Från bloggen Sött & Surt

Har precis upptäckt något alldeles enastående. En sextonårig bröd och dessertmästare´s blogg. Frej heter han. Och han verkar baka och irodningställa desserter inklusive godis som om han aldrig hade gjort annat. Vilken entusiast och inspiratör. Jag blir stolt fast jag inte vet vem han är. Hängivna människor är så härligt. Som väljer sin egen väg och sen delar med sig. På ren glädje och stimulans.

Jag är inte tillnärmelsevis så duktig på att baka som Frej. Fast jag skulle nog kunna bli. Jag älskar nämligen att baka. Både mat- och småbröd. Hade jag anledning att göra det dessa dagar skulle jag definitivt införskaffa mig både brödkorgar och baksten och prova alla mjölsorter och recept på surdeg. Jag skulle älska att ha degar på jäsning i timmar och sen forma dem likt konstverk innan de skjutsades in i värmen där jag samtidigt skulle slänga in kallvatten för att skapa den där ultimata skorpan.

LCHF innebär ju för de flesta nolltolerans för bröd. Och särskilt för mig själv eftersom jag dels "triggas" mest negativt på stärkelse och bröd innehåller ju mest av den sortens kolhydrater, men min LCHF-resa har ju även gjort mig glutenöverkänslig. Jag kan inte, hur än gärna jag vill käka luftiga, sega, saftiga baguetter och liknande med seg skorpa.

Fast jag kan ju läsa och njuta av hur andra gör!

Många har pengar löst i fickan. Somliga buntvis. Kanske är det mest män som gör så, jag vet inte. Fast jag vet att jag tänkte till när jag stoppade ner tre hundra spänn i jeansens högerficka på förmiddan att: jag måste minnas att ta upp dem. Det gjorde jag också. Nu ikväll. När tre fjärdedelar av tvättprogrammet redan hade passerat. De är urlakade och bleka. Som om de hade körts runt i minst 60 minuters tvättprogram med tensider och andra kemikalier. Och det har de ju oxå.

Cynism gör mig nedstämd. I alla fall när man utövar känslokalla och illusionslösa åsikter om människor och verkligen uttalar sitt innersta svarta om att det är omöjligt att omvända. Och allra helst när det påtalas till oss som inte bett att bli smittade. Wikipedia får ju inte ses som någon vetenskapligt trovärdig bank på förklaringar & definitioner, men ofta finner man något som i alla fall är åt rätt håll. Här och nu fick jag lära mig.

Det är nämligen så, att jag har rätt mycket cynism omkring mig dessa dagar, men det är bara EN som delar med sig som har fått min uttryckliga respekt. Därför att den, när den kommer till tals inte är till för att vare sig sänka mina eller andras skepp. Det är "bara" en verbal konklusion om hur läget "kan" vara. Och säkert är. Dvs omöjlig utifrån gängse normsystem. Och ett slags råd till mig att i alla fall försöka upprätthålla oberoende och självbehärskning.

Den Kyniska skolan var det ja.

Har sagt det förr, men tål att sägas igen: Om man fokuserar alldeles för mycket framåt och samtidigt sörjer det som har varit, så pinkar man på nuet. Fast i nuet måste det väl ändå finnas lite framförhållning, eller? Länge sa jag, när jag var ung vill säga, att: jag skulle ta dykarcert, mc-kort och jägarexamen innan passage förbi femtiostrecket. Nu brinner det allt lite i gaveln. Och dessutom vill jag gärna revidera de där planerna litegranna. Istället för dykarcert vill jag nu ta flyglicens för Paramotor.



Ett tag innehöll mina drömmar fallskärmshoppning. Det byttes dock efter nån incidens som fick ner mitt sinne på jorden till vattensport istället. Fast mitt dykarcertifikart har inte uppvisats särskilt mycket och det är inget jag skryter med. Det var kul när det pågick och jag kunde bocka av en punkt på listan. Mc-kortet har jag haft stor glädje av. Och jägarexamen tänker jag inte byta bort. Skogsvård kan man läsa sålänge man lever, så nu får det bli en extrapunkt.

