Har ledig helg och är hemma i mitt riktiga hem. Det är tråkigt. Kommer mig inte för, att sätta fart på nånting därför att jag helt snart ska bryta upp och åka tillbaka till stressen. Det är vad jag gör i storstan. Stressar. Mer än vad som kanske nånsin har förekommit. Det är stressande att vara ny, utan att vara novis.

Och det är likaså fruktansvärt stressande att vara hemma när min älskade Lakrits inte är det. Har inte tagit till mig ordentligt hur det är ställt med den saken. Fast hela jag saknar. Vissa sinnen får tillomed för sig att han rör sig omkring mig. Och jag är hela tiden uppmärksam på att hålla koll på balkongdörren och fönstren. Som om liksom.

Får fokusera på det jag kan. Ytan och miljön. Balkongblomstren. Sommarprogrammen. Kläderna. Bokföringen och de urtråkiga pappren. Och på mig själv. Man hittar "fel". Sådant som kan åtgärdas. Somligt med big business. Annat för småpengar. För sisådär 45 år sedan klippte morsan mitt hår. Idag får jag göra det själv, om min frissa har semester. Och skillnaden blev hårfin...

 
I två veckor har jag varit på det nya jobbet. Redan efter två dagar funderade jag på att kasta in handduken, men gav det en chans. Fast inte vilken som helst. Det "fick lov" att vara offensivt. Med risk att göra mig omöjlig. Och kanske tillomed bli uppsagd.

För all del vet jag ju inte om jag blir det ännu, men i så fall är det värt det. I mitt skrå kan man som sagt inte göra som man vill. Vi har snäva regelverk att följa. Och gör man ändå inte det och det händer något - så står "man" där alldeles mol allena. Ingen backar upp en ifrågasatt syrra, så är det bara.

Tripptrapptrullchefer har fått lov att bli involverade. Heriarkin är därmed uppmärksammad och de har - tackolov säger jag - stöttat offensiven. Förändringsarbetet fick, trots "visst" motstånd iscensättas och idag har vi provkört.

Jäklar i min lilla låda vilken kul arbetsdag vi fick! Nu är det bara att sikta framåt. Det kan bara bli bättre.

Betalade de små grejeorna som expediten på Designtorget slog in i ett fint, men anspåkslöst paket. Stoppade ner plånkan, tog mina prylar och gick ut. Då tjöt larmet! På frågan om hon inte hade larmat av prylarna fick jag veta att just de grejerna inte var larmade, men att jag i alla fall fick lämna paketet på disken och försöka igen. Samma larm tjöt. Då uppmanades jag att lämna handväskan eftersom jag hade köpt en yttepytteliten grej som jag släppte ner i myntfacket. Larmet tjöt i alla fall. Jaha, då fick jag lämna påsen med de tidigare inköpta grejorna från Granit, Ö&B och en liten heminredningsbutik. Nädå, det väsnades ändå, så att folk började titta på mig.

- Ta av dig jackan vettja, det är många kläder som har insydda larm!

Tog av mig den relativt nya jeansjackan, men där satt inte heller felet. Började bli nervig. Jag checkas dagligen av på mitt jobb. Jag är van att plocka av mig precis all metall. Om man nu bortser från att jag direkt vägrar att gå utan metalldelar i behån. Bygelbehåar ger nämligen indikation på metall när vi behåbärare passerar på jobbet. Fast det här började kännas ansträngande. Jag plockade ur bilnyckeln och mobilen ur byxfickan och inte heller det hjälpte. Gick då in i butiken igen och sa ifrån högt och tydligt. Att jag inte är en tjuv och att jag inte ämnade klä av mig. Att gränsen var nådd. Sånär som på skorna...

Samtidigt tittade jag ner på Conversen. Och där på den där gummisulan på ena dojjan hade ett förbannat butikslarm klistrat fast sig!

Det kan  eventuellt upplevas kaxigt. Eller, det har jag väl redan upptäckt att åtminstone en kollega tycker. Fast jag offrar inte vare sig mig eller någon annans säkerhet genom att vara avvaktande. En överordnad i heriarkin har informerats och idag har det punktats ner i ett mail. Krav om att man måste revidera. Annars ger jag upp.

