JUNI
Mark Levengood *
Torgny Lindgren
Clara Lidström
Göran Gudmundssom
Jason ”Timbuktu” Diakité
Maria Wetterstrand

JULI
Thomas Johansson
Henke Larsson *
Beate Grimsrud
Nanne Grönvall
Ville Virtanen
Sylvia Schwaag Serger
Sven Nylander
Karin Broos
Jonas Jonasson *
Freddie Wadling *
Carl-Gustaf Wachtmeister *
Gustaf Hammarsten
Dilsa Demirbag-Sten
Lars-Eric Aaro *
Ulf Brunnberg *
Ann Petrén *
Carl Bildt
Anna Kåver *
Martin Fröst
Monika Nyström
Sara Stridsberg
Fredrik Gertten *
Babben Larsson *
Jan Carlzon
Lars Ohly
Pia Sundhage
Kjerstin Dellert
Claes Hultling *
Olof Wretling
Helena Bergström
Barbro Lindgren

AUGUSTI
Birgitta Ohlsson
Leif Mannerström *
Alice Bah Kuhnke
Owe Wikström *
Patrik Sjöberg
Yukiko Duke
Håkan Juholt
Vicky von der Lancken
Danielslöja. Adams-Ray
Cecilia Forss *
Barbro Osher
Johan Wester *
Cecilia Uddén
Karl Ove Knausgård *
Ubah Musse
Ann Olivecrona
Bengt Palmers *
Gina Dirawi
Petra Marklund
Ghita Nørby *
Leif GW Persson *

Vilka som styrks känns för magstarkt att avslöja. För det blir säkert ändå som det brukar. Jag hittar fler guldkorn, såna som jag knappt gav chansen. Vilka är dina stjärnor?

Sommar i P1

Solen gav upp vid den lilla badsjön mitt ute i spenaten. Det gör inget. Man vill ju inte bli till bacon i alla fall. Sen har jag faktiskt lite svårt för typen av samlingsplats. Framförallt har jag svårt med andras ungar. Majoriteten av föräldrar lär ju tyvärr inte sina barn att låta var å en ha sitt egna lilla spejs. Det springs alldeles intill, man får en boll på sig och man rent ut sagt drunknar av barnskrik. De ropar till varandra och till mamma, tvärs över sjön och platsen och mamma, hon skriker med samma dicibel tillbaka. Jag har musik i lurarna, annars kan inte jag vara på ett "sånt där" ställe. Och nåt att läsa. Idag Mikael Nyqvist.

Av ren feghet och av ointresse att vissa sökord ska hitta hit, undviker jag att benämna vad det är jag upplevde vid badsjön idag. Det visar sig ändå. Och orsaken att jag vill berätta är enkel. Dels att det kändes "på tiden" och dels att det blev så beklämmande "ändå".

Tre kvinnor anlände. I fullvuxen ålder utan att ha hunnit bli medelålders. De anlände i sina långa kjolar och andra kulturella attribut. Det har jag aldrig varit med om. Jag har tydligen inte sett alla slags familjer på en badplats. Förresten var det en annan familj av utländsk härkomst där. De hade "riktig" utflykt, med trädgårdsmöbler, mat, vattenpipa och hela kitet. Det är bra att alla trivs och samsas. Att alla tar vara på allemansrätten och gottar sig på vackra sommardagar.

Nåja, de klädde av sig och badade. I alla fall två tredjedelar, men det går ju att bada påklädd också. De hade kul, det hördes. Och de var riktiga vattendjur. Gång på gång blev det dopp. Själv nuddade jag inte ens ytan med en tå - det där blir värre i värre för varje år. Förr badade jag i maj oavsett väder. Nu badar jag nästan bara i badkar. Hett. Får tyvärr dödsångest när det blir dags. Jag vill bada, men tror att jag ska dö i öppet vatten.

Det belämmande var att kvinnorna festade samtidigt. Drack sprit alltså. Mycket sprit. Som de varvade med tabletter ur en blisterförpackning. Och det blev fylla såklart. Vinglig sådan. I bilen serverades det pizza ur kartong sen. Till finsk tango från stereon. Som vi alla fick njuta av.

Så beklämmande.
Både vad som hände och att "det" har flyttat in i min hjärna nu.

 Foto: Aftonbladet.se

Vad är det som har hänt? Har jag kanske inte sett studentfirandet på några år? Jo, jag "brukade" ju jobba på värsta genomfartsleden för de där ekipagen. I många år. Mitt i smeten. Precis lika mitt i som jag hamnade idag.

