Storebror är lite petig med maten. Han har liksom behov att få veta vad det är som han stoppar i munnen. Och än skönt att han skulle tycka om smaken, så vänder det sig i hans lilla mun om det visar sig vara något han inte är bekant med. Han är också mån om att maten ska vara så lite konstlad som möjligt. Det får jag väl ta på mig, att dessa två unga pojkar vet allt om glutamater, transfetter och E-nummer.

Häromsistens filosoferade han högt och logiskt. En lång fundering, som jag tror var sprungen ur hans kunskapsinhämtande om miljö, klorofyll och klimatförändringar i skolarbete före helgerna. Han antog tydligt, starkt och övertygande att han och de flesta ur hans generation inte bara kommer att bli tvungna, utan också kommer att må bäst av att återgå till självhushåll i framtiden. Han pratade höns och ägg, ko och egen mjölk, ekologisk grönsaksodling och potatisland.

 "Tänkaren"

Jag hoppas med tanke på det förfärliga beslutet om köttklister idag, att storebrors filosofi även inbegriper min generation. I alla fall om maten skall tillåtas bli nåt det aldrig har varit i närheten av att heta. Jag känner nu som han, att det är görviktigt att veta exakt vad det är jag stoppar i munnen.

Om köttklister som mat tycker jag inte.
Om köttklister som reparationsmedel i en operationssal tycker jag mycket. Då är det bra. När de klistar ihop jättelika sår och snitt, åtminstone sålänge jag slipper att äta det.

När vi uppmanades som mest ivrigt att skänka bidrag till Haiti var jag sömnlös natt efter natt. Funderingar om vad som ger just mig rätten att upprätthålla övervikt och överflöd blev en plåga. Jag sökte stöttning och var beredd att skänka ganska stora summor för att lindra mitt samvete. De flesta talade emot och tyckte att jag skulle lugna mig lite, men flera försökte också att råda och rekommendera de mer seriösa hjälporganisationerna. Det slutade med att jag gav en summa per person som jag räknar till min familj. Till Röda Korset. Och försökte finna ro i det.

Eller ska vi säga att jag pyntade direkt ner i Bengt fucking Westerbergs ficka.

För nu ganska många år sedan hade jag själv uppdrag åt Röda Korset. Som Jourhavande Medmänniska. Vi hade möten en gång i månaden då man förväntades sätta upp sig på tider som fanns över för lite medmänsklighet. Kvällar och nätter inklusive helger. Människor i nöd som ringde SOS kopplades vidare till oss eller till jourhavande präst eller vad som kunde vara lämpligt för den enskilde. Man väcktes mitt i nätterna. Om man ens hade kunnat somna. För det var (och är) ju så, att nöd och medmänsklighet inte riktigt innebär detsamma för oss alla. Somliga tog den genvägen för att berätta om sina hetaste och för mig mest absurda sexfantasier. Andra ville gärna berätta om sin planerade död. En del var psykotiska. Andra pruttfulla. Detta slöseri med min medmänsklighet höll jag på med i tre år. Och det var såklart också en form av samvetslindrare. Som tog sitt absoluta stopp en lördagsförmiddag när jag hade lyssnat mig igenom och vräkt ur mig empati hela fredagsnatten och bara skulle in på Konsum innan jag for vidare till resten av familjen som befann sig i husvagnen på annan ort. Då slog mitt livs första och förhoppningsvis enda panikångestattack in. Jag överlevde såklart, men tog beslut där och då, när hjärtfrekvensen hade återgått till sinusrytm att: jag hade gjort min insats, nu skulle nån annan få ta vid. Att vara Jourhavande Medmänniska åt Röda Korset, oavsett omfattning och engagemang är en ideell insats. Det kostar Röda Korset noll kronor. Och den Jourhavande Medmänniskan har exakt noll kronor och ören i ersättning.

Ville bara få sagt att det är ganska stor skillnad på skit och pannkaka.