Ravioli
Planeringen för Gran Canaria var att barnen skulle få stadig frukost och blev vidare lovade att få välja PRECIS vad de ville på matsedeln när det var dags för middag på restaurang - om de bara gick med på att äta lite mindre insmickrande lunch. Typ konserver, fil/youghurt, sallad och liknande. Jadå, det gick bra. Och de förstod att det handlade om hänsyn, rättvisa och systerskap.
Alla dagar, utom en.
Vi hade varit igång med bad och lek sen tidigt. Vi traskade backe ner och backe upp för havs och strandliv och hade kommit hem för lunch. Det stod Ravioli med bröd och lite grönt på matsedeln. Nio år senare antar jag att det handlade om två burkar som värmts, men jag VET att det inte var särskilt mycket i kastrullen.
Mellanflickan Petra tog för sig. Det blev knäpptyst runt bordet. Inte ens lilla pratglada Amanda sa ett ljud. Petra hävde nämligen på så mycket Ravioli att en enda pastakudde till på hennes tallrik skulle orsakat översvämning av tomatsås.
Övriga bordskamrater fick kanske fem små Raviolikuddar var på sin tallrik. Det var fortfarande tyst. Det enda som hördes var Petra´s smackande. Ingen i hela kvarteret kunde ungå att höra hennes aptit. Vi studerade henne. Alla. Tysta. Och det var underbart att uppleva hur nöjd hon var.
Och som om vi inte redan märkt det. Fick vi höra - efter att hon torkat upp den sista droppen sås med sitt bröd:
- Det här BLEV man ju jättemätt av!!
Musikminnen
En Parentes: Jag är LIVRÄDD att tappa minnet!
Om högre makt av godhet finns - låt mig då slippa tre bakslag: ALS, MS och Alzheimers. Snälla. Jag hoppar av om jag utsätts. Faktiskt. Inget i hela världen kan få mig att tro på värdigt avslut med sådana bekymmer.
Mången ångest har passerat revy under det här levnadsloppet. Just NU toppar skräcken att tappa minnet. Är det inte så att jag redan drabbats? Glappar inte mitt tänkande alldeles påtagligt? Har inte omgivningen sagt upprepade ggr att jag kommer ihåg fel? Tappar jag inte ord..... och bokstäver här, stup i kvarten? Hmmm.....
Hoppsan, jag skulle ju skriva om musik. Glömde.... *L*
Hur gammal är Amanda nu? Snart 14år va...?
Hon var då nyss fyllda fem. Hela familjehemmet åkte med alla tre flickorna till Gran Canaria. Den mobila CD-spelaren var med i handbagaget och på Arlanda inköptes lite ny musik. Minns idag "bara" Niklas Strömstedt "Långt liv i lyckan".
EN sak ska jag sent glömma. Amandas fantastiska förmåga att lära utantill. Det var som om hennes hjärna la ner ord för ord i en gul mapp och sedan plockade fram innehållet och fick texten att gå via hennes lilla glada mun så fort första takten slogs. Det var som om inget kunde vara mer kompatibelt än just Amanda och Niklas Strömstedt!
En Cdspelare = två hörselsnäckor. Vi fick under MYCKET rättvisa minuterförhållanden lyssna par om par och i slutet av semsterveckan hade vi skapat värsta minikören. Amandas favorit: "24timmar" gick på högvarv. Vi lärde oss sjunga i stämmor och Amanda blev en fena på allihop även om hon tog över sopranens.
När jag lyssnar på den nu hör jag hur insmickrande den är. Snabb och otroligt skön takt (liksom dubbel på nåt vis) för en liten vilde som Amanda. Niklas har en smula naivistiskt stil (om det tillåts att påstå), flertalet gitarrer spelar sina egna riff samtidigt och kören av tjejer har strofer man kan tro är gjord för en liten flicka på fem.
Amanda sjöng "24timmar" alltmedan hon byggde sandslott, plaskade i poolen, grävde ner oss alla, när hon upptäckte springmask (Huuu!) i toa, lekte med Barbie osv - kort sagt: HELA TIDEN. Den låten ska jag aldrig glömma. Den gör mig glad. Den får mig att tänka på alla flickorna. På hur glada de var den där resan. På hur sorglöst det var att vara så långt bort från vardagsbekymmer.
