Tredjedagen
Tredje dagen kokboksmat är till ända. Sjutton nya alster. Sjutton maträtter och minst lika många bilder. Imorgon rundar vi av med lite lättsammare; frukost och gottis.
Men vi rundar absolut inte av musiken.
Jag tilldelas världsmusik. Via SR online.
"Musik som blandar rock och pop och traditionella folkliga musikformer. Begreppet omfattar "etnisk" popmusik från så gott som alla världens länder som t.ex. reggae, highlife, calypso, bhangra, bossa, ökenblues, flamenco, raï m.m"
När det inte är Dylan, Zappa, Coletrane och de andra stora pojkarna. Jag har inget berättigande säger han. Om jag inte tar till mig. Han är tuff, mot de tuffa.
Men jag har berättat att det faktiskt finns lite undergroundmusik även hos mig.
Jarabe de Palo med "el lado oscuro".
En riktig favvo som jag ska spela för honom imorgon.
Säkert får jag tillträde till hans häftiga värld även då...
Scared
Frågan är vad det är för diagnos.
På att skrämma sig själv?
Nerverna tycks för det mesta vara utanpå.
Men, det är bara min verklighetsflykt. Jag
är i andra tankar. I dagdrömmar.
Fast, att skrämmas av sin egen spegelbild är väl inte riktigt okej?
I alla fall inte om det går så långt att man skriker.
För att det var nåt, som rörde sig.
På att skrämma sig själv?
Nerverna tycks för det mesta vara utanpå.
Men, det är bara min verklighetsflykt. Jag
är i andra tankar. I dagdrömmar.
Fast, att skrämmas av sin egen spegelbild är väl inte riktigt okej?
I alla fall inte om det går så långt att man skriker.
För att det var nåt, som rörde sig.
En rad
* Fredag, och morsan agerar hin håle
Sex sexords
* Hennes demens förstärker min odugliga dotterroll
* Hennes demens förstärker hennes obefintliga mammaroll
* Demensen förstärker alla hennes aviga maskor
* Demensen tar sig uttryck i vedervärdighet
* Demensen projicerar mig som kapitalt misslyckad
* Demensens ansikte är konflikt i kubik
* Hennes demens förstärker hennes obefintliga mammaroll
* Demensen förstärker alla hennes aviga maskor
* Demensen tar sig uttryck i vedervärdighet
* Demensen projicerar mig som kapitalt misslyckad
* Demensens ansikte är konflikt i kubik
Doft
Gick alldeles bakom en kvinna 55(++) i matvaruaffären.
Hon doftade så gott att jag blev helt paralyserad.
Och därför missade hennes personliga spejs.
Jag klampade liksom in mitt i hennes integritet.
Jag var henne hackihäl bokstavligen.
Men fann mig.
När hon plötsligt tvärvände sig om och blängde till.
- ÅHHH herregud vad gott Du doftar ! sa jag och visade upp hela det kemiskt blekta garnityret.
Hon stod som fastgjuten.
Och knäpp tyst.
Först när jag var framme vid kassan ropade hon tillbaka:
- Tack SNÄLLA. Vad glad jag blir!
Tror jag det.
Antagligen misstänkte hon mig för väskryckare eller nåt sånt.
Det skulle jag själv ha gjort.
Hon doftade så gott att jag blev helt paralyserad.
Och därför missade hennes personliga spejs.
Jag klampade liksom in mitt i hennes integritet.
Jag var henne hackihäl bokstavligen.
Men fann mig.
När hon plötsligt tvärvände sig om och blängde till.
- ÅHHH herregud vad gott Du doftar ! sa jag och visade upp hela det kemiskt blekta garnityret.
Hon stod som fastgjuten.
Och knäpp tyst.
Först när jag var framme vid kassan ropade hon tillbaka:
- Tack SNÄLLA. Vad glad jag blir!
Tror jag det.
Antagligen misstänkte hon mig för väskryckare eller nåt sånt.
Det skulle jag själv ha gjort.
17 sexords
Det känns bäst att förklara att: jag inte är det minsta deppad. Nedanstående bara kom till mig alldeles nyss. Och alldeles nyss före det: var jag uppe på benen och stuffade... till Stewie...
