För bara några år sedan tyckte jag inte bara att getost var bland det värsta jag kunde bjudas på, jag fick tillomed kväljningar och blev tvungen att "bära mig åt" och lämna & tacka nej. Idag är det frågan om ifall jag eventuellt blivit addicted.

I torsdags käkade vi alla kollegor lunch ute. Jag tog en sallad med Chevré i huvudrollen. Idag har jag chillat med goda vänner på uteservering och jag käkade: Chevré. Ikväll har jag "veckohandlat" till veckans matlådor och köpte mig då en stor bit: Chevré. Kommande torsdag ska samma gäng käka lunch tillsammans igen och jag har redan bestämt att salladsrätten jag åt sist, ska få bli en repris.

Hur något tidigare så motbjudande plötsligt kan bli så lockade. Det är många vuxenpoäng på Chevré va? Kanske håller jag på att växa upp.

Undrar om "det" har börjat på riktigt nu. Jag flushar. Svettas alltså. Dock inte under armarna. I ansiktet! Det är äckligt. Genomäckligt, att vara såhär varm. Duschade nyss och det hjälpte förstås en liten stund. Nu badar jag i svett igen. Sådär så att jag börjar fundera på något mjukt tyg. Ett gammalt slitet och svalt linnelakan, som jag kanske kan riva i remsor och knyta runt pannan.

Har jämt varit rädd för övergången. Till ofruktsam varelse. Övergångsåldern låter så hemskt. Jag måste ha preparerats ordentligt negativt som yngre. Jag vill minnas att det pratades mycket nedsättande om det när jag var tonåring. Morsan var väl i min nuvarande ålder då. Samtidigt har jag pratat med musdoktorn och hon sa att jag inte skulle oroa mig. Den var objektivt inte på gång. Samtidigt fick jag veta att det är normalt f.o.m 43-årsåldern.

Mitt i detta funderande kan jag konstatera att det är ganska gott att leva. Precis nu känns det som om ingen rent själslig period i livet har varit lättare. Min vardagsångest är i schack. Jag dippar inte. Jag är stark och jag får det bekräftat för mig.

Fast inte är det så himla kul att åldras inte. Rynkkrämerna räcker inte till. Tyngdlagen bestämmer allt. Håret blir tunnare, tänderna mer transparenta, musklerna svagare och lusten är svår att väcka. Nä, man skulle vara 26 igen. Och finsk.

Det föll på min lott att på eftermiddan idag checka upp behovet av eventuella vikarier nästa vecka. En sk "timkortare" hade meddelat vilka dagar som vi kunde få utnyttja arbetskraften på. Då plötsligt upptäcktes, när jag synade scheman och mailinformation om sommarens täckning, att jag inte alls har semester när jag själv tror det. Det är liksom inte ett enda datum som stämmer. Säkert nåt Freudianskt. Jag har planerat semester när jag ville ha semester. Snopet.

Inte hänga läpp. Fortsätt vara en akrobat. Som siktar framåt. Det mesta som sker har man nåt att lära av. Och i bästa fall vinna på.

Läste på nätet att man sista torsdagen i varje månad har lite av en folkfest på Södermalm i det så kallade SoFo: South of Folkungagatan. Och det var ju precis denna dagen. Nästa gång tar jag tuben. Eller i värsta fall buss. Att ta sig fram i Sthlm med bil i rusningstrafik tar tyvärr nästan lika lång tid som det tar för mig att pendla hit hemifrån gnällbältet.

Fast jag hann med lite i alla fall. Lite kläder, lite ekologiskt, lite vintage, lite blingbling och lite semifreddo & espresso. Både köp och "bara titta".  Sofo är stället för mig. Puls & lugn, trendigt & udda, nytt & historiskt, långtifrån och tättintill samtidigt. Jag blir glad av kvarteren. Det känns continentalt. Närapå som att befinna sig i London. Och där vill man ju oxå vara.

I sveriges modernaste häkte, där tjänar jag till mitt uppehälle. Det är ett säkerhetsklassat ställe där fotfolket arbetar under snäv struktur. Fungerar vi inte i grupp fungerar inte nånting. Folk är nya i både verksamhet och arbetsliv. Många är semestervikarier. Huset är fullsatt och den ultramoderna elektroniken bortom all kontroll. Varken byggnad eller verksamhet har ännu förvärvat en "själ". Många frågor hänger i luften medan arbetet i sig kräver oss alla på full kontroll. Varje dag är en sann prövning.