Kanske blev Amanda kär i Niklas Strömstedt - precis som jag var kär i Stevie Wonder i flera unga år.....;-)
Restaurangsnusk
Sjuka? - det är bara förnamnet!
Hade någon av mina eller min kamrats barn eller åldringar drabbats av det hon och jag fick - hade de kanske inte överlevt. Magsjuk är för lindrig beskrivning...... näradödenupplevelse passar bättre!
Så vad kan man då läsa sig till? Jo, ingen av innehavarna har vare sig skolad kunskap i matlagning, livsmedelshantering eller hygien. De vet inte ett smack om varmhållning och vilka bakterier som "kan" ta över vid ogynnsamma förhållanden. Att lokalmiljön inte heller levde upp förväntningarna går väl bara hand i hand.
Det är skojigt att folk vill stå på egna ben och slita för sitt uppehälle, men borde inte en överinseende myndighet ta nån slags referens på vem som ska få servera vad skit som helst till folk - och sen ta betalt för eländet? Är inte folkhälsa mer viktigt !?
Jo, man lagstiftar ju om annat som är görviktigt. Som att det sen 1/7-05 är lag på cykelhjälm för alla personer under femton år. Är det då inte lika viktigt att tex en hel lunchkö med matgäster INTE smittas med toxiner tillräckligt starka att fälla ett gäng skogshuggare!?
Eller hur kan det komma sig att en synnerligen seriös italiensk krögare i stan inte få servera vin till sina gäster (bara för att han inte har stekbord i sitt kök - hur många STEKER pasta och pastasås?), när mer eller ännu mer oskolade personer får sälja korv med bröd och kletiga sallader i mobila korvstånd - UTAN rinnande vatten för den så viktiga handhygienen. Hur kan man ha missat att några av dessa ibland blir pinknödiga mitt under pågående arbetspass och kilar bakom närmsta stople för att lyfta på benet och sedan fortsätta värma sina korvar till krogfolket!?
Är det kanske skillnad på skit och pannkaka ?
Restskatt
Vem ska då se till att samhällsinsatser inte borde beläggas med skatt? I alla fall inte enligt tariff. Särskilt inte när den insatsen varken ligger till grund för semester eller semestertillägg.
Hur kan det komma sig att jag i åratal ska behöva berätta för skattmasen (i betonggrått?) att; "omkostnadsersättning" INTE är en inkomst och därför INTE ska läggas på toppen av min lön för att sedan generera än mer restskatt. Jag och fler med mig kan väl inte dela med oss av husrum, mat, nöjen och allt annat som kostar när människor är levande utan någon som helst ersättning. Det är inte rimligt. Precis som det för mig heller inte är rimligt att skatta loss såpass att den ev avkastning för själva uppdraget försvinner bort i skatt och till och med dalar till minus.
Usch, dessa ständiga kamper....
Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Jobba som tusan för att få in lite extrakosing. Sen hämta kulorna på banken för att gå raka spåret och lämna in dem på posten. Typ.
Ett plus i den grå kråksången: Uppdraget med eller utan skatt har åtminstone gett mig oförglömliga minnen, underbara skratt och ett fantastiskt förtroendekapital.
Inget ont som inte har nåt gott med sig alltså. Okej, jag SKA betala min restskatt :-)
Raklång katt
Han ÄR numera hemma igen. För, vart utomhus, mitt i stan, kan man få ligga såhär gott och avslappnat som hos matte annars?
Lilla Söta Fröken Strössel
För..... katträttvisans skull.... *L*
Unge Herr Lakrits
Unge (nåja) Herr Lakrits tog balkongvägen en kväll i midsommarveckan....
Jag hade jobbat både dag o kväll och föll efter 14timmars arbetsdag ner som en hög i soffhörnet. Det var ljummet och gott ute och nattfjärilarna hade fullt upp att svärma (eller vad 17 de nu gjorde?)
Jag la märke till att Lakrits tog det som en uppgift att fånga in dem alla och tänkte stilla att just den natten skulle balkongen få vara stängd och kattkräken fick leva med att ha utegångsförbud en enstaka sommarnatt.
Det var nog det sista jag tänkte.
Fram tills dess en skatmamma fick fullt upp att väcka mig - och säkert resten av gårdens sovande - då hon skrek för sitt och sina barns liv framåt morronkulan. Jag vaknade tvärt och tänkte en ful tanke, för att släpa mig in i sovrummet och somna om. Vaknade sen med ett ryck när hjärnan hade subtraherat ett och ett.