Jag kan ta fram minnen och titta på dem. Det kostar inte längre en hoper ångest. Psykoterapi har gjort sitt. Okej, jag blev kanske mer prövad än många andra ungdomar, men jag tror på att det i slutänden blir ungefär detsamma för oss alla. Och är det någon det är "synd om", så är det isf min mor. Som varit tvungen att följa två av sina barn till den sista vilan. Det är omänskligt.
Lillasysters dödliga sjukdom kostade mig omtanke
Tretton år och ensam hemma veckovis
Tretton år, helt utan ansvarstagande föräldrar
Hennes husmanskost: blodtransfusion - blev min aversion
Cortison blev hennes middlename - vår michelinesysters
Hon var sjuk och jag teg
Hon var sjuk - vi förlorade varann
Hon fick allt - jag fick inget
Men hon fick dö - jag lever
Femton år med sorgband på kragen
Jag behövde mamma - mamma behövde henne
Fullvuxen femtonåring utan föräldrar och lillasyster
Rädd femtonåring fullproppad med sorgearbete
Livrädd femtonåring med nerbäddad sorgeskrikande mamma
Ljus femtonåring med mamma i kolsvart
Prestationskraven har sina naturliga förklaringar, då
Lojalitetskänslan rotade sig starkt av sorg
Och, jag tror på livshistorier berättade med sex ord.
Jag kan ta fram minnen och titta på dem. Det kostar inte längre en hoper ångest. Psykoterapi har gjort sitt. Okej, jag blev kanske mer prövad än många andra ungdomar, men jag tror på att det i slutänden blir ungefär detsamma för oss alla. Och är det någon det är "synd om", så är det isf min mor. Som varit tvungen att följa två av sina barn till den sista vilan. Det är omänskligt.
Lillasysters dödliga sjukdom kostade mig omtanke
Tretton år och ensam hemma veckovis
Tretton år, helt utan ansvarstagande föräldrar
Hennes husmanskost: blodtransfusion - blev min aversion
Cortison blev hennes middlename - vår michelinesysters
Hon var sjuk och jag teg
Hon var sjuk - vi förlorade varann
Hon fick allt - jag fick inget
Men hon fick dö - jag lever
Femton år med sorgband på kragen
Jag behövde mamma - mamma behövde henne
Fullvuxen femtonåring utan föräldrar och lillasyster
Rädd femtonåring fullproppad med sorgearbete
Livrädd femtonåring med nerbäddad sorgeskrikande mamma
Ljus femtonåring med mamma i kolsvart
Prestationskraven har sina naturliga förklaringar, då
Lojalitetskänslan rotade sig starkt av sorg
Och, jag tror på livshistorier berättade med sex ord.
Åtta sexords
Alltjämt på tivoli - i livets bergodalbana
Se på mig - jag finns faktiskt
En av dessa andetag är mina
Strävar efter tvåsamhet, inuti alltid ensam
Ensam och fri - fri men ensam
En sfär här, är min egen
I enighet med luften, världen, universum
Alltjämt på utflykt i livets bergodalbana
Se på mig - jag finns faktiskt
En av dessa andetag är mina
Strävar efter tvåsamhet, inuti alltid ensam
Ensam och fri - fri men ensam
En sfär här, är min egen
I enighet med luften, världen, universum
Alltjämt på utflykt i livets bergodalbana
Livsord
Sexordsliv
Hos Aglio e Olio hittade jag länken om ett memoarprojekt där alla kan skicka in sitt liv sammanfattat på 6 ord.
Jenny Eklund som har bloggen skriver:
"Idén till sexordsmemoarer kommer bl.a. från USA och nätmagasinet Smith Magazine. Responsen blev stor och de gjorde en bästsäljande bok av utvalda bidrag. Kanske blir detta projekt också en bok så småningom"
Det här var kul.
Även om mina sexordsmemoarer inte alls är med så kul budskap.
Hur blev och är mitt liv utgår ändå från min oönskade start.
Det är inte det minsta synd om mig.
Det är inte ens synd att jag håller på att mogna över. För även om själva övermognaden visar sig i urtråkiga rynkor, fläckar och häng här och där; skärps på nåt vis mitt inre. Jag kommer till (enligt egen utsago iaf) bättre insikter. Jag förhåller mig lugnare till det som förr skrämde och brusade upp mitt sinne och nånstans, långt därinne vet jag alldeles säkert att; även jag har en mening här att fylla. Och därmed även en skopa kärlek att inkassera.