Därför var det så viktigt för mig att få det sagt. Till den unga "mannen" som jag uppmärksammade dag ett, sekund ett. Han ger precis allt och oss alla sitt allra yttersta och med ständiga leenden. Både kollegor och frihetsberövade. Han är duktig, kompetent, glad, entusiastisk, välvillig, varm och har samtidigt både respekt och egen integritet. Att kalla honom för en klippa är för futtigt.

Så, jag frågade för en tid sedan om han kände till begreppet karisma. Han log bejakande. Jag frågade igen och la då till en undran om "alla har det". Nej sa han, långt ifrån.

- BRA, att du vet det, då vill jag passa på att berätta att Du har en alldeles fantatisk karisma. Det tycker vi alla. Bär den med stolthet så kommer Du att gå långt!

Han log, blev snopen och en aning generad. Och sen har vi inte setts. Förrän idag. Då han återkopplade. Om "det där" som jag sa för ett par veckor sen. Att han blev så glad. Att det kändes så skönt. Att han har blivit så stark av att tänka på det.

Ord från hjärtat. Som tar så lite av energi att säga och ändå ger så väldigt mycket.

Alltsedan jag gjorde det där med fötterna, så har jag varit mån om att hålla dem i trim. Dvs att jag har smort dem varje kväll vid sänggåendet. I alla fall nästan alla kvällar. För någon månad sedan var jag på apoteket och fick då syn på reklamen för en ny produkt. På en en skylt stod tydligt skrivet om både hur soft och hur väldoftande denna nya lotion var. Och eftersom den var utrustad med pump slog jag till.

Inte en enda gång har jag trivts med den. Doften är sådär. Och smörjan är hemsk. Den går inte in i huden. Den kladdar och den lämnar efter sig som ett vitt kletskimmer. Ändå har jag kämpat på. Ibland både kväll och morgon och flera gånger helkropp.

Nu är det slut med det. Pumpflaskan ska in i duschen. Det är ingen lotion. Det är duschcreme. Jag tog väl fel...

Fick så att jag teg. Hör till dem som brukar hänvisa till månlandningen 1969 när teknik inte lever upp till förväntningarna. När jag slutade jobbet idag och återsåg min mobil framåt kvällen, hade ett sms från polisen anlänt kl 15:59. Mitt pass fanns färdigt att hämta. Mindre än ett dygn sedan jag beställde det! 

Vilken fantastisk service!

Kikar ju efter någon typ av resa till min annalkande semester. Så kom jag helt plötsligt på att det nog är på sin plats att ha ett giltigt pass i så fall. Magkänslan sa mig att det inte var så självklart i mina gömmor. Nuförtiden måste man ju uppdatera sig vart femte år. Och mycket riktigt; det löpte i mitten av juni.

På Polisens hemsida syntes att man turligt nog kan införskaffa sig ett nytt på vilket passkontor som helst i Sverige. Checkade upp vad man i huset bredvid min arbetsplats erbjuder för tjänster och insåg att jag hade två timmar på mig efter jobbet idag. Förberedde mig mest hela dagen för operation charm inklusive manipulativ övertalning för att både som utomlänare få till en beställning utan att visa upp det gamla samt att få denna service gjord inom rimlig tid.

Slutade jobbet kl 17.00. Bytte om och stegade över till passexpeditionen cirka 17:07. Kontoret hade flera/många kassor och väntrummet befolkades av reslystna i alla storlekar. Plötsligt var det min tur. Damen inledde med att be om mitt leg och frågade efter mobilnumret. Sen hann jag knappt med så såg jag mitt nya pass på datorskärmen. Utifrån att jag kände mig obekväm med bilden som var identisk med vilken kriminalberättelse som helst, erbjöds jag att få ta två nya foton.

Ser inte alla ut som massmördare i passet?

Ja, så fick det i alla fall duga och jag fick betala 450kr. Så sa hon att jag skulle få ett sms om fyra fem arbetsdagar och var därmed välkommen att komma tillbaka. Vad gällde passet som har löpt ut behövde det inte tas med eftersom det ändå var obrukbart.

Klockan 17:17 lämnade jag passexpeditionen.
Wow! Tappad haka alltså.

  Lånad bild

Ha! Nu har jag skaffat mig, inte bara en blender, utan en annan budgetblender som "faktiskt" fungerar! En racer skulle jag vilja påstå. Inhandlad hos NetonNet för inga pengar alls. Och resultatet är provsmakat. Tror bestämt att jag knappt behöver någon frukost alls imorgon, knappt heller lunch. Proppmätt är bara förnamnet. En LCHF:are såklart. Med avocado, grekisk youghurt, några frysta bär, grädde, linfröolja och bubbelvatten. Inte söt men jättegod. Och energirik. Slopar grädden nästa gång. Och kvartar avocadon. Ska bli spännande det här. Att upptäcka allra bästa receptet. Fantiserar om cocos. Och choklad. Mumma alltså.