Springa igång och flyga Paramotor får man allt passa på att prova innan höft och knäledsartroserna slår in med full kraft. Och vad vet man, kanske åker man på en stroke eller annat skräp som skapar obalans i fysiken. I värsta fall kan jag ju iaf bjuda mig själv på en tandemflygning i Paramotor för att fira ovanstående passage. Jag vill verkligen prova. I Arboga har de haft meeting i helgen. Tyvärr med alldeles för mycket vind och därför flygförbud, men de hängivna kunde konsten att entusiasmera från landbacken. Flyone.se

Om hela 20st ruggugglor nappade på en säregen snubbe på en dejtingsajt, så undrar man ju verkligen hur många som "tackade nej" när han informerade om sina preferenser 'sex med avföring, sex med djur och sex med barn". Såna tankar gör mig inte bara heligt förbannad. Jag är i chock och känner en avsky som är svår att bära. Plötsligt kan det vara kreti och pleti som tänker och fungerar så här omänskligt och desperat.

Att kvinnor utövar pedofili är ändå rätt ovanligt. Eller har varit, om man nu ska ta detta till sig. Sjukare än genomruttet. Inga däggdjur närmar sig sina små avkommor sexuellt. Alla mödrar oavsett art, skyddar de små. Naturlagarna ser till att vi tillomed skyddar andras ungar. Eller ska se till.

Om artiklarna runt utredningen som sker stämmer, rör det sig om både mammor, mormödrar och farmödrar. Tillomed om barnledare från svenska kyrkans söndagsskoletimmar. Finns inte Gud med i de sammanhangen!? Hur fan kan han låta det ske!? Och hur fan kan det komma sig att 20 st kvinnor mellan 39 och 70år inte uppfattat att det är direkt förbjudet att medverka till att barnpornografi sprids. Att man faktiskt är direkt skyldig att stoppa sådan trafik.

Jag tänker att det måste ha funnits massor med kvinnfolk som digitalpratat med den där snubben från Borlänge. Hur många? Om tjugo till synes desperata kvinnor nappar på slik nätgalenskap - hur många normalfuntade har då under tidsförloppet tackat för visat intresse? Och vågar de isf gå ut och berätta vad de upplevt? Vågar de känna in naturlagen och stå upp för att de kände avsky, men just i det tillfället skämdes såpass att de inte vågade sätta igång medialjuset på honom med risk att få reflekterande ljus på sig själva. Just nu tror jag inte det, men jag hoppas på att få bli förvånad. Och stolt. För att åtminstone de flesta av kvinnfolket väljer att skydda barnen. Allas barn.

Har fått ny omgång medikament. I kapselform den här gången. Med brett spektrum. Som även biter på staffar och streptokocker. Nu ska det väl bli bra. Nu ska jag väl återigen bli hörande. Förhoppningsvis. Och om inte, innan måndag; har jag order att infinna mig på KS-akuten där öron-näsa-hals-specialist alltid är i tjänst. Det känns gott mitt i allt elände att vara "omhändertagen". För, det är liksom lite prövande, att ta hand om andra, när man inte är kurant själv. Och särskilt, när man inte hör vad de säger.

Man kan nästan tro att jag har blivit förföljd av ljud. Uppifrån. Eller iaf blivit överkänslig eller tillomed fixerad. Man skulle kunna tro att jag har drabbats av hyperacusis, men så är faktiskt inte fallet. Hemma blir lillebror lika tokig och upptagen som mig på de små elefantfötterna som startar sin parkettlöpning bittida och inte slutar förrän sent.

Här i övernattningsboendet är det visserligen mer varierat oljud, men inte ett dugg bättre. Det är unga ungdomar som bor däruppe. Sexuella såna om jag säger så. Sexuellt frekventa kan man också säga. Liksom intresserade av interaktiva spel som man troligen använder kroppen som control till. De dunsar inte dåligt. Och inte heller på vettiga tider. De vaknar liksom först när en annan är på väg in i koma. Vi har diamteralt olika dygnsrytm. Och precis lika diffade normer.

