Hormontorsk
Men jag måste få det sagt ifall jag den dagen inte kan säga ifrån:
Jag SKA ha östrogenbehandling i samband med klimakteriet.
Inget får mig i sånt välmående som hormoner.
De flesta sorter.
Droga mig med östrogen och andra gestagener.
Gärna gulkroppshormon.
Och för all del lite cortison.
Låt mig slippa insulin.
Det göres lättast genom att INTE servera mig kolhydrater.
Men glöm aldrig att ge mig östrogen.
Och mycket Stevie Wonder!
Dejlig
Idag har han gjort mig så lycklig på sitt omedvetna men oxå självklara vis.
I bilen började han plötsligt sjunga Gasolin´s "køp bananer" och jag fortsatte med att snacke dansk. Alla tre gossarna hakade på och härmade så gott de kunde. Somliga ord fick jag förklara medan andra förblev otolkade. Men "dejligt" blev översatt. Så fick de ett uppdrag. Att "bara" svara Hvergang när jag ställde min fråga. Den danska frågan jag som liten flicka kunde läsa på planschen min storebror hade i sitt pojkrum. Vi tränade en stund och var och en skulle säga "hvergang" när de blev deras tur. Gosse nr 1 svarade rätt medan gosse nr 2 fick korrigeras en aning. Ingen av dem frågade vad frågan betydde.
Så blev det lillemans tur. Och jag frågade som till de andra:
- Lillemand, Hvornær smager en Tuborg bedst?
- Dejlig hvergang!
Oanonymt
Visserligen är besökstatistiken abstrakt och kanske helt ofarlig. Men känslan av att man vet vem jag är, hindrar mig att vara uppriktigt. Ibland.
Jag kan ju tex inte prata skitiga sanningar som jag vill...
Och inte kan jag längta efter nåt jag inte ska längta efter...
Precis som jag inte kan berätta om vilken skön snubbe jag såg idag...
Eller så kan jag det. Göra vad va´ fan jag vill. Vid 45 bast behöver man väl inte stå med mössan i hand.
Jag kan visst snacka ner vedervärdiga närstående som inte har en aning om hur man stavar till empati.
Och visst kan jag öppet längta efter vad jag vill. Det är längtan som gör det.
Precis som jag definitivt kan berätta vilka sköna kickar det ger att se och att bli sedd.
Asch, jag har inget att dölja.
Dagen efter
Jag säger bara EN sak: Peter Carlsson och de Blå Grodorna rules !
Oboy, vilken föreställning.
Vilken passion.
Vilka musikbegåvningar.
Och vilken kärlek.
Missa den inte!
Förväntansfull
Jag fick inbjudan på min födelsedag för flera månader sedan. Till den rosade föreställningen av och med
Peter Carlsson & Blå Grodorna
En skön kille !
Det ska bli riktigt spännande att se och höra dem!
Objektberoende
Kan inte hålla på och tjata om hur kort tid slantarna räcker varje månad. Eller hur lång tid det är kvar till nästa utbetalning. Om man inte budar på Tradera och Ebay så blir man ju inte tvungen att handla. Jag vet ju det. Egentligen.
Men somliga objekt liksom manipulerar mig.
Det här lilla setet kommer bli jättefina med varsin hyacint i....
Och den här tjänade jag ju faktiskt 169kr på..... om man ser det så alltså.
Eller så är det faktiskt så att den saknas samlingen...
Tradera är en skön drog.
Jag kan faktiskt hantera den !
Ibland i alla fall...
Lutfisk
Inbjudan har gått ut. Kollegorna har stående inslag hos mig.
Men det är ju faktiskt lika gott varje år.
Och till dessert blir det nåt spännande i år.
Nåt vitt...
Hos Peter hittade jag det här.
Mätt
Och blir proppmätt.
Av exhibitionistiska utsvävningar jag inte bett att få ta del av. Varför hänger folk ut sina snoriga ungar och dreglande hundar i parti och minut? Och varför kallar kvinnor sina partners för "min gubbe"? Och varför kopierar man tidningsmagasinens bilder och publicerar allt man tycker om? Och värst av allt: varför avslutar så många sina inlägg med "kram" ?
Jag behöver inte läsa. Och gör det inte heller. Men jag springer på dem i sökandet. Och klickar mig naturligtvis vidare.
Det finns mycket bra därute i sajberspejs. Mycket som är riktigt bra. Men också mycket riktigt dåligt. Tex utropstecken och versaler i långa banor. Vet inte folk att det finns nåt som kallas netikett?
