Jag gillar att radion står på i bakgrunden. Ofta P1, men likagärna lokalsändningar beroende på tema. Vad som dock retar mig mer och mer med dessa är språkbruket. Inte dialekten. Man ska nog vara stolt över den och jag ser mig som lite av en lokalpatriot. De får förresten prata vilken dialekt de vill, sålänge de kan formulera både ord och meningar korrekt.

Idag, nyss - innan jag kastade mig över stoppknappen - gjorde reportern arbetsplatsbesök i en ostbutik. Ost är ett stort intresse hos mig. Och det kändes bra att veta exakt vart detta besök gick av stapeln. Första gången reportern frågade om butiksinnehavaren hade "skärt" en viss ost istället för skurit, så förlät jag henne, men när det upprepade sig i var o varannan mening och hon toppade med att fråga om hon "skärde", så fick det vara nog.

Förresten är det inte helt ovanligt att man inom media påstår att man har gjort en "interjuv".

I min mobiltelefon som också är mitt firmanummer har jag hela sex nummer som visar "SVARA INTE" när det ringer. Det är såna nummer som jag "turligt nog" har missat och sedan checkat upp på webben. Nyss fick jag lägga till ännu en.

Ännu en bov. Ett nätbolag som påstår saker. Att man är registrerad sen tidigare. Att vi har haft kontakt förut. Och erbjudanden om att uppdatera sin nätannons. Oavsett vad man svarar så slutar det med att man ska få en faktura. Antingen är man skyldig eller så ska man få en slutfaktura eller en annan för att avsluta abonnemanget. Det rör sig alltid om flera tusenlappar. Det är rent och skärt lurendrejeri. Kriminellt om man frågar mig.

De som ringer har spjutspetskompetens i att skapa olust. Man ifrågasätts som imbicill företagare som inte vill annonsera och hålla sitt "sedan tidigare" reggade abonnemang uppdaterat. Och värst av allt; det går ut på att man vid något tillfälle i samtalet ska svara "JA" - så är man inspelad och kan sen aldrig komma ifrån dessa fakturor.

Varning för Adnet Online AB!

Igår blev det sådär som alla någon gång har upplevt. Eller flera. Att man möter en person som känns mycket bekant och nästan familjär. Jag förberedde mig på att hälsa. Eller gjorde det, kroppsligen i alla fall. Jag rätade på ryggen, fokuserade blicken och log. Och tänkte: vem är hon, vem är hon?

Så insåg jag det. Att vi alls inte är bekanta. Men hon har definitivt och på sätt och vis  gjort sig ofrivilligt bekant med många. Hon måste vara en person som har berört massor av människor som vill vara bekant med henne. Damen på bilden. Den yttepyttelilla damen som fick Ola Lauritzson i programmet "Den hemliga miljonären" att gråta. Och mig. Och säkert massor med människor.

Så liten och samtidigt den största medmänniska jag har upplevt. 

Kanal5play

Igår tog nog SJ priset, i ordets rätta bemärkelse. Tåget skulle gå kl 16.07. Jag köpte biljetten, efter att ha köat i 75 nummer, cirka 8 minuter före avgång. Med platsbiljett á 43kr. Min plats skulle finnas i vagn 6.

Tåget hade dock bara tre vagnar. Konduktörerna välkomnade mig ändå på tåget. På valfri ståplats. Inte "kunde de rå för" att de "bara hade fått tre vagnar". Vad sittplatsbiljetten anbelangade fick jag "skriva till SJ och klaga". Jag behöver nog inte tilägga att tåget såg ut att höra hemma i Japan. Folk till bredden av tågvagn kan man säga. Halvtomhalvt hängade ut genom dörrarna.

Sj betalar inte tillbaka utlägg understigande femtio spänn. Så är det bara. Oavsett hur mycket klagomål de får.

Jag tog naturligtvis en senare avgång. Av ren förbannelse. Behovet av att sätta "någon" på plats var större än att stå i 20mil för att komma hem en halvtimma tidigare. Väl på det senare tåget fick  jag syn på SJ´s förströelsetidning Kupé. De första sidorna bjuder på dubbeluppslag med avbön från styrelseordföranden Ulf Adelsohn och VD'n Jan Forsberg. De orerar om vad den stora bolagiseringen då SJ klövs i alla sina beståndsdelar inneburit. Att man inte "bara ska skjuta pianisten". Att det är många aktörers fel att "det blir som det blir". 

