Att jag har blivit rekommenderad i och därför kallats till Mariaordern har jag berättat om förr. Det gick dock aldrig att ro iland. Varje gång blev jag av olika anledningar tvungen att avboka i sista stund. Nu när skolan och studierna på annan ort är avklarade blev det till slut ett informationsmöte som jag kunde närvara vid. Det skedde en kväll i veckan som gick. På Frimuralogen. Bland äkta gamla mattor, sammet i vinrött, übertunga ekmöbler och överviktiga guldramar runt porträtten.

Det kändes trevligt. Jag blev nyfiken. På allt som inte sas. På det som skall behandlas hemligt. På heriarkin, på  graderna, på disciplinen och på ritualerna. Det informerades egentligen inte alls om det. Antar att det är just det som är hemligt. Fast jag är förstås oxå nyfiken på det som kallas självutveckling. Och såklart på middagarna, vinet, utflykterna och festerna.

Har läst igenom allt nu. Både det som skickades med och det som står skrivet på webben. Jag låter mig inte skrämmas av att någon tolkar det som ett odemokratiskt forum välanpassat för faschistoida psykopater. Det får jag inom snar framtid i så fall upptäcka själv.

Missade hela intervjun med Stieg Larsson´s bror hos Skavlan igår. Missade även det mesta när Eva Gabrielsson var där förra veckan, men dels kan jag nog se det på Svt-play och dels har jag redan någonsånär koll på vad som sedan länge pågått i tvisten emellan dem. Hela vägen har jag tagit Gabrielssons parti. Ingen gång har jag haft minsta förståelse för familjen Larsson. Och faktiskt har jag det inte nu heller. För nån av dem. Allra minst Gabrielsson.

Vilket energislöseri. Och vilket självbedrägeri. Hur än båda parter vänder på det, har vi ju inga fickor på sista fracken. Alla som har varit i sorg vet ju hur absurt det känns att livet faktiskt går vidare när någon som står oss nära dör. Det känns verkligen som om allt ska stanna. Som om syret ska ta slut. Som om ljuset aldrig mer ska visa sig. Och så upptäcker man att solen skiner lika vackert. Folk springer och stressar som vanligt. Människor och högljudda och oförskämt oberörda. Många fortsätter vara lyckliga och somliga tvistar i det lilla. Det blir en sann wakeup om att det på nåt vis inte betyder något när en själ försvinner. Det kommer lika fort en ny. En precis lika viktig.

Jag sökte för några år sedan upp släktingar på mitt färderne. Jag är en av dem som gick alldeles lottlös ur ett dödsbo. I efterhand och vuxenliv är det inte alls svårt att se hur de gjorde det mot mig. Min far kanske inte hade nån gruva att gräva ur, men han ägde åtminstone det han stod, gick och levde i och med. Trettio år senare hörde jag dock av mig och bad om ett foto. Det renderade möten och släktuppvisning. Jag fick en släkt, en historia och ett sammanhang. Ett kusinbarn var min utseendekopia. Det kändes gott. Jag var inte längre ensam. Tills en av dem, själva familjeöverhuvudet påpekade att jag inte skulle tro att det fanns något att ärva.

Energitjuvar, bitterhet och fejd ska man hålla sig för god för. Den här livsresan har andra mycket viktigare teman och mening. Sånt som man inte kan införskaffa med pengar. Önskar att Larsson & Gabrielsson snart förstår det. 



 

Man skulle kunna säga att det nu är slut på sötebrödsdagarna. Fast det har det ju inte alls varit. Sötebrödsdagar. Jag har landat. Och det tog tid. Och plötsligt kom en storhelg emellan. Samt motstånd på flera vis. Under tiden har visioner formulerats. Affärskontakter knutits. Innovationer prövats och allehanda tankar formulerats. Samtidigt ska ju räkningarna betalas. Min anställningsförhandling i egen regi har varit den hårdaste under hela mitt arbetsliv. Den lämnade inga luckor till utsvävning. Jag har förberett mig på att leva minimalistiskt och snålt intill ohållbart.

Så ringde telefonen nyss. Funderade en sekund på att vara onårbar. Satt med papper upp till axlarna och ville inte bli störd när nyfikenheten slog till. Någon hade rekommenderat mig, ville jag ha ett arbete? Löneförhandlingen gick som smort och anställningsformula ska skrivas över en java redan i eftermiddag.

