Benkläder

Gjorde lite ärenden på stan på lunchen idag. Fick plötsligt syn på mina gamla fd svärföräldrar. Som såg så vilsna ut. Anslöt mig och fick veta att exsvärmor letade benkläder som maken skulle få köpa henne i julklapp.

Benkläder, det är liksom något som inte vanliga expediter vet vad det är. Är man nästan 90 bast är man inte intresserad av trosor. Och särskilt inte av gazaremsor...

Det var nog meningen att vi skulle springa på varann. Ingen i klädeskedjorna hade kunnat hänvisa till källan som jag vet säljer rekordeliga damkalsonger. Så vi följdes åt dit.



Men, döm om min förvåning när jag fick se vad som slogs in i paketet.
Tre par Sloggi herrkalsonger !

Hade hållit mig i bakgrunden, men som det kontrollfreak jag är, slängdes
ett getöga i hyllan där exsvärmor hade blivit servad.
Visserligen är tanterna som vill ha underbyxor med ben kanske ett
utdöende släkte, men i specialäffärerna borde de kunna identifiera
dessa religiösa damer som tillomed har svårt att formulera benämningen
trosa i sin mun.

Kamerainnehåll



Hur lätt är det inte att ta mängder av digitala bilder.
Men vad ska man ha dem alla till?

Det som förr (och fortfarande) finns i kassar och kuvert
och väntar på att komma in i album, hotar nu dagligen
min hårddisk.

Ändå tar jag fler...

Önskelista

Vart går gränsen för hur många julklappar man får köpa till sig själv?
Jag hittar hela tiden sånt som passar just mig alldeles ypperligt, när jag letar överraskningar åt andra. Kanske är de för dyra att önska. Kanske känns det som tiggeri att be folk göra sig omaket att ränna efter precis de där rätta detaljerna. Vet inte, brukar inte bli så värst uppvaktad, iaf inte i förhållande hur jag uppvaktar själv, men jag har kanske mig själv att skylla.

Det finns en riktig toppetta.
Som jag nog måste se till att köpa till mig själv.
En sak som kan tyckas vara suspekt.
Så som ju kärlek ibland är alldeles obegriplig för utomstående.

Min djupa dragning till Erik & Sigvard.
Jag glömmer dem aldrig.
Bröderna som badade under bar himmel, som gjorde riktiga borstar av hästtagel och sen sålde för att kunna köpa snus. Ett underbart tidsdokument på film då när jag blev kär.
En blädderbok om dem nu skulle försätta mig i trans så ofta jag vill.




Precis som den lilla fågelburen just nu ligger som tät tvåa.
En måstehagrej... som oxå talar till min själ o ande.

 countrybymail.se

Snälla Tomten....


LCHF

Om man är allergisk mot tex pollen, så försöker man undvika det så gott det går och kanske använda föreslagen medicin för att dämpa de jobbiga symtomen.

Om man är känslig för gluten, har man inte mer att välja på än att undvika gluten, om man vill slippa att vara sjuk.

En del människor har en överkänslighet mot socker i alla dess former. De är ofta överviktiga och feta och somliga i gruppen har diabetes. Det behöver alltså inte vara så att alla feta människor alltid äter för stora volymer. Några människokroppar lagrar all intagen energi till fett därför att det är en slags rubbning i spelet mellan sockerenergi och insulin. Dessa människor blir endast av med sina symtom genom att undvika socker.

Socker = stärkelse = kolhydrater

Liksom pollen och glutenallergiker blir symtomfria utan sitt allergen, slipper feta bli fetare och sjukare genom att undvika sin sjukdomsutlösare socker. Att äta mindre, men fortfarande äta socker är alltså ingen lösning, liksom det inte är en lösning för den andra gruppen att bara utsätta sig för lite pollen eller lite gluten.

Det vore bra knasigt om vi alla skulle inta pollenmedicin eller undvika gluten bara för att några inte klarar det. Alla behöver således inte heller käka enligt LCHF.

Jag tror verkligen det är meningen att vi ska använda våra kroppar fysiskt. Men det går varken att fysträna bort pollen, gluten eller sockerallergi. Däremot upprätthåller vi säkert hälsa bättre om hela kroppens muskelpaket får göra vad det är avsett för.

LCHF - en lösning och behandling mot sockerallergi med relaterad sjukdom och fetma.
Motion - en hälsounderhållare.