Igår, måndag kväll, körde de igång en fest hur sent som helst. Det lät som om de hade trevligt. Höga samtalstoner - för att överrösta musiken förstås - och skratt o glam. Mycket folk tror jag. Som dansade. Själva hade värdparet dansat innan gästerna anlände kan vi säga. Sängkammarvalsen.

Själv har jag precis fullt upp med att hålla tinnitus-psykosen stången. Det är ett liv i högerörat som snart går förbi mitt förstånd. Och inte vågar jag lyssna på musik i lurar heller. Dels är jag rädd att det förvärrar den kraschade trumhinnan och dels kan jag inte tänka mig att den här hjärnan kan koppla av i insomningsögonblicket om jag matar på med härliga toner och favoritlåtar just då. Jag brukar ju istället "trötta ut" skallen med ljud innan det är dags att knoppa in.

Nu är det bara så att inget ljud kan vara värre än det från en laptop. Och här i övernattningslyan har jag inget annat alternativ. Eller hade inte. Idag har jag shoppat. I hällande regn och åska har jag gjort city. Och köpt mig högtalare. Trådlösa. Som kan få avleda vart än jag befinner mig. Med rätt ljud.

Längtar hem. Inser ju att jag kan dansa i badkaret med dem här. Stereoljud i mitt annars så ruttna badrum. Vilken grej.

Med viss regelbundenhet dimper jag ner vid en social plats. Då och där brukar jag unna mig en riktig god kaffe, ibland Latte, men kanske oftare Cappuccino. Och jag erkänner att det har hänt att jag toppat det hela med en chokladboll. Inte varje gång. Jag ska ju inte äta sånt, men ibland har jag förtjänat den. Och ibland inköps och äts den på rent tvång. Jag känner då i djupet av mitt hjärta att jag M*Å*S*T*E ha en chokladboll...

Fast den här periodiska njutningsceremonin fick plötsligt ett abrupt slut i vintras. Jag hade brottats länge med fantasin och förnuftet som slogs om "måste-tanken" och äntligen fattat beslut att jag inte skulle ha nån chokladboll den här gången.

Hon hejjade glatt bakom disken, kassörskan från Balkan. För glatt.
Jag beställde en Cappuccino i takeawaymugg och hon gick mot maskinen för att framställa den medan jag raffsade i plånkan för att få upp stålarna. Och så ropar hon liksom, där bakifrån:

- INGEN CHOKLADBOLL DEN HÄR GÅNGEN!?

Det var en så förfärlig känsla att jag inte ens kom på benämningen på den. Långt värre än den när man inte blev vald förrän på slutet när alla värda en plats i brännbollslaget var paxade. Jag kände mig bortgjord, avslöjad och förlöjligad på samma gång. Och inte blev det ett dugg bättre för att hon insisterade på att bjuda mig på kaffet. För att jag var en trogen kund. Trots att jag inte skulle ha nån chokladboll den gången. Jag har aldrig mer återvänt till det där fiket efter vulkanen av olustig känsla hon mobiliserade inom mig.

Nu vet jag vad den heter. Jag blev förmörkad.
Alex Schulman förklarar.

I Örebro kommuns nordvästra valdistriktet har vi gått till omval idag. Det hände sig nämligen så, att "något" gick snett senast:

"Valprövningsnämnden konstaterade att 17 budröster felaktigt godkändes, att det brustit i ordningen i röstningslokalen på Vivalla bibliotek vid förtidsröstning den 1 september 2010 och att ett valtält vid samma tillfälle varit placerat för nära röstningslokalen. Nämnden bedömde att de nämnda felen kan ha inverkat på valutgången".

