En konferensdag är till ända. Innan vi skildes åt, bad jag min närmsta chef om ett löfte inför fler eventuella övningar av dagens mått. Att innan få ta del av deltagarlistan. Aldrig mer vill jag närvara i en dynamik där en av medarbetarna har ordbajseri som sin spetskompetens. Min ADHD klarar inte sånt. Idag har jag har haft fullt upp med koncentrationsvårigheter, frustration, att kunna sitta still, komma ihåg och med ångest & oro.

Jag är rätt duktig på att babbla själv. Fast jag har ändå en känsla för när jag får och inte får ta över. Tänk att när det är samlingar av tillräckligt mycket människor, typ föreläsningar och konferenser som dagens, så finns det alltid någon snackepåse med, helt befriad från den där känslan. Undrar hur de tänker ? Och undrar hur strategin ser ut när de upprepade gånger höjer sin stämma rakt ut med "får jag bara fråga en sak".

Om inte sista talaren på programmet idag hade blåst av precis när den frågan upprepades för 54:e gången - så hade jag förmodligen vrålat:

- NEEEEJ, DET FÅR DU INTE !

Trots att dagen innehöll flera intressanta och givande punkter så är det bara ordbajset jag minns. Typiskt.

Aldrig har jag varit på en arbetsplats där dagarna har gått så fort. Jag hinner inte med. Det är tungrott att börja tidigt på mornarna, särskilt om jag startar genom att stiga upp 03.45, men sen svischar det bara förbi, plötsligt så är det dags att runda av. Vilken märklig upplevelse. Samma visa varje arbetspass. Våra scheman rör sig om 8.5 eller 10 timmar och oavsett, svischar det bara.

Dels hinner jag inte mentalt med att tiden rusar, men egentligen hinner jag inte heller med det jag "ska" hinna. Det är en kamp för oss alla att vareviga dag prioritera våra insatser. Och när man väl har gjort det, så dyker det upp något oväntat med ännu högre prio.

Har bestämt mig för en sak: att varje dag ha känslan av att ha gjort mitt bästa på empatifronten när jag går hem. Att inte ångra. Att ha haft fokus på godhet. Mer kan man inte göra för sig själv och andra. Att få känna sig nöjd med själen och själarna är viktigast.

Edit: vilket blaj egentligen. Ville skriva det som inte tillåter sig att komma på pränt. Etik & moral intresserar mig. Kanske var det nåt sånt som fanns inom mig. Fast det kan ju bli djupt omoraliskt att vädra...

På Nationalmuséum visas just nu den skabrösa konstutställningen Lust & Last. Det är vad jag förstår en mix av erotisk konst från en 500-årig tid. Recensentionerna slår "förstås" ned på det "genusteoretiskta perspektivet" och kallar den både misslyckad och patriakal. Man påstår att mycket av verken bara kan ses som ur ett manligt objektiv. Fast så presenteras ju proffsiga omdömen för det mesta. Hårt kritiskt alltså. Och inte så sällan är ju recensenterna de enda som tycker antingen det ena eller andra medan den stora massan tycker precis tvärtom. Många filmer blir sågade och ligger ändå under långa tider på topplistan. Antar att det är detsamma för stora konstutställningar. Vi vanliga fattar oss inte på att tänka och känna så kritiskt.

Är det nåt jag gillar, så är det att gå på utställning. Och ändå gör jag det så sällan. Nu när jag finns så nära, finns ingen ursäkt. Den här ska jag se.

Fick i uppdrag av en femtonårig tjej att buda på ett Hello Kitty-skal till hennes nyinköpta iPhone. Hon vågade sig inte riktigt på Tradera själv. Jag fick veta hennes ekonomiska smärtgräns och gick lös med budgivningen för nån dryg vecka sedan. Det bar sig då inte bättre än att jag vann två stycken skal-auktioner. Samtidigt. Visserligen med olika motiv och olika blinbling, men hon behövde ju bara ett. Billigt blev det som tur var. Och fina var de båda två. Idag fick hon välja. Och jag fick plötsligt ett över. På frågan vad jag skulle göra med det och om det var åt helsike töntigt om en 48-åring hade Hello Kitty på sin iPhone kom svaret spontant:

- Nej nej nej, det är fett coolt ju!

