Winnerbäcksgrå
Fick hålla på bra länge. Varken soul, pop, rock, klassiskt, smör, visa eller ens jul och kult funkade. Allt hamnade fel. Vad det nu är. Bingobollarna gick inte in. Det blev ingen rad. Varken vågrätt, lodrätt eller diagonalt. Det blev bara värre. Med plumpar i protokollet. Tills musen nådde Winnerbäck i listan. Lars winnerbäck. Han vet vad gråa dagar betyder. Hur avskyvärd ensamhet, sorg, motstånd och demoner känns. Och det sätter han ord på riktigt bra. Som han tillsätter trallvänliga toner till som i sin tur triggar igång tallkottkörteln och substanserna. Det är konstigt med LW. Ibland kan jag inte ta in honom alls. Andra gånger behöver jag bada i honom. Eller äta honom. Det är ju så gott med balans.
Crying
Den här är ju så jädra bra. Det är nästan så att jag blir tokig.
Kanske därför jag sjunger "Excellent".
Stjärna
Återblick
Återupptäckte precis Norah Jones och hennes platta Come Away With Me, på Spotify. Ett kärt återseende. För sju åtta år sedan när jag var mer än lovligt vilsen i pannkakan kom hon och räddade mig kan man säga. Hon var som hemkokt och gräddig vaniljsås på en knastertorr kaka. Jag kunde inte andas om hon inte fanns i bakgrunden. Det var trasslig ungdom, depression, komplicerat osäker kärlek och fattigdom på alla plan. Ynglingen knorrade. Och undrade om jag inte hade nån annan skiva. En kväll när han kom hem, purken, ifrån ungdomsgården mötte jag honom med O´Boy och smörgås. Tänkte väl att vi kunde prata lite. Och det var han med på. För han hade själv nåt att säga. Som kom ur honom med lugn, sansad och mycket tydlig stämma:
- Spelar du den där jävla skivan en enda gång till, så bryter jag den i bitar förstår du.
Nu bor jag ensam. Och känner mig precis lika vilsen i pannkakan som då. Det finns ingen ungdom, inga depressioner eller penningatrassel, men nog finns det anledning att låta Norah Jones agera vaniljsås alltid. Precis hur ofta jag vill.
Jill
Behöver Du rensa tårkanalerna? Lyssna då på när Jill Johnson sommarpratar. Här.
Behövs det inte? Lyssna ändå. De blir rensade vare sig man vill eller ej. Flera gånger. Både av glädje och av sorg. Och kanske mest för att hon presenterar en empatibegåvning av sällan skådat slag. Jag gillade henne förut. Mucho. Nu älskar jag Jill Johnson.
RockaBillySvenne
Blev så himla glad idag. Det har sen suttit i hela dagen. Några personer gjorde helt ovetandes, min dag kan man säga. Jag ska inte/får inte, värdera när jag gör läxan och upplever nuet. Tänker nu att det väl ändå inte kan vara nån fara att jag faktiskt gjorde det. I positiv bemärkelse. Jag värderade. Satte högt. Gladdes och mådde gott.
MediaMarkt slog upp portarna häromdagen och jippot har pågått nästan både dag och natt. Med godisregn, fria glassar, pressade priser och storbildskärmar på kändisar som kommit hit för att sjunga in premiären. Precis när jag anlände idag uppträdde Alcazar. De gjorde mig varken till eller från. Jag valde att gå in i varuhuset istället.
När jag kom ut ropades istället hederliga gamla Svenne Hedlund upp på scenen. I chockrosa banlonpolo och svart kostym i hettan. Han lät sympatisk. Mjuk och fin. Och har precis släppt ett album med Elvislåtar inspelad i Memphis. Två spår var förresten helt nya. Av Per Gessle. För att Per Gessle ser Svenne Hedlund som en av sina största inspiratörer under uppväxttiden. Respekt!
Han sjöng till allas stora glädje sånt som vi i publiken kände igen. Tex The Cadillac.
Och vad fick jag se om inte ett litet gäng Rockabillys:ar i minus 22-årsåldern. I becksvart hår med brylcreme, stuprörsjeans, rutiga skjortor och skinnpaj. Tjejerna i tuperat sockervaddshår, röda läppar och getingmidjor. Fina ungdomar. Välmedvetet stajlade. Snygga som tusan.
Och som de sjöng med! Inte en stavelse fel. Där stod de och njöt till en favvis som är född 1945 vars låt gjordes 1965 och de själva om möjligt är födda runt 1990. Så coolt. När jag var tonåring (det var runt 77-78) och fick sällskap med en bilburen ungdom i Amazon, spelade vi The Cadillac när vi åkte raggarrundan i stan på fredagskvällarna.
Svenne Hedlund står sig!
Artist(ur)val
Just precis nyss letade jag efter någon riktigt smalt. Och gammalt. Och fann vad jag sökte. Såklart. Dels minns sedan barndomen både hela min kropp och hela mitt sinne denna vackra visa av Dan Andersson sjungen av Thorstein Bergman, men jag vet också att jag kan muntra upp tossiga morsan med den imorgon.
Fann den i ett samlingsalbum med svenska sommarklassiker. Fina svenska visor. Och direkt fick albumet hamna i min favoritlista. Det rör sig om sisådär 50st visor. Jag känner igen alla. Många gör mig glad.