Nä, idag får det vara med både bloggteknik och inredning. Tipsen står mig upp i halsen.
EDA-fat
Som hänger upp mitt liv på gamla minnen och för all del även på nyförvärv.
Det krossade glasfatet fanns i min barndom, men kom bara fram till jul.
Prydd med utvalda småbröd.
Varje gång jag är hemma hos mamma tar hon fram nåt skräp och vill skicka med. Och så kämpar vi. Jag ger löfte om att ta hand om både ditt och datt en dag. Hon försöker undvika framtida bråk med att dela ut det som ju inte är något att ha. Det som vi, efterlevande aldrig nånsin kommer att bråka om.
Så tog jag mod till mig och berättade att det fanns en sak som jag gärna skulle ta emot. Kakfatet i glas och en annan gång assitterna i pressglas som vi åt chokladpudding på som barn. Jag fick fatet.
Samma fat som alltså katterna krossade häromdagen...
Igår tog jag en tur på stan. Skulle inhandla något litet åt en ny liten människa och hans nyblivna mormor. Så smet jag in hos antikhandlaren. Och innan jag fick igen dörren fick jag syn på fatet och skrek till ett "nej". Ägarna såg förskräckta ut, men de fick min story och kan väl såhär i efterhand kanske ångra att fatet redan var prissatt. Jag hade verkligen betalat minst en tusing om de hade begärt så...
Antingen sätter jag dubbelhäftad tejp under, så det i framtiden kommer att stå stadigt. Eller så gör jag som den gamla har gjort: diskar det till jul...
Det är från 1920-talet fick jag veta.
Från EDA glasbruk.
Schackskugga
Det avtecknar sig spännande mot väggen.
Mitt schack från öst...
Och från väst, får man en annan känsla...
Erkännande
Jag erkänner direkt.
Att jag ondgjort mig över morsans handhavande av spis.
Resume: Plattlock efter plattlock bränns vid. Arbetsterapeut inkallas och kopplar in överhettningsskydd på spisen. En slags timer av senaste snitt. Morsan blir en pain in the ass för sin hyresvärd och inte minst undertecknad då hon minst varannan dag hörs av pga att spisen inte fungerar. Jag antar att hyresvärden gör samma konklusion som mig - dvs att den gamla kört fullt race med alla plattor inkl ugn och värmeskåp och att timern då slår till. Hyresvärden gör hembesök sju gånger utan åtgärd. Vid mina småkok hos henne ibland funkar alltid spisen.
Häromkvällen upptäcker jag att all mat jag handlade senast står orörd i kylen. Hon förklarar det med att hon inte längre tror sig kunna laga mat. Jag kör igång ett storkok och använder två plattor. Det går finfint. Grytsteken kokar och leverskivorna börjar få färg. Under någon minut i alla fall...
När spisen varit påslagen i femton minuter slås plattorna av och det hörs ett klickande någonstans ifrån. Lampor blinkar sålänge plattorna står i värmeläge.
Snopet!
Ringer sos och ber att per omedelbums få hem någon från jouren. Ordbyte sker. Telefonisten gör anspråk, utifrån egen erfarenhet inom hemtjänsten på att veta hur "gamla människors spisar fungerar". Hon får då uppdraget att skicka hem Securitas Ö G O N A B Ö J...
När spisen hade kallnat gick den femton minuter igen. Och slog av. Om och om igen.
Ovanstående telefonist får ett nytt samtal 1½ tim senare och den här gången räcker inte "ögonaböj".
Jourhavande står i hallen inom ett par minuter.
Och åtgärdar felet inom 30sekunder.
Han drar helt sonika ut lådan som placerats under/bakom mammas spis. Och som istallerats att både sänka värmen så snart plattorna blir heta för att till slut helt stänga av spisen efter femton minuter. Han ursäktar sig för något han inte alls har del i. Och håller med om att det borde stå varningstext på arbetsterapeuters kompetensbeskrivning. Nämligen: VARNING - KAN innehålla nötter !
För det är väl precis vad nästa arbetsterapeut skrev under på när hon kontaktades nästa dag. När hon sa att hon skulle gå över till mor och dra upp timern till 30minuter istället. Hon fick erbjudande att hålla matlagningskurs för både mamma och mig - så att vi kunde lära oss laga fullvärdiga måltider på en halvtimma.
Stackars mamma.
Jag skäms som inte tog Dig på allvar...
Krossad
När de spinner, kurrar, pratar och bryr sig om.
Men ibland är det alldeles vedervärdigt med detsamma.
Särskilt när de är orsak till glaskross...
Mina missar är ganska städade.
