Det var nåt jag sålde som barn. Majblommor kanske. Eller om det eventuellt var nån annan som gjorde det. Eller om jag bara råkade bli förärad ändå, minns inte längre. Men jag minns att det kändes så himla mäktigt. Att jag var utvald. Att det var viktigt. Att flera tjänade på handlingen.

Idag tillfrågades jag av ett flickebarn i ett köpcenter om jag var intresserad av att köpa något som var till förmån för Hjärt & Lungfonden. Det kostade 30kr. Om jag ville köpa av henne så skulle fem kronor gå till hennes klass. Produkterna låg i en liten låda. Man fick välja på Pins, på en knappbrosch och på ett slags tripplat gummiarmband som hon tillstod sig inte veta ett smack om. Jag såg plötsligt att köpcentret drällde av ungar i 10-11-årsåldern.

Pins är inte min grej. Och inte broscher eller armband i neongummi heller. Fast det är definitivt min grej att hjälpa min nästa. Så jag gjorde så som jag minns. Jag tog upp trettio spänn och valde gummiarmbanden. Så öppnade jag förpackningen, trädde det över hennes handled och förklarade att jag inte kände nån tjej som det skulle passa på, men att jag tyckte att hon själv skulle vara fin i det. Förutom att hon ju då skulle kunna göra bra reklam för sin produkt. Flickebarnet tappade hakan. Så jag frågade:

- Vad säger du, är inte det en schysst affär som vi alla tjänar på?

- Jooooo, det är JÄTTEschysst ju!!

Och så gjorde hon sådär som ungar gör - dvs ansluter sig till sitt gäng och berättar högljutt - med "hon ba och ja ba". Som den utvalda och viktiga person hon plötsligt blev. Och det bästa av allt: antagligen kommer hon att göra detsamma som vuxen. Eller nån och eventuellt några, som inte minns, om det var egenupplevt eller rent av en vän som förärades nån gång under uppväxten.

Det här med att vara ny på ett ställe, är väldigt tidskrävande. I alla fall för mig som bilist. Hemma finns inga avstånd. Dit tar jag mig kors sig och tvärs på cykeln inom rimliga tidsperspektiv. Fast befinner man sig där man inte behärskar vare sig cykel eller bilvägar eller ens geografi att ta sig fram kommunalt blir det oerhört tidskrävande. Det är inte alltid Gps:en hänger med har jag märkt. Åkte förfärliga omvägar ikväll. Det hade iofs inte gjort nåt om sikten hade varit acceptabel, men med vertikal snö och skitiga bilrutor blev det ju bara besvärligt. Imorgon kväll ska jag nog ta apostlahästarna. På upptäcksfärd. Både geografiskt och matmässigt.



Vill så gärna prova Dumplings. Det kanske inte ens "är" nåt för mig, men jag är nyfiken. Och förresten ÄR det inget för mig ur kolhydratsynpunkt, fast vem vill dö nyfiken. Det "kan" dröja innan de kommer till mina breddgrader. Och för all del får man väl hoppas på att hänga med ett tag till. Vill ändå passa på att orientera mig i nyheterna när de finns i närmiljön.

Lugn.
Sinnesro.
Behärskning.

Att inte drivas av och an i blåsten som skräp som far omkring på gatan.
Att inte vackla hit och dit beroende på hur mycket andra uppskattar en eller inte.
Att inte jaga härs och tvärs efter det som ska ge tillfredsställelse.

Utan att istället ha ro inombords. Vara en som, när stormen jagar runt omkring, ändå har vindstilla i själen. Och kanske, till och med bli en människa som sprider ro, skapar fred och ger trygghet.

"Blomdoft sprider sig inte emot vinden, inte heller doft av sandelträ, tagara eller jasmin. Men doften av goda människor sprids motvinds; den gode utsprider doft i alla rinktningar".

Storebror är efter plugg- och tentaarbete imponerad av en religion. Den är inte svår att ta till sig. Vi fick connection. Såpass att vi fördjupade oss i meditation och till doften av rökelse. Han tycker nog att det är mäktigt med en gudsfri religion. Buddha föddes som prins. Och blev sen en mycket klok och närvarande man som släppte taget om sin makt. Det är en person som man vet att han funnits.  Gudstro är säkert för många rätt svårt att ta till sig just för att det inte finns något konkret förutom tro.

Jag har sen länge tappat fokus på Zen. Så dumt. Sinnenärvaro måste man träna. Och det är först då man får ro.

Det står nationella prov på våragendan. I matte, i biologi/kemi/fysik och i engelska. Förutom "vanliga prov" i övriga ämnen. Tuffa tider när man är femton bast och behöver underlag för vidare studier. Särskilt som man är lite trött i den åldern. Och etter värre om man inte är ordentligt bekant med målbeskrivning och syfte.

Finns det bara motivation och ork så tycker jag att det är kul att vara behjälplig med plugget. Tror att vi ska fördjupa oss i religion, men det blir en ytterlighetens dag. Dagsagendan inkluderar ju även kryss.

När jag gled ut från parkeringen på jobbet igår fick jag syn på en polisbil i backspegeln. Nu kanske de tar mig, for det genom huvet. Det är ju så sällan man får visa sitt körkort och så, jag tycker att det är en aning spännande med poliser. Så svängde jag av på en liten påfart med väjningsplikt och inriktade mig på att svänga höger. Polisen tog mig aldrig utan gjorde detsamma, fast de riktade in sig på att svänga vänster. Den tvåfiliga huvudleden var tätt trafikerad. Polisbilen stod en halvmeter längre fram och skymde därför min sikt. Så jag släppte försiktigt upp kopplingen och smygrullade fram en halvmeter. DÅ small det! Någon bakom gav sin gaspedal vad den tålde. Jag blev påkörd bakifrån.  Med en riktig skjuts.

