Det är ingen lek det här. Att hitta sig ett boende i huvudstan. Förra veckans boende på kamerabevakat och fönsterlöst vandrarhem blev så nära ett psykosgenombrott jag nånsin kommer att närma mig. I alla fall mot betalning.

Chocken över råtthålet till lägenhet jag "äntligen" skulle få igår kväll, kommer inte att lägga sig på länge. Möglet, doften, smutsen och kylan. Har bott på värsta sunkhotellet i London en gång. Så sunkigt att jag sov med jeans, tröja och strumpor på. Det var en  västanvind mot söndagskvällens anvisade boendet. I sverige. För många tusenlappar per månad.

Hotellet som istället letades upp sent igår, kväll doftar inte lika mycket mögel... plagiaten av de persiska mattorna är för säkerhets skull dränkta i något kemiskt "luktagott"...

Lyan i förorten som jag ska få kika på imorgon är redan inspekterad. Eller iaf omgivningarna. De vedervärdiga omgivningarna alltså. Och klientelet som bor där. Aldrig blir resultatet. Inte ens om det vore gratis.

De här prövningarna har väl nåt viktigt budskap med sig kan tänkas. Jag ska lära mig. Att allt ordnar sig till slut kanske. Att man blir stark av motgångar. Eller att jag definitivt har skitit i det blå skåpet?

Nog är det konstigt. Förr när man framkallade foton på papper så blev de aldrig insatta i album. Är övertygad att väldigt många har likadant förråd som jag, dvs kassvis med foton i kuvert. Nu när man har de digitalt har det bara förbytts till en annat sparande. Datorerna är fulla med oredigerade bilder. Eller som i mitt fall; fullt minneskort i kameran.

Skulle fota en anrättning som just nu tillagas i min Crock Pot. Det gick inte. Minneskortet kunde inte ta emot fler bilder. Där fanns noga räknat hela 500 stycken. Som började med våren 2009 minsann. Den 18 April. När både sipporna och fotograferna mådde som allra bäst.

Nej, det är ingen fara, jag är inte manisk eller på annat vis galen. Det är bara så att båda mina drömjobb dök upp på annons nästan samtidigt och jag hade turen att plockas ut på båda. Det ena har jag ju börjat på redan och det andra blev jag intervjuad för igår. Utan att skryta har jag vad de efterfrågar oxå.

Det visade sig vara mycket intressant att jag är matlagningskunnig. Staben av cirka 25st anställda pratade mat från morron till kväll sa dom. Någon i intrevjusituationen såg min förundran och replikerade med att det blir så vid en viss ålder. Att mat och samkväm överträffar allt annat.

Ska en åldersnojjig person som jag gå in i en sån situation? Då går jag väl händelserna i förväg. Jag är inte där än och ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv vill jag inte dit heller. I min värld är det skrämsel. Det finns så mycket annat intressant. Musik, rödvinsbrus, sex, motorcyklar, läppstift, tandtråd, dofter, resor och digital kommunikation. Jag blir lessen av klimat med övervikt på mat och barnbarnsmonologer.

Måste tänka ordentligt nu.
Inte bara smickras.

Porten hemma
Butiksporten
Visa
Mastercard
Morsans bankkort
Swedbanks e-kort
Mobilen
Tjockdatorn
Laptopen
Mail 1+2+3+4
Webmail x 2
Blogg 1+2+3 (+4)
Facebook
Twitter
Studierna x 3
Bemanningsjobbet x 4

Och nu fyra koder till på nya jobbet. Med kulvertar och hissystem som dessutom skall kommas ihåg utifrån tre olika färger. Om man inte minns och ev gör fel blir det oljud och larm. Den här moderna kulturen med alla lösenord är på tok för mycket för en semibedagad lantis som mig. Min hjärna är inte uppbyggd för typen av system. Jag minns inte längre, ens om det var alldeles nyss jag reggade mig. Hur ska det bli?

Erikshjälpen har öppnat en Seconhandbutik här. Det har öppet på begränsade tider onsdag och lördag. Sedan en tid har jag haft en kasse med blandat innehåll i min klädkammare. En kasse som skulle ner till övrig loppissamling i källarförrådet. Ibland inbillar jag mig att jag ska ha loppisbord nån gång till. I mer samlade stunder inser jag att ett sådant projekt aldrig mer ska få ske. Man säljer, det gör säkert alla, men bara den första timmen - till uppköpare och sen sitter man där med skräp som får transporteras hem igen.

Egentligen är det ju inget fel på grejorna. Man har bara för mycket eller så får gamla prylar duka under för att nytt, fräscht och med uppdaterad design flyttat in. Kassen idag var från en rensning i mina kökslådor för ett par veckor sedan. Knivar, slevar, vispar, kakmått och omöjliga köksattiraljer. Och det var kläder som bara hängde, några ljuslyktor i "fel" material och färg och en porslinsurna i blått & vitt. Sånt som inte synkar med mig längre.

Den kassen tog jag med mig till Erikshjälpen idag. Otaliga gånger har jag skänkt både stort och smått till andra aktörer och frivilligorganisationer. Och det gör man inte för att få något tillbaka, men visst skulle det kännas mer rättvist och uppskattat och man åtminstone fick ett tack.

Döm om min förvåning när jag fick en friplåt till kafeterian på Erikshjälpen idag. En kupong som bjöd in två personer till fika och valfritt tilltugg för den gåva de hade fått. Och som de tackade. Med leenden och önskan om välgång och hela baletten. Så ska det vara. Det är stort att få ge, men också att få. En winwinsituation.

