Har länge funderat på vad jag ska göra åt min gamla tatuering. Ta bort den eller fylla i på nåt vis. Min storeman har höga planer. I hans värld är det tydligen okej med gaddade kärringar. I min sisådär. Det beror på hur och var förstås. Eller framförallt hur de visas upp. Min syns om den syns, men det är inget jag jobbar för och har heller aldrig gjort. Kärringar som klär av sig när alla andra på en bild är klädda avslöjar sig på ett för mig osympatiskt vis. Å andra sidan är ju det här livet bara en resa. Bara folk mår bra, så är det väl i sin ordning tänker jag.

Nu har jag nog kommit på lösningen. Brukar säga till "storemannen" att de kommer dra det gaddade skinnet av honom en dag. Och kanske kommer han fortsätta finnas som en lampskärm eller så. För min egen person vore det okej, men det är vägen dit som skrämmer.

Så kom jag på det. Man skulle använda en del av sin kropp som en slags VDN-märkning.

 Dillons blogg

På min skulle det kunna stå att jag vill sova på höger sida. Att jag inte gillar blodpudding och bläckfisk. Att jag blir nervös av plisserade kjolar. Att jag definitivt inte passar i gult. Att jag bara vill tvätta mig med tvål om händerna och duscholja resten av kroppen. Att jag behöver värme både till skinn och själ. Att de ska spela Peter leMarc. Och att mannagryn och  välling är förbjudet i min värld.

En lösning utifall att jag själv hamnar på hemmet.


 

Sådär. Nu har jag pumpat in musik på högsta volym i hörlurarna i flera timmar. Uteslutande upptempolåtar. Med mycket bas och intensiva trummor. Ett saligt mixande på Spotify. Jag har knarkat kan man säga. Och kickats. Rensat och röjt invärtes. Det känns bra.



På bänken i mitt kök ligger en död fågel. En fyrakilos vacumförpackad och frusen kalkon. Som skall serveras med välavpassande tillbehör och härligt gräddig sås imorgon. Boysen kommer på middag. En försenad jul & födelsedagsfest. Jag vet redan nu att de kommer att älska det. Och efterrätten.

Och jag har fått upp ångan.
Tur att man "bara" är torsk på rumsrena droger.
Och trots allt kan gå till sängs.

Tror att det till viss del handlar om att båda mina datorer är alldeles hopplöst i behov av omformatering, som gjort att jag på senare tid blivit en riktig soffpotatis. Så mycket teve som mina sinnen tagit del av under den här tiden, har inte skett under åratal förut. Fast, jag tror också att det till en annan viss del handlat om att alternativen inte vägt upp att göra ingenting annat än glo och slippa tänka.

Vad värre är så märker jag ett intresse hos mig själv av att hålla reda på sändningarna. Jag, som nästan föraktat när människor klistrar sig och följer allt möjligt skräp som kommer via sateliterna. Nu är jag där själv. Semibedagad soff & tevepotatis.

Det kommer nämligen att fortsätta förstår jag nu. Nästa helg börjar Let´s Dance. Med två favoriter. Bagge & Ranelid. Kan tillomed hända att jag kommer att offra några spänn i röstningen den här gången. Redan nu vet jag att det finns sämre kylskåp att flytta än dem. Nåja, Ranelid är säkert riktigt dansant, han hör ju till en dansant generation, men med Bagge känner jag mig skeptisk. Kan han dansa Cha Cha, Rumba och Pasodoble tro? Jag vill ha honom kvar annars, så att han lär sig.

Ända sedan de första kom, har jag borstat gaddarna med eltandborste. Kan ibland längta efter de första exemplaren Rotadent, som fanns hos apoteket. Den hade rund borste som snurrade medan mer moderna ju "bara" vibrerar. Rund snurrande borste är som att få garnityret polerat. Och dessutom var den så liten att man verkligen kom intill i alla skrymslen (?).



Idag är en lycklig dag. Jag har ju fått slarva med tandborstningen pga operationen. Inte för att det den senaste veckan skulle ha skadat eller så, men det har gjort djävulskt ont så fort borsten kommit nära. Rengöringen har precis där fått skötas med GUM SoftPicks och floursköljning. Det är iofs inget problem eftersom jag sen tidigare är rent ut sagt beroende av dem. Gummerade tandstickor som är formade och böjliga som små granar. Fast idag kunde jag riktigt gå lös med tandborsten. Det besvärade inte ett dugg. Kunde tillomed byta till en ny spänstig borste och låta den gå lös och ta för sig.

På återbesöket hos tandläkaren i tisdags blev hon minst sagt imponerad. Hon hade inte sett maken till läkkött. Det gick knappt att se ärret tyckte hon. Så går det när man är mentalt förberedd. Jag har haft ett halvår på mig och dessutom gjorde jag precis som hon uppmanade. Jag hade tampongerna hårt tryckta mot tandbenet sålänge jag kunde. En förutsättning visade det sig. Smärtfri och kliniskt ren på två veckor. Wow.

Ingen ånger, inga löften. Bara ett avslut.

Det ska bli skönt att sikta in sig på nåt nytt. Det förra var inget särskilt bra år. Jag har haft på tok för många motstånd under 2010. En ledsamt och tårfyllt år. Inga ångestfria veckor. Å andra sidan får drakar bara flyga i motvind. En del beslut och avslut har fattats. Tankar om framtidsvisioner har formulerats. Och kroppen har fått tillskott av östrogen. Det kan inte bli annat än bättre.

Mytomanin har eliminerats ur mitt liv. Jag ska sluta ha huvudansvaret för vår mamma. Om några veckor kör nya spännande LCHF-projekt igång. Jag har tackat ja till en timanställning som distrikta och f.o.m imorgon är jag butiksägare. År 2011 är riktigt välkommen.

