Det står i lokalblaskan att en varg har skymtats i Örebro stad imorse. Tre inför varandra oberoende personer har ringt in och tipsat. Han lufsade på. Och gjorde omgivningen kan man säga, och stack nog sen till skogs. En naturbevakare på länsstyrelsen kommenterar att det "måste" vara en ungvarg. Som kanske pinkar in sitt revir. Naturbevakaren är tydlig. Man behöver inte vara rädd. Det är långt mycket värre att möta en lösspringande Dobermann.

Så bra sagt tycker jag. Folk blir hysteriska för en varg. Därmed tycker väl folk att det är helt naturligt att vi människor flyttar oss längre och längre ut i vegetationen och därmed ruckar på biologin. I skogen ska vi bo. Med höghus, snabba bilar och kamphundar. Och vargarna, de ska bort.

Att vi sen får fler o fler lösspringande småvilt på våra vägar får vi ordna med vägstängsel och mitträcken. Där rovfåglarna sitter och spanar efter kadaver som de kan dyka ner och käka upp. De har flyttat närmre befolkningen. För att vi fixar jakten åt dem. På senare år är det ju som att vara fågelskådare så fort man tar sig ut på motorvägen.

Undrar vem och vad man ska vara mest rädd för?

Tror att jag såg att trafiken redan har skördat sitt första Mc-offer. Trots att vi i sverige strävar efter nolltolerans. Vi försöker bygga ultrasäkra vägar, begränsar hastigheten och har trafikövervakning. Men vad gör vi åt idioterna? De som under inga omständigheter borde få föra fram fordon på våra vägar. Just för att det tror sig om att göra det så förbannat bra.

Var med om något riktigt olustigt ikväll. Alla trafikanter borde tänka på att motorcyklister i regel är lite ringrostiga såhär års. Det tar för många av oss några mil innan man är tvärsäker på sadeln igen.

Solen stod lågt. Vägen svängde länge. Det kom kontinuerligt möte. Jag höll hastigheten. Då får fanskapet i bilen bakom för sig att göra en omkörning. I vad som ändå räknas som stadstrafik! Lågt stående sol på mc, med kruka utan skärm på, är värre än i en bil. Mycket värre.

För att slippa bli köttfärs - eller fläskfärs - en påskafton, så gasade jag upp hojen på bakhjulet och stack i förväg kan man säga. Inte riktigt, men närapå - en trafikförseelse vad gäller hastigheten gjorde jag i alla fall. Idioten ska vara jävligt tacksam för att han slapp få ett liv på sitt samvete.

Hade precis parkerat bilen och dragit åt handbromsen när jag fick syn på dem 20 meter framför mig. Tre hyggligt unga män i ~25-30 årsåldern och en kvinna samt två hannar av sorten "kamphund". Rena hundmuskelstycken med ett 40-tal sylvassa tänder var, tror jag. Såna man har idiotsäker respekt för i alla väder. Två av männen såg att strax kunna spotta i nävarna för att börja slåss. Och trots att jag är livrädd för typen av hundar tog nyfikenheten överhand. Jag var bara tvungen att höra vad det rörde sig om.
 
Den ene ägaren, han som hörde ihop med kvinnan, hade "platsat" sin jycke utan koppel mitt i en refug och själva stod de alltså en stycke ifrån honom och dividerade med den andre hundägaren och hans kompis. Deras jycke hade halsband med nitar.

Vad jag förstod hade den nitförsedde vovven varit lösspringande och gjort utfall mot den andre. Aggressivt utfall. Och naturligtvis hade den - de är väl alltid alfahannar, sånadär? - gått i försvar och visat gaddarna på returen. Vad jag förstod försökte den nitförsedde vovvens husse lägga skulden på de andra.

Jädrar i min lilla låda vilken bakåtfrisyr de två polarna fick. En utskällning för all världens inkompetenta hundägare fick de axla. Den "platsade" vovvens ägare fick ett spel. Och det blev som det "brukar" bli, när siste man får skulden för vad alla andra före har ställt till med. Polarna fick i bokstavlig mening veta att det var just de två som var orsaken till att både folk är livrädda för rasen och att man diskuterar om den ska förbjudas.