Idag för tjugofem år sedan bodde jag med utsikt mot Örebro slott. Då var jag 23 år. Just denna morgon skulle jag upp tidigt för att knäcka extra på ett ställe. Och när jag drog upp rullgardinen i sovrumsfönstret som vette mot slottet,  så möttes jag av flaggor på halv stång. Kvickt tog jag med hjälp av lokalradion reda på varför. Och ryste iskallt. På den tiden var jag oerhört skrajsen som person.

Är inte riktigt lika skrajsen längre. Har precis avverkat första arbetsdagen vid ett plejs där såna som gjorde mig rädd då, vistas idag. Och det känns, tjugofem års livserfarenhet senare; riktigt bra. Inte spännande, men stimulerande. Längtar redan tillbaks till imorgon.

För nästan sex år sedan läste jag i IcaKuriren om en kvinna som hade kommit ur både depression och tyrannisk kärleksrelation genom att skriva av sig. Hon hade på sitt vis både lärt sig formulera, befria, hämta kraft och skaffa vänskap. Hon hade "bloggat". Vet att jag frågade lite nördar omkring ifall de visste vad en blogg var, och ingen hade en aning. Efter en tid började jag själv. Inte av samma anledning som den kvinnan utan bara för att det alltid är så jag har hållit på. Jag har skrivit och berättat sen jag lärde mig att stava.

Har jag sagt att den här bloggen troligen snart skulle stänga?  Att det fanns en plan som det plitats på under en ganska lång tid. Jo, men att det inte har blivit av, handlar om att den här webportalen är lättare att sköta än nästa och kanske någon annan. Jag vill att det ska vara med bloggen ungefär som med bilen, dvs att jag bara behöver tanka och sen kan jag åka. Och i händelse att det behövs fler insatser med bilen så finns det alltid nån som mot betalning gör det åt  mig. Det finns det inte i bloggvärlden vad jag vet.

Alternativet är att lösenordsskydda och stanna där jag bara behöver tanka, dvs här. Kruxet är att det finns begränsning på hur många som får ha lösenordet. Ganska få tycker jag.

Och det är verkligen inte min grej egentligen. Att gömma hela mig. Jag ska inte behöva gömma mig för de som har dålig koll på sig själva. Trivs man inte med mig så får man ta avstånd. Varsågod. Det är okej och ganska befriande. För alla inblandade. Framförallt för den som triggas med fel energi.

Nu provar jag att vända blad. Den här bloggen får leva. Med nonsens och vardagssörja. Det där som är lite mer av och med mig, hamnar hos Airams. Där kan jag lösenordsskydda valfritt och inte hela konkarongen. Och jag kan välja fritt vem som får lösen. Min mailadress finns nånstans i min presentation här i bloggen i så fall.

Vi gör som kungen: "vänder blad och tittar framåt"  :-)

Min fyrfota vän älskar att busa med mobiltelefonens headset. Så de slutade att fungera efter lång och slitsam tjänst. Antar att en av hans tänder har perforerat nån tråd. Man blir enörad i en sån headsetkonversation. Eller blev, för jag köpte ett nytt och efterskänkte de gamla till honom. De har vi kul med varje kväll.

Snålheten bedrar visheten, det vet vi alla. Ändå gjorde jag det. Mest som en protest mot Mac. En protest i det tysta. Aldrig har jag haft bättre mobiltelefon än min iPhone, men att de ska styra allt bortifrån amerikat stör mig. Så jag köpte ett plagiat. Tänkte "kanske" att jag ville stötta de små...  Och i hela två veckor höll dom. Följande utspelades hos Telia idag:

- Vad kan jag hjälpa dig med då?

- Jag vill framföra klagomål.

- Ojdå, om vad?

- De här lurarna som bara höll i två veckor. Garantin är på ett år, jag vill ha nya.

- Då ska vis se.... jag tror inte att garantin gäller för såna här saker.... vi måste titta i Telias regelbok....

- Det tror jag inte alls. Titta på mig så ser du en tant som är kapabel till det mesta. Dock inte att dra sönder en ny headsetsladd. Jag är rädd om mina prylar. Du byter in dessa - jag faller till föga och erkänner att plagiat är skit och betalar mellanskillnaden för ett par original. Ingen titt i regelboken - okej!?

- Det säger vi då...

Hur lätt är det att lura en kvinna på en skala? På sin fåfänga menar jag. Antagligen ganska lätt. De får oss att tro att vi TJÄNAR stålar genom att shoppa. Och köpstopp eller ej, kupongerna måste ju utnyttjas. Jag hade fått en 25-kronors. Och en med 20% rabatt på valfri vara liksom en annan på 15%. Vad gjorde jag? Jo, utnyttjade kupongerna förstås, och köpte därför mer än det faktiskt var tänkt. Smart. Fast, jag känner mig ändå förmögen. Jag fick en en lådda full med godsaker som ögoncreme, serum, ansiktsolja (?) lotion och nattkräm i present.

Ljuger faktiskt inte om jag säger att min doft var slut. Jo lite, eftersom den tar slut om bara ett par dar. Och då är det vardagshistoren jag pratar om. Man kan inte ha tungsliskiga saker med feromoner i sin tjänst. Det gäller att "bara" lukta rent och det tycker jag att man gör av Biotherms kroppsdofter. Jag kör alla kulörer, men är lite fast i den röda just nu. Så jag köpte en sån. Med kupong och rabatt skulle den kosta 331kr. Fast om man handlade Biothermprodukter för totalt 450kr så skulle man få ett paket "Biotherm-presenter" värt 750kr. Vem vill inte ha det liksom. Så då slängde jag med en lotion som efter rabatt kostade 212:50. Ett inköp som alltså kostade 243:50kr mer än vad jag hade tänkt. Fast då fick jag ju presenter ju! Och tjänade på så vis 506:50 svenska kronor.

Jag rik = sant!