Har ju gått från den ena verksamheten till den andra i samma verksamhetsområde. Det är kanske inte så ovanligt, att man först efteråt ser vad man har lärt och åstadkommit. Den första resan var en hård skola. Jag har lärt mig massor. Och framförallt har jag fått uppleva trygghet. I nästa upplever jag noll trygghet kan man säga. Det finns inga rutiner. Verksamheten har iofs inte satt sig än, den är ny, men i mitt skrå finns förordningar och författningar i kubik. Det borde inte vara något problem.

Ska bli spännande att möta fortsättningen.
Särskilt om det innebär min egna plan två. För den är åtminstone formulerad. Jag själv vet exakt vad jag möter om någon förändring på jobbet inte sker. Ålderspondus får mig att våga hoppa. Jag vågar, jag är inte rädd.

Det är nåt visst med radion på sommaren. Ettan bjuder på så sköna flashbacks med sin sjörapport. En landkrabba som jag "går igång" på termer som egentligen inte säger mig så särskilt mycket. Mer än att orden är intressanta. Och för all del bilderna de målar. Jag upplever färgfilm till ord som:

Västsydväst
Öresund och bälten
Farvattnen
Mellersta östersjön
Norra kvarken och bottenviken
Lokal frisk vind
Kulingvarning
Siktet blir mest god
Skagerak
Avtagande och vridande till nordväst


Somliga pratar om indianer, slottsmiljö och annat spännande från suspekt forna liv. Min känsla runt sjörapporten kanske bottnar i ett eländigt slit på någon fyr med väderstation. Mitt sinne stannar upp och nåde den som säger halv sju när jag lyssnar efter "Doggersk bank" eller "Landsort och Svenska Högarna" som ju tyvärr inte rapporteras längre. De platserna hörde jag om som barn. Liksom "Tjärven, Hamburgsund och Måsknuv".

Vart tog de vägen? Vart tar fyrarna vägen? Vem bestämmer att dessa landmärken inte behövs längre och kommer de att kunna stå upp för sina beslut om utrotning längre fram? I deras nästa liv. Det är frågan.

Jobbade över ett par timmar ikväll. Det är ett aber ur parkeringssynpunkt. Anländer man "min" gata i stan senare än 18.15, så får man cirkulera. Ibland i en evighet. Det stressar mig. Och parkeringsrutorna som står till buds är stundom lagom att slicka ett frimärke över, knappt mer.

Fast ikväll hade jag tur. Någon vill mig gott. Det fanns en, om än trång, så i alla fall lucka lagom för mig och min bil. Det är inget skryt utan snarare ett signum för min bakåframhjärna: att jag är bra på att backa med släp och fickparkera baklänges. Kan inte förklara - det blir bara logiskt åt "fel" håll. Så jag svingade in oss där, volvon o mig.

När jag hade låst och var startklar att gå till mitt, kom en liten klänningprydd tjej och berättade om sitt låga blodsocker. Jag låste upp min bil igen och tänkte att jag får slänga in henne där medan jag springer hem o hämtar nåt sött. Någon sådan dramatik blev det dock inte, som tur var. Hon behövde "bara" hjälp att parkera sin bil. Eftersom hon var så matt...

En stor Mercedes Benz. Med automatväxel. Såklart! Automat kör jag i stort sett aldrig. Fast det gick bra till slut. Fick trixa och låta hjärnan göra jobbet. Så stod den oxå där. På ett frimärksstort utrymme. Och jag fick en kram. Det är härligt att få finnas!

 

Har "tvångstittat" ikväll. För att jag egentligen gillar innehållet. I bådas program. Leila bakar och lagar gott i underbar miljö med avundsvärd rekvisita. Ernst - ja, vad gör han - snickdesigngrejinreder? Och målar, planterar och filosoferar på sitt oefterhärmliga vis. Det blir fina slutprodukter som vi presenteras. De bjuder på städad porr enligt min uppfattning. Lite halvtomhalvt sliskig och flörtig vardagsporr i mellanmjölkens tomtebolycka. De är ju båda två snygga dessutom. Snygg och symmetrisk tv-porr således.