Päronen hade en passion - ingen barnlängtan
De gjorde mig - bakom andras ryggar
De vänstrade båda två - utan medvetenhet
De var tidiga för sin tid
Otrohetsaffären blev mitt liv utan önskan
Otrohetsaffären blev mitt liv utan förankring
Snedsprångsbarn med krossad dröm om tomtebolycka
Snedsprångsbarn med sug att räcka till
Snedsprångsbarn som alltid velat bli sedd
Snedsprångsbarn med önskan att få finnas
Snedsprångsbarn med önskan att bli älskad
Snedsprångsbarn med ett omåttligt bekräftelsebehov
Snedsprångsbarn som kan prestetera utan ände
Snedsprångsbarn med instensiv längtan efter kärlek
Snedsprångsbarn fylld av romantiskt dagdrömmeri
Snedsprångsbarn som finns för alla andra
Snedsprångsbarn som blandar självförtroende med självkänsla
Snedsprångsbarn som lackar ur på silverskedsbarn
Snedsprångsbarn som har svårt med självklarheter
Jag: otrohetsaffär han inte räknat med
Jag: en otrohetsaffär som fadern förnekade
Jag: en otrohetsaffär fadern var barnvakt åt
Jag: en släkting de visste fanns
Jag: en släkting de nekade fanns
Jag - ett barn som rättades till
Jag - en unge hon klagade på
Jag - en flicka som tror på prinsen
Jag - en överlevare med mycket nässkinn
Snedsprångsbarn född att demensvårda otrogen mamma ?
Jenny Eklund som har bloggen skriver:
"Idén till sexordsmemoarer kommer bl.a. från USA och nätmagasinet Smith Magazine. Responsen blev stor och de gjorde en bästsäljande bok av utvalda bidrag. Kanske blir detta projekt också en bok så småningom"
Det här var kul.
Även om mina sexordsmemoarer inte alls är med så kul budskap.
Hur blev och är mitt liv utgår ändå från min oönskade start.
Det är inte det minsta synd om mig.
Det är inte ens synd att jag håller på att mogna över. För även om själva övermognaden visar sig i urtråkiga rynkor, fläckar och häng här och där; skärps på nåt vis mitt inre. Jag kommer till (enligt egen utsago iaf) bättre insikter. Jag förhåller mig lugnare till det som förr skrämde och brusade upp mitt sinne och nånstans, långt därinne vet jag alldeles säkert att; även jag har en mening här att fylla. Och därmed även en skopa kärlek att inkassera.
Päronen hade en passion - ingen barnlängtan
De gjorde mig - bakom andras ryggar
De vänstrade båda två - utan medvetenhet
De var tidiga för sin tid
Otrohetsaffären blev mitt liv utan önskan
Otrohetsaffären blev mitt liv utan förankring
Snedsprångsbarn med krossad dröm om tomtebolycka
Snedsprångsbarn med sug att räcka till
Snedsprångsbarn som alltid velat bli sedd
Snedsprångsbarn med önskan att få finnas
Snedsprångsbarn med önskan att bli älskad
Snedsprångsbarn med ett omåttligt bekräftelsebehov
Snedsprångsbarn som kan prestetera utan ände
Snedsprångsbarn med instensiv längtan efter kärlek
Snedsprångsbarn fylld av romantiskt dagdrömmeri
Snedsprångsbarn som finns för alla andra
Snedsprångsbarn som blandar självförtroende med självkänsla
Snedsprångsbarn som lackar ur på silverskedsbarn
Snedsprångsbarn som har svårt med självklarheter
Jag: otrohetsaffär han inte räknat med
Jag: en otrohetsaffär som fadern förnekade
Jag: en otrohetsaffär fadern var barnvakt åt
Jag: en släkting de visste fanns
Jag: en släkting de nekade fanns
Jag - ett barn som rättades till
Jag - en unge hon klagade på
Jag - en flicka som tror på prinsen
Jag - en överlevare med mycket nässkinn
Snedsprångsbarn född att demensvårda otrogen mamma ?
Feromoner
Jag har alltid tyckt att folksamlingar är jobbiga.
Det är dock ingen fobi.
Jag klarar själva samlingen hur bra som helst.
Men inte alla dofter som kommer därur.