LCHF + motion = sant

Julbak-08

Vadårrå, får man inte baka hur mycket man vill eller!?
Vad ska en överambitiös person då göra för att synas...



Äsch, det är jul för mig.
Att spela och sjunga julmusik i högan sky.
Att trampa in degklumpar i köksgolvet.
Att sprida dofter i huset och mjöl i sina kläder.

För andra är det nåt helt annat.

Jag känner mig rik av att se resultatet.
Och av känslan av att få ge bort, till de som har andra intressen.

Den nogräknade ser att det bara är sex sorter, för
pepparkakorna räknas ju liksom inte. Eller saffransrutorna.
Den sjunde kakan, chokladbiskvien kommer till en annan dag.

Flyttlass

En mycket fin vän, flyttar nu in i sitt nya liv.
Och vi känner oss utvalda som får dela med av vårt överflöd.

Att få är stort.
Men att få ge, är mycket större.




- Du har rätt att bedöma vad som är rätt och riktigt för dig
- Du har rätt att inte ständigt be om ursäkt för ditt beteende
- Du har rätt att inte alltid hitta lösningar på andra människors problem
- Du har rätt att ändra dina åsikter
- Du har rätt att begå misstag
- Du har rätt att säga "jag vet inte"
- Du har rätt att säga "det bryr jag mig inte om"
- Du har rätt att säga nej, utan att känna skuld

Källa: okänd

Kärleksmums

Blir det inte ihopknåpat just idag.
Men, tids nog...



Ska jag bjuda på det.
I stora lass.

Prosit



Lillebror nyser. I ett.
Och har feber. Det verkar bli nåt förfärligt i förkylningsväg...

Minns tillbaka från megavaruhuset Sawgrass i Fort Lauderdale.
Vi satt där och fikade, i ett av de otaliga matställena.
Mitt sällskap, med rester från en stroke. Fick ett (ibland typiskt vid stroke) nysningsanfall.
Och nös även han, i ett.

Tjugosju gånger !

Det var en upplevelse.
När folk i kör.
Ropade: God bless you !
Lika många gånger.

Kompromiss

Är ett beslut som syftar till att genom förhandling tillfredställa flera parter i en intressekonflikt
genom att balansera för- och nackdelar emellan de båda. / Wikipedia



Intressekonflikt....
Vilket fult ord.

Tentaont

Sms-konversationen går nu het mellan
distriktsköterskeeleverna.

Jag bestämde mig direkt efter inlämning.
Det är klart att det gick bra.

För jag orkar inte ha smärtande ångest
efteråt också.

Men, det var en pärs.
Att handskriva 20 ark.
Med blyerts.

Det gör faktiskt ännu ondare.
Fast i arm och handled.

Fruktgift

Antioxidanter är bra, sa han professorn.
Och fett.
För dem med Psoriasis.

Så jag läser, för att memorera.
Att de ska hålla tillgodo av:
Avokado
Fisk
Olivolja
Frukt
Grönt



Men det krockar verkligen med det jag hörde häromdagen.
Att; när containers anländer med frukt & grönt efter långa transporter,
måste de stå för korsdrag länge, innan personal får lossa o lasta.
Och när de väl gör det, gör de det med skyddsmask.

Leverantören slänger nämligen in nån slags bomb i ekipaget innan
dörrarna stängs. En bomb som ska ta ta livet av alla flugor och andra
småkryp...

Okoncentrerad

Tenta imorgon. Kanske den värsta av dem alla.
Symboliskt sett därför den sista, trots ett års studier kvar.
Inte ens kommande D-uppsats känns hotfull jämfört med den här.

Kan inte hämta in några kunskaper alls.
Leker med tanken på att fuska.
Men hur gör man då?

Varför i hela friden snor jag ihop precis allting på samma gång?
Varför ser jag inte till att få arbetsro.
Varför är inte just jag utrustad med självdisciplin?

Äh, det får gå som det går.
Man kan ändå aldrig göra mer än sitt bästa.


Halkbrodd

Förra vintern åt Holly upp dragkedjan på min ena curlingkänga.
Vis av skomakarerfarenhet inköptes därför ett par nya, snarlika.

Först vid kassan förstod jag finessen.
Det var utrustade med brodd.


Pensionärsvarning?
Icke!
Hade jag inte haft dem idag, hade jag inte tagit mig hem.

