofta och klämde till att: det finns fula gubbar förstår du.

(Jag var rädd för de där fula gubbarna hur länge som helst och ett tag ingick till o med poliser i fulagubbgruppen.)

När jag fyllde 25 fick jag en låda med minnen från min barndom. Det var sagor och berättelser, (dåtidens bloggar kam man säga) vykort och brev, snuttefilt (nåja, ett slitet björnskinn) barndomens sista napp (som hon stal från mig), lite bilder och sist men absolut icke minst; mitt livs första handskrivna lapp. Den lappen hon hotat med fula gubbar för att få. Den jag skrev för att hon skulle veta vart jag var, när lägenheten gapade tom då hon anlände hemmet efter dagens förvärv. Det stod:

Jag tyckte hon sårade mig så enormt. Hur kunde hon ta sig såna friheter att tala nedlåtande med mig, hans flickvän - om allt som var fel på honom? Hur kan det komma sig att hon tyckte det var korrekt. Pratade hon inte ganska ofta om vett och etikett? Var det bara något vi, hennes avkommor skulle praktisera? Inte via att näras med via henne, härma eller rent av uppmuntras till med direkt handledning - utan "bara" genom vad hon sa var rätt och riktigt.  
Vid nyligen fyllda femton fick jag fast sällskap. Först hade jag ju varit dödskär i Donny Osmond i flera år förutom en vacker Ardennerhäst jag drömde om natt och dag lika länge och sen blev jag ju störtförälskad i Roger som gick i nian (och jag i sjuan) och som liksom bara använde mig till sin bästa tjejkompis medan jag själv verkligen försökte bli ännu bättre och ännu bättre så att han till slut, plötsligt skulle falla pladask för mig. Han gick allt längre. Med att berätta vilka tjejer som var intressanta och så. Naturligtvis - jag, hans kompis var alls inte utvald till någon förälskelse. I Roger alltså.

Plötsligt och jag minns verkligen hur plötsligt insikten kom - så såg jag någon annans förälskade blick på mig. I efterhand fick jag förstå att han hade försökt få mig att se länge, länge.
Han var (och är hoppas jag) två år äldre. Han fick följa sin far som hade praktiska angelägenheter ihop med min mor, hem till oss. Gång efter gång. Och andra gånger kom han förbi ändå. Jag tänkte nog att det var ett fasligt rännande - jag hade ju Ardennerhästen att drömma om, liksom.
Så såg jag det. Blicken. Och sen var vi oskiljaktiga i ett par år.

Hon, modern, tyckte att han skulle klippa sig, tvätta sig, lära sig det och det och det. Kunde han verkligen alfabetet månne? Var inte hans far och mor knepiga? Borstade han tänderna?
Jag gjorde ju dumheten att fråga vad hon menade några gånger. Det var kanske det som gav henne utrymmet, friheten att utan filter prata rätt ut om vad hon ansåg om min pojkvän. Mitt livs första pojkvän. En kille som verkligen ville ha mig.
Tänk, jag hatade (ett ord jag f.ö ALDRIG använder, men eftersom jag citerar en 15-åring så känns det mest sant) henne för det. För att hon talade nedlåtande om min pojkvän.

I backspegeln ser jag att det finns värre saker än ovanstående.
Jag, MOI - har gjort exakt detsamma idag. Och igår. Och i förrgår och dessutom både i våras och i vintras.
Jag har pratat nedlåtande om min väninnas pojkvän.
Hon har fått veta hur lågt jag värderar "den där personen" ( i mina ögon är han inte ens värd att kallas för man). Han är ett fiasko. En sjukling. En manipultör av rang. En riktigt farlig typ.

Men vad gav mig rätten att säga det till henne?
Jag måste be om att vi inte pratar om honom alls. Eller om deras förhållande.
Men ÄR man väninnor då?
Kan den ena sätta gräns för vad den andra ska prata om?

Tänk om hon är precis lika ledsen och besviken som jag var på min mor för sisådär knappt 30 år sen....?

Det är svårt att vara sjuk utan att vara sjuk. Brutna revben är ju egentligen ingen sjukdom på så vis att man blir sängliggande och energifattig. Men det har gett mig en rörelseinskränkning jag knappt trodde fanns. Jag känner mig som fången i min egen kropp. Och samtidigt fången i mitt hem.

Det går fint att sitta här vid burken en stund då och då, men för att komma hit och framförallt ner på stolen, krävs en enorm kraft. För att inte tala om vad det krävs för att resa sig!