Två = Unge Herr Lakrits är på vift! ?
Jorå, hans platssyrra; Lilla söta fröken Strössel var i upplösningstillstånd.
Hon skrek utanför sovrumsdörren som om hon satt fast nånstans. Klok liten flicka det där. Med den uträkningen i kombination med värsta sopranrösten kan hon säkert väcka döda - om det nu skulle behövas. Det har påståtts om undertecknad att det kommer Z:an ur skorstenen när jag är i dvala - jag vaknade i givakt.
Så gick de två värsta dygnen i mitt mannaminne. Lappar med kopierat foto sattes upp i när och fjärran. Vi knackade dörr. Både kända och okända letade och lockade. Grannar involverades och jag letade både natt och dag. Inte ett spår från min älskade gutekatt Lakrits.
Lilla söta fröken Strössel matvägrade och flyttade sig inte en meter från en strategisk plats med överblick på såväl entré som balkongdörr. Till lokaltidningen ringdes det in en annons som tyvärr hela Midsommarhelgen skulle passera innan publicering. Bäst att ta det säkra före det osäkra.
Efter att vi, per apostlahäst och cykel letat hela kvällen och natten innan midsommarafton togs på mattes initiativ en ”sista” tur med bilen eftersom Lakrits tidigare uppvisat att han präglats på dennes (i kattvärldens?) specifika ljud – dök han så plötsligt upp. Mitt i natten hörde vi på håll hur han skrek. Mmmmjjjaaaauuuu !! Tio minuter efter att vi stannat bilen. Strössel var först att höra honom. Plötsligt ryckte hon till och fullkomligt rusade ut på balkongen.
Att det sen tog en timme att tvätta sig, en timme att prova olika liggunderlag och slutligen en timme att äta är en annan historia.
Den viktigaste summeringen just nu är att; ikväll – två månader senare har jag fått tips att någon hittat honom. Jojo, en svart och vit katt, precis som min Lakrits.
Annonsen då han försvann kom in tre dagar efter hans återuppståndelse. Det ringde folk (damer) hela veckan. Dels var det till synes herrelösa katter som kunde vara min. Dels var det tips vart jag skulle leta – i källare och titta högt upp i trädtopparna. Och en särskild tipsare ville bara berätta att hennes underbara kisse ”hade tagit flyttbilen till Ladugårdsängen” – kanske var min lika förtjust i att åka flyttbil?
Att Lakrits aldrig nånsin förklarats som vit hör nog inte hit *L*
Han sågs i alla fall ikvällse.
Eller var det bara ett uppslag att få prata lite? :-)
Se Hotel Rwanda !!
Filmtips från igår; nyhet som hyrfilm; en sann historia:
"För tio år sen skedde den kanske mest sinnesjuka etniska rensningen mänskligheten har beskådat. Under en tremånadersperiod blev över en miljon Tutsi-flyktingar mördade av Hutu-rebeller i Rwanda.
Trots att vi lever i en tid av ändlösa kommunikationsmedel och ett nyhetssamhälle som aldrig sover lyckades resten av världen stänga sina ögon för vad som pågick.
Men en person vägrade blunda. Filmen visar den sanna historien om en mans kamp att rädda så många flyktingar som bara står i hans makt, genom att erbjuda dem skydd i det hotell han är föreståndare för. Genom sitt enorma mod och stora hjärta lyckades han rädda livet på mer än tusen flyktingar som annars hade gått en säker död till mötes"
Detta hände 1994 - alldeles nyss alltså! Jag vet att det varit "trassligt" i den där delen av världen. Men på nåt vis har jag missat att människor med sina bara händer slog ihjäl varann på det mest bestialiska sätt. Jag hade ingen aning om vilken enorm människoslakt det var med mängder av Machetes. Och inte kunde jag i min vildaste tro, ana att FN hade som mål att ge "de vita" skydd, först o främst.
Fan, jag vill inte stå bakom att jag inte visste det här.....
Herr Kantarell
Tack o lov att det finns en årstid som innebär ovan. Mmmmums!!
Lyssna!
Jag har svårt för människor som inte "kan" lyssna. Särskilt de som pratar för pratandets skull. De som så gärna fyller ut varje milimeter i omgivningen med meningslösa ord. Hur ska man göra för att skydda sig från fullständigt ointressant information?