Egentligen har han ju - ur sitt eget perspektiv - lyckats. Galenpannan i norge. Den kristne och GRANDIOSA fanatikern som sätter sig över allt och alla. Helt befriad, eller iaf så förbaskat slipad att han tar genvägar med steroider och benzodiazepiner för att bli - eller möjligtvis upprättahålla total empatilöshet. Han har nu världens alla blickar riktad mot sig. Hela hans självutnämnda storslagenhet förstärks varje sekund genom att man i etern säger hans namn varje sekund och ibland millisekund. Varje löp, varje websida, alla förståsigpåare och alla förbund blir oombedda lite "bekanta" med stollen. Jag tycker att det känns läskigt. Det är läskigt att se hans leende på väg ifrån häktningsförhandlingarna idag. I rött. Uppvisad i jeep med otonade rutor och blå saftblandare.

På nåt eländigt vis får han som han vill. Han blir sedd och hörd. Precis så mycket som han länge ansett sig själv vara värd. Och kanske ännu mer.

Lyssnarnas sommarvärd Monika Nyström var naturligtvis fantastisk. Och hon har en härlig radioröst. Jag borde kanske ha hyllat henne i ett eget inlägg helt enkelt för att hon är värd det. Hennes livsresa och berättelse lämnar ingen oberörd. Samtidigt var det så tungt att man fick lite svårt att andas. Hennes sommarprogram kom in under skinnet på mig, men jag ska inte reprislyssna. Tack Monika för att Du har mod och ork att dela med Dig.





Oefterhärmliga Babben Larsson blev jag sugen att återlyssna på redan ikväll. Hon fick mig att skratta högt framför radion. Kanske hade jag förväntat mig det. Och då känns det ju bara ännu bättre att hon lyckades. Hennes "Soundtrack of my life" som ackompanjerades av musik som tröstar, stöttar, stärker alternativt gör en glad eller förbannad. Alla hennes låtar passade som handen i handsken utom en, som gjorde mig folkilsken - precis som hon visste och menade att det kan bli. Ångrar mig än idag att jag inte föreslog en fika eller så, när hon "faktiskt" både kall & varmpratade med mig i en butik en gång.




Vilken pärla han är SAS-Janne Carlzon! Trodde att han har sommarpratat förr, men i år premiäråker han visst. Med den äran. Har lyssnat noga på honom ikväll och jag har svårt att föreställa mig mer sympatisk företagsledare. Med så god musiksmak dessutom. En favvis helt enkelt.

The Tech Blender

OBS - ovanstående blid har inget med inlägget i övrigt att göra. Det enda gemensamma är färgen. Förmodligen är denna en Rolls Royce och precis vad jag borde ha satsat på.

Jag har gjort det igen!
WHY?
Varför snålar man ur ibland och ger budgetalternativen ytterligare en chans? Vad är det som ibland får mig svag och i tro på smäck? Vad heter krafterna som råder i såhär viktiga frågor?

Sedan starten på nya jobbet har de redan obefintliga frukostvanorna övergått till absolut noll. Det finns - eller fanns eftersom jag roddar i frågan som bäst - inga frukost/fm/morgon-fika på arbetsplatsen. Symtomatiskt med övrig röra kan man säga. Det har som alltid varit min "räddning" eftersom jag inte tyar att tugga i morgonrusningen. Att jag hinner dusch och smink är och har alltid varit gott nog.

Fast jag tycker verkligen annorlunda. Jag tycker att människor ska ge sin kropp energi på morgonen. Så, jag tänkte starta ett nytt liv, med drickfrukost i form av en smoothie. Inköpte därför en budgetblender igår. Som naturligtvis inte funkar nu när jag har jäktat, köpt ingredienser och skulle testköra. Förbaskade skräp!

 

Ska alldeles snart få lite välbehövlig semester. Det stressar. För jag vill verkligen ta hand om den tiden. Den är så kort och utrymme att fundera bjuds inte. Så, idag har jag lagt ner massor av tid, för att få tid. Till vila och kontemplation. Till ingen nytta tänker jag nu. Får göra som vanligt istället. Genom att be nån annan göra det åt mig. Är det för mycket att välja på kan jag det ändå inte.