Antagligen behöver det inte tilläggas att den koppelfria vovven satt still som en gammal lomhörd gubbe där på refugen. Drillad och fostrad enligt de allra bästa rekommendationer. Trots att han som sagt både var musklig, hanne, uppretad och pitbull. Respekt.

 

Man ska naturligtvis inte bara önska, utan helst också både utgå ifrån och få uppleva, att: läkare är humanister till sin läggning. Att det är det, som är själva anledningen till alla studier och målbeskrivningar med yrkeslivet. Och även om de allra flesta säkert var det från början, så är även läkare människor. Och en del människors liv kantas av prövningar som ibland leder till lättja, utmattning och bitterhet även för dem. Syrror är inte undantagna. I vårt skrå finns (tyvärr) också de som blir likgiltiga av olika anledningar.

Idag är en stor dag. Tisdagen den 19 april 2011 var dagen då både jag och en manlig kollega blev förälskade i tjänsten. I samma person, samme man och tillika doktor. Nu förnekade visserligen kollegan sin förälskelse med lite distans några timmar senare, men på förmiddan när vi, var och en för sig hade "rondat" med den för oss nye doktorn och jag spontant formligen bubblade ur mig "vilken sköning doktorn var", så sa han: "det räcker inte med sköning, han är mer än så, MYCKET mer".

Apselut. Denne doktor är en nallebjörn med ett hjärta av guld. Och då har jag ännu inte sagt ett ord om hans medicinska, fysiologiska, psykologiska, psykiatriska, kemiska och farmakologiska kunskaper. Och heller inget om hans fantastiska människokännedom, empati, moral och andliga spetskompetens. Kanske är han den störste proffshumanist jag nånsin får stöta på i mitt eget kall. Respekt.

Jag startade hemifrån kl 04:30 och satte nyckeln i dörrn på plats kl 06:20. Man kan ju tycka att det är idiotiskt att starta så tidigt, när "racerföraren" tar sig från dörr till dörr på 1h50min. Så idiotisk är Stockholms rusningstrafik på morgonen. Startar jag 30 minuter senare tar färden nästan en timma längre. Köerna är verkligen inte nådiga. Det två sista milen blir krypkörning. Samma när jag ska ut från stan och hem igen. Senast, i fredags tog det en timme att ta sig från city förbi Sundbyberg. Helt obegripligt. Framförallt att man inte bygger ut filsystemet. Hur folk orkar detta bilköande dagligen begriper jag inte. Nä, tacka vet jag cykeln. Den som jag ska äntra strax.

Läser i AB om Linda Thelenius, fd Rosing. Hon har varit med hos Malou von Sivers på temat flygrädsla. Tänker att det nånstans i min minnesbank finns en uppgift om att hon ju utbildade sig till flygvärdinna. Hur hänger det ihop med typen av fobi? Så jag tittar på programmet. Hon är brunett numera. Eller rödbrunett. Brösten är inte lika uppblåsta som tidigare och inte läpparna heller. Henne makeover är still going strong kan man nog säga.

Jodå, 2008 blev hon flygvärdinna. Sen kom visst en graviditet som inkluderade denna flygplansfobi. Detta till trots så flyger hon. Fast helst bara tvåtimmars flygningar. Och på minst fyra starköl, men hon flyger. Hennes make har samma dilemma. Och dottern. Fast de flyger. Psyko- och KBT-terapeuten Eva Rusz ska hjälpa Linda, som själv förutsätter att hon sen ska kunna hjälpa sina familjemedlemmar.

Vilket bergodalbaneliv. Det tar aldrig slut. I samma AB-artikel framkommer att hon får spydigheter i bloggens kommentarsfält. Att det går åt en moderator för att skydda henne. Och att hon efterapat någon kändis (som jag inte känner till) genom att tatuera in ett budskap av typen "what comes around, goes around".