Somliga parfyrmerar sig som om de betraktade hela omvärlden med fel på doftsinnet - förresten hörde jag nåt spännande om det nyss. En idog forskning pekar på att männsikor som slösar på sig parfym är deprimerade. Själva parfyrmerandet antas vara ett slags nedärvt och primitivt sätt att dölja sitt sinnelag och därmed sin svaghet.
Somliga parfymerar sig inte alls.
Somliga doftar menstruation.
Somliga urin, fotsvett och eller rutten tandhälsa.
Men värst är naturligtvis: de som doftar röv och hårbotten.
Just fet och oren hårbotten har jag extra svårt för.
Var och varannan doftar faktiskt det.
Vet inte, det kan kanske komma sig ur att jag är över medellängd och har varit det sen 12-13års ålder. Jag har alltid varit tvungen att inspektera männsikors skalp, både objektivt och doftmässigt.
Men antagligen har jag bara extravakna doftreceptorer.
Annars skulle jag ju inte identifiera rövarna.
Eller de blödande.
Och.... inte heller de testosteronstinna...
Intet ont som heller inte har nåt gott med sig.
Kanske.
Det är dock ingen fobi.
Jag klarar själva samlingen hur bra som helst.
Men inte alla dofter som kommer därur.
Somliga parfyrmerar sig som om de betraktade hela omvärlden med fel på doftsinnet - förresten hörde jag nåt spännande om det nyss. En idog forskning pekar på att männsikor som slösar på sig parfym är deprimerade. Själva parfyrmerandet antas vara ett slags nedärvt och primitivt sätt att dölja sitt sinnelag och därmed sin svaghet.
Somliga parfymerar sig inte alls.
Somliga doftar menstruation.
Somliga urin, fotsvett och eller rutten tandhälsa.
Men värst är naturligtvis: de som doftar röv och hårbotten.
Just fet och oren hårbotten har jag extra svårt för.
Var och varannan doftar faktiskt det.
Vet inte, det kan kanske komma sig ur att jag är över medellängd och har varit det sen 12-13års ålder. Jag har alltid varit tvungen att inspektera männsikors skalp, både objektivt och doftmässigt.
Men antagligen har jag bara extravakna doftreceptorer.
Annars skulle jag ju inte identifiera rövarna.
Eller de blödande.
Och.... inte heller de testosteronstinna...
Intet ont som heller inte har nåt gott med sig.
Kanske.
Cancerkraft
Barnen vill ha Bearnaisesås till kvällsmat.
Med fläskkotlett och pommes frites.
Själv vill jag bara gå till sängs.
Utan mat.
Eller ännu hellre: gå ut med hunden igen.
Man tänker bra under promenad.
Eller är det det meditativa och därmed
tanklöshet som gör det så befriande med
promenad?
En lång dag är snart till ända.
Och det måste jag vara tacksam för.
En lång, vacker, fri, härligt luftig, solig, sportig, loppig, matig och
personligen cortisonfri, cytostatikafri,cancerfri, sjukhusfri och
tvångsfri dag är till ända.
Hur hon orkar, min väninna, med cancerceller i stort sett överallt
i kroppen begriper jag inte. Än mindre begriper jag hur hennes ögon
kan vara så fyllda med liv och förtröstan. Undrar på vilket vis hon har
fått så himla mycket kraft. Och av vem...
Jag har inte rätt att tycka Bearnaissås verkar jobbigt.
Bara för att det var jobbigt att se sjukdomen i vitögat ett par
eftermiddagstimmar idag.
Det stärker ju inte henne ett dugg.
Och inte mig heller.
Med fläskkotlett och pommes frites.
Själv vill jag bara gå till sängs.
Utan mat.
Eller ännu hellre: gå ut med hunden igen.
Man tänker bra under promenad.
Eller är det det meditativa och därmed
tanklöshet som gör det så befriande med
promenad?
En lång dag är snart till ända.
Och det måste jag vara tacksam för.
En lång, vacker, fri, härligt luftig, solig, sportig, loppig, matig och
personligen cortisonfri, cytostatikafri,cancerfri, sjukhusfri och
tvångsfri dag är till ända.
Hur hon orkar, min väninna, med cancerceller i stort sett överallt
i kroppen begriper jag inte. Än mindre begriper jag hur hennes ögon
kan vara så fyllda med liv och förtröstan. Undrar på vilket vis hon har
fått så himla mycket kraft. Och av vem...
