Öppnade nyss gårdagens post.
Det känns bekant, som om jag har upplevt det förr...





Aldrig har jag väl jobbat så mycket som under 2009. Ändå deklarerar jag för ganska mycket mindre slantar. För det mesta min kraft har gått åt, har jag inte avlönats för. Likt förbaskat åker jag på restskatt. Så är mitt liv. Det blir till att yrka på avdrag för utlagda och redan skattade pengar igen. Jada jada...

Fast i år har jag ju en egen sifferkille. Som kan språket. Och som kan förklara så att även en sån som jag förstår.
Det är inga fel i att skatta, det jag själv kan dra nytta av tack vare vårt skattesystem är ovärdeligt. Men att människor som ställer upp för att andra människor skall få det drägligt, ska sota för kostnadsersättningen de "lyfter" är horribelt. Dags att överklaga!

Kvibille® Svecia Extra Vällagrad 24 månader

~ Det som göms i snö, kommer fram i tö  ~

Så äckligt det är att promenera nu. Här i mitt kvarter är det helt omöjligt att ta ett enda steg utan att titta sig för. Och jag kan följa äckligheterna ända upp på stan när jag cyklar fram o åter. Det märkliga är att de hundägare man pratar med såhär års, alltid är mycket övertygande i att de alltid tar upp efter sin hund. Vem är det då i så fall, som låter sina jyckar bajsa fritt i snöhögarna om vintern?



Hörde en snubbe lägga fram ett förslag på radion igår. Han föreslog ett kollektivt hundägaransvar. Att alla med hund utan prut går ut och mockar upp tio påsar var. Det håller jag med om!

Saneringsarbetet i min trut är nu uppstartad. Alla (nåja) provisoriska nödåtgärder ska till slut avrundas till något riktigt, robust och på sina håll konstgjort. Eller, just det beslutet läggs nog på framtiden. Det känns inte vettigt att dra ut två tänder för att kunna ersätta en enda med en brygga. De två närmsta har nämligen inte rötter som duger eller håller. Titan funkar inte heller eftersom tandbenet är för fjuttigt.

Det blir således två tuggtänder som skall åtgärdas. En rotfyllning och en operation - där.... jag orkar knappt tänka på det....en rot skall opereras bort. Hon påstod att det var något de "faktiskt" sysslade med ibland. Att skära upp tandköttet och lägga åt sidan som en gardin för att sedan via tandbenet blotta en av tre rötter. Den skall hon borra sig igenom tills den blir lös och kan plockas bort. Så fylls håligheten igen och gardinen sys tillbaka. Jag förvarnades att det kan innebära penicillin och nässpray en tid, eftersom det hela ligger i anslutning till bihålorna. Det skulle vara bra om jag såg till att ha en lugn period omkring mig då. Jo, jag tackar.

Avsultningsvis ska det irodningsställas en ny bettskena. Inte för att jag gnisslar utan denna gång för att jag övergått till att bli en bitare och nu pressar & biter så duktigt att kindmuskeln är synnerligen vältränad och tjock - och för att jag bitit mig till ett saxbett. Tänderna har alltså flyttat på sig. Det kommer väl annars, utan bettskena, till slut se ut som om någon kastat in gaddarna i truten på mig. Bäst att göra och betala för vad hon anser är bäst för mig.



Just idag tyckte hon det var bäst med en Kofferdam. I en timma hade jag den spänd över hela munhålan och halvägs upp över näsan. Det är ju tur att man slipper se eländet. En tand blottad, resten av patienten dold under blå latex.

Fast det gick bra.
Antar att det känns ännu bättre bara bedövningen släpper. Tycker att det räcker nu. Fem timmar är väl lite väl ihållande. Undrar om man kan önska sig en mindre skvätt nästa gång. Förresten är det ju konstigt att ingen försökt ta fram ett antidot på bedövningsmedel. Tror att det finns pengar att hämta där. Säg den som vill vara bedövad!? Om man får sin nota saltad med någon hundring hos tandläkaren för en antidot, skulle det försvinna i det stora hela. Ju.

När jag var i unga år kändes rött guld hett. Och mäktigt. Det var det enda jag ville pryda min kropp med. Guld visade en del av vem jag var. Turligt nog fanns det de som unnade mig det i present. Och somligt köpte jag själv. Flashbackar på känslan. Det  är gott att få guldsmycken i den åldern. Särskilt Bismarck. Och det är superdupergott att bli förärad.


Någonstans i trettiofemårsåldern omvandlades detta guldintresse att på smyckefronten uteslutande innebära  silver. Tunga parfymer, blått på ögonen och blingbling i form av rött guld funkade inte längre. Sentimentalfritt bytte jag skepnad. Sedan dess har ett helt set guldBismarck legat i lådan.