Var det fart i valokalen? Nope, direkt folktomt skulle jag vilja säga. Var det fart på partikamraterna utanför? Nope, där vart det tyst döläge. Om man bortser från Kristdemokraternas representant som frågade "gick det bra" när jag gick ut.

Däremot har det varit en jädra fart på sossarna de senaste veckorna. De har haft uppsökande verksamhet via dörrknackning, de har trottoarpratat, de har skickat sina valbudskap med post och reklamutdelning och så sent som i eftermiddag har de delat ut långskaftade röda rosor vid dörren. En snygging med famnen full ringde på. Och delade ut EN ros. Så lättköpt är jag inte. Hade jag fått hela buketten hade vi kanske kunnat snacka...

Intet ont som också har nåt gott med sig. Genom att ha blivit döv på ena örat hör jag ju också bara hälften. T.ex bara femtio procent av alla oljud som lilla elefantungens fötter åstadkommer i taket ovanifrån. Att de i sin tur kanske besväras av att jag måste höja teven och andra ljudmaskiner här hos mig, för att både kunna höra och överrösta tinnitusen som pågår 24/7 - får de se som payback. Kanske längtar vi alla lika mycket efter att min hörsel ska komma tillbaka.

Nu har de uppgraderat sig. Jehovas Vittnen. För en av dem hade ringt till min mobil. Och pratat in ett meddelande:

- Hej! Jag heter Annelie och jag ringer till dig för att berätta om att det finns en framtid i bibeln. Jag ringer och berättar mer en annan dag.

Förr fick man vara på sin vakt för vem som ringde på dörren. Nu får man vakta telefonsvararen. Eller förresten båda. För på dörrklockan ringer i dessa omvalstider äpplakäcka socialdemokrater. Såsom Jehovas missionerade  förr.

Det kan nog ses som både lite omoraliskt och ganska mycket ohälsosamt. När sjukvårdspersonal liksom korridorkonsulterar varandra. Dels för att det ju både tar effektivitet och ekonomi ifrån huvudmannen och de som vården istället är tänkt att tillfalla - när systrar och bröder konsulterar varann - och dels att det ju aldrig riktigt egentligen blir genomfört så som man i sin specifika yrkesutövning gör enligt regelboken. Om jag får gissa är det ganska vanligt att systrar påpekar vad de vill behandlas med. Och inte så sällan när "det" s.a.s redan har gått för långt. I alla fall jag. För nu är det dags att erkänna. Doktorinnan på Kvartersakuten idag kastade sig bakåt och sa med mycket myndig stämma:

- OJ - det var en magnifik öroninflammation - den värsta jag har sett nån gång - trumhinnan är perforerad  - och det väller ut var ur den!




Hos Medstop bad apotekaren om min legitimation för att knappa fram mitt e-receptet och sa:

- OJ, det var en hiskelig ordination, får jag fråga - vad är det som ska botas på detta aggressiva vis?


Sex gram Kåvepenin om dagen är en dos som jag själv aldrig har hört talas om. Det är mucho. Mycket mucho. Och vi snackar antagligen ett bukras ur högre skolan inom ett par dagar. För en pangad trumhinna. Hjälp alltså.

Och dessutom ska jag fortsätta med örondropparna, nässpray, Rinexin och Ibumetin. Jag är i chock. Så sjuk har jag verkligen inte känt mig. Jag sökte ju bara för att det aldrig gav sig. Tolv dagar senare med ovanstående kur har bara lett till grav hörselnedsättning på höger, och lite diffus värk i huvet nånstans, men man vänjer sig ganska fort.
 
Hon doktorn, sa att jag skulle vara sjukskriven idag och imorgon. Magen ska komma att göra ont. Jag kunde räkna med att bli sjuk. Inte riktigt synkat med mig och min inställning. Jag gillar att arbeta. Jag gillar mycket att arbeta där jag är just nu och jag gillar mina arbetskamrater.