Citat: "Vi har självklart också brister och vi arbetar med all kraft för att förbättra vår information och ge vår personal mer utbildning och resurser för att bättre kunna bistå passagerare vid trafikstörningar"

Med utgångspunkt från ovanstående är det i min värld helt obegripligt att man säljer biljetter till ett tåg vars vagnar inte är i trafik. Och det måste det ju vara någon i beslutsfattande position som har valt. Är det den utbildade personalen med resurser som med all kraft försöker förbättra informationen; som tar såna beslut? Jag bara undrar.

En annan sak som förvånar mig är att det på Sthlms Central finns hela två kassor som handhar ärenden rörande trafikstörningar. Är det konstanseffektivt? Eller finansierar man de platserna genom att bluffsälja sittplatsbiljetter i otrafikerade vagnar?

Ulf Adelsohn - hur har han fått sin position i SJ? Är han särskilt kompetent på logistik, kommunikation, personal, delegeringar och vidareutbildning eller har han sin post enbart på gamla meriter? Blev han styrelseordförande i Sj AB för att han sökte en lugnare post att avrunda sitt yrkesverksamma liv på. Eller var det "bara" genom att andra avdankade politiker rekommenderade? Någon specifik anledning är det ju att denna vår gamle vän SJ, själva rustar ner till en skamfläck för miljövänligt åkande.

Vad är det som har hänt? Jag inte bara trodde, jag var rätt säker på att den här snubben heter Muhammar al-Khadaffi. I nyhetstabloiderna heter han plötsligt Muhammar al-Gadaffi. Har han gjort en slags makeover? Hottat upp sig lite? Ett alternativ hade väl i så fall varit en undre ögonlocksplastik. Eller både ock.

Har ägnat en del av kvällen att titta på premiären av den kontroversiella såpan Big Brother. Om innehållet som sådant tänker jag inte ventilera. Jag vill bara säga det att: SÅ snygg Gry Forsell har blivit. En del människor växer liksom in i sitt utseende. Eller det inre avspeglar sig på ytan. Självkänsla, självförtroende, mognad och balans eller vad det nu är. Det gäller nog Gry. Typ snyggare och snyggare med åren.

Mindes plötsligt att jag lyssnade på "Matens Pris" i P1 för någon dryg vecka sedan. Det handlade fisken som massodlas i syndostasien. Import av Pangasius/Hajmal har ökat från noll till över 4000 ton filéer på tre år till sverige.

Man behöver inte vara en särskilt smart person för att fatta vilka hot en sådan produktion för med sig. I radioprogrammet fick vi höra att man hetsodlar fisken från yngel till fullvuxen och slaktfärdig på endast sex månader. För att det ska fungera måste man utfodra med diverse kraftfoder och kanske även med tillväxthormon. Fisken växer upp och lever med förfärliga villkor i dammar som liknar en popcorngryta. Vattnet är gyttjigt och fullt av kemikalier. Och för att fisken inte ska bli sjuk, så medicineras de med antibiotika. Resistenta stammar är redan identifierade. Man påstod i programmet att 35st olika sorters kemikalier hade funnits i fisk som analyserats på laboratorium.

De här filéerna kan vi köpa styckfrysta på Ica och Coop för inga pengar alls. Och man behöver väl inte heller vara särskilt begåvad för att räkna ut vad skol och äldreomsorgen får för fisk när matsedlarna påtalar det. Kottar på dagis känns värst. Två tre år och en portion kemiska formler till lunch.

Jag slår mig inte för bröstet, men jag köper faktiskt inte Pangasius. För att den helt enkelt är våt, äcklig och doftar nåt speciellt. En gång räckte. Har jag inte råd att äta fisk i filéform kan jag ju alltid äta makrill på burk. Och det gör jag oxå, för att det är gott.

Läs på Svenska Dagbladet

I x antal veckor har jag agerat som sk hyrsyster på distrikt. Mitt uppdrag har varit och är för ett bolag som i sin tur är underleverantör åt ett större, med kommunalt avtal. De fungerar inte kan man säga. Varje arbetspass är en strid på kniven om det finns täckning med folk eller ej. Och oavsett hur duktiga människor är, så tar man automatiskt inget huvudansvar om man bara är utslängd och ska jobba 6-8tim utan att veta om man nånsin återvänder. Själv har jag återvänt till området mer eller mindre under 20års tid. Idag var vi tre hyrsystrar från olika bolag.