Det finns ingen sorg att vara frivilligt arbetslös. Tar man eget beslut att sluta konsumera och därmed slösa, når man förhoppningsvis en inre frid. Förutom att jag ju vill återvinna konstruktivt sug. Och livsglädje. Har ju insett att långvarig och intensiv tidsbrist nästan gjorde mig sjuk. Ingen syrra behöver ju vara utan arbete. Jag har tillomed valt bort aktivt jobbsökande, för att slippa sålla och avsäga mig.

Nu kom det till mig istället. Ett välj-som-du-vill-jobb.
Så glatt det känns!

Igår när jag kom till tossiga morsans nya boende med lite (tunga) prylar, så hade hon inte riktigt tid med mig. Det var nåt slags samkväm som pågick. Och hon satt i mitten sådär som barn och ungdomar gör när någon är topprankad. Och hon höll igång de andra. Det var tillomed två personer från en annan avdelning som hade anslutit sig och inte ville gå hem till sitt.

Personalen (som för övrigt hade snappat upp och kallade mig vid namn) bad mig komma lite åt sidan. De ville "bara" påpeka vilket lyft både dom, övriga gamla och tossiga morsan själv hade fått i och med flytten dit. De nämnde att det "kanske" kunde handla lite om en smekmånadstid, men att de var medvetna och utifall (må gud förbjuda) att hon ramlar ur ramarna, så har hon redan gett dem en hel uppsjö av samtalsämnen och kännedom om vem hon är. De kände starkt att de i så fall lätt som en plätt skulle kunna hantera det eventuella.

Det är bara att pusta ut. Jag tror också att allt det här var och är meningen och att vi är många som kommer att må bra och bättre. Inte minst undertecknad. Äntligen kan jag göra vad jag vill. Det är bara att sticka nu. Och som av en händelse finns mitt absoluta drömjobb på annons. Mitt CV är inskickat. Tänk om.

Så kan man i alla fall hoppas på att den ena av mina burkar går lite bättre än dåtidens 56K-modem - som ju ringde upp en internetanslutning via ordinarie telefonledningen. Dvs lika segt och svårjobbat som att promenera och jobba i kvicksand. Så som det var igår, i förrgår och ända sen i somras. Burken har pimpats med en ny hårddisk (va´ billigt det är med såna prylar nuförtiden) och med ett nytt operativsystem som känns både snabbt och positivt att förstå sig på och inte minst att hantera. Är alltså full av tillförsikt inför kommande års-surf.

Det finns definition på vad vuxenpoäng innebär. Och jag matchar de flesta. Jag har alltid förkläde när jag lagar mat - töntpoäng kanske - och jag har både kombibil, arbete, strykjärn och dricker kaffet svart. Vad det däremot inte står ett smack om är smaker.

Jag var trettiofem år fyllda när väninnan introducerade mig i rödvinstrräsket. För att inte tala om att hon gjorde mig beroende av sniglar i vitlökssmör och lammkött på längden och tvären. Vill minnas att hon pimpade det sura tetravinet med sockerdricka eller nåt, men nuförtiden dricker jag det on the rocks. Hon visste vad hon gjorde. På alla fronter. Både vin, sniglar och lamm gör mig lycklig. Jag blev nog vuxen via henne. Tack!

I vinter har det hänt nåt märkligt. Kanske har jag tagit steget över till att bli gammal. Jag smakade rödkål (på burk) hos morsan - det som jag i alla tider tyckt ha varit förskräckligt och tyckte plötsligt att det var gott. Nu har jag ätit det en gång till. Bara som ett litet inslag, men ändå - det var gott!

Fullvuxen nu?

Jag har skaffat mig självscanningspistol hos både Ica och Willys. Dels tycker jag att det är skönt att slippa köa, men det är oxå en förberedelse för hur jag tror att det kommer att bli för oss alla tids nog. Arbete som kassörska med utslitna axlar och armbågar är nog ett utdöende släkte. På Willys funkar det perfekt. Man får underkasta sig en dubbelkoll nån enstaka gång och det är förståeligt. Som regel har man ju ändå tjänat in flertalet kötider. Fast hos konkurrenten Ica Maxi blir man belastad med gråa hår. I alla fall jag. Det slår liksom aldrig fel. Jag åker in i fållan varje gång. Eller, man ska vara ärlig: en gång har jag sluppit. Nu är jag i och för sig ingen ihärdig Ica-anhängare och det kan förstås ha betydelse, men när jag handlar hos Ica, så gör jag det med besked. Ica Maxi i Örebro är som det värsta IKEA. Man åker inte dit om det inte är för storshandling.

