Det hände igår kväll tror jag. Det var då suturer längst bak i övre tandraden släppte. Om jag skulle våga, skulle jag be någon annan våga sig in i mitt gap med en sax. Antagligen var den snurrad runt bakersta tanden. Och nu hänger den ner likt en snara med knut och så lång att jag tuggar på den. Äckligt är bara förnamnet.

Handlade en helt trave klappar på Akademibokhandeln idag. Personalen slog inte in, men erbjöd ett mycket välutrustat bord där man kunde slå in sina paket själv. Flera slags papper, wellpapp, olika färger på de ordentliga snörena, bra tejp, bra sax och dessutom stora fina sk adressetiketter. Jag blev såklart stående där en stund. En bekant dök upp och vi jobbade parallellt ett slag. Sen hände det som fick mig att fullständigt tappa hakan. När habegäret tog över till fullo.

En välbärgad kvinna i ~40årsåldern greppade rullen med de fina etiketterna och klippte av tre stycken som hon mumlade lite omkring. Jag noterade att det i påsen nog fanns tre paket. Så dök maken upp och hon uppmanade honom att även ta lite papper. Han tog så att de klarade sig kan vi säga. Så spårade hon själv ur fullständigt. Och tog mer och mer papper. Och lät rullen med etiketter rulla fritt. Så att hon har i några år alltså. Hon kunde inte lägga band på sig. Det blev som en mani. Är gratis gott eller?

Så har då sex sorters småkakor skapats. Ett hantverk som går igång av sig självt såhär års. Oftast till tonerna av bjällerklang och liknande. Ikväll till radions Karlavagn. Att LYSSNA på riktig radio är klart underskattat. De som läst mig i några år nu, vet att vi snackar sju sorter. Imorgon ska chokladbiskvierna se årets ljus.

Temat på radion ikväll var nånting i stil med hur man har det inför julen. Många underbara människor ringde och berättade om vad som gjorde dem glada eller hur de gladde andra. Bland annat en gubbe i Kumla som skulle "tomta" hos hela sju barnfamiljer på fredag. Inte kunde jag tro att han levde än. Vi hade nämligen en tomte i mitt barndoms Kumla, som vi inte alltid visste vem det var.
Så fanns det de som ringde och ondgjorde sig över all julstress. Att folk tar i för mycket. Att man missar att njuta av ledighet, storhelg och av varandra. Att föreställningsvärlden hos gemene man är skev. Att vi gör det vi tror att andra vill att vi ska göra.

Jag skrev faktiskt ett mail till programmet. Att jag är en av de där som gör allt å lite till. Inte skurar mattor och putsar koppar kanske, men gärna bakar och lagar. För att jag trivs i att skapa. För att jag älskar dofterna. För att det påminner mig om något harmoniskt. För att det är härligt att få bjuda och framförallt, för att den största lyckan är att ge. Det är anti-stress för mig.

För fjorton dagar sedan beställde jag en "specialskinka" på ett lokalt charkuteri. Den beställdes helt enkelt för att man kunde få önska hur den skulle se ut. Jag är nämligen allergisk mot avlånga julskinkor. Min ska vara rund och trind och med ordentlig fettrand och sammanhängande svål. Att jag beställde den överhuvudtaget handlar om att jag inte heller tål alla tillsatser. Vare sig i djuren eller charkprodukterna. Detta var/är en ekologisk skinka från frigående och gräsbetande djur. I den mån grisar "får" böka och äta ute. Jag hämtade skinkan igår.

 Bild lånad från Recept.nu

Det var, som vi säger på närkingska: en riktigt rar julskinka. Alldeles rund och trind. Dock upptäckte jag inte resten förrän efter hemkomst. Den var mager och slamsorna som skulle föreställa svål var ett hån. Man ska inte uppmuntra att "få ta upp beställning" om man inte efterlever det. Så idag fick skinkan följa med tillbaka. Charkmannen tyckte att det var förargligt. Han blev annars lika glad som mig för den vackra formen, men höll med om att resten var trist. Särskilt efter att ha läst min beställning där det tydligt beskrevs både fett och svål. Snopet nog erbjöd han en ny, det förväntade jag mig inte - färskvaror brukar det inte vara bytesrätt på. Så djupdök han i sina julskinkeförråd och hittade det ultimata exemplaret.

Slutet gott allting gott?
Nope, någon smockade till mig rätt över truten kan man säga. I symbolisk mening.
Då jag skulle rulla ner i garaget och öppna porten med mitt låskort vid hemkomst, så var det borta. Kanske har det hoppat ur fickan på charketuriparkeringen. Enligt hyresvärden går det fint att få ett nytt. Till ett självkostnadspris av 450kr.

Tig min mun så får du socker...

