I min ägo finns just nu ett kilo rödgröna finfina äpplen. De skall ätas upp imorgon. Gluffsas och ätas fort så att äpplensaften skummar och rinner. I mungiporna.

Inte på mig. Nej på kusen som skall mutas.
Airam ska på turridning. I trolsk skog. På nordsvensk jättehäst.
Rädd? Jag!?



Så infernaliskt!
Håll tummarna att bästa fuskare vinner.
Jag tror att jag blir favoriserad och därmed slipper bli galopperad med.
Av äpplen.

Eller blir kanske även de speedade av fruktsocker?

Måndag kväll 09-06-29. Klockan är snart midnatt och termometern visar så som den brukar i området kring medelhavet såhär dags. Plus 24. En helt otroligt skön kväll. I svedala. Alldeles som gjord för kvällsauktion ute på en stallbacke långt iväg på bystan. Hyggligt mygg & knottfri. Kaffestuga, varmkorv och folk från alla sekler och i alla modeller.

 Lånad bild

Vilken tur att auktionisten var synkroniserad med vädret och vice versa. Särskilt mycket tur för mig som äntligen fick bli med kristallkrona i barockstil. Till härligt bonnauktionspris dessutom - dvs halva priset.

 En mycket fin lampkrona. Från en mycket fin kväll.

Det där, vad det nu är jag har som gör ont och svullnar
fick sig för några timmar sedan en duvning med
medikament. Jag står inte ut med att väga ett ton...



Det gör jag inte längre.
Nu visar vågen på minus 2,7kg.
Jiihaa !

Lyssnar på den mest osmarta sommarprataren i mannaminne. Hanna Hellquist, journalist och författare med acceptans för våld i allmänhet och kvinnovåld i synnerhet.
Trettiotre minuter in i programmet rättfärdigar hon expojkvännens misshandel mot henne med "det var det enda vettiga slutet på ett bråk". Hon hade gjort en empirisk mikrostudie på arbetsplatsen där det visade sig att endast en av sex var oslagen. Och hon försvarar handlingen med att hon "minsann" hade slagit först många gånger. Hon undrar "var man lever oslagna liv".

Synd på en hyggligt intressant dialekt.
Synd på hyggligt intressant musik.

Hade hon sparat sin specifikt korkade livsinställning till slutet av programmet, hade jag nog lyssnat färdigt, men
nejtack - jag avstår.

Har varken tid, ork eller lust att rota i hur diskussionen har föregåtts för att de skulle komma fram till att: det är ok att kvinnor i vissa badhus nu får bada topless. Reflekterar bara över att det då borde vara okej att män badar med bikiniöverdel, eller i alla fall med den lilla bikinitrosan istället för rejäla badbyxor?

Tack Sveriges Radio för websändningarna.



Och Tack Ingvar Kamprad för Ditt sommar!

Äntligen blev det av!
Hojjen fick komma ut på årets första tur.
En riktig långtur.

Och jag själv har tur.
Som har en unge med nytaget mc-kort.
Han vill åka hela tiden.

Märkligt. Jag är nästan dubbelt så gammal
som honom och har i alla fall haft mc-kort i fem
år. Han har haft sitt i fem dagar. Men det kändes
alldeles naturligt att han liksom var den mest
trygga och körvana av oss. Säker som om han
aldrig hade gjort annat på vägen.

Åh, så roligt det var!
En riktig helkväll i härligt högsommarväder.
Timme ut o timme in.

Vi fortsätter imorrn.
Så får mitt bullriga system rensas ur ordentligt.

Arbetar man inom primärvård, så får man räkna med att möta frågor komna ur alla möjliga medicinska artiklar. Särskilt kvällstidningsartiklar. Och i synnerhet de som informerar om såväl epedemier som pandemier.

Is i magen.
Respekt.
Karma.

Några, även de som egentligen aldrig går utanför dörren hittar specifika anledningar till att "kunna" bli drabbade. Fågelinfluensan skrämde nästan slag på hypokondrikerna.
Men, svininfluensan är inte nådig den heller. Varje vecka får jag, i telefonrådgivningssammanhang mig till livs hur många som drabbats och hur elak epedemin beräknas bli. Allt enligt klassisk kvällstidningsjournalistik:
~ Akta Dig - snart är det DIN (o)tur! ~

Jag undersökte en med frågeställningen häromdagen...


