Orff
Fick se att den tyske kompositören Carl Orffs mest kända verk framförs här av 200 musiker, körsångare och solister i ett färgstarkt framträdande på Conventum i Örebro den 28 januari. Åh, vad gärna jag skulle vilja gå på det. Svårigheten är bara att hitta sällskap. Tror jag. Är det till och med svårt att få djupt engagerade leMarc-fans att kosta på sig en biljett till hans framträdande, så är väl Carl Orff inte precis lättare. Men man, jag kan väl gå själv.
Det lockar.
Starkt.
Antiklimax
Jag var väl kanske nyss fyllda 20. Och trodde fortfarande på tomten.
Eller i alla fall på sann julefrid. Med tomtebolycka. Som jag satte julhysterin på rot.
Då, redan i september, oktober planerades julen in i detalj. Allt som skulle lagas, bakas, köpas, pysslas, pyntas, städas osv. Och jag trivdes... trodde jag.
Den kontrollen var väl inget annat än ren och skär ångesthantering tänker jag nu. Jag la ner hur mycket energi som helst på att försöka iscensätta nån slags Jenny Nyströmillusion. Så som jag trodde alla hade det runt jul. Och så som jag trodde det skulle vara. Och som jag trodde man mådde bäst av...
Idag är desillusionerad my middlename...
Jag vet numera att julen kräver långt mycket mer än den ger. Men jag var på nåt vis tvungen att gå igenom hela kitet av att stoppa korv, luta långa, stöpa trearmade (naturligtvis) ljus, binda kransar av egenhämtad skog, baka pastej, fritera struvor, tillverka hemmagjorda polkagrisar, göra egen glögg, bygga pepparkakshus, lacka alla paketen med brunpapper och rim samt bli utarmat fattig av hela skiten innan jag begrep. Förutom att jag dog redan framför Karl- Bertil Jonsson kl 19:00 varje julafton och knappt vaknade förrän till trettonhelgen. I åratal.
Men i alla fall:
Understundom detta pågick. Eller hela tiden rättare sagt; snurrade en specifik Lp-platta med julmusik. Från september och framåt. Med Bruno Wintzell....Jag vet - say no more !
Den gångna helgen sökte jag den i CD-format på webben. Det gäller ju att numera hitta ångestlindrare för att hålla pluggprestationskraven stångna... och fann valda bitar på en samlingsplatta. Den kostade en spottstyver och jag beställde.
Hand upp om nån vill köpa den!?
Alltså; inte nog med att Bruno Wintzell sjunger..... ska vi säga fullständigt ointressant. Numera har jag till och med Kicki Danielsson i min ägo. Plus Sten & Stanley, Cyndee Peters, Carola, Vikingarna och Lill Lindfors. Okej, jag kan tillskriva Tommy Körberg ett helt ok spår på skivan, men när jag kollade efter vem som faktiskt i mina öron sjöng Luciasången anständigt och fick se att det är en tenor anhållen i sin frånvaro fick det vara nog.
Jag har lurat mig själv på alla fronter!
Minnesmusik
Kommer oavkortat att tänka på en begravning. Min storasysters. Enligt beställning sjöngs bland andra "Let it be" av Beatles. Det gillade hon säkert. Hon om någon gillade musik. Hon gick i trans av musik.
Då är inte minnet långt bort att tänka på vad en fd arbetskamrat berättade om sina barn som hittat en död fågel. De iordningsställde en slags kista och samlades för begravning. Mamman tjuvkikade från ett fönster. Barnen hade sänkt den lilla lådan i en grop och stod allvarsamma samlade omkring den. Så kom plötsligt en av de lite större barnen på att den döde skulle hedras med en sång. Alla tänkte efter för att så småningom komma fram till att stämma upp i en låt som för tillfället låg på topplistorna. Och de sjöng:
Musikminnen
En Parentes: Jag är LIVRÄDD att tappa minnet!
Om högre makt av godhet finns - låt mig då slippa tre bakslag: ALS, MS och Alzheimers. Snälla. Jag hoppar av om jag utsätts. Faktiskt. Inget i hela världen kan få mig att tro på värdigt avslut med sådana bekymmer.
Mången ångest har passerat revy under det här levnadsloppet. Just NU toppar skräcken att tappa minnet. Är det inte så att jag redan drabbats? Glappar inte mitt tänkande alldeles påtagligt? Har inte omgivningen sagt upprepade ggr att jag kommer ihåg fel? Tappar jag inte ord..... och bokstäver här, stup i kvarten? Hmmm.....
Hoppsan, jag skulle ju skriva om musik. Glömde.... *L*
Hur gammal är Amanda nu? Snart 14år va...?
Hon var då nyss fyllda fem. Hela familjehemmet åkte med alla tre flickorna till Gran Canaria. Den mobila CD-spelaren var med i handbagaget och på Arlanda inköptes lite ny musik. Minns idag "bara" Niklas Strömstedt "Långt liv i lyckan".
