Skulle försöka beskriva min frustration över dels tre månaders kamp att få min rättmätiga studentrabatt som heltidsstudent och dels frustation över inkompetent servicepersonal i SJ´s biljettlucka på Centralstationen här, men jag orkar inte ens återge halva eländet. I efterhand känner jag mig dock nöjd med att jag gav dem onda ögat. Och, att de såg det. Två kärringar i fronten och en gubbkärring i periferin tappade hakan. Jag vet att om ögat hade kunnat döda, hade de inte andats längre. Och för att försvara lite av ovanstående skall det påpekas att jag: kunden - inte en enda gång höjde rösten. Medan de två (tre) stod där innanför skottsäkert glas, med knytnävarna i sidorna och skrek ut nåt om SJ´s stadgar och förordningar. Det hela handlade om att de avkrävde mig på mitt orginalintyg om studentrabatt. Intyget gäller hos både SAS & SJ. Ingen i hela världen lämnar väl ifrån sig ett orginal hoppas jag. Men den ena expediten sa med darr på läppen att det "brukade hon göra på A-kassan". Okej.... arbetsmarknadsåtgärd kan tänkas?

- Hallå, lugna ner Er - kan jag få fråga en sak?
- Javisst!!!
- Är inte detta en servicedisk?
- Jodå!!!
- Okej, jag är kund. Ni skriker åt mig. Står det verkligen i stadgarna för SJ´s servicepersonal att det är så ni ska göra?
- Nej absolut inte!!!
- Men Ni har ju för fan pratat i munnen på mig och på varandra hela tiden sen jag hit kom... 

Jag tar hellre en bot på 600spänn än att jag går dit igen.
Från och med nu tänker jag köpa studentbiljetter och hålla tummarna att konduktören är så disträ att han inte ser att SJ-loggan saknas på mitt Mecenatkort. Tids nog får jag ett nytt och korrekt kort av Studentkåren.

Sent igår när jag kom hem från Skövdestudier stod en härlig bukett blommor på mitt bord.
Min goda vän uppmuntrade på Mariadagen. Med det allra godaste mina ögon kan få.
Ranunkler.

Dessvärre hade blomsterhandlaren äventyrat sitt rykte. En ansedd (och rasande dyr) butik
hade låtit binda en bukett med utgående varor. Hälften är redan bruna av vissenhet.

Imorgon är jag lovad en ny bukett.

Kanske är den mest värdefulla LCHF-vinsten för min personliga del att jag inte har Restless Legs längre. I åratal har jag lidit. Och i lika många år har jag på sätt och vis varit störande för andra genom att inte kunna vara still, genom att vara tvungen att lämna biolokalen och eller genom nattligt vankande fram och tillbaka. Förutom att jag ibland varit odräglig dagtid för att jag ju inte fått sova på länge.

Idag har det varit en sån dag.
Pga brist på matlådefronten käkades lunch ute igår i Skövde. Det var gott, fräscht, väl tilltaget och smakade misstänkt mycket transfetter och glutamater.



Hjälp vilket straff!
Hela förra natten var förskräcklig och fram till sen em idag höll det i sig
intensivt. Båda underbenen plus höger underarm. Sensationer är bara
förnamnet. Det gör ont - förbenat ont, det kryper, är oroligt långt inne i
både mjukdelar och skelett, det rusar, kittlar och brusar som av kolsyra.

Ingen fläskytterfilé med Dragonsås i världen är värd detta elände.
Jo, den glutamatfria och smörstekta förstås!

Åter från en intensiv föreläsningsdag.
Jag lovar att: göra mitt yttersta i min yrkesutövning. Alla dagar.
Och, jag tror verkligen både jag och alla mina kollegor klarar det.
Men...




Det spelar ändå ingen roll.
Jag vill verkligen inte bli en dialyspatient själv.
Heller...