Tio cm underkyld och blankt nedtrampad snö över stan var ingen lek.
För de andra som inte hade något att fälla ut...

Tidningsartikel

Okej, nån som vill ha autograf - jag är i Aftonbladet´s
 Hälsobilaga idag !



Optimal Förlag

Tåg

Det är en prövning för en sån koncentrationshandikappad som jag, att åka tåg. Två gånger samma vecka dessutom.
Idag åkte jag förvisso grant i dubbeldäckare, men antagligen på den avgång som är mest bokad. Eller i alla fall den avgång som är mest dynamisk. I tisdags var det mest pendlande kostymfräsare och en å annan inhandlare från bystan som varit i huvudstan och julfrotterat sig. Idag var det alla sorter...



En Emo med förfärlig piercing...
En bebismamma som vid vårt bord kokade gröt som serverades med bröstmjölk...
En vacker och synnerligen sexig orientalisk kvinna vars dotter kämpade hårt att dölja mammans dekoltage...
Och så jag.
Som har svårt att stänga filtren.
Som hör och ser allt.
Till och med turken som bestämt sig att fånga min blick.
För att inte tala om hur mina öron uppfattade yngligen i vagnen, som pratade i telefon och frågade vad flatulens är...

Det fick jag lust att berätta.
Högt.
Och peka på den skyldige mannen.
Som så stillsamt lät sin flatulens avgå.
Om och om igen...

Kanske är det inte så konstigt nu i efterhand, varför resan kändes jobbig.
Att inandas andras rykare, är ju inte precis nån drömsituation... ens på våning två.


Komplett



Nu är samlingen komplett.
Vagn och tre celluloiddockor från 40-talet.

Nu återstår det bara att ekipera dem.
Och att måla vagnen.

Det triggar mig...
Mycket.

Kulturnjutning

Idag har jag varit en riktig kulturarbetare.
Kan vi säga.

Nej, kulturnjutare.
Kan vi säga.

Eller åtminstone njutare.
Ja, det säger vi.
har det varit.

En kalasbra dag på alla vis.

* Tågåkning tillsammans med den härligaste fotografen i världen.
* Kokboksredigering.



*Julbord på Rissne Gård med anor från hur länge sen somhelst tillbaks.
Och underbara orginalmålningar i taket.
Till och med kameler.
Tänk att de kände till kameler för så länge sen.
I Rissne.



* Långfika på Sturekatten.
För första gången i mitt liv.
Inte fika.
Men trevlig fika, på så trivsamt ställe.
Och så länge.

Ändå räckte det inte riktigt... jag måste tillbaka.
Sammanfattning: Airam är torsk på att njuta.

Ledighetskommittén



Det är tydligen hennes liv.
Äta, gå i lådan och hoppa upp i säng.
Om och om igen.
Dygnen igenom.

Adventsostämning

Det fanns en tid då jag gick upp i julförberedelser som om världen, livet och allt stannade upp. Jag bar mig åt som om ingenting annat hade någon betydelse. Och det hade det ju inte heller då, inser jag nu. Det var mitt eget självförverkligande med att bli etter värre präktig och kokett som var viktigt. Som om alla gjorde så. Det var som en slags falsk norm jag levde upp till. Och jag trodde nog att alla kände detsamma som jag. För jag kände ju. Pirr och förväntan. Och det skäms jag för idag. För att jag inte hade bättre att tänka på...

Idag och sen x antal år sedan, känns det noll. Helt osentimentalt. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre.

Visst tycker även jag att det är rart med extralampor i fönstren när hösten är kolsvart, men jag lider istället för att mina snygga nyinköpta lampor måste flytta ner i källaren. Och egentligen så lider jag nog över att inte kunna göra som jag vill - dvs strunta i alltihop. För mig fyller detta fixande o trixande ingen funktion alls. Jag gör det för andra... och för att jag tvingas i.o.m den tradtition jag lever i.

Åtta julljuskällor är nu tända vid mina bopålar. Åtta eländen som kostar plats och energi.
När jag själv allra helst bara skulle vilja ha ett litet fågelbord att titta på. Det vore förverkligande det. Att få mata och underhålla de som aldrig nånsin får ett överflöd. 




G

Man får tycka vad man vill om det här inlägget.
Själv tyckte jag det var hemskt, när det begav sig.





Med facit i hand, känns det annorlunda.
Yiihaa, jag klarade det !

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0