Det är så gott att skratta så att man gråter. Vi hade systermöte igår. Förutom sagolikt god mat i ett fantastiskt smakfullt hem, uppvisade värdinnan rörelsemönster som man tidigare trodde att Signar var alldeles ensam om. Exakt kopia kan man säga. Eller plural: kopior - eftersom taxichauffören i Täfteå efterhärmades lika bra. Skratt som hänger i. Mycket skön feeling.

Tack för en härlig kväll!

Gatusoparbilen har redan varit i omgivningarna. Ytorna är nyskurade. Madrassöverdraget tvättat. Ljuslyktorna är fyllda och det har pyntats med färska snittblommor. Brevet som hon har skrivit erbjuder mig att dricka och äta det som har lämnats kvar. Och jag uppmanas att använda tvätt och andra skurmedel. Disktrasan är obrukad och frysen avfrostad.

Äntligen har jag blivit med "eget" bo. En alldeles underbar liten lägenhet. Med minst lika underbar ägare som nu provar sin hjärtekärlek som sambo.

Visserligen har jag bott lite bättre de senaste dagarna. Och visserligen var det för sent att boka av sista natten, men jag checkade ut ändå. När jag ändå fick tillgång till lägenheten ett par dagar tidigare. Det känns som en skänk från ovan. Som om att livet vill mig väl ändå. Veckorna i kappsäck skall sent glömmas men de skall snabbt förträngas. Det här nya kommer att bli så bra.

Det blev ett öde som sent ska glömmas. Det där mötet som bokades idag kl 13.00 - helt enkelt för att det var det enda vi kunde förstå av varandra per telefon igår. Jag nappade på "söndag klocka ett" för att jag inte lyckades föreslå något annat. Och så blev jag sittande i ytterområdet idag. Som ett exotiskt inslag i segregationen. Tre försök att ringa och påpeka tiden var lönlöst - "ja ja klocka ett" fick jag till svar. Och "lyssna på mig, kloooocka ett okej".

Min somaliska vän är modig tycker jag. Som ringer och försöker konversera på främmande språk. Hur skulle jag nånsin kunna avvärja. I ett teoretisk och omvänt läge skulle inte jag själv våga. Jag som knappt vågar prata engelska på jobbet.

Till slut möttes vi. En timma försent. Och enbart pga av att jag flera gånger hade ringt tillbaka och varit påstridig med "NU". Min vän visade sin mobilklocka. Och menade nog att jag skulle lugna ner mig - den var ju bara 12.58. Turligt nog fanns det folk i rörelse som vi kunde ta tolkhjälp utav. Och chocken över vad sommartid innebär var tydlig. Ursäkterna haglade.

Det var knappast mig det var synd om.

När man bor som jag, i en kappsäck och utan kokmöjligheter blir det lite si och så med maten. För att inte ramla  tillbaka i kexchokladsträsket har jag bestämt mig för att festa "ordentligt" när tillfälle ges. Dvs på fikapauser och lunchraster i tjänsten. Jag har fyllt en hylla i kylen på jobbet med förnödenheter. Detta kan kanske läsas: ost.

Hade varit ledig ett par dagar och kom tillbaka för att upptäcka hur en dyrgrip verkade ha gått mig ur händerna. Vågade inte fråga, det kändes pinsamt. Min opastöriserade och mogna kittost hade fått ben.

Till nästa dag. Då jag för säkerhets skull vecklade upp nånting som var inlindat i påse efter påse. Innerst låg min inplastade och borttapappade ost. Som kommenterades vilt när den äntligen landade framför mig. Ett mordvapen tyckte dom.

Övermogen Taleggio = vardagsgodis när det är som bäst.

Ska jag fimpa Luman en timme mellan halv nio och halvtio ikväll?
Aldrig.