EN sak ska jag sent glömma. Amandas fantastiska förmåga att lära utantill. Det var som om hennes hjärna la ner ord för ord i en gul mapp och sedan plockade fram innehållet och fick texten att gå via hennes lilla glada mun så fort första takten slogs. Det var som om inget kunde vara mer kompatibelt än just Amanda och Niklas Strömstedt!
En Cdspelare = två hörselsnäckor. Vi fick under MYCKET rättvisa minuterförhållanden lyssna par om par och i slutet av semsterveckan hade vi skapat värsta minikören. Amandas favorit: "24timmar" gick på högvarv. Vi lärde oss sjunga i stämmor och Amanda blev en fena på allihop även om hon tog över sopranens.
När jag lyssnar på den nu hör jag hur insmickrande den är. Snabb och otroligt skön takt (liksom dubbel på nåt vis) för en liten vilde som Amanda. Niklas har en smula naivistiskt stil (om det tillåts att påstå), flertalet gitarrer spelar sina egna riff samtidigt och kören av tjejer har strofer man kan tro är gjord för en liten flicka på fem.
Amanda sjöng "24timmar" alltmedan hon byggde sandslott, plaskade i poolen, grävde ner oss alla, när hon upptäckte springmask (Huuu!) i toa, lekte med Barbie osv - kort sagt: HELA TIDEN. Den låten ska jag aldrig glömma. Den gör mig glad. Den får mig att tänka på alla flickorna. På hur glada de var den där resan. På hur sorglöst det var att vara så långt bort från vardagsbekymmer.
Kanske blev Amanda kär i Niklas Strömstedt - precis som jag var kär i Stevie Wonder i flera unga år.....;-)
Blandad hojmusik
Förbereder mig för 25 mil på hojen. Har inga problem att njuta av smattret min fina Yamma bjuder, men vänster öra nöjer sig inte. Där måste det strömma in musik. Allsköns. Och gärna av typen smör. Helspanskt smör står högt i topp. Och jag begriper inte ett ord. Det spelar dock ingen roll. Orden är för mig ändå betydelselösa. I sitt budskap. Spanska ord går att njuta utan att veta vad de står för. Särskilt de som liksom rullar av tungspetsen, som om brukaren läspade, men ändå inte. DET är vackra ord, de har säkert ett vackert budskap. Luis Miguel kan konsten. Åhh, vad gott han sjunger. Och vilken orkester! Plötsligt fastnar jag för en trumpet. Tre violiner. En gura. Marackas. Basen.
Inte för skam skull, men det bör klargöras. I spelaren som laddats med Mp3-format finns också Totta med sin genomsköna blues. Monkan med jazzen. Walz med soulen. Jan Johansen med pianot förutom blandad kompott av "absolut senaste inslag". För alla känslolägen. För att hålla mig koncentrerad på vägen. För att njuta ännu mer. För att stå ut med medtrafikanter som till varje pris ska om. Kanske för att man med ett svisch stack iväg i den förra korsningen...
Undrar om det hörs genom hjälmen.... när man sjunger med...på obegriplig spanska ?
Gillar inte att bli indragen i nån slags relation med kassörskan. Jag vill handla, betala och slippa kommentarer.
Stod i en massiv kö på Coop häromkvällen. Kvinnan i kassan hade lika fullt sjå att hitta samtalsämnen med alla o envar som jag hade att studera henne. Märkte direkt hennes frånvaro av respekt för det personliga utrymmet. Hon inte bara frågade efter "små enkronor" och "betydelselösa femtioöringar" - hon fingrade lätt på folk medan hon närmade sig deras plånkor såpass att hennes lugg nättupp fastnade i dragkedjan.
Visst, det är kanske artigt och sorterar kanske inom social kompetens att småprata om väder o vind, fråga om semester osv, men jag vill inte bli personligt utfrågad i en kassa. Jag tvingas enligt normen, att vara artig på returen, mot min vilja!
När det så blev min tur fick jag en kommentar på en av mina varor. Av typen;
- Jaså, Du har köpt en sån!? Jag svarade inte varpå hon högt och tydligt frågade:
- Är Du långt borta i Dina dagdrömmar??
Va !?
För många år sedan när en Konsumbutik var ett stadiginslag i vardagslivet blev jag "utsatt" för nåt liknande. Köpte man mjöl frågade "hon" om vi det var bakning på gång. Köpte man makaroner frågade hon om de skulle stuvas. Köpte man kaffebröd frågade hon om man skulle fira nåt osv. Det blev en plåga, inte minst för att jag retade upp mig när det skulle handlas. Hade sån lust att ta henne åt sidan, men ville inte vara dum då jag förstod att hon egentligen bara ville väl.
Men, så kom då dagen när droppen fick bägaren att rinna över. Minns inte av vad längre. Men minns att jag återvände, grabbade tag i två stycken noga utvalda varor. Stegade fram till den enda - hennes - kassa. Inväntade min tur och la sen upp toapappret och kondomerna på bandet. Så tittade jag tjejen djupt i ögonen och undrade mycket tydligt: - Vad ska Du fråga nu då??
Nu sjunger Luis Miguel; So la ment una ves. Vackert och smörigt värre!