Jag har inte rätt att tycka Bearnaissås verkar jobbigt.
Bara för att det var jobbigt att se sjukdomen i vitögat ett par
eftermiddagstimmar idag.
Det stärker ju inte henne ett dugg.
Och inte mig heller.
Dagbok
En blogg är per definition en öppen dagbok.
Och så är det ju, att man och även jag: skriver från sitt innersta i sin blogg.
Om man sen är bitterfitta, hycklare, lögnhals och eller hysterisk spelar mindre roll för själva skrivandet.
I dagboken har folk i alla tider skrivit om både gott och ont. Som en ventil.
Det är först när man publicerar sina tillrättalagda utsvävningar som åtminstone jag, tycker att det blir obekvämt.
Det tar jag mig friheten att uttrycka, i min egen dagbok.
Och så är det ju, att man och även jag: skriver från sitt innersta i sin blogg.
Om man sen är bitterfitta, hycklare, lögnhals och eller hysterisk spelar mindre roll för själva skrivandet.
I dagboken har folk i alla tider skrivit om både gott och ont. Som en ventil.
Det är först när man publicerar sina tillrättalagda utsvävningar som åtminstone jag, tycker att det blir obekvämt.
Det tar jag mig friheten att uttrycka, i min egen dagbok.
Ynkryggsförklaring
"När ska vi lära oss hur saker hänger ihop? Starka och kompetenta kvinnor är mums för kvinnoförtryckare. De fungerar både provocerande och attraherande. Attraherande eftersom förtryckaren egentligen är svag och behöver nån som är stark" - Unni Drougge
Mer Unni till folket !
Mer Unni till folket !
Ensamvargens njutning
För mig är det en ynnest att ibland få vara alldeles ensam.
Fysiskt ensam, men ändå med fullt av umgänge.
Jag har ju musiken som hjälper mig med gamla tankar som ska redas ut och nya tankar som får komma fram i sin okontrollerade form. Så kan jag avsluta tankeprojekt som inte var så bra eller omvandla till det bättre. Vidare så får jag utrymme att dagdrömma, som jag gillar så mycket.
Lägger märke till att jag är så tyst sånahär gånger.
Annars brukar jag alltid sjunga, vissla, nynna och dansa.
Men idag spelar jag alla sorters musik och jag har inte med en enda ton njutit verbalt. Detta till trots känner jag mig enormt tillfredsställd av musiken. Den går liksom in i mig. Jag blir fylld av toner och ord utan att behöva hålla med på nåt lite lustigt vis.
Det är dessa gånger jag funderar på att verkligen bli eremit.
Flytta till en koja i skogen eller en öde ö. Och bara lyssna till det som inte finns.
Eller är det som finns. Inom mig?
Nåja, i så fall omvärderar jag nu.
Blir det en koja i skogen så måste jag ha med mig musiken *L*
Fysiskt ensam, men ändå med fullt av umgänge.
Jag har ju musiken som hjälper mig med gamla tankar som ska redas ut och nya tankar som får komma fram i sin okontrollerade form. Så kan jag avsluta tankeprojekt som inte var så bra eller omvandla till det bättre. Vidare så får jag utrymme att dagdrömma, som jag gillar så mycket.
Lägger märke till att jag är så tyst sånahär gånger.
Annars brukar jag alltid sjunga, vissla, nynna och dansa.
Men idag spelar jag alla sorters musik och jag har inte med en enda ton njutit verbalt. Detta till trots känner jag mig enormt tillfredsställd av musiken. Den går liksom in i mig. Jag blir fylld av toner och ord utan att behöva hålla med på nåt lite lustigt vis.
Det är dessa gånger jag funderar på att verkligen bli eremit.
Flytta till en koja i skogen eller en öde ö. Och bara lyssna till det som inte finns.
Eller är det som finns. Inom mig?
Nåja, i så fall omvärderar jag nu.
Blir det en koja i skogen så måste jag ha med mig musiken *L*
Rökstopp
Det kommer att gå så bra! Jag bara vet det.
Till skillnad från alla tidigare gånger har jag ingen ångest.
Inte ens den minsta lilla oro.
Jag är glad och känner tillförsikt.
Jag litar på att de inte längre bestämmer över mig. Cigaretterna, nikotinet.
Och jag kommer inte att använda ersättningsmedel. Detta ska jag klara alldeles ensam, precis lika ensamt som jag en gång började.