Och just den grejen är helt okej för mig. Tillomed när Leila var å varannan minut ögonflirtar rakt in i kameralinsen liksom när Ernst slickar sig om fingarna eller doppar dem i alla slags geggor och skrymslen.

Problemet är att de båda odlar ett grovt egenintresse och pratar om sig själva hela tiden:

* Nu ska jag...
* Då tar vi min...
* Se på mitt eget...
* Jag tycker att mitt...
* Här gäller mina...

Leila är särskilt tröttsam. Som när hon bakar en kaka och allt beskrivs med mina ägg, mitt mjöl, mitt socker, mitt smör, min mjölk, mitt bakpulver, mitt vaniljsocker, min citron, mitt riverbröd, min form, min ugn osv.

Ernst har nog en lite mer slipad producent. Som håller tillbaka honom skulle jag tro. Fast om det vore nån ordning på den producenten så skulle man ha hjälpt Kirschstången med språket. Gemene man verkar ha lite svårt för getost - Chevré - på franska och det får man kanske acceptera. Huvudsaken är att de gillar den. Fast att låta Ernst på bästa sändningstid, på mix mellan Karlskogadialekt och Degeforska säga "TJÄV-RÖ" med samma tje-ljud som i "tjej" tog priset.

Eller så odlar även producenterna deras egon.

Nu är den drygt. Sex har passerat. År alltså. På bloggen. Den fyllde sex år den 29:e juni och jag glömde bort. Asch. Det är som det är. Och tiden, den bara rullar på.

Samma återkoppling nu som sist. Och de andra åren före. Att jag minns uppstarten som igår. Att ingen omkring mig visste vad en blogg var för nåt. Och att jag sen hittade den bästa förklaringen i IcaKuriren. En solig eftermiddag i juni. Närmare bestämt den 29/6 2005. För sex år sen alltså.

GRATTIS bloggen!

Min nya arbetsplats är en koloss på 12 våningar. Vi var totalt fyra personer med olika kompetenser som förevisades kolossen på förmiddan idag. Nogsamt. Genom varje skrymsle och vrå. Och genom varje dörr och våningsplan. Fast, jag blev spontanberedd att säga upp mig med omedelbar verkan redan första halvtimman. Vi fick nämligen frågan om vi var höjdrädda. Och motades sedan utanför skalfasaden och hamnade i närkontakt med första steget till en brandtrappa. Entusiasten som förevisade oss berordrade rask promenad upp till våning tolv! I en med bilden identisk trappa. En av lättmetall, i spiral och med värsta ekot i betongtrumman. Flåsade mig upp några avsatser och rundor, men tvärnitade när ischiasnerven i ryggslutet gjorde det

-Du skämtar sa jag, menar du att vi ska GÅ upp till våning tolv när det finns sjutton stycken hissar i huset?

- Ja, det är en brandtrappa.

- Vi, jag märker det, men varför ska vi provgå den?

- Om det börjar brinna, bör man veta hur man ska göra.

- Tack, börjar det brinna springer man knappast uppåt. Jag gör det bara inte.


Jag sa inte upp mig. Och inte gick jag upp heller.
Fast ischiasnerven - den bråkar än.

När jag pendlar som jag gör, ganska mycket alltså. Med bil dessutom, så köper jag service på en hel del bensinmackar. Diverse får man väl säga, mest bensin, men oxå en å annan maskintvätt. Idag skedde ett sådant inköp. De hade ett erbjudande på den här macken. Det ingick nämligen "gratis mattvätt och dammsugning" och jag blev riktigt snopen.

Å andra sidan blev jag än mer snopen över hur fort den här tvätten gick. Det kostade i runda slängar 60spänn i minuten att tvätta bilen där. Kanske mer. Tyckte knappt jag hann stänga av fordonet så var jag ute igen. Etthundrasextionio kronor - för en blinkning. Nä, man "fick" ju en våtsavett att tvätta inuti med oxå.