Undrar vad det ska bli för slags dag idag. Det är så mörkt. Har i full belysning varit uppe i en timma och ingenstans syns en ljusning. Grå grå grå. Fast det handlar nog bara om karma. Hörde på radion att människor i ett av stans bostadsområden ringt ner bovärden för att de inte hade kunnat sova inatt. Snöröjarna väsnades. Okej. Det kanske vore bättre om snöröjningen sköttes under dagtid, så kunde ju trafiken stocka sig hejvilt. Och folk fick vardagsmotion i kubik för att både få fram sina bilar och sig själva. Då skulle de nog sova gott om natten. Kvällstidningarna skriver ju KAOS med den breda penseln på varje löp. Jag undrar "när" blir det egentligen snökaos?

Tossiga morsan har tagit till sig kaoset. Vi ska åka på bostadsinventering nu på förmiddan, men hon kan inte koncentrera sig på överenskommelsen att göra sina morgontoalett och klä sig. För hon undrar hur jag ska ta mig fram med bilen i detta snökaos. Jag själv undrar mer om det ska ljusna idag. Karma.

Rotar och rensar bland gamla papper och framförallt bland alla kassar och lådor jag har släpat hem ifrån jobbet i samband med mitt avslut. Det mesta är förstås med medicinsk anknytning och får arkiveras tills dess jag flyttar in i en ny sån miljö. Fast det är även en del näpna dokument. Sånt som jag har dragit runt under åren. För att det har varit svårt att skiljas ifrån. Som nedanstående:

Desiderate  
Vandra lugnt i brådskan och larmet – minns vilken frid som kan finnas i tystnaden. Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt utan att förneka dig själv. Hävda din sanning lugnt och högt, lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid finnas någon som är bättre eller sämre än du. Undvik de högljudda och aggressiva, ty de är en plåga för själen. Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp. Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är, när lyckan skiftar är det ett beständigt värde. Var försiktig i dina företag, ty världen är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden, många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod. Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan: var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset. Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din själsstyrka, så att den kan bli ett värn vid en plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster. Mycken ängslan föds ur ensamhet och leda. Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv. Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här, oavsett om det står klart för dig eller ej. Betvivla inte att världsalltet är sådant som det borde vara. Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar. I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med din själ. Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrande drömmar är denna värld alltjämt härlig. Var aktsam, försök vara lycklig. 

Texten är funnen i en gammal kyrka i Baltimore och är daterad 1692     

I mina gömmer finns sedan en tid tillbaka en ansenlig mängd julklappar. Sånt som jag köper i förbifarten för att jag snappat upp vad de mina önskar sig eller behöver. Precis som det brukar. Jag gillar att överraska och är kanske ibland lika glad som givare. Hemlighetsmakeriet och pysslet omkring klapparna triggar mig länge. Fällde en kommentar häromdagen som jag imorse fick böta för. Det bittra i upprepningen att ingen frågar mig vad jag önskar. Det var lillebror som ringde i gryningen. Han ville veta hur min önskelista såg ut. Så jäkla snopet! Jag kunde knappt säga nåt enda. Han fick föreslå själv.

Tänkte redan imorse när jag lämnade Ftv att jag "måste" visa tandläkaren min uppskattning. Hon är makalöst empatisk, glad, positiv, rolig och lättsam förutom proffsig, lätt på handen, uppmärksam, fobikunnig, snabb och konkret. Jag funkar inte om man tvekar det allra minsta. Det är då jag tar över. Eller ångesten får fart. Inte en enda gång har jag varit rädd med "min Maria". Och det var ju så vi träffades. På en jourtid där hon var placerad en julhelg och jag kom med allt mitt trasiga - SÅ trasigt är det inte, men det är samma tre tänder jag kämpat med i flera år. Det visade sig att hon var specialutbildad just på knepiga ärenden och egentligen hade uppdrag som klinikchef på ett helt annat ställe. Dit fick jag komma och snart finns det inte ett spår av trassligheterna i min tandstatus. Förhörde mig i receptionen imorse, om hennes närvaro i nästa vecka. Tänkte på nåt julgott eller julvackert som jag vill förära henne med.



Nu har jag tänkt hela dagen. Och bestämt mig för annat. Det är ju så att hon verkligen gjort allt så grundligt som det bara gick. Och på så vis "faktiskt" ordnat  (via specialkliniken och förtroendetandläkaren på FK) och fått mig beviljat ett högkostnadsskydd under ett helt år. Jag har, när jag passerade en viss gräns (10'000?)  fått allt jobb de gjort, för halva kostnaden. När jag nu försöker mig på ett överslag visar det sig att jag nog totalt har sparat drygt tio lakan. Förutom tandhälsa.

Så blev jag så jäkla imponerad av hennes ödmjukhet idag. Hela den gångna veckan har jag haft en förkylning och framförallt en hosta som nästan tagit kål på både mig och hela mitt kvarter. Hon hörde min heshet och hosta när jag anlände och ville att "vi skulle tänka efter" vad som var bäst i ett sådant läge. Jag var ju förvarnad om snytförbud och frågade naturligtvis lite omkring det. Då bad hon om en sekund för att rådgöra med sin kollega. Sånt vill jag lova, kostar på för (alldeles för) många auktoriteter, men inte för henne inte.