Vid närmare eftertanke var nog den gången mycket svårare än nu.
När storebror lärde mig. Att röka. På pipa.
Han blev så ledsen när jag berättade det härom sommaren.
Men då var han stolt, stark och världens mest trovärdiga bror. Tyckte han att jag skulle provröka så var det väl för att det fanns nåt gott att hämta, agerade jag..... eller, min redan tidiga beroendepersonlighet. Och sen satt där rökbegäret som en smäck!
Det är inte hans fel. Absolut inte.
Att jag inte slutat förrän nu - trots att mängder, stora mängder med kunskaper, insikter, eländiga sjukdomar på nära håll tillsammans med allehanda biverkningar och rökskador visat sig tydligt under alla år har i min värld med hjärntvätt att göra. Tobaksindustrin har mycket mer makt än man nånsin funderar på.
Allen Carr, en tidigare inbiten nikotinist har nu tvättat rent min hjärna från allt knasigt jag under åren trott mig vara besatt av. Tex behovet att "koppla av" med en cigarett.
Idag vet jag, inte bara med förnuftet att; det är precis tvärtom. Jag stressar och försöker stressa ned med världens mest stressande gift. Och får således ännu mer hjärtklappning.....
"Äntligen icke-rökare" kostade två paket cigaretter och det kändes inte det minsta i plånkan. En blå pocket som lockade med att jag fick röka hela tiden medan jag läste. Det var insmickrande att jag skulle få lust att sluta.
Nu har jag lust!
Och det kommer att gå så bra :-)
Till skillnad från alla tidigare gånger har jag ingen ångest.
Inte ens den minsta lilla oro.
Jag är glad och känner tillförsikt.
Jag litar på att de inte längre bestämmer över mig. Cigaretterna, nikotinet.
Och jag kommer inte att använda ersättningsmedel. Detta ska jag klara alldeles ensam, precis lika ensamt som jag en gång började.
Vid närmare eftertanke var nog den gången mycket svårare än nu.
När storebror lärde mig. Att röka. På pipa.
Han blev så ledsen när jag berättade det härom sommaren.
Men då var han stolt, stark och världens mest trovärdiga bror. Tyckte han att jag skulle provröka så var det väl för att det fanns nåt gott att hämta, agerade jag..... eller, min redan tidiga beroendepersonlighet. Och sen satt där rökbegäret som en smäck!
Det är inte hans fel. Absolut inte.
Att jag inte slutat förrän nu - trots att mängder, stora mängder med kunskaper, insikter, eländiga sjukdomar på nära håll tillsammans med allehanda biverkningar och rökskador visat sig tydligt under alla år har i min värld med hjärntvätt att göra. Tobaksindustrin har mycket mer makt än man nånsin funderar på.
Allen Carr, en tidigare inbiten nikotinist har nu tvättat rent min hjärna från allt knasigt jag under åren trott mig vara besatt av. Tex behovet att "koppla av" med en cigarett.
Idag vet jag, inte bara med förnuftet att; det är precis tvärtom. Jag stressar och försöker stressa ned med världens mest stressande gift. Och får således ännu mer hjärtklappning.....
"Äntligen icke-rökare" kostade två paket cigaretter och det kändes inte det minsta i plånkan. En blå pocket som lockade med att jag fick röka hela tiden medan jag läste. Det var insmickrande att jag skulle få lust att sluta.
Nu har jag lust!
Och det kommer att gå så bra :-)
Getingmidja
Så var det så dags igen. De har visat outsidare på tv ikväll.
Jag betraktade specifik fetisch, på avstånd - men som ändå rotade sig djupt in i rotsystemet.
Det är som när jag var barn.
Livrädd liten fick tvångstankar så fort Manolito och hans anhang var i televisionsapparaten. Det är nu såhär i backspegeln till och med tveksamt om ens sverige hade två kanaler vid den tiden. Jag var alltså mycket liten och i den lillas kropp var själen med omboning så ynka pytteliten att gevären de använde i sändningen upplevdes SÅ farliga att jag redan då kände ett slags kontrollbehov. Vi småflickor fick absolut inte titta på High Chaparall och allt vad det kunde heta, men jag kröp/slingrade mig ut efter golvet för att genom glasrutan i vardagsrumsdörren ändå se eländet.