.... och nu törs jag knappt säga det, men...

Det smittar fort.
Jag har ont i halsen.

Jag anlitar en alldeles underbar liten kurdiska.
Som formar mina bryn på sin salong.
Med sytråd som hon tvinnar.

Det är outstanding.
Och gör bara lite ont...


Idag bytte vi tjänster.
Jag rättade lite stavfel på hennes onlinebokning.
Mot att hon rättade till mina bryn.

Tossiga modern ringde nyss.
Hon mindes faktiskt att jag har varit bortrest.

Men absolut inte vart. Och inte varför.
Men så minns hon det plötsligt ändå.



Fast till syvende och sist; ändå inte.

Vart hade jag varit?
Varför då?
Hur kom jag dit?
Vart bor de?
Vad åt vi?
Vad fick min svägerska i present?

Och hon gladdes åt att höra talas om sin son, sina barnbarn
och själva födelsedagsbarnet. Frågorna duggade tätt.

I repriser.
Samma samma om igen...

Bara för att till slut sammanfattas med ett totalt sammelsurium
av ihopablandningar. Som gick så långt att hon till slut inte visste
varken bu eller bä.

Minnesfunktionen kollapsade av all information.

Hon blev ledsen.
För sitt korta minne.

En sorgsenhet som alldeles strax övergick i obegripligt frustration, ilska
och vulgäriteter. De där jävla kärringarna i huset skulle ge blanka fan i
henne och därmed punkt....?

-  Men om jag bara hade skickat med dig en kamera.

- Jag hade kamera med mig mamma. Ska ta den med mig och visa dig bilderna snart.

-  Det blir bra det, för du vet - jag känner ju de flesta på de där resorna.

Nog blev det livat i huvudstan alltid.
Bensår högt och lågt.
Och matförgiftning.
Kanske inte Salmonella, men det finns ju en hel
hoper äckelpäckel som ger liknande symtom...



Som jag förbannat att jag frångick min princip om noll
avsteg från strikt LCHF. Och det är bra. Jag ska inte.
Men den här förbenade historien som ridit min kropp i två
dagar nu har nog orsak i en sunkig kycklingfilé från i måndags
lunch, tror jag.

Usch, jag vill inte äta ute längre...

Annars var bensårskursen alldeles förträfflig. Hög nivå.
Superduperduktiga och skojfriska föreläsare. Det är som
om hjärnan har väldigt mycket lättare att registrera och spara
ner nya kunskaper när man får skratta. Och min erfarenhet
är att det inte är så sällan som tillsynes knastertorra titlar
just är de bästa på att leverera det subtila och alldeles
underbart skrattretande. All heder åt hudprofessorer!

Förlåt, men det här är i olyckliga stunder;
min vardag. Otrevligt att ha och läskigt att
se på. Men samtidigt utmanande att få
ta hand om. Inte helt lätt dessvärre. Bensår
är ett gissel för både den drabbade och
den som ska axla rollen att trolla bort.

 Lånad bild från ReKo Sjuhärad

Imorgon bär det därför av på fortbildning. 
Chefen och jag ska gå på avancerad bensårskurs 
i kungliga huvudstan.

Det blir spännande värre det!

Man lär sig nåt nytt varje dag.
Idag har jag via SR lärt mig vart benämningen "mack" kommer ifrån:

"MACK var ett företag, svenskt sådant, som tillverkade pumparna till bensinstationerna. Bokstäverna (som var präglade på pumpen)  stod för uppfinnarna Mathiasson, Andersson, Collin och Key och kom med tiden att bli synonyma med alla pumpar och snart sagt hela stationen"     Källa: DN

Alla brinner vi för nåt. Mer eller mindre för olika saker. Saker att handla. Och kanske oxå olika beroende på utbud. Precis just idag har jag upplevt ett för mig alldeles nytt koncept och utbud. Mitt sinne och mina smaklökar har fått en stimuli som inte har någon konkurrens på arenan. Det har öppnats en Olivoljedelikatessaffär på stan. Wow, vilken grej. 

Oliv & Té - Delikatesser, tyvärr utan hemsida än sålänge.