Vet inte exakt vad det kan göra för skillnad. Vet bara att det känns bra att vara uppdaterad och att engagera sig. I nätpplagan av VG kan man hålla handen i "HOLD SAMMEN - HOLD HENDER" och det är väl det minsta åtminstone jag själv kan bidra med. Antar att en sådan länk kan bli stark.

Tror faktiskt att det totalt sett blev fler myggbett än kantareller under skogsrundan igår. Det blev några deciliter av skogens härliga guld, men ack så mycket insektsfäktande det kostade. Och när jag satt mig tillrätta i bilen såg jag att det även inkluderade fästingpåhälsning. En fästingnymf kröp utefter ena jeanslåret. Då minns jag varför jag trots allt inte är så ivrig efter sommarkantarellerna. Det är ju långt mycket mer besvärligt ur krypsynpunkt att visitera vegetationen varma sommardagar. Man blir både varm och svett och då blir insekterna galet intresserade. Antar att man kan köpa både mygg och fästingfria på Hötorget, om man vill ha fler smörstekta.

Det känns som vid alla tidigare terrorattacker och naturkatastrofer; alldeles obegripligt och tomt. Den fadda smaken av att "man kunde" blivit drabbad själv. Att man inte går säker någonstans. Att det är farligt att leva och hur viktigt det är att ta hand om allt det goda som finns ändå.

Det blir lätt att kopiera Carl Bildt när han säger att "idag är vi alla norrmän" eftersom det som hänt är så nära. Vi kom så himla lätt undan i Stockholms terrorattack förra året när endast förövaren och galningen själv omkom. I Oslo har hittills, vad jag förstår, den obegripliga siffran av 87 personer konstaterats döda. Det flesta barn och ungdomar. Som hade kul på ett socialdemokratiskt högsommarläger.

Högerextremisten och den tillika 32-åriga norrmannen som löpte amok med sina vapen är gripen. Han kommer såklart att erkänna. Jag tror inte att man planerar och genomför en sånhär grej utan stolthet. Sen skall han sättas i förvar. I x antal år. Om de har samma straffskaletänk i norge som här, så ska han avtjäna två tredjedelar bakom lås o bom. Hans brott betingar maxstraffet 21 år enligt radiosändningarna. Det blir då fjorton år vad jag förstår.

Inte på vatten och bröd utan med sunda värdegrunder, rejäl mat,  utbildningsmöjlighet och sysselsättningserbjudande.  Han får under tiden sjukvård, tandvård, psykologstöd och andlig spis av prästen om han vill. Någon tvättar hans kläder och kriminalvården står för hans veckopeng. I förvaret finns både dagstidningar och uppdaterad skönlitteratur att låna. I bästa fall får han även tillgång till Playstation och liknande. Etc.

Jag säger inte att ovanstående är fel. Jag bara prövar tanken - om det vore mitt barn som hade skjutits i flykten och mitt i sitt ansikte. På nåt vis är det nog lättare att gå vidare när typen av galningar också förgör sig själva.

De sägs finnas i mängd, sommarkantarellerna. Flera omkring mig har - som vanligt - plockat kassvis. För det är ju lite så det är. Att "storfiskarn talar om, hur stora fiskar han fått". Människor går ut i skogen med papperskassar (obs - plural) och plockar dem så fulla att handtagen tvekar. Sen hämtar de resten i de ämbar som får duga ifrån bilen. Ibland gör en del tillomed om jackorna till nåt slags bylte man kan bära svamp i.

Jag skulle bli urglad att hitta några lagom att fräsa upp till en macka. Det är så typiskt att det är varning på väderleken i mitt område idag. Vet inte om det är så smart att gå i skogen ensam om det åskar och blixtrar. Fast, jag har inte sett nåt sånt oväder. Regn förvisso, men det är ju bara en fråga om klädsel. Och kassar förstås. Jag får ta plast istället.

När jag gick i skolan var det nånting som hette "Novisen vid spisen". Eventuellt var det studielitteraturen till hemkunskapsundervisningen. Eller så var det någon enskild kurs eller tillvalsämne.

Restaurangmänniskorna som Alexander Nilsson möter i "Kniven mot Strupen" verkar inte ens ha varit närvarande vid hemkunskapen. De kan ingenting, men de kallar sig för kockar och och restaurangfolk. De måste ha ett alldeles fantastiskt självförtroende i alla fall. Eller så krävs det just ingenting för att snabbtina i micron och värma i varmluftsugnen. Det är ju tillomed konstigt själva ägaren är frisör och aldrig skulle tillåta en novis att klippa på frihand. Att ha noviser vid spisen är däremot okej.