Har lyssnat länge och väl på Status Quo nu.
Av nån anledning...

Hur bra är inte de då!

Så många gånger jag har bloggat om hur död jag vore utan musik.
Själsligt död.

Och lite så var det för en stund idag.
Jag hade svår hängläpp.

Men nu är jag med på banan igen.
Status Quo lyfte mig.
Och anledningen...

De spelar i Jönköping 5/12.
Man skulle kanske passa på. Livemusik är mumma.
Och man ska ju leva medan tid är...

Det är ju pinsamt.
Här fördjupar man sig i Bob Dylan
och så upptäcks hur jag i åratal tillskrivit
min kärlek fel.
För sisådär knappt 20 år sedan var
jag helt addicted på den här. Som jag
trodde och sen dess har trott är UB40´s.

Lektion ett, tema ett i Dylanstuderandet: Spanish boots of Spanish leather.

I fjol köpte jag mig ett par spanska boots av spansk läder, på marknad i London.
För att jag ville ha dem. Äga dem.

Nu vet jag varför.



Jag gillar Bob Dylan.

Det var sommarlovet innan jag skulle fylla 12.
Som jag tapetserade mitt flickrum. Från golv till
tak. Med stort som smått.

Av Donny Osmond.

Det var sann kärlek.
Som aldrig skulle gå över...´



Och egentligen har den väl heller inte gjort det. Vi sjunger fortfarande duett lika
bra. Och kärleken flaschbackar. Det var tider det.

Vilken bakelse!
Hon ska få min röst varje tillfälle vi erbjuds betala 5:70 till spektaklet Idol.
För hon är min.
Alldeles klockrent.

Och my girl Cesaria Evora.
Hon fixar den inre balansen.
 
Så gott det är.
Med musik.

Det är flickornas afton...
Diana Krall.
Mumma när man ska tänka.
Eller inte vill.

Ett fullsatt Globen fyllt av kärlek. Så kan Stevie Wonders konsert i fredags enklast och mest rättvist bli sammanfattat. Det är klart att det för mig fanns en å annan favorit som inte hanns med, precis som någon annan saknade nåt annat. Han har ju skrivit så fantastiskt mycket favoriter. Men, många av de skönaste låtarna fick hela Globen att resa sig och stuffa på plats och den känslan var: sann ståpäls. Att det sen blev några segdragna solon och utsvävningar i musik som kanske mest tilltalar den som skapar den, förlåter jag honom för. Han var precis lika varm, glad och kärleksfull som jag alltid uppfattat honom. Och det var märkligt hur närvarande han var utan att se oss. Och det var slående hur väl det syns att han "är" musik.

Flera passade på att skrika ut sin kärlek mellan låtarna och någon passade på att ropa en önskning. Stevie svarade att det var direkt otänkbart att önska låtar på hans konsert och så rev han igång ännu en ståpäls.


Av förklariga skäl var det en aning gungit att fota...

Mina givna favvisar:
"Sign sealed delivered"
"As"
"Sir Duke"
"My cherie amor"
"Master Blaster"
"Isn´t she lovely"
"Superstition"
"Part time lover"
" I wish"
"Happy birthday"


Men, det är inte rättvist i min livslånga kärlek till Stevie att välja sådär. Jag avgudar honom och hans musik. Allt går rakt in i hjärteroten på mig. TACK Stevie för en oförglömlig kväll!

Svd

DN

AB

Vilken Stevietripp!



Jag är påtänd ännu.

Dags för lite gospel....



Tänk att få vara med i den där kören.
Det vore ett tunggung att skryta med...

Och ett härligt sätt att ladda ur och i batterierna.

    

Egentligen är ju kommentarer överflödiga.
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på den där blicken.
Näsan.
Och hudfärgen.

Det är så beklämmande. 



Det måste ha gått väldigt galet då.
För att det ska kunna vara så tokigt nu.

Jadå, för sjutton.... snart,  så ska vi släppa loss....

Två konserter har han på programmet i år.
Den första i Örebro och saluten i Västerås.
Med en veckas mellanrum.

Premiären, som något försäkringsbolag
bjöd alla Örebroare på var kalas.

Gratis är ju så himla gott...



Tomas Ledin, så sanslöst bra han var ikväll .
Precis så som han alltid har varit.
Fast bättre.

Andrea Bocelli - ett lika säkert kort varenda gång.

Dags för lite kontemplation...

Två eftersläntrande sommarpratare har avklarats. Eller iaf dagens: Åsa Nilsonne. Psykiater, psykoterapeut och professor. Klok som en bok. Intressant som få. Men, hela hennes program andades stress. Eller hon andades stressat. Och då hjälper det inte att jag gillar både mångfacetterade ugglor och hjärnskrynklare. Det enda jag lyssnade på var hur pressad hennes andning var.

Just nu pratar Isabella Lövin. Journalist och uppmärksammad författare. Hennes röst passar i radion och hon andas självförtroende och kompetens. Hon låter avslappnad och sympatisk. Innehållet är säkert spännande och bra, men just nu är jag mest bara mottaglig för musiken.

Båda dessa sommarpratare har spelat samma musikant.
En snubbe jag spelar själv ibland.
Eller en snubba?

Anthony Hegarty - en androgyn musiker som är litegrann i ropet. En som är pojke men vill framstå som flicka.

Måhända handlar det om att han är politiskt korrekt att spela i radion.
Måhända markerar dessa sommarpratare sitt fria sinne med val av musik?

Jag blir bara förbannad.
Jag spelar Anthony and the Johnsons på känsla. Man kan under inga omständigheter lyssna på honom och dem när som helst. Han är ingen man liksom skvalar ut ur radion utan förvarning. Han kan i värsta fall ta udden av allt det andra...

Det är ok för mig att Anthony Hegarty vill vara flicksöt.
Och jag gillar hans flickaktiga ton på stämbanden.

Men jag gillar inte när min egen kvinnliga identitet börjar tvivla.
Dåliga dagar känner jag mig precis så som han ser ut.


Rätt okvinnlig och ful ...

Boysen har guitarheromaraton.
Där för all del även ett stort barn får tillåtelse att ingå.
Lillebror tar oss till högre levels.
Med sin avsaknad av vissa spärrar rankar han sig själv som ett ess.
Och lyckas naturligtvis.
Bevisa.
Att han är det.