Le Magnolie Olio extra Vergine di Olivi

Mazetto Balsamic Vinegar of Modena

La Molina

Butiksägarana är pålästa, serviceinriktade och mycket sympatiska. Jag fick både lektion i såväl oljans som Balsamico:ns speciella egenskaper, ursprung och kvalitetsmärkning DOP. Och jag fick upp gluggarna för olivoljans syrahalt och hur den uppkommer. Fina oljor beror på handplockade oliver. Då minimeras risken för oxidation när de faller till marken och därmed behålls alla antioxidanter intakta. Och jag fick smaka! Av lite allt möjligt. Inte minst de allra finaste oljorna, men även choklad. Oliv & Te´ Delikatess är redan min favvo och hangup!

Har svårt att inte ligga i täten på cykelbanan till och från jobbet. Det ska gå med en farlig fart.  På sistone, dvs ganska länge har jag fått sett mig besegrad. En efter en cyklar om och förbi. Jag har inte orkat riktigt. Det har varit mer än lovligt tungtrampat. Och länge har jag svurit ed på att skärpa både livstilsmönster och konditionsträning. Tills batterierna i Mp3-spelaren tog slut och jag plötsligt hörde oljud från min älskade Pilen.  



I fredags, när jag till slut blev omkörd av rullatorer och liknande tog jag äntligen in hos cykelhandlaren. Och bad om en droppe olja på kedjan. Han ojjade sig stort och ifrågasatte varför jag aldrig kom in för service när det ändå ingår i köpet en gång i halvåret. Tidsbrist dög inte som ursäkt. När jag så påpekade att det även lät om cykeln fick jag svar:

- Det tror fan det! Kedjan är ju slak! Sadeln är slapp och sned, däcken behöver luft och allt behöver smörjas.

Jag hade inga fler försvar. Nu har den varit inlämnad i några dagar.
Och jag ligger återigen i täten på cykelbanan.
Helt gratis dessutom.

Om jag råkar få 2'500kr över, vet jag exakt hur de ska investeras. Då köper
jag mig en digital kurs i danska språket. Jag elsker danska!



Du lär ett nytt språk på samma sätt som du lärde dig ditt första språk - ditt modersmål. Genom att se, lyssna, härma och skriva. Det här är det naturliga sättet att lära språk.

	Du gör INGA övningar för att minnas
	Du gör INGA övningar i att översätta
	Du gör INGA grammatikövningar

Inga förkunskaper krävs. Kurserna passar alla åldrar. Det går snabbt att lära och det är roligt!  

http://www.academica.se/danska.asp

Demoversionen är kul, riktigt kul. Och det är faktiskt lätt.
Hela 74 kurser i 31 språk finns, om man nu inte nånsin skulle känna sig tillräckligt utmanad så kanske persiska, japanska och vitnamesiska kan vara nåt.

Det vimlar av tiggare på stan. Överallt.
Unga och gamla. Halta och lytta. Med
eller utan dragspel. Vissa sitter ner med
en tom burk framför sig. Andra säljer
rosor och idag kom de fram med en
snyfthistoria nedskriven på wellpapp
tillsammans med bilder på bebisar.

Varför har det blivit så?
Och vad ska man göra åt det?



Jag fattar att det är företrädesvis romer
från östeuropa. Och jag fattar att de är
fattiga, lever i samhällets lägsta skick
och att det är en förfärlig förnedring att
tigga.

Men jag fattar inte vart vårt system för
välfärd, medmänsklighet och ramlag
tagit vägen. Är man bankrutt har man rätt
att få hjälp i sverige.

Vart bor de?
Hur kom de hit?
Vem betalade passen?

Jag har råd att hjälpa nödställda, men
om det är ligor med en maffioso eller
liknande som basar över hela verksam-
heten, får ju de fattigaste ändå ingen
hjälp.

Det känns helknasigt att jag bär ut sånt
matriellt som jag för tillfället anser är 
energikrävande till soprummet, bara för att
jag vill köpa nytt - när andra haltar fram på
stan och tigger korvören i en tummad
pappmugg. Det känns inte bara knasigt utan
helgalet att jag har och alltid haft mat i överflöd 
medan andra - i samma välfärdssamhälle,
kanske inte ens får en tallrik gröt per dag.

Vad ska man göra ?