Jag ställer aldrig upp på hyckleri. Vad kostar spektaklet som får folk att tro att de gör något nyttosamt för miljön? Antagligen långt mycket mer än att låta lyset och apparaterna vara på som vanligt. Handlingen räddar inga regnskogar, isbjörnar eller konkar något kärnkraftverk. Det försätter bara medelmåttan i en falsk tro om att vara klimatsmart och miljömedveten. Och låter det glömmas bort att vi varje dag har ansvar för hur våra efterkommande ska ha det. Och om planeten jorden ska få finnas som något livgivande framöver.

I mitt hem eldas så mycket levande ljus året om att de vitmålade väggarna är brutna med sot. I mitt hem kastas ingen mat. Inte heller mejeriprodukter vars datummärkning passerat. I mitt hem används lågenergilampor, vintage och oblekta toapapper. Jag gör vad jag kan i det lilla. Två adopterade orangutanger på Borneo får alla mina plasmaersättningar och i 20 år har jag stöttat IOGT NTO i deras framtidsprojekt på Sri Lanka.  

Sök Earth Hour och släng ett öga på nätet. Vad har bara det lilla kostat miljön i energi. Alla bilder, reportage och utvikningar från liten och från stor. WWF har lagt ner krut i sin promotion kan man se. Det är hyckleri på hög nivå. Att det sen i verkliga livet just ikväll anlitas massor med energikrävande support för att släcka ner skyltar, neon och samtidigt vakta det mörka och okontrollerade är ju inte klokt. Vilket spektakel!

Hallon är så vackert. Och för mig en symbol för både frihet, skaparkraft, behag och sötma. Ur ganska oansenliga kvistar kommer de röda underverken med sammetslena kuddar sammanvävda till det alldeles underbart somriga bäret. Färgstarkt, fruktigt och tvärsäkert.

Fick napp på ett annonssvar häromdagen. Med bostadsyta i Sumpan. Vi kom överens om passande tid och ägaren föreslog möte på neutral plats. Jag fick förstå att det är hundratal som svarar på bostadsannonser och att det nästan är lika många suspekta rövare som söker.

Hallonbergen. Hur fan kan man kalla något så genomruttet och deprimerande för Hallonbergen. 

Där fanns inga garageplatser utanför. Bilen fick styras in i garage. Där en snubbe hade plockat ner sitt vrak till bil i tre miljoner smådelar och spritt ut över golvet i tron att han var den smartaste bilmeken åtminstone hela Hallonbergen upplevt.

I samma garage låg doften av mat som en mixad dimma av curry, kebab och falafel. Tänkte att en kvarterskrog låg i anslutning. Nä, det var nån värmeväxlare som släppte ut ventilationsluft från lägenheterna och på så vis värmde upp garaget för både pundare och andra bilägare. Det förklarar ju oxå hur luften i trapphusen upplevdes.

Alltså, sånahär områden borde inte få sammankopplas med så ljuvliga symboler. Belsebergen, Rövarkulan eller Curryhöjden passar bättre. Och man borde få betalt för att bo där.

Åkte hemifrån strax efter 04-tiden i tisdags morse. Kärringen i Gps:en blev intensiv efter några mil. Hon tjatade:
"observera"
"tänk på hastigheten"
"var vänlig, ta del av informationen på skärmen"

Så jag stängde av henne. Har hört att man kan ladda ner Kristina Lugn som färdpratare, eller nån annan tilltalande, men. Dit har jag inte kommit än och sålänge det är den ordinarie "i tjänst" i min teknikpryl, så mäktar jag inte riktigt.

Jag var ensam på vägen. Bilen går som ett skott. Väglaget var som gjort för att blåsa på. Plötsligt blev jag bländad. Fotot är antagligen ganska skojigt - eller missprydande. En fartkamera tog mig. I 100km/h. På 70-väg.

Ber till gud nu, att jag får behålla lappen.

Ja, jag har redan en låda full med hårstajlingsapparater. Och nej, jag behövde inte en till, men. Jag har plats för en till och jag ville verkligen ha just precis en sådan. Rådfrågade därför frissan. Och stegade sen in på ClasOlsson. En OBH Nordica kostar ju inte så mycket.