Jag förstår henne inte, men jag tycker att det är beklämmande. Det silas mygg och sväljs elefanter hela vägen. Hit och dit. Upp och ner. Svart eller vitt. Allt detta uttryck måste ju gå att lindra. Fast det kräver väl att man vill lindra sig själv. Och inte bara styra upp omgivningen.

Hon är förresten inte ensam. Med ganska exakta tidsperspektiv kommer det även mig till pass. Jag får uppleva tivoli, fast det är inte jag själv som åker rollercoastern. Får se innan dagen är slut om nöjesparken har öppnat igen.

Kan inte annat än tycka synd om. Det ÄR synd om människor.

Känner mig, som vi säger på min dialekt: för jäkla trälig. Jag är oklippt och lyckas inte pricka in frissatid som passar oss båda. Och som grädde på hårmoset har jag en skämmig utväxt som det  inte längre går att blunda för. Brynen är rena lurvet och bekymmersrynkorna oanständiga. En burka kunde kanske vara ett alternativ. Med lite olika kulörta färger skulle man kanske känna sig riktigt upphottad. En vit i tjänsten. Limegrön till sommaren. Brun och svart kvällstid och röd när jag hobbycyklar i storstockholms trafikmyller. Det kanske skulle kännas befriande. Att slippa synas och samtidigt bli väldigt sedd. 



 

Den där frisyren som Tommy Lindström i Efterlyst har - vad tjänar den till? En sidbena bortom all respekt. Är det lugg eller vad kallas volymen hår? Varför kan ingen i produktionen som ju ändå handlar om att visa upp folk, få karln att byta ut sin combover till något anständigt? Man hör inte vad han säger, man bara sitter på helspänn och väntar på att stråna ska glida isär och avslöja att han troligen under många år har tjuvrökt under köksfläkten. Inte sant?

Vet inte om det blev ordagrant översatt, men det var vad som blev sagt och naturligtvis vad han menade. Den thailändska och ansvarsfulla kirurgen i program om "plastikturisterna". När kraftigt adipös (för att inte tala om maken) svensk kvinna visade upp sin feta mage och mot betalning bad om en sk Tummy Tuck. En genväg alltså. Att operera bort isterbuken. Som om thailand erbjuder snabbmatskirurgi.

Han var stursk, men oxå medicinskt både kunnig och korrekt. Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke, som hon sa (vad  hon nu hette - Sally?). Diet och motion är grejen. Minus 20 pannor krävde han. Och den tjockmagade grät emedan den enormt tjockmagade maken ilsknade till och protesterade.

Sen slutade programmet gott i alla fall. Slutet gott allting gott? Insikterna hade iaf kommit till dem. Det är ingen genväg att operera bort en tjock mage. Nu var det goda och sunda kostvanor i kombo med motion som gällde istället. Och hon verkade glad. Mycket glad.

Respekt.

Halv Åtta hos mig är ett program som jag följer slaviskt. Tycker att det är spännande att titta in hos folk. Och jag tycker att det är kul att se både vad de bjuder på, varför och hur det sammanställs. Somliga har avundsvärt självförtroende när de bjuder på oansenligt medan blygsamma och superduktiga bjuder på stort och angenämt. Helge Skoog gör inte programmet sämre precis.

Nu ska man förstöra ett redan vinnande koncept med vad de tror är en slags utveckling. De plockar ihop inte bara B och även C och D-kändisar med exhibitionisterna som vi redan spyr på, med respekterade stjärnor som man av någon konstig anledning tillomed "måste" specifisera titel på (se Janne Schaffer - gitarrist?) och petar in programmet på bästa sändningstid.

Själv plockar jag ut fem och de räcker för mig. Stjärnor med karaktär och karisma. Om jag kunde få dem i samma program så kunde jag lova vara slav även en halvtimma senare, men till nedanstående uppställning betackar jag mig.


Alla deltagare i Klockan Åtta hos Stjärnorna

1: Ann-Louise Hansson, Erik Hörstadius, Magdalena Graaf och Edward Blom.

2: Agneta Sjödin, Johan Pråmell, Ma Oftedal och Joakim Nätterqvist.