Alldeles strax innan jag fick gå hem idag stod det klart för mig att imorgon, då är jag solokvist på hela stället. Jag förväntas alltså arbeta heltid på tre stolar. Nämen! Och utan att berätta, informera eller fråga mig om det. Tror man kanske att jag har ett kall? Eller att jag är så förbaskat dum och kanske tacksam för korvörena, att jag bara finner mig.

Icke. Lika fort ringdes alla tänkbara chefer upp för att meddelas att jag inte heller kommer imorrn. Eller, för att vara sanningsenlig: att jag går hem om det visar sig att jag är ensam på plats. Faktiskt känner jag 
yrkesansvar. Skulle nånting hända blir alla dragna i gruset och offentligt uthängda, inkl bemanningsföretagen, men det är "bara" jag som får dicsiplinpåföljd. Och så roligt ska vi inte ha det.

Något alldeles otroligt har hänt. Jag har vunnit den här grytan. På nätet.
Så sent som förra veckan hörde jag talas om den för första gången. Någon tipsade och jag strökikade på webben. Plötsligt stod jag öga mot öga med en tävling och tänkte att jag ju inte hade något att förlora. Och nu är den största varianten min. Så glad jag blidde. Ska prova den när den anländer och blogga om innehållet som den då har slowcookat en hel dag. Blir sugen att göra det redan nu. Helst igår.

 Bild lånad från hsb.se

Det är inte så enkelt alla gånger att vara jag. Nu har jag försatt mig i en situation som känns rätt knivig. Jag har låtit mig smickras av att "få" bli intervjuad för en tjänst och när den tjänsten sen erbjöds mig, trippad egot i racerfart förbi förståndet.

Jag har ju ingenstans att bo!

Tält slutade jag att bo i efter ett eldtrauma i Köpenhamn i unga år. Wellpapp och brofäste verkar för kämpigt, i vandrarhem får man väl aldrig ro på toa, hotell kostar skjortan. Återstår gör bostadsrätt som kräver miljoner även om det bara är en ståplats med dass på gården eller någon som känner någon man känner.

Om det nu skulle vara så att Du som läser just det här, har försänkningar som jag är i behov av, är jag tacksam för en hint. Enkel övernattning med tillgång till dusch. Gärna i närheten av Kungsholmen Sthlm. Om två veckor och ett halvår framåt. Jag lovar att inte röka, knarka eller bedriva koppleri. Mail: airam(snabel-a)comhem.se

Det är klart att det är motbjudande om och när djur far illa under sin livstid fram till handelsprodukt. Fast jag vill också ha en sånhär mössa. För mig som älskar mössor är den given. Vad gäller skodon och väskor har jag aldrig kollat upp livsvillkoren för skinndjuret. Jag köper heller inga bälten, handskar osv som är Fairtrade eller ekologiska trots att jag ju egentligen borde. Och det finns ju djur som lever endast för att ge av sin ull. Får, lamm och Alpacka. Inte vet jag hur de stackarna har det.

Med dagens debatt om dessa huvudbonader kommer säkert någon listig typ att sko sig. Snart har vi både garn, mönster och alternativräv att pryda som pälsboll på toppen. Eller det kanske redan finns. Ska checka upp det. Vill ha mössan, men den behöver inte vara tillverkad med så usla metoder som djurmisshandel.

Erkänner att detta inte är den mest estetiskt tilltalande bilden av min absoluta favoritprofessor, men jag gillar konstigt nog nidbilderna bättre. De där det syns att killen med fett hår krökar på sig på tok för mycket ödem, när han absolut inte kan styra sin blick, när ångesten puttrar bakom varje por. Det är liksom då han är mest klurig. Det är då han säger så roliga saker, på roliga vis. Kanske kan man tycka att jag är oschysst på så vis. Det är kanske olyckligt. Fast då måste man veta att han är topprankad hos mig. Jag är en av dem som förstår att han har många barn och har haft flera fruar...

Han skriver här om Trista Typer.
Huvet på spik.
As usual.