Uppkopplad som man nu alltid är, surfade jag ändå, innan det blev dags att handla på gubbdagis, in på pricerunner via mobilen. Och se, det visade sig då att NetonNet sålde exakt samma slags apparat för 80spänn mindre. Det är verkligen teknikens under.

En lösning verkade uppenbara sig. En liten boyta med rimliga bostadsbekvämligheter till vettigt pris. Det som är mitt nuet, är ju en sann prekatastrof. För 8-12 timmars kvälls & nattvila betalar jag i nuläget 12'500kr/månad. Och som krydda tillkommer i runda slängar 5500kr till antingen tåg, SL & taxi eller bensin & parkeringsavgifter. Inte ett dugg pikant. Fast det värsta är ändå att jag inte får någon ro. Det är ett ständigt slit och släp med packning och bagage. Tidspressen är inte nådig. Och jag kan aldrig slå mig ner i "hemmafeeling" för att ladda batterierna.

Så visar det sig att lösningen är ett miljonprogram. Jag avskyr miljonprogram. Stora fula betongblock staplade på varann med ett innanmäte som bara den som inget annat val har, kan och måste välja. Dessa områden blir automatiskt fyllda av desillusionerade människor fulla av frustration. Och kanske samma avsky som min egen. Dessutom är ju oftast miljonprogrammen till bredden fyllda av ofrivillig segregation som självklart och tills slut konkurrerar ut svenska råvarumärken till förmån för arabiska.  Så kan inte jag bo. Absolut inte.

Gastrit blir alldeles strax Ulcus.

Har nog skrivit det förr. Jag tror inte riktigt på att slänga ut pengar på en sk färganalys. Man klär antagligen bäst i de färger man trivs bäst i. Det finns dock en färg som jag mycket sällan köper och eller klär mig i privat. Trots att jag som regel uppmärksammas i färgen. Tror att det har att göra med att jag i mitt civila liv känner mig en aning löjlig i äppelgrönt. Kanske är det så. Som om jag skulle iväg på nåt spexigt där man bör bli sedd. Eller kanske till ett idrottsevenemang.

Idag hade jag slut på kritvita arbetskläder upptill. Tog därför på mig en äppelgrön top trots att den egentligen bara används för en alldeles speciell uppgift. Det fick bära eller brista. Att gå fläckig, men i rätt vit färg var inget alternativ.

Konstigt och härligt fenomen uppstod direkt. Folk som aldrig säger nåt annars frågade, småpratade och tillomed kommenterade. Mina närmsta beundrade. Man skojade och skrattade ihop med mig. Mitt äppelgröna skapade ytor och samkväm på nya jobbet.

Tant Grön är kanske mitt middlename.

Tänk att det finns människor som älskar att kritisera. Och då tänker jag på de som älskar att kritisera andra människors handlingar oavsett det berör kritikern eller ej. Bara för att de anser sig själva besitta den enda rätta vägen att gå. Att de ser sin rätt att sätta sig till doms över andra människors handhavanden och beslutsfattande i stort som i smått. Det är så simpelt i min bok. Att gagga om hur andra "ska" göra, när de inte ens har blivit tillfrågade om råd.

Eller är det kanske för att kritiserandet ger dem en skön tillfredställelse av att ha övertag och makt?

Samtidigt beundrar jag verkligen kritiserade människor som lyckas möta denna så simpla handling med samlat lugn. Som inte går igång. Som inte möter med samma salvor. Som räknar till tio och istället ransonerar syret i luften. Det är en konst att bli kritiserad, särskilt utan att se rött.

Själv jobbar jag med att inte vilja ta till voodoo när jag blir kritiserad. För att det är så jäkla skönt med den makten.

 

Vad man än tror om det, så finns det faktiskt redan pollen i luften såhär års. Om man inte har allergi själv, så vet man det i mitt skrå. Eller blir varse. I Stockholmsområdet finns - eller kan det just nu finnas pollen av Hassel och Al. Något jag har kurerat idag. Hos behövande. Och dessvärre själv upplevt symtomen av  i dagens vackra takdroppsväder. Det finns två sidor på varje mynt.