Grått Nytt Hår !

Det ringde nyss. En man av utländskt ursprung tolkade åt en av mina LCHF-kunder. Han var duktig på svenska och vårt samtal flöt på i mjuk samtalston. Så började vi nå slutklämmen och jag ställde en fråga om hur många av en viss vara som kunden önskade sig, varpå han försiktigt sa "vänta lite ska jag höra". 

Plötsligt startade vad jag uppfattade som värsta bråket. Att de skrek i munnen på varann är ett understatement. Det kändes förargligt. Jag visste inte alls hur jag skulle kunna vara behjälplig att släta över. Så kom han åter till luren och sa med samma mjuka samtalsmelodi som tidigare att: " vi tar en av den och en av den andra".

Det är skillnad på intonation och intonation.

Det är väl snart i ett par år som jag har önskat och velat runt en KitchenAid assistent. Jag behöver den inte för bakning eftersom här bakas så sällan, men man kan ju vilja mala kött och blanda & vispa andra ingredienser än deg. En av de större frågetecknen har varit vilken färg jag skulle välja. Min KitchenAid foodprocessor är i rostfritt, men en assistens fick gärna vara lackad i färg.


Så bestämde jag mig äntligen. Då kom nästa ilandsbekymmer. Vart den skulle inhandlas. Olika leverantörer har olika erbjudanden. Jag siktade in mig på Cervera - obs: numera SKIT-Cervera. De har i vinter ett erbjudande att om man blir medlem (genom att uppge hela sitt personnummer och sen dränkas i direktreklam), så skulle man få 15% på valfri vara. Femton procent på en KitchenAid är rätt mycket slantar. Plus att man i deras pågående KitchenAid-kampanj dels "får" en extra bunke i glas samt en kupong på 700kr att fritt handla tillbehör för. Najs.

Döm om min förvåning att man först var tvungen att invänta plastmedlemskortet (och det "kunde" ta tid) med posten innan rabatten gick att utnyttja. Deras kampanj kostar 4'995kr inkl extra bunke. Jag tänkte och tänkte och plötsligt stod jag där, mitt i julruschen och inköp av andra bosättningsprylar, och hörde mig själva säga: "så tar jag en vit KitchenAid oxå, om ni har hemma" trots att plastkortet inte anlänt. Expediten gjorde som jag mer och mer ofta upplever nuförtiden, dvs slår in i kassan och tar betalt INNAN själva servicen är utförd. Efter paketinslagning försvann hon in på lagret och kom tillbaka med en jättekartong på en vagn. Med brett och tillgjort leende började hon förklara hur det stod till med den där extrabunken i glas. Den var slut. MEN, den skulle jag få en signal om när lagret hade fyllts upp igen. Nejtack. Eller: N.E.J.T.A.C.K. Jag handlar inte för flera tusenlappar om varan inte är komplett. Expediten fick göra ett återköp. Mitt i julruschen.

Svalde sen förtreten. Tänkte att man ska försöka att vara positiv ändå. Och styrde kosan mot nästa Cervera. Inventerade den butiken. Såg en trave med kartonger innehållande glasbunkar. Tog en nummerlapp och inväntade min tur. Jodå, de hade KitchenAid på lager. Fast ingen vit. Drog mitt ärende och frågade om det självklara att jag kunde köpa maskinen i den andra butiken och få bunken i den här? Nähäj, så gick det verkligen inte till! Följdfrågan "Är inte Cervera en kedja?" ledde till att man tillkallade förstärkning (- jag ska inte vara elak men, det finns människor som är levande exempel på hur man INTE ska använda rouge och det är ju bra ifall man dels är osäker själv eller kanske behöver visa unga jäntor som är vilsna i sminkväskan) - som informerade att det MINSANN (!!!) var en P R E S E N T från just den här butiken till alla KitchenAid-köpare.

Jag ska inte ha nån, det är väl bara så.
Cervera=skit.

Jag har fått så många julkort i år. Det är ju så att jag egentligen nästan hade slutat skriva själv, men i år sändes det även iväg en trave härifrån. Det går bra för postverket får man tro. Och förhoppningsvis känns det bra hos adressaterna när låddan blir fylld. Med internet kan man fylla mailboxarna till bredden. Tillomed med sånt som hörs och rör på sig. Utan porto. Ändå är det just portot man ska klicka på för att julkortet skall kunna öppnas på den aktiverade länken.

GOD JUL!

Julhälsning från mig till Dig

Temat på Karlavagnen igår var nåt i stil med "transport runt jul". Någon ringde in och ondgjorde sig över tung trafik som rörde igång snörök och därmed trafikfara. Snörök är himla otäckt. Kvinnan som ringde var upprörd.

Nyss pratade de på lokalradion om att det nu utfärdats lite av ett körbud att ta sig från Motala och norröver. Sträckan till Askersund ansågs omöjlig pga halka och avkörd tradare.



Min storeman drar fram ett topptunnorfullt 24-metersekipage i 25mil idag. Med ett fordon som vare sig har däck eller bromsar som räcker till. Vid två tillfällen har hans transport stannat pga halka och uppförsbacke. Ena gången kom polisen till undsättning för dem - för de var ju en kolonn av flera såklart. Den andra gången fick han slita sönder nån slags teknik för att komma upp.

Och nu förstår jag.
De här tunga ekipagen måste axa innan uppförslut och backar. Och det krävs ibland att de gör omkörningar trots att övrig trafik kanske krypkör i 40km/h och väglaget egentligen inte tillåter. Det blir riskfyllt hur än de beter sig. Arma yrkestrafikanter.