Av ovanstående anledning är det lättast att parkera i soffan. Framför teven, videon, dvd:n och alla fjärkontrollerna. Telefonerna, kaffet, tuggummin, frukt, handarbetet osv ligger inom räckhåll. I soffhörnet har jag gjort en slags "revbensbäddning" som tillåter mig att sittligga hyggligt rätt länge ändå.
Upptäckte i denna em att man kör matinéfilm á la 50-tal på teven. Det har varit bl.a Ekman, Fürst och Sickan Carlsson. En SÅ förutsägande film att man redan vid första replik alldeles säkert vet hur den ska sluta. Förutsägande och samtidigt väldigt söt. För "rätt" publikum.....

Kan inte undgå att fundera på om det är praxis bland personal i åldringsvård i vårt land att; checka av tevetablåerna innan dagen tar form? Är den nån som ska se och höra dagens film "Sjunde Himlen" så är det våra gamla. Så underbart för dem att känna igen såväl språk som musik, rekvisita och skådespelare.

Tänker på den ljuvliga lilla damen som ska fylla hundra år nästa gång. Hon som tiden har stannat för. Hon som fortfarande pratar i termer som egentligen inte varit aktuella för henne de senaste förtio åren. Hon ser sig själv som yrkesverksam och ganska ung. Hon pratar om alla familjemedlemmar som levande och blir MYCKET förvånad när det står klart för henne att  tiden liksom har rusat fram med henne. Tack och lov så glömmer hon det oxå lika fort. Hennes nuet är DÅ - och det är hon mycket nöjd och till synes lycklig med.

Jag tror mig dock veta att just en sånhär gammal svensk långfilm har rätt mycket med våra åldringars livskvalitet att göra. Precis som jag är nöjd med allt det som hör ihop med min tid NU, så hör nog för dem som tiden har stannat för - dvs DÅ - ihop med deras "nu".
Och skulle man gå ännu längre, så är det väl just på servicehusen/ålderdomshemmen som widescreenskärmar och surroundanläggningar SKA finnas. Har inte våra gamla lagt grunden för det!?

Vi pratade om höstens skördar i allmänhet och äpplen i synnerhet en dag. Jag frågade den ljuvliga gamla damen om hon tänkt koka nåt äpplemos i år. Naturligtvis skulle hon det - och jag fick veta exakt vilka äpplesorter som växte på hennes arbetsplats. Dessa äpplen skulle med buss forslas hem till mamma och de skulle tillsammans koka mos som sen skulle passeras genom sk  "mosvagga".
Säkert finns det de som fortfarande gör mos i vagga, men jag passade på att berätta om min hushållsmaskin och påståd av hänsyn att det var en alldeles "ny sort". Hushållsmaskinen med passértillsats har funnits i säkert 30-35år redan.
- Man kokar frukten med kärnhus och allt. Sedan körs det igenom kvarnen som i sin tur fördelar innehållet att komma ut som mos i ena röret och skruttar i det andra.
Den ljuvliga snart 100-åriga damen svarade:
- Såpass? Vad ska konstruktören då ha människorna till ?

Måtte HON och alla de andra gamla idag fått höra Sickan Carlsson, förälskad i Hasse Ekman, sjunga:

Åhh, jag minns mera!

Planeringen för Gran Canaria var att barnen skulle få stadig frukost och blev vidare lovade att få välja PRECIS vad de ville på matsedeln när det var dags för middag på restaurang - om de bara gick med på att äta lite mindre insmickrande lunch. Typ konserver, fil/youghurt, sallad och liknande. Jadå, det gick bra. Och de förstod att det handlade om hänsyn, rättvisa och systerskap.

Alla dagar, utom en.

Vi hade varit igång med bad och lek sen tidigt. Vi traskade backe ner och backe upp för havs och strandliv och hade kommit hem för lunch. Det stod Ravioli med bröd och lite grönt på matsedeln. Nio år senare antar jag att det handlade om två burkar som värmts, men jag VET att det inte var särskilt mycket i kastrullen.

Mellanflickan Petra tog för sig. Det blev knäpptyst runt bordet. Inte ens lilla pratglada Amanda sa ett ljud. Petra hävde nämligen på så mycket Ravioli att en enda pastakudde till på hennes tallrik skulle orsakat översvämning av tomatsås.
Övriga bordskamrater fick kanske fem små Raviolikuddar var på sin tallrik. Det var fortfarande tyst. Det enda som hördes var Petra´s smackande. Ingen i hela kvarteret kunde ungå att höra hennes aptit. Vi studerade henne. Alla. Tysta. Och det var underbart att uppleva hur nöjd hon var.

Och som om vi inte redan märkt det. Fick vi höra - efter att hon torkat upp den sista droppen sås med sitt bröd:

- Det här BLEV man ju jättemätt av!!