3: Malin Berghagen, gladiatorn Johan ”Plexus” Oldenmark, skådespelerskan Christina Schollin och Skansenakvariets chef Jonas Wahlström.

4: Lina Hedlund, gitarristen Janne Schaffer, skådespelerskan Görel Crona och komikern Hasse Brontén.

5: Erika Johannsson, Stefan Odelberg, Carin Hjulström och Peter Harrysson.

6: Fredrik Birging, komikern och skådespelerskan Zinat Pirzadeh, schlagerstjärnan Anna Book och Ralf Gyllenhammar från hårdrocksbandet Mustasch.

7: Sara Sommerfeld, tv-profilen och fitnessgurun Blossom Tainton, artisten Andreas Weise och kampsportaren och mångsysslaren Musse Hasselvall.

8: Dominika Peczynski , Solveig Ternström, Putte Nelsson och Matte Carlsson.

9: Sandra Dahlberg, musikartisten Mange Schmidt, sexologen Malena Ivarsson och trädgårdsmästaren Bo Rappne.

10: Kim Anderzon, mentalisten Henrik Fexeus, dansare och TV-profilen Carin da Silva och Lars-Åke ”Babsan” Willhelmsson.

Kan inte teve ta lite paus från Anna Book nu - Svenssons depoter är nog mättade. I alla fall mina.

Igår tog jag mig knappt fram pga pollenallergi. Snor, tårar, explosiva nysningar och ögonklåda satte stopp på hela min attgöralista. Det blev en plåga att ta sig fram utomhus. Så, när jag kom hem intogs inte bara en, utan dubblerad dos antihistamin. Man ska inte dubblera mediciner, absolut inte. Som regel ger det inget annat än biverkningar.  Fast i detta fall fanns liksom försvarbar anledning tyckte jag. Dels var jag redan satt ur ordentligt spel och dels hade förpackningen piller sett sin bäst-före-tid för redan länge sen. Och så skulle jag ut på cykeln igen. Med ännu mer smink och med gåutparfymen på.

Hörde från en säker källa, för flera år sen, att ett visst antihistaminpreparat hade en biverkan som man inte, av moraliska skäl kunde sälja sina piller på. Nämligen den att man inte blir bakis-sjuk ifall de intas före alkoholbruket.

Det stämmer kan jag säga. Jag känner inte en skvätt av att jag var ute igår. Och drack på tok för mycket vin. Och whisky därtill. Inte en enda susning i min kropp bekräftar det mitt förnuft vill påstå. Att jag borde känna av hårfästet idag. Att jag borde vara trött. Att detta borde bli en innedag.

Tur att pillren inte säljs med devisen. För dubbel dos innebar också en annan "biverkan". Nämligen den att alkoholen inte heller riktigt kickade in. Inte ens det där sista Irish coffiekaffet. Antihistamin = nykter och städad varje dag.

För min del har det alltid varit svårt att minnas födelsedagar. Det kan förstås ha att göra med att jag inte tycker att det är så viktigt. Min egen inräknad. Och det i sig, kan förstås ha att göra med att den infaller mitt i semestertid och ofta har - väldigt ofta helt har glömts bort. Vid flera tillfällen under åren har ingen uppvaktat mig när jag själv har fyllt år. Så, jag är själv inte riktigt van vid kalas kan man säga. Ingen skugga över någon och ingen bitterhet över en så banal livsdetalj. Att komma ihåg spontant är i min värld bättre än en simpel födelsedag. Undantag barn naturligtvis.


Det finns annat som är mycket värre. Omskrivningar, tolkningar, strunt och skitprat. Som pågår när som helst årets alla dagar. Önskar att jag kunde förhålla mig lika blasé inför sådant. Det går inte, jag blir bara förbannad. Nu har någon tolkat hur jag förhåller mig inför ett litet djur. Avundsjukt tillomed. Jag - i en ålder som redan har passerat halvlek, är avundsjuk på en hund minsann. Tjusigt värre.  Vilka höga tankar man har om mig. NOT!

Gud vad trött jag är på tokerier.