På Galleri Wetterling har den unga konstnären Johnny Boy Ericsson vernissage 18 aug till 3 sept. Installationen innefattar enorma skulpturer och tusentals rosor som han enbart har skapat av brun packtejp. Varför? För att man ska fastna för konsten. Det ska jag se till att göra.

Det har det i och för sig gjort en tid; duggat, men nu duggar det tätt i etern vill jag lova. Facebookinlägg som avslöjar. Det som ska föreställa recensioner, åsikter och är rena förtal om mig och några till, faller ju precis bara tillbaka på skribenten. Det säger allt liksom. Det bejakar och förstärker det suspekta. Och får bara effekten att läsarna kan gå från klarhet till klarhet - om att något är osunt.

~ Du ska själv vara den förändring som du önskar att se i världen ~ / Mahatma Gahndi

Hamnade i regnvädret from hell. Hade småhandlat lite grejor på Kicks. Bland annat en foundationpensel som låg inuti ett plaströr med tejpad kork. Övriga grejor låg i pappkartong. Tjejen jag handlade av är en bekant och när jag kom hem och lyfte upp påsen kände jag på tyngden att hon nog hade stoppat i lite uppmuntran. Jodå, både en eyemakeupremover från Lancôme och en provflaska på ny doft, men själva tyngden i påsen var nåt helt annat. Det var ungefär en liter(!) regnvatten. De tjusiga kartongerna i påsen hade smält ner till pappersmassa.

Sånadär plaströr som makeupindustrin packar sina grejor i, vet alla kvinnor innebörden med. Det går åt våld att komma åt sin pryl. Man undrar om det är tvåkomponentslim som de använder i tejpen. Detta till trots var röret till hälften fyllt med vatten. Och när penseln kom ut i frihet, så gjorde den det i två delar. Murket kan vi säga. Uppluckrad och obrukbar. Regn from hell alltså.

Vet redan innan, att banken kommer att uppmana till is i magen om jag ringer för rådgivning. Och kanske är det så, kanske är det precis som att mata fågelungar - ju mer man kämpar ju mer vill de ha. Jag är ingen gambler helt enkelt. Tycker att det är läskigt när stålarna liksom bara försvinner. Känner en snubbe som man kan likna vid Kamprad. En som jobbat sig upp från ingenting. Tror att jag hellre ringer honom.

Edit: Han sa nåt om aktier hos SJ. För avkastningens skull. Que? Jo, de kastar ju av folk...

Alltså, kom ihåg vem som skrev det först: Jag är bekant med Evy Palm´s förmodade kronprinsessa! Min väninna, 44 bast sopar banan ren i sin damklass i Triathlon utan att nånsin ha gjort det förr. Det är amazing. En vanlig arbetande tonårsmorsa som gör så, är inte vanlig. Hon står utanför allt vad man kan mena med en medelmåtta. Hon toppar allt det vi andra aldrig kommer i närheten av. Om jag är stolt över henne? Sover Dolly Parton på rygg? Sitter gifta kusiner på trädklykor och spelar banjo?

Jaaa! Jag är superstolt!

Hovet hann bara ut med nyheten att Haga Slott väntar smått i mars 2012, så slåss medierna om att räkna ut vart aveln har skett. Tyskland, Öland eller hemma i bingen. Tänk va kul om de gick ut och matchade och sa som det är. Att de "avlar" både lite här och lite där, på alla sätt och vis, precis som folk "brukar" göra.

Goda gärningar tilltalar mig. Att sträcka ut en hjälpande hand, att bekräfta, att bjuda till och att rycka in där det behövs. Jag bangar sällan om det krisar till, utan tänker snarare på att det hjälper mig att få en godare nattsömn om jag försöker att vara en snäll medmänniska och göra det jag kan för min omgivning. En psykiater jag känner säger att det beror på att jag har ett för starkt överjag. Det måhända. Huvudsaken är att  jag mår gott av det, och det gör jag.

Igår stod jag och kikade på färska svenska och naturligtvis tokdyra kräftor. De flesta lådorna kostade 259kr för 800gr. Men så fanns där en illa placerad liten och medioker lapp om att en av sorterna bara kostade 99kr för ett helt kilo, för att datumet inte var lika långt som från de andra producenterna.

Ett ungt och alldeles nyförälskat par kom fnittrande för att titta i kylboxen. De hade nästan bara ögon för varandra och orkade liksom inte gå igenom hela sortimentet. Så killen grabbade tag i en låda och tokigt nog den med dyraste kilopris. Jag som varken är förälskad eller fnittrig hade istället all tid i världen att bara titta på dem. Då slog det till. Känslan av att jag "måste".