Såhär många år senare bestämmer jag själv. Jag får se, men vet inte om jag alltid vill få vetskap om alla avarter.
Jag kunde väl aldrig tro att någon 69-årig kvinna i modern tid snör sitt liv i korsett så till den milda grad att det jämförs med omkretsen av en CD-skiva.
För att behaga sin midjefetischist till make.
En make med mycket pondus runt sin egen midja.
Att jag, fullt frisk; ville vomera är bara förnamnet.....
Jag betraktade specifik fetisch, på avstånd - men som ändå rotade sig djupt in i rotsystemet.
Det är som när jag var barn.
Livrädd liten fick tvångstankar så fort Manolito och hans anhang var i televisionsapparaten. Det är nu såhär i backspegeln till och med tveksamt om ens sverige hade två kanaler vid den tiden. Jag var alltså mycket liten och i den lillas kropp var själen med omboning så ynka pytteliten att gevären de använde i sändningen upplevdes SÅ farliga att jag redan då kände ett slags kontrollbehov. Vi småflickor fick absolut inte titta på High Chaparall och allt vad det kunde heta, men jag kröp/slingrade mig ut efter golvet för att genom glasrutan i vardagsrumsdörren ändå se eländet.
Såhär många år senare bestämmer jag själv. Jag får se, men vet inte om jag alltid vill få vetskap om alla avarter.
Jag kunde väl aldrig tro att någon 69-årig kvinna i modern tid snör sitt liv i korsett så till den milda grad att det jämförs med omkretsen av en CD-skiva.
För att behaga sin midjefetischist till make.
En make med mycket pondus runt sin egen midja.
Att jag, fullt frisk; ville vomera är bara förnamnet.....
Sorg
För mig är begravningar fruktansvärda.
Alla.
Alltid.
Jag blir lika ledsen vare sig det handlar om unga eller gamla.
Fast det är okej på nåt vis. Att jag blir så lessen.
Det betyder inte att jag klappar ihop. Det betyder att jag känner och låter känslorna komma. Vilken begravning är inte ledsam? Går vi på en begravning är det för att vi har en relation till den avlidne. Och att inte få ha det längre kan i min värld inte vara annat än rysligt sorgligt.
Känner jag sorg blir jag ledsen. Thats it.
Det är bra att den är över.
Nu tar nåt annat vid.
En annan slags sorg.
Nu ska jag ta hand om djupa inre tårar.
Såna som inte bränner sig ut för att blanda sig med hulkningar och snor.
Det kan jag däremot klappa ihop av.
Men om det känns så, musikterapiar jag ett slag.
Högt.
Högre.
Alla.
Alltid.
Jag blir lika ledsen vare sig det handlar om unga eller gamla.
Fast det är okej på nåt vis. Att jag blir så lessen.
Det betyder inte att jag klappar ihop. Det betyder att jag känner och låter känslorna komma. Vilken begravning är inte ledsam? Går vi på en begravning är det för att vi har en relation till den avlidne. Och att inte få ha det längre kan i min värld inte vara annat än rysligt sorgligt.
Känner jag sorg blir jag ledsen. Thats it.
Det är bra att den är över.
Nu tar nåt annat vid.
En annan slags sorg.
Nu ska jag ta hand om djupa inre tårar.
Såna som inte bränner sig ut för att blanda sig med hulkningar och snor.
Det kan jag däremot klappa ihop av.
Men om det känns så, musikterapiar jag ett slag.
Högt.
Högre.
Musikterapi
Samtalade med en till sinnet; ung kvinna. Hon bär i kronologisk räkning annars den högaktningsvärda åldern av drygt 85 år. Får jag önska nåt är det att åldras så vackert som hon....
Vi pratade bland annat om musik.
Jag hänvisade till en artikel som lovar musik som professionell behandlingsmetod mot såväl själslig som kroppslig smärta i vårt landsting och jag fick på returen höra hur hon och hennes dårvarande make begagnade metoden för redan många år sen. Han var i ett oåterkalleligt läge mellan liv och död. Den vidriga kräftan hade fått grepp om honom och när smärtorna var för gräsliga ville han han sin fru´s avklädda och bara kropp alldeles intill sin egen hudkostym. Hon skulle hålla hårt om honom och i öronen ville han ha musik så högt till volym att den vackra unga gamla damen oroades huruvida trumhinnorna skulle hålla eller ej.