De sålde avokado till priset "köp två och betala för en" ikväll. Det tog jag. Och riktade pistolen till enhetspriset en gång eftersom det tydde på två frukter. Dumt. Mycket dumt. Nu åker jag på en koll nästa gång oxå. Pedagogmänniskan i kassan som högt och tydligt förklarade innebörden med att ha detta förtroende förvarnade. Alltså, jag handlade för knappa tusenlappen. Om jag nu hade en faiblesse för att snatta, så skulle jag ha missat eller glömt köttstyckena, osten eller nåt annat kostbart. Fem kronor kan jag "faktiskt" kasta bort om det krävs.

* Östrogenbrist är höjden av kvinnlig paradox

* Utan hormoner blir livet ruskigt slätstruket

* Musdoktor med förståelse lovar ändå inget

* Av östrogentillskott kan man få cancer

* Få cancer eller deppa bort intorkad

* Klimakterie känns som ett fult skällsord

* Sexord utan östrogen blir snarare fem

Vet inte riktigt varför, men efter två timmars besvär beslutade jag mig nyss för att bjuda kroppen på en magsyrahämmare. Har inga sura uppstötningar, utan i värsta fall utmynnar det hela i en katastrof. Tänker på högsäsongen av calicivirus. Huvva! Det gör ont i hela maggen och det känns som om det är surt därinne.


Vad är det för jäkla ljushuvud som har designat ett medel mot sur mage som väljer att smaksätta den med sur grapearom!? Och dessutom färga den gul som sätter sig som gula avlagringar i skummet som brustabletten skapar på vattenytan. Den snubben kan aldrig ha haft en sur mage själv. Man vill kräkas så fort man får in eländet i mun.

Det bästa med plasmagivningen är nog att man får fri tillgång till alla möjliga sorters färska blaskor. Där kan man uppdatera sig på vad som händer i de fina salongerna, på röda mattorna, vad folk äter, hur de inreder, bantar, sportar och klär sig. Jag brukar hinna bläddra igenom tre ex medan jag är där. Idag fick jag förstå vad som är mest hemmtrendigt just nu. Sparkdräkt för vuxna!

Onepiece


Tror bestämt att jag skulle trivas i en röd...

Alla som lämnade plasma och blod idag förärades med varsin Tialott. En storhelgsdrive. Som en julgåva för att vi tillhandahåller våra kroppsvätskor. Jag vann tio spänn på min. Det räcker ju då till nya vinstchanser. Fast det var inte vinsten som höjde mitt blodtryck. Det slog i taket redan vid min ankomst. Otäckt högt för att vara jag. Det var förstås att jag hade kämpat mig dit på cykeln i modd och täta snöflingor. Själva halkan är ingen fara tycker jag, men osandade cykelbanor och gator gör en blind. Snöblind. Det är bara vitt o vitt o vitt och ingenstans syns konturerna av spår och isfläckar. Hur som helst fick jag se till att mentalt gå in i mig själv och dämpa hjärtaktiviteten. Det gick fint. Trycket återtog sin låga fina balans och min kropp lättade med 821ml plasma.

 

Vi är några (medicinska) systrar som har pratat om en retreat på kloster. Jag tog på mig uppgiften att checka upp. Plötsligt blev det verklighet. Och innan jag hann läsa färdigt texten, trädde nåt annat mer känslomässigt center i skallen in och sa nåt i stil med: "nåja, man kan väl alltid surfa på mobilen ljudlöst under täcket när man lagt sig". Samtidigt som nåt annat reflexmässigt center satte igång en lätt takykardi. "Tänk om"... fasen, jag uppskattar visserligen tystnad, men att besinna mig har jag nog aldrig provat. I alla fall inte på det viset.

"Vår tid kännetecknas av det massiva inflödet av impulser. Tänk på ett varuhus i julrushen med ”Hej tomte-gubbar” i öronen, glittrande, blinkande stjärnor i ögonen, minst 10 personer inkapslade i sina mobiler samtidigt som de pressar sig framåt med kundvagnen, med högljudd TV-reklam i bakgrunden. Här vill vi skapa motsatsen. Skala bort alla onödiga impulser för att ägna oss åt det som klosterlivet vill prioritera. Ingen TV, ingen radio, ingen CD-spelare, ingen liten laptop ens är tillåten, och inte heller någon mobil. Det kommer så många dagar till i år, då Du kan låta Dig styras av dessas pockande".

De andra får bestämma. Klart att jag ska, om de andra nappar.