Det räcker inte med nåt julgott eller julvackert. Återbesök för stygntagning är i nyårsveckan. Antar att det då passar med bubbel och kanske lite att bita i. Löjrom är så gott. Det är hon banne mig värd, hon är ju etta på min lista!



 

Idag håller jag käften. Lovar. Gjorde en förfärligt äcklig operation hos tandlläkaren imorse. Förstod först när de klädde in både mig och sig själva i grönt. Och plastade in alla instrument, lampor och övriga beröringsytor att vi snackade O P E R A T I O N på riktigt.

De öppnade "ett fönster" i tandköttets övervåning och avlägsnade en rot i tandbenet. Ett gräv & borrarbete som hette duga. Lovar det också. Under stundom höll de för min näsa och jag fick göra sk valsalvaövning för att de skulle veta "om" de hade perforerat in i sinus eller ej. Sånt vill man inte riktigt veta kände jag.

Fast det gick bra tycker jag. Med musik, idag radiokanalen Vinyl107, i öronen gick det att bli hyggligt avledd. Nånstans mitt i behandlingen anropade tandläkaren min närvaro för att informera om vad de hade gjort, hur det såg ut och vad som sen skulle komma, men jag avtackade mig. Ville inte ligga där och få en bild av slaktbänken i min egen trut.

Nu står jag på tre veckors snytförbud. Det får liksom inte backa snor ner i tomrummet. Eller nåt annat gojs från tandbenet upp i bihålorna.  Om tre månader ska kroppen ha tillverkat ny benvävnad som utfyllnad. Jag ska de närmsta dagarna käka "alvepren" och undvika att tugga på vänster sida. Om tio dagar plockas stygnen.

Jag håller "faktiskt" inte käften pga smärta eller annat kroppsligt obehag. Det är bara så svårt att prata med tamponger i munnen.

Tog med min lilla grannfru 87år på utflykt till megaköpcentrat häromdagen. Hon är en riktigt liten pärla som jag gillar mycket. Och när jag fick höra att hon inte hade varit där på tio år var det ingen tvekan. Jag ville verkligen ha henne med mig. Vi fikade såklart. Hon bjöd och jag såg att hon mådde bra av det. Förstår hur hon kände, det är gott att få ge, kanske större än att få.

Jag gillar att prata med livserfarna människor. Och jag tycker att det är härligt att få berättat för mig om en tid som var. Lilla grannfrun som är i skallen som det värst renade och kristallklara vatten påpekar ändå ibland att det kan vara svårt att minnas det nya medan det gamla sitter som gjutet.

Medan vi fikade pratade hon om kläder. Hon är minsann en liten fashionista och har alltid varit säger hon. Jag gillar att hon stegar iväg upp på stan och shoppar loss i kreationer på boutiquerna. Det är en tjej som verkligen tagit till sig och lever efter att hon inte kommer att ha några fickor på sista stassen. Hon lever på det vis hon vill medan hon kan.



Så berättade hon om sin första tjänst. Som hembiträde i flott kvarter hos högt uppsatta människor i storstan. Och om sin flytt från bystan till modekvarteren. Och om söndagspromenaderna tillsammans med blyga väninnan. Det var under kriget 1943 som hon förälskade sig i en arméinspirerad ullkappa. Den fanns i en märkvärdigt fin butik på Biblioteksgatan. Och den satt som gjuten förstås.

Hennes far hade påpekat när hon for hemifrån att aldrig köpa nånting som hon inte hade råd med. Hon hade verkligen inte råd med den underbara kappan. Att skiljas ifrån den var heller inte möjligt. På den tiden fick man inte sina inköp i kassar och påsar utan de slogs in i kartonger. Sådär fina kartonger med låda och lock. Bara den tanken; att få köpa sig den allra finaste kappa hon nånsin sett och sen få bära hem den i den fina kartongen kändes som det största hon i så fall skulle ha varit med om, men hon hade som sagt inte råd...

Tills blyga väninnan föreslog dåtidens kredit. Man kunde, när slantarna inte täckte få delbetala kläder två eller tre gånger. Hon tog mod till sig och frågade. Affärsinnehavaren förhörde sig om alla detaljer inklusive arbetsgivaren, lön och meriter. Så fick hon då mot alla odds köpa den fina kappan.

Vad hon då inte visste, 20år gammal och som en kalv på grönbete var att det är stor skillnad på skit och pannkaka. Köpte man sig en flott och förhållandevis dyr arméinspirerad ullkappa i fashionabel butik i huvudstan på avbetalning - då fick man ingen kartong - då slogs den in i brunpapper och papperssnöre!

Att butiksinnehavaren sen hade ringt fina frun som med sträng blick mötte det unga hembiträdet på trappen när hon kom tillbaks från sin shoppingrunda med brunpapperspaket under armen är en annan historia...