En tös har vi i familjen. Den bästa tösen förstås. Min brorsdotter. Som jag antog skulle ha samma känsla och fetish för rött guld i sina unga år, som hennes faster hade. Och därför fick proffsen putsa upp och placera dem i fin låda. Den doserade halslänken och armbandet i alla fall. Ringen och örhängena minns jag inte längre.

Det kommer inga fler töser till oss, så i händelse av att det finns mer blingbling i guld, så är bergis hennes framtid säkrad...

Hon förärades och upplevde det hett. Dessvärre har vi.... eller dessbättre.... inte samma mått på våra kroppar. Smyckena hade några länkar för många på henne. Hon uppmanades gå till smeden. Ett par gånger. När jag insåg att guldsmedsändringar nättupp har samma kostnad som att köpa nytt guld, sändes ett bidrag.

Idag har hon hörts av.
Om att hon bär guld på sin arm.
Och mår gott av det.

Jag vet hur det känns.

~ 20 = Guld
> 30 = Silver
> 40 = Vitt guld

Vårdagjämning. Bortsett från blåst, en riktigt underbar och vårlig utedag. Som dessvärre har avhandlats inomhus. Det finns inget att välja på nu i slutspurten. Vi skriver på vår uppsats notoriskt varje ledig stund. Och idag fick det bli på mitten. Halvvägs till varandra.

I Arboga.

Det började bra. På väg till angiven plats slank jag, direkt vid öppningsdags in på en loppis. Och gjorde fynd. Jag tillomed tjänade 100kronor. I prutmån. Man känner sig duktig.

 Lånad bild

De blev så billiga. Och de är så fina.
Ska skrubba dem lite. Och hälla vatten i för att få veta måtten (5 och 7 liter?) förutom att jag genom nätet hoppas på att få hitta ålder. Jag är förtjust. Gammalt är det bästa, det med själ gör mig glad.

Det blev en dag med innesol oxå.

Är det inte det ena, så är det det andra... som kärringa sa, när hon blödde näsblod....

Vintern tinar upp och dunstar i vacker vårsol... då kommer det pollen!



Atjoo.

Se den på bio, hyr, köp eller ladda ner - hur man tar den till sig spelar ingen roll - det är att man gör det.



Ric O’Barry är killen som på 60-talet tränade delfiner och spelade in Flipper-filmerna. Han berättar i dokumentären The Cove - Havets Hemlighet hur plågsamt lite insikt han hade på den tiden. Att han bara njöt av framgångarna och årligen köpte sig en ny Porsche.

Till den dagen Flipper tog sitt liv genom att medvetet sluta andas pga depression. Ric O’Barry började inse hur fantastiskt intelligent och medvetet djur delfinen är och denna samvetsgranna insiktsresa har alltså nu lett fram till en Oscarsbelönad dokumentär. Ric O’Barry känner stort ansvar i att dresserade delfiner fick bli människors intresse. Han blev och är nu istället beredd att offra sitt liv som aktivist för att sona sitt brott.

Varje år i september pågår en barbarisk delfinjakt i den japanska viken i staden Tajii. Man fångar med regeringens goda minne in delfiner som för dryga belopp (minst 1,5milj kr) säljs till maritima nöjesparker och delfinarium (tänk in Kolmården) om de duger. Om djuren däremot inte anses duga, sticker man och hugger ihjäl dem i ett fruktansvärt djurplågeri och blodbad.  Eftersom det handlar om drygt 23´000 delfiiner kan man med säkerhet påstå att flera delfinungar får bevittna hur deras mamma plågas till döds. Eller tvärtom. Delfinskriken är obeskrivliga...

Köttberget denna jakt och slakt innebär säljs under benämningen "valkött". Den japanska regeringen sysslar med konspiration och snuskar till sig intresse från mindre bemedlade länder runtom för att mångla ut sitt ovetenskapliga påstående att delfiner måste betraktas som skadedjur vilka bär skuld till urfiskade vatten i världshaven.

Fosslila bränslen leder till kvicksilver i naturen. Ju större ett djur är, desto mer kvicksilver har det fått i sig. Delfiner är proppfulla med kvicksilver. Detta otjänliga kött har serverats som obligatorisk lunch i japanska skolor. Alla vet vad kvicksilver betyder för människorarten. Japanerna biter sig alltså i svansen själva.

Och det gör vi andra också. Delfiner ska inte uppträda i bassäng. Jag får sålänge jag lever ångra att jag simmade med delfiner i Turkiet. Sålänge människor vill komma dresserade delfiner nära, har vi skrivit under på att delfinslakten i Tajii ska fortsätta. Eller?

The Cove - Sverige

Nu verkar solen ha kommit på riktigt.
Idag har jag cyklat på asfalt, vilken himla skön känsla! Dagen idag är den första sedan september/oktober utan mössa under lunchpromenaden. Fåglarna kvittrade maniskt under färden hemåt. Och takdroppet vill inte ge sig.



Tjohoo - vi går mot vår!