Man får suga ur det gottaste medan tid är. Ska egentligen sluta min nuvarande tjänst med att arbeta helg och börja på det nya redan direkt kommande vecka. Premiäråkningen där innebär också helgarbete redan nästa veckoslut. Tunga framtida veckor alltså. Då behöver man fest. Särskilt tjejfest. Årlig och somrig. Så med förvarning om utebliven semester på det ankommande avrundar jag pågående med ett par dagar ledighet. Och ansluter mig till festen ikväll. Kanske inte med kort tyllkjol, men definitivt med rött lack och trutvalla så som det sig bör. Vad vet man, vi kanske sjungande hängs ut på youtube imorrn.

Ju äldre man blir, ju mer verkar tidiga minnen klarna. Man kommer att tänka på detaljer ur sin barndom. Man minns kompisar och händelser som om det var nyssens. Stayfriends.se är en kul sida där man kan snubbla på gamla vänner. Och kanske tillomed återskapa kontakt. Somliga verkar ta sidan på större allvar än oss andra och delar med sig av hur vi såg ut då. Klassfoton där jag är med, finns inte. Ännu. Men det finns andra, där jag känner igen några ungar.

 

I efterhand kan man tycka att det var en aning mycket dubbla budskap de lämnade. Prio om det kalkylerades med döden. Fast noll prio om man först ville ha stöd från veterinär. Följden blev minst åtta timmars väntetid. Å andra sidan, trots att min goa katt var sjuk, får man vara tacksam för att de finns. Djurvårdarna, som arbetar jourtid. Att befinna sig på ett akutintag på djursjukhus är samma upplevelse som för människofolk. Prioriteringsordningen ändras från minut till minut beroende på vad som kommer in. Och det var precis vad som hände. Vid något tillfälle tillomed så otäckt att jag valde att ta upp en tidning att hålla för fejjan. Det räckte att höra vad som hade hänt, när de kom springande med djuret. Och det är tydligen giftiga ormar såhär års. Liksom att jyckar skär sig eller får tarmvred.

Hursomhelst beundrar jag framförallt veterinärerna. Så duktigt att pricka in rätt åkommor och rätt behandling med en individ som inte kan förklara sitt besvär. Särskilt som hussar & mattar säkert lite till mans har en tendens att lägga in och över sin egen alldeles mänskliga ångest i ärendet.

 Foto: Aftonbladet

Det gick ju alldeles fantastiskt bra för Måns Zelmerlöv på allsången, visst gjorde det. Tyvärr såg jag inte hela. Hade somnat till och vaknade med ett ryck när mer än halva programmet redan hade passerat. Fick ändå för mig att han ursäktade sig lite. Var det så? För skånskan. Synd i så fall. Mycket synd. Dialekter skall vårdas och bibehållas. Jag upplever hans speciella Lundensiska som mycket charmig.

I Schulman Show - cirka 17 minuter in i programmet gör Calle Schulman "en gubbe" av Måns:ens dialekt.

Man ska kanske inte öppet tycka till i såna här frågor. Det anses eventuellt som politiskt inkorrekt. Att man ser knasigheter i vår straffskala och som nu; att jag absolut ser en vinst i att utvisning sker på direkten. Läser i Aftonbladet om straffet som vårt samhälle sanktionerat för den kinesiske utbytesstudenten som knivhögg sin studiekamrat i Örebro.  Sexton år i fängelse, skadestånd till efterlevande och sedan livsstids utvisning.

Två tredjedelar, alltså knappt elva år av fängelsestraffet ska han avtjäna bakom lås och bom i Svea rike. Resterande tid blir villkorlig. Hur ser det ut? Ska han då slussas ut i svenskt samhälle och sköta sig innan enkelbiljetten delas ut? Eller ska han villkoras en tid i Kina?

Man är förstås kluven. Han nån svensk snubbe löpt amok och kanske våldfört sig på både barn och kvinnfolk unnar man honom inget annat än att skaka galler på Bangkok Hilton eller erhålla ståplats i Filippinskt helvetesjail under resterande livstid. Samtidigt känns det fel att fängelser runt om i världen fylls med utlänningar.

Det finns ingen språkbegåvning i mig. Har läst både engelska, franska och tyska och behärskar knappt det förstnämnda. Jag är bra på annat istället. Just nu pratar jag dock engelska hela dagarna. Det generar mig. Jag förstår i stort sett allt, men har synnerligen svårt att göra mig förstådd. Jag fastnar i allt vad jag VILL säga och hur lite det blir. Ofta för att jag snubblar på uttalen. Blir osäker för att jag vill att det ska låta bra. 