Dammsugaren sen - vojne! Man fick "tigga till sig" poletter och ändå gick den inte. Gång på gång fick jag gå in för att tigga nya. Och den så kallade mattvätten ska vi inte prata om. Bilen blev inte alls ren. Såklart inte. Varken utanpå eller inuti.

Det är ofta gulligt folk som jobbar på våra mackar. Unga, snygga och entusiastiska personer. Kanske är det studenter under sommarlov såhär års. Det gillar att slå på kassaapparaten. Och de "kan" göra både mosbrickor, burgare och pizzaslizes.

Antar att han "kände av" onda ögat. Mitt onda öga. Efter tydlig markering att jag inte ämnar att betala för sådan bluff och efter mycket tydlig markering att han inte skulle sätta tant på plats med försök till pedagogprat om vart bilar blir mest smutsiga och inte - så fick jag, efter påpekade en friplåt för ny tvätt.

Ögat måste ha varit svart. Han "erbjöd" att den "kunde" hålla i 28 dagar om jag ville. Istället för den obligatoriska 7-dagarsveckan.

Stefan Einhorn sa i det där härliga samtalsprogrammet igår, att tre viktiga beteenden cementerar hela grunden för "allt". Snällhet, goda gärningar och nyfikenhet. Jag tror att det var så, ska kolla upp och korrigera om jag har fel.

Snäll, man ska va´snäll.

Ettan var på. Jag hade inte valt dagens sommarpratare. Jag grejade med papper och siffror och lät radion skvala i bakgrunden. Uppskattar både programmet och kanalen när jag har tid att lyssna. Annars kan vilket skräp som helst skvala. Om jag ändå inte ska lyssna.

Hon har rätt vackra ögon. Och hon ser oförskämt pigg ut. Vi är födda samma år och jag känner mig många gånger dubbelt så gammal som hon ser ut. Det man utifrån kan få för sig, är nog att hon är en såndär avundsvärd positiv individ. Och ändå fattar man ju, att så glamoröst är ju inte livet, ens för en hyggligt anlitad kändis. Så har hon ju genomgått den färfärliga C-sjukdomen också. Bara det, gör ju att man har anledning att beundra och lycka henne välgång.

Ändå blev det totalkrasch.
Vuxna kvinnor som pratar bebisspråk gör mig illa till mods. Särskilt som det handlade om hennes svåra barndom. Lessen, men jag hörde inte vad hon sa. Bara hur.

I entren till haket som skulle få oss att stuffa och släppa loss igår kväll, mötte vi några unga män - så unga att det säkert vore fullt möjligt att samtliga av oss kunde vara mamma åt dem. En av dem såg allvarligt på oss, sådär lite varnande och sa:

- Det är bara Dinosaurier därinne!

Det roar mig än. Att han sa det till fler inkommande dinosar. Kanske vill de flesta sätta sig över medelmåttan, men ingen av oss dinosar är i slutänden bättre än nån annan. Tror jag. Alla har säkert nät av socialt beundrande människor omkring sig. Alla värderas utifrån fler parametrar än sitt yttre och eller förmåga att föra sig och får på så vis självkänsla att våga ta för sig. Vi hade pratat om det innan. Hur man "kan" uppleva krogmiljö som en rörig hage för dinosaurier. Och att det är fullt möjligt att man retar upp sig på de som tar mest utrymme, särskilt om de till det yttre inte får det självklara mandatet.

Det är ju så, att dinosaurier är en artrik samling. Och jag tycker att det är spännande att se på olikheterna. De retar mig inte. De roar. Särskilt de med obegripligt lång hals, färglada kostymer, konstiga rörelsemönster, korta ben och hängbukar. Det vore så himla tråkigt och ointressant om vi alla var stereotyper.

Först dra sin depression och alkoholöverkonsumtion för att sen hedra serotoninåterupptagningshämmare i offentlighetens ljus. Och hylla välmåendet. För att toppa med exakt paradoxala rubriker. Så smaklöst, motbjudande och onödigt. Radioprofil eller inte.