Kan inte minnas att jag varit i chock förut. Nu vet jag hur en riktig hållkäftensituation känns. Jag blev alldeles knäpptyst. Snubben som körde på mig tyckte "inte att det gjorde nånting". Han "skule bettala va".

Hur ser oddsen ut för att man skall ha en polisbil utrustad med två unga allerta konstaplar ut, två meter ifrån sig när man blir påkörd bakifrån? Antagligen är de mycket lägre för att vinna på lotto, triss eller annat spel & dobbel.

Jag fick såklart en whiplash. Och poliserna anmälde själva. För att få slut på snubbens jidder lät de honom på plats förstå att det dels är absolut förbjudet med typen av trafikförseelse och dessutom att han skulle belastas med böter.

Själv har jag nu fått rodda med läkardokumentation, försäkringsbolag, bilreparationsfirma och polisrapport. Förutom att jag har ont i nacke och rygg. Liksom lite nytt, i denna min grå jämmerdal...

I en hel  evighet har jag kämpat på med två datorer som hade allt i övrigt att önska. Tycker att det är så tungt det där med datorer. När man köper dem nya så är de alltid av värstingkapacitet. Fast så snart man lagt in de program man behöver, så är de ute. Antika. Odugliga. Bortom allt framtida hopp.

En dator med fem år på nacken betrakttas som helt slut. Fem år borde väl inte vara lång tid för en så avancerad och dyr pryl?

Nu har mina burkar uppdaterats med både nyinköpt och ärvd hårdvara. Det var megaklass på känslan att "behöva" stänga ner allt det gamla. Risken att sådant som känns personligt och viktigt går förlorat skrämmer ju nästan livet ur en.

Sen när allt är gjort ser man ändå med tillförsikt på framtida digitala upplevelser. Det känns som om man själv blivit lite utrensad. Som att problemen är ur världen. Som att man ska tjäna tid.

Icke. Nu sitter jag här med windows7 och hårddiskar, moder/grafik & ljudkort som enligt yngre generation är dagens värstingar. Och ändå fungerar det inte. Det trasslar med mailprogram, skrivare, pappertrassel och office som vägrar visa sig. Och jag är plötsligt själv helt ute. Eller instängd. I dimman.

Det var fanimig bättre förr.
Förrförr alltså.
Innan man var beroende av ettor o nollor.

Sexton dagar senare är jag kallad på intervju. Bara det är ju tillräckligt för att göra vågen. För det är ju inte så självklart längre. Nånting. Som medioker är man kanske inte så konkurrenskraftig. Eller så är man det. Vet inte. Behöver förbereda mig. Hos karriärguiden får man tips.


Tio vanliga misstag på anställningsintervjun:

1. Ovårdat yttre - tex orakad - okej, dags att avlägsna helskägget...

2. Ett lamt och slappt handslag - kan hinna skaffa hantlar och träna kanske...

3. Ett osunt överdrivet självförtroende samt en självupptagen attityd - okej, får låtsas att det finns andra som är lika bra....

4. Låg förmåga att formulera sig väl - hinner plugga SAOB...

5. Visar mest intresse och fokus på pengar, endast intresserad av lönen - ÄR det inte därför man jobbar...

6. Oärliga och dåliga bortförklaringar om ofördelaktiga omständigheter i CV - jamen, min dator ÄR ringrostig...

7. Negativ attityd mot tidigare arbetsplatser - jaaa, vadårrå?...

8. Bristande ögonkontakt med intervjuaren - det är bara min autistiska sida...

9. Bristande intresse och entusiasm, passiv och likgiltig - ska man verkligen behöva krypa i den här åldern...

10. Bristande förberedelser för intervjun, har inte tagit reda  på information om företaget och kan därför inte ställa intelligenta frågor - det visar sig väl sen, när jag får tjänsten...


Nej, skämt åt sido. Spontant kan man ju undra varför det finns sånahär tips-sidor. Sen kommer man ju på att det är efterfrågan som styr urvalen. Arbetsgivarnas efterfrågan. Jag vet. Jag har själv läst CV:n som varit hårresande. Och mött människor som man uppträder som en fågelholk inför. Som verkar ha missat allt om både social och estetisk kompetens. Som kanske aldrig vare sig deltagit i eller hört talas om intervjuer över huvud taget. Som inte tillåtits lära sig. När ingen fört en normal dialog inför livet som sådant med dem.

Jag blir nervös fastän jag inte borde. Inte för frågor, men för hur min kropp tar sig uttryck. Jag är så snabb att själv tolka, läsa och bedöma vid nya möten. Och det är ofta en diamteral skillnad mellan vad jag själv får för mig och som sen visar sig stämma. Vill för allt i världen inte bli dömd på det viset. Och vill inte tappa fokus med att halka runt på stolen, snurra med håret, klia mig nånstans eller kanske ljuda några tics som jag själv är omedveten om. Vill göra intryck. Gott och rätt intryck.

Läser i DN om vovven som kan fler ord än något annat djur. Som kan skilja på 1022 ord och förstår skillnaden mellan substantiv och verb. Och som dessutom kan sortera orden i olika kategorier. Man - jag blir sugen på en Bordercollie igen. De är speciella. Fast i det här fallet är ägaren professor i psykologi. Pensionerad. Och har haft tid att tjata ord fyra timmar om dagen i tre år. Förutom att vovvan såklart är särdeles begåvad. Jorden anropar. Det finns såklart inget som talar för att man nånsin får uppleva nåt liknande.

I Daily Mail kan man läsa mera.