Fast imorrn blir det så. Nu värker det som om djävulen har flyttat in. Och tinnitusen är inte nådig. Jag ger mig. En sjukdag kan få gå. Och om en månad ska jag på återbesök. Det är inte alldeles säkert att trumhinnan läker ihop sa hon. Och isf skulle jag skickas till specialist. Om jag ändå hade varit klok nog att göra som vanligt folk. Dvs inrättat mig i epitetet patient - och vänt mig till rätt instans på momangen, så hade det ju inte ha behövts bli så förbaskat avancerat.

Fastän jag trivs så bra här i mitt övernattningsboende, och fastän det är så fint - så har jag inte kommit till ro ordentligt. Jag gillar verkligen det trendiga och minimalistiska. Och jag gillar att det inte finns så värst mycket av mina egna prylar här, men jag gillar inte att boet liksom inte har tagit emot mig ännu. För att det doftar nån annan. Det luktar av en doft jag inte kan förlika mig med. Trots inköp av diverse som skulle kunna ha förgyllt min lediga tillvaro här.

Fast nu ska vi prata nutid. Det ovan är dåtid. Idag har jag satt prägel. Sen halvtio imorse har jag hållit på. Med tvätt och storstäd. Och framförallt med att göra golven blanka. Lägenheten är kanske på 30kvm. Tre gånger har jag varit ute till affären för att köpa medel. Först Ajax med ordinarie doft eftersom jag inte står ut när skurmedel doftar nån slags mix av Wunderbaum och godis. Och sen för att köpa mera och mera och mera hårdvax.

Det här hade jag föresatt mig. Så därför har min älskade literflarra med ammoniak fått följa mig hit. Jag kände på mig att det kunde sitta i golven. Och OM det gjorde. Aldrig har jag bytt skurvatten så ofta för så liten yta. För det blev hlet svart och joxigt. Stup i ett. Och jag gjorde på gammeldags vis. La golven i blöt med riktigt skarpt och gick sen lös med borsten. Så rent det blev. Och för att behålla den så fina ytan har dagen sen gått åt till att blanka upp dem, med hårdvax. Närmare bestämt tre flaskor. Nu doftar det förhoppnigsvis hemma hos mig här.

Vem vill kommentera "det där" med Patrik Sjöberg mer. Inte jag i alla fall. Det är så ledsamt å förfärligt. Och orden vill sig inte riktigt. Det finns ingen tröst. 

Själv har jag aldrig gillat honom. Just för hans attityd. Hans sura och arroganta stil har stulit min energi. Har jag tyckt. Nu är jag bara förlåtande. Det är så mycket man inte vet. Och det märker man mer och mer, ju äldre man blir.

Precis vad Alex Schulman skriver i sin krönika idag. 

Det är bra konstigt i livet ibland. Handlade lite i en matvaruaffär efter jobbet ikväll. I en välsorterad och stor kedja, men inte belägen mitt i den ståkholmska smeten precis, utan lite sådär vid sidan om. Blev färdig och drog mig åt kassorna. Det var köer som långa ormar om våren. Valde den där de hade minst i sina vagnar. Framför mig stod en tonåring med endast en grej i handen.

Plötsligt fick jag se ett bekant ansikte framför henne och bad att bara få sträcka mig fram för att hälsa. Gör det, sa hon - hälsa på dem! Jaha, då fick jag se att det var både herr och fru bekant där framför. Och tjejen, det var ju deras dotter. Bekanta hemifrån. Människor som står mig nära på så vis att åtminstone herrn är delaktig i mitt liv på ett vis. Fast vi är inte nära och håller inte reda på varandra av någon anledning alls. Mer än sporadiskt i tjänsten kan man säga.

Världen är liten.

.

Det kanske är lösning. Bomull. I vettskrämda kattöron. Har provat att plocka ur det mjukaste ur bomullspads och stoppat in. Äntligen blundar han lite i vila. Ska gå ut och köpa riktig tror jag. Och sätta in riktiga suddar. I hopp om att han inte ska bry sig. Om de rysligt otäcka ljud, som bara en dörr, en hiss eller en granne kan skrämma med.