Trots smått prekär obesitas rör de sig kattlikt.
I fönsterkarmar och på möbelemang.
Men ibland - tre ggr på nio år noga räknat har det hänt.
Att en för mig mycket kär ägodel fått förflyttats till sopen.
Den kommande helgen måste gå i antikbutikernas tecken.
Jag kan inte leva utan det lilla glasfatet som inte längre
är intakt. Och som inget lim i världen kan rädda.
Jag bara måste ha ett likadant. Kosta vad det kosta vill.
*tankepaus*
Eller så måste jag få en annan syn på livet.
Lära mig tacksamhet för hälsa, kattspinn och sköna flin...
Lön
Och nu räckte det inte bara till en Brooks sadel...
Det räckte till en hel cykel.
En svensk robust och stilren cykel utan tillstymmelse till blinbling.
Som en hederlig gammal damtralla.
Fast helt ny.
Från Målilla.
Med vinterdäck å allt.
Jag är så kaxig så !
Ordlös onsdag 07-11-14
Farsdag
Min, som i mitt inre var en sann prins på vit springare - som skulle hämta mig en dag...
Hade den dåliga smaken att dö istället. Trettio år senare fick jag av hans släktingar (mina känns de aldrig som) veta; att han hade "skämtat" om att det fanns ett barn som var hans därute i stora vida världen. Att det var samma unge som han vid valda släktsammankomster ett par gånger hade med sig, berättade han aldrig. Då var han visst bara barnvakt...
Tänk att man saknat en sån.
Och alltjämt saknar...
Till Maja
Med stor varm kram
/ Airam
Oljud
För x antal år sedan ondgjorde jag mig över hur kärringar i min egen ålder bar sig åt på en pubspelning med Roffe Wickström. De stod nämligen med varsina två fingrar instoppade i de lika många örona. Jag tyckte det såg förfärligt fjompigt ut.
Ända till nästa dag. Eller hela den pingsthelgen noga räknat. Jag hade nämligen drabbats av tinnitus. Typ stångjärnshammare i ena örat och typ en hel kammarorkester med bara skrikande violiner i det andra. Den pingsten (som ju då varade i tre helgdagar) gick i oljudets, yrselns och kräkningarnas tecken.
Igår var det dags igen.
Eller... igår var det dags för den här kärringen att stoppa fingrar i öronen.
Pubar är liksom inte kompatibla för sexmannaorkestrars ljudkapacitet. De spelade bra, men ack så högt. Jag blev livrädd helt enkelt. Aldrig mer vill jag ha tinnitus.
Aldrig.
Och jag slapp igår.
Tack gode gud...
Segt
Veckan har varit späckad.
Heltidsjobb.
Halvtidsstudier.
Studiedag på annan ort.
Barn för tredje dagen idag.
Och morsan alla dagar...
På nåt eländet vis önskar jag att hon gick in i dimman på heltid.
Och naturligtvis samtidigt inte.
Varje vecka handlar jag mat för omkring en femhundring till henne.
Och kylskåpet gapar ständigt tomt.
Ändå är det färre och färre saker hon behöver för varje inköpstillfälle.
Idag var det bara mjölk.
Men så köper jag sånt jag vet att hon uppskattar.
Kokkött med ben.
Soppgrönsaker.
Rimmat fläsk.
Färsk fisk.
Och hon lagar.
Visserligen nästan bara ovanpå spisen numera, men kreativitet där har hon kvar.
Då är man inte färdig att paketeras på ett hem.
Trots att man inte riktigt vet vem jag är alla dagar...
Lindrad
Sjutton mil hemifrån noga räknat.
Jag stannade i fem dagar.
Och spelade bara en platta, om och om igen.
Det slutade med svår ångest...
Idag låter den mycket gottigare.
Jag blir glad.
Av Peter leMarc
Utsatt
Nu är det splitting på gång igen...
Jag har varken tid, ork, lust eller ens det minsta intresse av personen överhuvudtaget.
Hur fan orkar de själva.
Att köra igång känslor hos andra.
Och mötas med motstånd.
Jag virkar en s.k mormorsfilt lediga stunder.
För att händerna liksom inte kan va´ still.
Och för att iskalla fötter skulle få nåt att värma sig i.
Det är ju förfan en riddarrustning jag behöver.
Virkad av ståltråd.
För att skydda en utsatt själ.
Vad är lite kroppslig svalka mot ett hotat innanmäte.
Jag ska inte reagera.
Då har splittingen redan börjat.
Beviset står således härovan.
Det är inte lätt att bara vara människa...