Oj! Jag får fullt upp.
Slängde ett getöga i kvällens tevetablå och insåg att hårddisken på min teve inte räcker till. Som om den humana gör det. För att fylla med både vardagligt och till synes adekvat elände och sånt som är påhittat. Jag får trixa. Klass 9A och gynekologen i Askim får inte missas. Inte heller Vad blir det för mat.

Det som definitivt FÅR missas är det där Fråga Doktorn. Det finns inget värre för mig. Jag sträckser hellre både Oddasat och Uutiset och krävs det, kan jag till och med slänga på lite Gudstjänst. Ett program som Fråga Doktorn får alla vi som svarar i rådgivning röda prickar utav. Folk ställer nämligen egna diagnoser när de har sett programmet. Och de har naturligtvis missförstått. Förutom att det är ett sant forum för självömkare som söker sjukdomsbekräftelser. Nej, inte alla förstås, men alldeles för många. Programmet "kan" säkert ha ett informativt utbud, men det är som sagt definitivt inget för mig. Jag har som sagt fullt upp med annat skräp.

Den 14 februari är en stor dag att minnas. Det var då "storeman" och jag möttes för första gången. För nu och idag 25 år sedan. Det har etsat sig. Han var så nyfiken. Och klåfingrig på sina mostrar. En pigg och social krabat. Och hungrig. Precis som idag. Vi brukar fira Alla Hjärtans Dag. Precis bara av den här anledningen. Och så får det bli i år också. Med mat lagad från hjärtat.



Får passa på att fira annat samtidigt. Att jag har fått ett nytt jobb. Och till de villkor jag ställde. Fjärilarna i magen stökar medan sinnet säger att det både är rätt och blir bra. När magen fylls med mat finns ingen kraft kvar att stöka med hjärnan. Bäst att värma grytorna.

Man tyckte ju att förra vintern var ett elände. Förra vintern kan dra nåt gammalt efter sig. Ingen vinter kan vara värre än den pågående. Imorse var det verkligen tålamodsprövning ur den högre skolan.

 Lånad bild

Jag körde fast! Åt alla håll kan man säga. Framhjulsdrift till trots gick det inte att gunga åt en enda håll. Dubben grävde sig bara ner till blankis och snövallarna omkring såg verkligen till att bilen kilades fast. Ingen var intresserad av att hjälpa till. Alla - eller de som passerade drog ner sina luvor ännu mer och hastade förbi. Och jag förstod dem. Vem har gott om tid i morgonrusningen, liksom.

Så kom hemtjänsten. Och tipsade om en tunna sandgrus en bit bort. Utan spade eller skyffel kommer man ingen vart om det ens finns en jättetunna full. Det jag fick med mig i händerna förslog inte ett dugg. Fast som den husmor man nu är, åker man ju runt med en KitchenAid i bilen. Som har en fyralitersbehållare som kunde komma till pass. Fast det hjälpte inte heller...

Lösningen kom med en Corvette. Som hade kilat fast sig ännu värre. Och med bakhjulsdrift. De unga tu i tunna ytterkläder, finskor och utan mössor och vantar hade inte ens tekniken. Jag såg min chans. Att tillsammans med hemtjänsten erbjuda hjälp, ifall de också kunde hjälpa mig efteråt.

Vilken morgon! En och enhalv timma senare kom jag loss. Intet ont som inte har nåt gott med sig; bilen var kokhet när jag äntligen kunde åka iväg. Snart är det vår. Om en dryg månad flyttar vi fram visaren till sommartid. Då är allt glömt redan.

 
Det gick hem kan man säga. Mitt intryck. Fick ett telefonsamtal idag. Mitt emellan vegetariskt matfokus och kameralins. Om att det var mig de hade valt ut. Att jag fick jobbet. Ville både tacka ja och tacka nej. Det är plötsligt inte så självklart längre. För dessvärre dök det upp en minst lika lockande tjänst som också har fått min ansökan. Förutom att jag tänker annorlunda än för bara två veckor sedan. Radikalt annorlunda.

En mindre förhandling gav mig trots allt en tidsfrist några dagar. Ska grunna på erbjudandet. Låter nästan förmätet, men det är svårt att foka på fler beslut än det jag "måste" just dessa dagar.

Dessutom stressar det mig med vertikalt snöoväder. Min hjärna funkar inte i ett sånt här bus.