Jag kände igen mig.
När något långt inom mig endast kan dämpas med musik.
Eller rent av plockas fram. Och kanske förstärkas.
Vi erkände båda att vi begagnar metoden. Och att beroende på känsla väljs musiken med omsorg. För mig kan det vara allt från billig simpel tuggummipop till knepigare sorter som jag annars aldrig tilltalas av. Just precis nu är det Irländskt.
Högt.
Taktfast.
Mycket.
Så tittade hon en smula förläget och sa:
- Så dansar jag för mig själv också. Folk skulle inte tro att jag var klok om de såg mig.
Jodå, JAG skulle.
Där skiljer vi oss inte heller....
Vi pratade bland annat om musik.
Jag hänvisade till en artikel som lovar musik som professionell behandlingsmetod mot såväl själslig som kroppslig smärta i vårt landsting och jag fick på returen höra hur hon och hennes dårvarande make begagnade metoden för redan många år sen. Han var i ett oåterkalleligt läge mellan liv och död. Den vidriga kräftan hade fått grepp om honom och när smärtorna var för gräsliga ville han han sin fru´s avklädda och bara kropp alldeles intill sin egen hudkostym. Hon skulle hålla hårt om honom och i öronen ville han ha musik så högt till volym att den vackra unga gamla damen oroades huruvida trumhinnorna skulle hålla eller ej.
Jag kände igen mig.
När något långt inom mig endast kan dämpas med musik.
Eller rent av plockas fram. Och kanske förstärkas.
Vi erkände båda att vi begagnar metoden. Och att beroende på känsla väljs musiken med omsorg. För mig kan det vara allt från billig simpel tuggummipop till knepigare sorter som jag annars aldrig tilltalas av. Just precis nu är det Irländskt.
Högt.
Taktfast.
Mycket.
Så tittade hon en smula förläget och sa:
- Så dansar jag för mig själv också. Folk skulle inte tro att jag var klok om de såg mig.
Jodå, JAG skulle.
Där skiljer vi oss inte heller....
Tröst i sorgen
Döden betyder ingenting!
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett
annat rum.
Jag är jag och Du är Du.
Allt vi var för varandra det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn.
Tala till mig på samma sätt som Du
alltid brukade.
Ändra inte Ditt tonfall, håll sorgen borta
från Din röst.
skratta tillsammans med mig, som vi alltid
brukade skratta åt vardagens småting.
Var med mig, le med mig, tänk på mig,
bed för mig!
Låt mitt namn fortsätta att vara en del
av Din vardag.
Livet betyder detsamma. Ingenting har
skett som förändrar det.
Livet går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju bara ett avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle Du sluta att tänka på mig bara
därför att Du inte längre kan se mig?
Jag väntar på Dig för en kort stund
alldeles i närheten.
Allt är bra!
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett
annat rum.
Jag är jag och Du är Du.
Allt vi var för varandra det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn.
Tala till mig på samma sätt som Du
alltid brukade.
Ändra inte Ditt tonfall, håll sorgen borta
från Din röst.
skratta tillsammans med mig, som vi alltid
brukade skratta åt vardagens småting.
Var med mig, le med mig, tänk på mig,
bed för mig!
Låt mitt namn fortsätta att vara en del
av Din vardag.
Livet betyder detsamma. Ingenting har
skett som förändrar det.
Livet går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju bara ett avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle Du sluta att tänka på mig bara
därför att Du inte längre kan se mig?
Jag väntar på Dig för en kort stund
alldeles i närheten.
Allt är bra!
/ Okänd
Utmattad
I alla tider har jag skrivit dagbok.
Sedan något halvår kallas min dagbok, blogg.
Lika länge jag handskrivit dagbok har jag varit periodare - så som jag är bloggare.
Och jag föraktar mig själv.
När jag äntligen sätter av tid att skriva är förrådet så fullt att det nätt upp är omöjligt att sortera, och än mindre att få på pränt.
Jag blir så trött på mig själv !
Sedan något halvår kallas min dagbok, blogg.
Lika länge jag handskrivit dagbok har jag varit periodare - så som jag är bloggare.
Och jag föraktar mig själv.
När jag äntligen sätter av tid att skriva är förrådet så fullt att det nätt upp är omöjligt att sortera, och än mindre att få på pränt.
Jag blir så trött på mig själv !