Därmed har jag blivit extremt uppmärksam på hur folk i allmänhet pratar på andra språk, med andra intonationer och ansatser. Det räcker som regel att gå på café för att höra hur illa det är med svengelskan och inte minst med svenneitalienskan.

Espresso - folk säger EXpresso [espresso]
Foccacia - jag har hört Fokka-chia [fo-katt-cha]
Ciabatta - många säger Siia-bata [sjiabatta]
Macchiato - inte ovanligt att det sägs maschiatoo [mackiatå]
Gnocchi - gnåcki´ är inte sällsynt uttal [njocki]
Bruschetta - är kanske inte det svåraste [brusketta]

Ja, sen har vi ju: Mojito [Mohito] som folk blandar in skit i. Och Avokado som man gärna vänder om bokstäverna i och kallar för Advokado eller Baguette som slängs om till Baugett samt Entrecote som man benämner Angtrekåt. Fast värst av allt är väl kanske Påkårrn?

Jag vill inte låta sådär när jag snackar på andra språk. Och vad värre är, jag vill inte heller att andra ska göra det. Karlsson skulle säga att det är världsliga ting och jag håller på sätt och vis med. Är väl bara lite irriterad just nu. Man ska inte kasta glass i stenhus.

Katten Lakrits

Född November 1998
Död 26 Juni 2011



Min käraste kattvän
Alltid kommer jag att vara tacksam för all värme och glädje Du berikade mitt liv med.
Sov så gott. Och utsträckt, så som Du älskade.

Någon typ av behandling måste ha få. Stömsholms Regionssjukhus för djur är nu meddelade vår ankomst. Igår var inget bra läge sa dom, och plötsligt tyckte jag ju att han blev lite, i all fall ett uns, bättre. Idag är det sämre.

Och han har ju gått in i sitt trettonde år. Det måste jag kalkylera med. Fast ingen av kalkylerna är lätta, är den förstås allra värst. Den om döden. Jag känner mig verkligen som en bödel. Och det var så nyss "jag" hjälpte katten Strössel över gränsen. Det var så otäckt. Både då och sen.

Att välja konservativ behandling med sprutor, piller och tvångsmatning känns färdigprovat. Det blir konstgjord andning lärde jag mig sist. Man får förstås en extratid att göra slutet gott, men jag vet redan att både Lakrits och jag har tyckt att resan hit var det. God. Han har skrattat mycket mitt i sin neurotiska läggning. Självförtroendet hans, har varit ganska starkt ändå. Fastän han har varit lite av en fegis. Som den gotländska halv-vildkatten han är. Språksvårigheter och lokal desorientering har följt honom och ändå har han visat klorna och satt oss på plats. Hans övertygelse om att ha varit de flestas master har man inte kunnat ta miste på. Allas utom min. För han är en mammas pojke. Och mamma ska komma till undsättning när livet är svårt.

Den är klen, men trots allt en tröst. Man får förtur om man har för avsikt att kalkylera med döden. Istället för de förvarnade fem-sex timmarnas väntetid igår, utlovar man prio idag. Man behöver inte vänta på döden på en djurklinik. Varken folk eller fä.

 Sommar i P1


Det är förstås ingen slump att just Mark Levengood har fått ett så prestigefyllt uppdrag som att inleda Sommarprogrammen. Åh, så bra han var! Precis lika bra som jag tror att programansvariga både förväntade sig och visste.

" Åren går, och jag lär mig mycket lite. Men, jag tror på ödmjukhet. Man får ha ett öppet sinne och inte fördöma i onödan. För det är som det står i Bibeln: Har du inga trosor ska du inte stå på huvudet.”

Lagotto romagnolo - SKK

När jag blir stor, och har skaffat och förtjänat alla de där idealen en liten flicka kan tänka sig, såsom make, villa, bakmaskin, äkta mattor och surroundsystem  - volvon står jag för själv - så, ska jag också skaffa mig en vovve. En Lagotto.

På en av kabelkanalerna dokumenterar de olika pets. Igår visade de den italienska tryffelhunden. Jag känner en lite smått sen tidigare, Leo. Han är rysligt trevlig. Och nu efter det där programmet vill jag ha en egen. Han kanske också kan heta Leo. Eller en hon som heter Doris. Vet inte, namnet är inte så viktigt. Det känns mer viktigt att vi ska göra långa strövtåg i naturen. Och under säsong leta kantareller.