Vad ger folk i omgivningen rätt att fylla andra med sånt ingen bett om att få höra?
Varför kan inte alla "lyssna in" och förstå att man inte "måste" prata på hela tiden?
För, finns det nåt godare än att umgås utan tvång på oupphörligt pladder!?
Visioner
När Mc-kortet var klart i juni så undrade chefen vad jag skulle sysselsätta mig med "nu då". Cynisk? Näää, han bara vet hur damen som fick frågan, fungerar. Då, precis då i det rusiga tillståndet det var att inneha A-behörighet sedan några timmar så log jag bara och bedyrade att NU var jag nöjd. Det har varit jättekul att övningsköra och precis som för de flesta mindre skoj att plugga teori, men SÅ kul att man inte vill bli klar finns ju inte. Nu skulle jag bara glida och cruisa för hela slanten. Dykarcert och Mc-kort verifierar väl att man inte är så gammal i alla fall. Eller knäpp. Liksom....
Men ack så rätt han hade! *L*
Jag ska ju ha jägarexamen innan livets rejs är klart oxå! Hade visst glömt det ett tag. Hur kunde jag!?
Plötsligt, när jag i centralvakten på sommararbetsplatsen snodde runt med blicken som en slags miljöinventering i väntan på att faxen skulle klara av att ringa upp - fick jag syn på böcker med skogs, natur och djurvård. DÅ kom jag ihåg! Känslan medan jag bläddrade i dem var så skön. Hungern på utmaning gjorde sig påmind. DET vill jag göra, DET vill jag ha - Jägarexamen. Så många år jag drömt. Så många gånger jag sagt det.
Inte för att skjuta direkt. Särskilt inte på djur. Men att få sitta på pass. Få lära sig allt om skogens rike. Lyssna på läten. Uppleva naturens skiftningar på dygnet. Uppleva stillhet och ro. Känna dofterna. Känna rikedomen som jag ju tycker att naturen ger. Att bara få vara i nu. Bortom alla pixlar och Kb.
Ska INTE glömma den där drömmen igen. Ska slå till istället.
När Mc-säsongen är över, kanske....
Snart
Dvala pga Amygdala?
Hade precis kommenderat dammsugaren att "gå fot" och passerade samtidigt teven då fingrarna plötsligt slog på den och ettans bild sakta klarnade från pixel till pixel. Tidig eftermiddagstablå var nåt helt nytt mig. Förläsning? Sedärja! Om vadå?
Den gröna dammsugaren fick parkera. Det handlade visst om psykiatri. Eller?
Två timmar senare kunde jag konstatera att det var den mest spännande och på sikt givande föreläsning jag upplevt hittills. Den handlade om "De Apatiska Barnen". Ett ämne som måste prioriteras framför massor av andra sammhällsfrågor. Barnen är allas vår framtid, ju.
Jag hade, med så många andra, länge farit illa av att man överhuvudtaget funderar i termer som att dessa barn "har lärt sig ett dramatiskt beteende". Att de så att säga är uppmanade att; för sin familj´s skull, spela ut hela registret av depressionssymtom i en förtvivlad förhoppning om att få stanna i det nya landet. Inget kan vara mer befängt!
Föreläsningen bjöd på den ena kompetenta och pålästa föreläsaren efter den andra. Sällan har jag suttit så fastklistrad som vid denna, för övrigt amatörfilmade, föeläsning. En kvinnlig psykiater och om jag minns rätt, forskare, trollband säkert inte bara mig med både sin rekvisita och pondus. Hon drog nämligen paraleller i djurvärlden och visade bilder som exempel.
Det finns tex ormar och jordekorrar som kan bli så rädda att de går ner i nån slags dvala. De lägger sig på rygg, tappar färgen och alla viktiga och givande livsfunktioner går ner på sparlåga såpass att betraktaren kanske får för sig att djuret redan är dött och därför inte är så spännande att jaga längre. I allra värsta fall dör också en del av dessa djur. Och det kan gå snabbt. Det kan handla om timmar.
Hon berättade om pyttesmå kärnor i hjärnan som har jättestor inverkan på våra reaktioner. Amygdala minsann. http://sv.wikipedia.org/wiki/Amygdala
Hur kan vuxna, till synes vettiga och ibland folkvalda människor beskylla de här arma barnen för sin reaktion? Har Amygdala kanske gått dem spårlöst förbi?