Fast nu är det visst utan studentsång, utan lövade skrindor och utan överlyckliga och vackra ungdomsleenden. Nu är det fylla som gäller. Och gap & skrik. Varvat med visselpipor i varje tonårings mun.

Och banderoller på lastbilarna med fyllesnack och snuskiga anspelningar. Någon ungdom som intervjuades på radion sa att han aldrig skulle glömma den här dagen. Nej, även han kommer att fundera på vad det gick ut på. Om det inte mer lutade åt patetisk förnedring istället för ett lyckligt avslut. Det är jag säker på.

I lördags kväll stoppade jag ner mina trötta gamla fötter i ett par nätinköpta japanska tossor som var fyllda med fruktsyra och sjutton dunder-undermedel och lät, enligt instruktionen medlet att gro därinne i två timmar. Det kändes snopet sen, fastän jag ingenstans hade lovats något annat - när jag tog av samma tossor, att ingenting, absolut ingenting hade hänt.

Idag är det fem dagar senare. Mina fötter ser ut att vara angripna av spetälska eller nåt. Att de ömsar skinn är bara förnamnet. Och bilderna från youtubefilmen är en västanvind mot mina. Det funkar! Jag håller på att få nya fossingar. Mjuka, rosa och lena.

Undrar hur det skulle funka i den torra skrynkliga fejjan?

http://babyfoot.se/

Men va´fan. Nu har det kommit in ett monster här hos mig. I relativt stadscentrala övernattningslyan. Ett insektsmonster som är så stort att jag vare sig kan mörda det eller fånga in och bära ut. Hur gick det till? Vart kom den ifrån? Hur kunde den ta sig in genom den lilla lilla fönsterspringan.

Jag är en tuffing, men när vi kommer till kryp av typen gnagare och i storleksordningen råttor och möss, har jag inget kvar att sätta emot. Jag är rädd helt enkelt. Rädd att ta i dem. Och rädd att de ska ta i mig förstås. Sträcka ut ett av de där åtta benen och spjärna emot eller nåt. Sen krypa in under kläderna och släppa galenskapen inom mig lös.

Den kämpar framför mig. I en krukväxt. Längtar tillbaks till grönskan tror jag. Nånting hänger ner "bakom" när den flyger. Har den skidor på sig? Är bakbenen lama? Usch, den här ovetskapen gör mig nojjig. Har jag verkligen förtjänat det här!?

Det kan tyckas ytligt, intetsägande, förnedrande och tolvårigt att se dockussåpan Big Brother, men vem bryr sig. Jag följer gärna skräp som inte kräver mig på något annat än min tid. Och denna har jag vid flera tillfällen frivilligt "offrat" tid för att följa. Trots att det är direkt meningslös förvaring av människor vars enda uppgift är att de ska interagera varandra på ett eller annat vis. Där bara en till slut anses vara värdig pengen på en halv miljon i vinst.

Simon Danielsson. Ingen kunde vara mer lämplig att vinna.
Från dag ett.
Och det gjorde han ju oxå.
Igår.

Örebro är Sveriges sjätte största tätort. Själva innerstadens yta "skulle" många orka ta sig runt med cykel. Det mesta i citykärnan är centrerat och man är lika bevandrad i samtliga väderstreck. Naturligtvis har Örebro, precis som de flesta tätorter även kranskommuner och ytterområden. Som i stort sett alla känner till, även om många aldrig varit i flera av dem.

De ståkholmare som "informerar" mig, börjar bli tröttsamt pigga på att jämföra Örebro med "sin" tätort. Utan att nånsin ha varit i Örebro. Allra helst vill de berätta om hur litet det är. Och hur korta köer som finns. Och att det är väldig skillnad på tex Bilprovningen i Örebro mot Sthlm.

Det är förvånande när man märker att många vattenhål i huvudstan aldrig visiteras av urbefolkningen. Eller, det som verkligen förvånar mig är denna lokalpatriotism - när det så påtagligt många gånger handlar om att man är väldigt fäst vid och endast utnyttjar sin egen lilla stadsdel eller ytterområde. Som ju till ytan inte ens är jämförbar med tex Ö-o. Trots att det är en så liten tätort.

Är ledig ett par dagar efter ett helvetespass som sträckte sig över helgen. Trött igår var bara förnamnet. Fast idag är jag pigg. I både kropp och själ. Och det kommer att gå åt. Jag får främmande i huvudstan. Ska snart möta vid bussen. Och vi ska göra stan. Det har uttalats önskningar om "Vintage" och jag har noterat i agendan var de bästa finns. Och så ska jag överraska. Med bl.a speciell Lakritsbutik, dryckeskontroll vid norr Mälarstrand och belgisk nationalrätt till middag. Men vi ska börja vid Rosendahls trädgård. Har aldrig varit där själv. En oas med kontemplation för både fysik och psyke vad jag förstår. Och en plats vi kan prata av oss på. Inte minst viktigt. Det ska bli så kul!