De hårar inte. Det är avgörande. Sen jag var liten har Boxer varit topprankad. Sen kom en älskad Basset Hound emellan. Efter honom har jag hett önskat Bulldog, både engelsk och fransk. Och både Bordecollie och Schäfer har tagit plats i mitt liv och hjärta utan att jag har vare sig önskat eller valt. Alla de här sorterna har ett gemensamt. Tillsammans med mina katter. De har skapat djup djurhårsaversion. En Lagotto måste klippas, men de släpper inte självmant ett strå. En ultimat vovve. Ett ideal till, helt enkelt.

Det smakar fan. Mint, lakrits, kamomillthé och maskrosvin samtidigt. Och det är en aning svårdoserat för oss som inte vill räkna till tjugo varje gång. Dessutom är det dyrt och bör tråkigt nog administreras tre gånger per dag.

Dock inget ont som inte oxå har nåt gott med sig. Dropparna trollar med mig. Åratal av hopplös mage verkar få en ändring. Jag blåser inte upp som en ballong om jag äter "okänt". Och framförallt får jag inte kramp i hela magpaktetet om någon ingrediens är en aning ovan för min kagge. Många måltider i livet har varit alldeles ljuvliga, men eftersmaken så svår att jag har svårt att vara nyanserad och därför bara dömer ut restaurangen eller produkterna. Otaliga gånger har jag påstått att jag ALDRIG MER ska äta det och det. Kanske ska jag det nu.

Iberogast är ett växtbaserat läkemedel mot dyspepsi och IBS och säljs på apotek. En tinkturflaska om 50ml kostar 169kr. Läkemedelsverket.

På söndagar i P4 kl 07.03 styr en trio utvecklingsstörda radion. Vet inte hur länge det har pågått, själv har jag ganska nyligen blivit en frälst lyssnare. Är man inte uppe med tuppen på söndagarna, och det är jag ju själv bara vid jobbhelg, så kan man lyssna på webben.

"Mifforadio är ett unikt program. För första gången har människor med utvecklingsstörning makten över mikrofonen. Mifforadio vill genom ett kul format ha en diskussion om hur vi ser på människor. Förhoppningsvis blir den som lyssnar både provocerad, road och fundersam": Mifforadio

Första gången jag hörde programmet så blev jag riktigt irriterad. Den känslan var konstigt nog kommen ur nån slags försvarsinställning. Som om "de" hängde ut de förståndshandikappade. Som om "de" gjorde ett spektakel för att vara politiskt korrekta. Som om programledarna inte själva var kapabla att välja sin insats eller ej.

De pratar om livets kluriga frågor. Och varvar med skön musik. Av ren nyfikenhet mitt i irritationen lät jag ändå programmet gå den där första söndagen. Kanske för att få bekräftat hur "fel det var". Tills en av dem sa "normalfuckade miffon" om oss andra. Allt som kan få mig att le, får mig att stanna.

Folk får ringa in till programmet. Till en av de riktigt kluriga frågeställningarna om värdegrunder, ringde en man och hade synnerligen sunda värderingar. Trots att man på nåt sätt vet att motfrågorna med all säkerhet kommer att vara direkt från djupet av deras hjärtan och så oredigerade en fråga nånsin kan vara, blir säkert många fler än jag imponerade - och tagna. Som följdfrågan var den gången:

- Har Usama bin Laden och Barack Obama lika människovärde?

Miffo förresten, lär komma från ordet "missfoster". Jag tror, eller är ganska säker - att de allra flesta miffon finns bland de normalfuckade.

Som alltid såhär års kommer det över mig hur gärna jag vill ha en sommarvistelse. Nånstans att lyssna på fåglarna, påta i jord, elda i vedspis, diska utomhus och skrämmas av fladdermöss kvällstid. Tanken pågår nästan jämt, men på sommaren blir den såklart mer påtaglig. Har ljuvliga sommarminnen från torparstugor och vistelser i gröngräset från barndomen.



Nu toppas det hela med önskan om en Muurikka. En vedeldad. På den skulle jag laga fantastiska anrättningar. Och hällgrädda bröd. En minivariant av vad Per Morberg glänser med i sina program. Mat utomhus är nåt särskilt. Och nåt man definitivt får särskilt för lite av när man bor i lägenhet i stan. Nångång, om man definierar sin önskan och sen önskar den riktigt hårt - går den kanske i lås.