Vad värre är, fick jag se: så sjunger Niclas Wahlgren en av dem. Och Shirley Clamp samt Sonja Aldén varsin annan. Det är liksom tillräckligt illa med Ainbusk för mig.
Inget prut. Det här går inte.
Jag kan minsann få ångest för mindre.
TrackID
Ungdomarna är här. En frisk fläkt i mitt annars "så" semibedagade liv. Vad vore man utan yngre generationer? Vad än jag för upp på agendan när de är här, så har de lösningen. Helt obegripligt. Som alldeles nyss. Det spelades ett fragment av en åttiotalsdänga på tv och jag hann bara skrika till, så tog den slut. Inte en suck att jag hade kunnat gissa låten, det var för kort. Möjligtvis nynna någon takt, men inte mer.
Då hände nåt jag inte visste fanns. Ungdomarna skakade liv i sina mobiltelefoners blåtand, teveprogrammet spolades bakåt, telefonerna riktades mot högtalarna och fragmentet spelades upp igen.
Hokus Pokus - så kom ett svar på telefonenrnas internet. WAX - A bridge to your heart!
Sådär bara. Från ena sekunden till den andra. Telefonerna berättade vad jag skulle söka på Youtube. Tant frågade hur fasen det där gick till...
- Jamen, det är ju TrackID vet du väl!
Nikola
Konsert
Kultlåtar
Ett album med svenska kultlåtar måste man ju lyssna igenom. Upptäckte nyss något ruggigt när jag fyllde på min lista hos Spotify...
Flera låtar sitter som gjutna. Jag kan dem ordagrant utantill! I Sofia dansar go-go med Stefan Rüdén missas icke en stavelse.
Och vad värre är, finns det fler... Guenerina med Paul Paljett och Där Näckrosen blommar med Flamingokvartetten.
Kära nån...
Känner igen både det en å det andra. Jag hade oxå såna stövlar. Det var de jag hade den där förbålt iskalla vintern. Samma år som de visade Raskens på tv. Och Rasken fick kallbrand. Något jag själv trodde mig bli drabbad av när vintern var så envis att bussen vägrade köra mig ända hem på bystan och morsan lika envist pga väder vägrade hämta mig vid vägen. Den promenaden. I bitande iskyla, snö och snålblåst i ofodrade stövlar glömmer jag aldrig. Och minns jag inte alldeles fel, så finns det nåt att erkänna. Om jag vågar...
Lp-skivor med Paul Paljett finns i min källare.
VinnarAnna
Asch, det är ju ingen chock för oss andra. Hon satte ribban redan i deltävlingen. Människor med karisma vet sällan om det. Hur mycket de strålar. Inte Anna heller. Det är just därför.
Skoval
För min del kändes det direkt att Anna Bergendahl skulle sopa banan ren igår kväll. Tycker att det vilar nåt mycket häftigt över henne. Ung människa med gammal själ? Och med en röst från fjärran på nåt vis. Hon tilltalar mig. Och tydligen många fler.
Unga människor gör ibland så konstiga val. Och unga människor (hon är bara 18 år) känner sig såklart säkra med val ur sin egen subkultur. Att blanda romantisk rosa klänning och svarta kalasbyxor med knallröda Converse är ett sånt typiskt konstigt val i min värld. För mig finns det inget spännande eller utmanande i valet. Jag blir bara förbryllad och tänker: har hon ingen mamma.
Man ska inte bråka alltför mycket med ungarnas utvecklingsfrågor. De ska ju inte bli kopior av oss gamlingar, men säkert tjänar de lite på att man berättar hur andra "kan" se på viss typ av utstyrsel. Om jag vore hennes tipsare skulle jag inför den stora tävlingen stärka hennes egna val, men samtidigt föreslå en mera high-heelsvariation:
Repeat
Jag vore ingen, utan intensiv musikbehandling. Godnatt jord. Imorgon blir en bra dag.
Musiclover
HipHop
Samlar favoriter i en spellista på Spotify. Boysen blev chockade när den här (naturligtvis) kom med:
Och de undrade:
- VADÅ? Gillar du hiphop nu oxå??
Bulldog
Jag känner mig sån. Som en Bulldog.
Ebba
Män är bland det bästa jag vet, inte tu tal om den saken. Fast när det gäller musik har jag nog en faiblesse för sångerskor. Åtminstone är det så att jag oftare upptäcker kvinnor än män inom musiken.
Bland många andra finns två speciella män som har skrivit alldeles fantastisk musik, men ingen av dem har ändå kunnat få ett hjärterum hos mig. Vet inte riktigt varför, men det har något med deras utstrålning att göra. Eller snarare avsaknad av det. Buttra, knepiga och svårlästa. Jag kickar inte igång av att se dem. Det är nog den största orsaken.
Men!
När Ebba Forsberg får göra deras musik går jag igång. Ordentligt.
Först när hon tolkar Leonard Cohen med "Här är det":
Och den här är nästan som en religiös upplevelse, när hon tolkar Bob Dylan med "För att jag älskar Dig".
Tjohoo! Jag blir HÖG!
Hemsk
Beatleshero
Jo, det är klart - det är bara mamman i familjen som kan låtarna och därför både rockar och sjunger fett.
Jäklar vad kul det är!