 
En liten doktor på Capio Cityakuten återställde hörseln på en kvart häromdagen. Den konkava trumhinnan och vävnad däromkring utsattes för diverse, medan en syster yster höll mitt huvud stilla så att doktorn alldeles intill kunde jobba riskfritt. Och såhär två dagar senare är det ingen överdrift att påstå sig vara direkt överlycklig. Att inte höra det man ska höra utan istället störas av brus och oljud som leder till att attention och perception blir omåttligt förvridna när hjärnan inte kan tolka. Att begripa varifrån, när,  hur mycket och varför när allt bara är ett sammelsurium är överjävligt. Och nu har jag inte så längre! Vilken befrielse. Som att vinna på lotteri.

Återstår att befrias från "biverkningarna" flera skarpa antibiotikabehandlingar skapar, men det är en baggis.

Foto: Vårdförbundet

Igår klubbade kommunfullmäktige i Sthlm för att till hösten starta ett fyraårigt sprutbytesprojekt för stadens uppskattningsvis nio tusen intravenösa narkomaner. Man vill mena att det är ett vettigt och värdigt sätt att hindra smittspridning. Andra vill mena att det är lika illa som att legalisera narkotikan. Moderaterna var egentligen det enda partiet som satte sig på tvären med motangreppet att det egentligen är innehållet i sprutorna som initialt gör dem sjuka.

Studier och forskning på typen av projekt är det skralt med. Man utgår ifrån, och det är säkert inte fel; att smittspridning av både Hiv och leverinfektionerna definitivt minskar med typen av ren tillgänglighet på "verktyg". Förutom att man ju "fångar in" sprutnarkomanerna och kan screena och hinna vaccinera mot Hepatit A och B medan tid är. Och kanske rädda en å annan graviditet, få stopp på bakterieinfektioner i alla ändar samt erbjuda samtal och socialt stöd på frivillig basis. Dessutom kan man hålla ett vackert och empatiskt vaktande öga på dem. Inte minst på de som far både dubbel och trippel-illa.

Det är som det är med statistik. Utan att veta ett smack om saken, utgår jag ifrån att ingen studerar eller ens frågar efter hur många som tidigarelägger sin intravenösa debut pga tillgänglighet. Man behöver ju inte vara en Einstein för att fatta nyfikenheten på effekt av något som "kan" gå direkt ut i omloppet istället för att "passera gå" innan tillslag och rus.

Jag är så långt ifrån politiskt intresserad som man kan bli. Jag röstar naturligtvis, men något nämnvärt engagemang finns inte. Tycker att politik är knastertorrt och übertråkigt.

Jo, jag tycker nog också innerst inne att vi istället ska satsa på värdig och kostnadseffektiv narkomanvård. Jag tycker att man ska satsa på åtminstone europeiska samverkansprojekt och att man ska ösa pengar på forskning och utbildning. Dessutom tycker jag att alla människor har lika värde och därmed rätt till tak över huvet, mat för dagen, skor på fötterna och kärlek i hjärtat.

Fram tills dess vi kan erbjuda det, har jag gett kommunpolitiker mitt mandat att låta majoriteten klubba det som står på agendan. Och klubbar man då för sputbytesprojekt i Stockholms stad, som ju ändå är allra värst drabbat både vad gäller sputnarkomaner och blodsmitta - så stöttar och välkomnar jag det! Har man sett hur de allra värst drabbade har det, så finns inget annat alternativ.

Det var värst. Airam´s blogg blir läst från både när och fjärran. California, Ohio, Rhode Island, Western Finland och Shanghai finns representerade, bland många andra. Det finns bergis en skitenkel förklaring. Världsvida sökmotorer kan tänkas. Som tex letar "peddon" som jag skrev om häromdagen. Bra tycker jag. Verkligen alla tiders! 

Tidigt imorse lyfte de från Arlanda. Ett gäng på åtta pers inklusive mina ungdomar. Tror att de ganska nyss har landat på sin efterlängtade och sedan länge planerade semester. Nu återstår det att se om de kommer hem till både invanda och nya förpliktelser med samma enkelhet. Det är väl fara värt att återkomsten inte bli lika smidig vad jag kan förstå. Må vinden och vulkanaskan hålla sig åt "rätt" håll.