Human sjukvård - och särskilt den sjukvård jag själv erbjuder - innebär en tro på individens möjlighet till förändring och ska/bör ligga som en av grundstenarna som symbol för vad muren som typen av vård erbjuder. Socialstyrelsen och Svensk Sjuksköterskeförening säger att sjuksköterskorna "inom sin proffession ska upprätthålla värdegrund gentemot patienterna med avseende på rättvisa och autonomi. Sjuksköterskan ska även arbeta utifrån principen om alla människors lika värde oavsett deras rättsliga status och genom ett multidisciplinärt synsätt kunna ge patienten optimal vård". Alla möten mellan sjuksköterskor och patient uppkommer pga patientens behov av proffessionell vård och inget annat.

Där jag arbetar får man vara på sin vakt. Människor är olika. Alla är inte bara i kroppsligt behov av tillsyn, somligt inblandas av psykiskt ohälsa och kanske även av ohejdad vana och, ska vi säga invant manipulativt uttryck för att få lite till. Jag gör mitt yttersta för att upprätthålla värdegrunder. Och jag "spelar" ibland alldeles naiv och ovetande. Kanske för att mildra den auktoritet jag både har medfödd och skyltar med i mitt yrke. Det tycker jag själv är ett smart drag. Jag uppfattas som "snäll" och får en yta att spela på. Och får därmed oftast  sparka bollen i mål själv.

Dessvvärre kostar det. Irriterande mycket. Jag blir stundom klappad på huvet. Av dem som "gått förbi" det jag själv bygger min yrkesrespekt och stolthet utav. Det kommenteras gärna. Högt. Att "det är bra" att jag "är snäll, MEN".

Det är avskyvärt. Aldrig ska jag bli cynisk. Och aldrig kommer jag att finna mig i ett bli ett kollektiv på det viset.

Igår när jag hade tvättstugan och kom ner i källaren för att "vända på" tvätten så möttes jag av en lätt morrande vovve med stirr i blicken. Dörren stängdes lika fort. Är det något jag har respekt för är det stora vovvar som glor och låter. Strax efter gläntades det på dörren av en äldre herre som ursäktade att han s.a.s "hade tagit" lite utrymme på min tid och i "mina" maskiner. Jycken kopplades ordentligt och vi började språka. Den fyrbente var mycket väluppfostrad och undvek mig all den stund jag inte björd in honom i min sfär.

Herrn blev nyfiken och frågade om jag var nyinflyttad här. Själv hade han bott i huset i minst 30 år. Det stod inte på så kom frågan:
- Är inte du från gnällbältet?

Så började han berätta om sin barndom. Att han själv var född i Kumla och hade vuxit upp på samma gator som mig och mina syskon. Han återgav kvarter, händelser och människor som om han nyss hade varit där trots att hans flyttlass hade gått för nästan femtio år sedan. Och han sa det till slut på värsta närkingskan.

Världen är ändå rätt liten.

I Nerikes Allehanda skriver man idag om att en Sjuksköterska i Falun, obehörigt har läst i Ernst Kirchsteigers datajournal. För detta kan hon räkna med påföljd. Det är och skall vara allvarligt övertramp. 

Så säger lagen:

Inom en vårdgivares verksamhet är endast den befattningshavare som deltar i vården av patienten, eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården, behörig att ta del av uppgifter om en patient. Källa: Datainspektionen



Jag håller hårt på den detaljen. Inte bara för att det är en lag. Utan mycket för att kunna lita på mig själv. Börjar jag tulla på förordningar och författningar, så är jag snart ute o cyklar. Det börjar med en knappnål och.... Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kanske ännu hellre se min chef rakt i ögonen och stå för att det aldrig har hänt. Förresten fick jag göra det nyligen. Nej, jag blev inte ifrågasatt, men man undrade från administrativt håll hur systrar pratar och agerar runt en sånhär sak. Som är så enkel för mig. Nolltolerans. Jag har fullt sjå att läsa det jag SKA läsa, resten struntar jag i. Oavsett namn och titel.

Ändå kan jag inte låta bli att roas av kommentarerna i lokalblaskan:

"Eftersom Ernst är en offentlig person, och lever gott på det, så borde det inte vara något fel att även hans sjukjournal är offentlig".