- Ska ni äta dem ikväll?
- Va?
- Jag undrar bara om ni ska äta dem ikväll?
- Ja...
- Ta då de här istället, då får ni ett halvkilo extra och tjänar 159spänn.
- Vilken koll du har, tack snälla! 

Kassaordningen mellan service, självscanning och informationsdisk i just den här affären var lite svår att begripa sig på och jag missförstod nog själva systemet varför jag blev stående för att bara titta på kassörskan länge och väl. Hon stressade och kände obehag av allt som krävdes av henne, det var uppenbart. Ändå var hon så jäkla grann. Arbetsskjortan var i en kornblå färg som liksom lyste upp hela henne och jag tänkte att jag ville uppmuntra henne med det. Innan jag visste ordet av så gjorde jag det också. Det fick bära eller brista.

- Utan att känna dig, så vill jag bara säga något ganska osvenskt...
- Jaha?
- Du är så himla fin i den där blå färgen.
- Nämen!
- Jag ser att du stressar, tänkte att du kan ta det till dig, att vi som ser dig, tycker att Du är fin.
- Men åh, vad glad jag blir, det var verkligen snällt av dig att säga.

Ovanstående är ju egentligen bara larv. Ingen konst alls. Jag småläser lite i nån bok som uppmuntrar att man ska vara snäll och utföra goda gärningar. Och att man ska skriva ner det man har åstadkommit. Gårdagens är nu dokumenterade. Annat är det med vardagshjältar. Och de har ett eget forum. Där man kan skriva ner och ladda upp både bilder och filmer. En härlig källa att beröras av: Goda Gärningar

Har på förmiddan idag scannat av utbudet. Känner mig triggad till tusen. Att ta tag i allt nu. Det är möjligt att jag är både själsligen utschasad, ful och gammal, men jag är inte dum. Jag förstår att jag måste ta tag i hela mig. Inklusive motion. Och det har jag ju förstått förr. Hur viktigt det är med fysisk aktivitet, kost och sömn. Fast nånstans snubblar det. Hål i plånkan efter alla sorters gymkort är provade in absurdum helt utan fitness. Jag kör nämligen slut på mig. För att det är så kul. Och sen går jag inte dit mer. För att det inte går att gå dit mer. Pga trasigheter. Ledbandskador, benhinneinflammationer och värk försätter mig i vilostadie och på den tiden blir jag en soffpotatis som skjuter framåt. Ja, sen är det som det är.

Nu har jag pratat med en PT. Som utlovade att inte säga ett knyst om kolhydrater ifall det är det jag kräver. Han verkade sympatisk. Jag får träna där han är ansluten när jag s.a.s har honom bredvid mig utan att betala själva gymet och träna vart sjutton jag vill däremellan. Tex hemma. Eller ute. Han gjorde lite pedagogiskt klart för mig att det är själva rörelsen och igångsättningen som är lösningen, inte vart den sker. Sympatisk alltså. Ska checka av några stycken. Det måste klicka. Den här gången ska jag fullborda.

Den 88-åriga gumman fick inte gå på sin sons begravning, för att hem- och färdtjänsten inte fick in rullstolen i hissen. Vilket kvalificerat skitprat. De var och är blasé inför sitt uppdrag, och inget annat. De kan inte stava till servicekänsla och de saknar inlevelseförmåga. Förmodligen är de bittra också. För att de har för mycket att göra i förhållande till vad de tjänar, för att de är hämdlystna för att ingen lyssnar och för att de helt enkelt med åren har utvecklat en skrämmande cynism. Hur svårt kan det vara att förflytta en såndär skinntorr gumma från rullstol till en vanlig stol som placeras i hissen. Jag har gjort så förr och flera andra med mig, det är inte ultimat för någon inblandad, men för den goda sakens skull. Nångång får man ju ändå förmoda att gumman kommer ur sin rullstol. Hon går att ta i alltså.

Minns när vi var nyinflyttade här. Då tog min lilla grannfru alltid hem sin halvsidesparetiska make till jul. Han satt i en rullstol modell större. Och här finns inte ens hiss. Färdtjänsten bar upp honom. Tre trappor. För den goda sakens skull.

Är man 95 och har fått levt ett hyggligt liv är det ju liksom i sin ordning att det rundas av. Jag hoppas att Sif Ruud hade många värdefulla år på slutet. Hon hyllas nu i tidningar och på websidor precis så mycket som hon är värd. Själv gillade jag att titta på henne. Hon har ju liksom funnits hela ens liv och mer därtill. Fast vad jag varit mest fascinerad av med henne var hennes röst. Bengt Feldreich, Televinkens Anita, Alicia Lundberg, Hasse Telemar, Bertil Perrolf, Leif Smokerings Andersson, Allan Edwall, Ernst-Hugo Järegård, Margareta Krook och Sif Ruud - det är röster att minnas det!

Förut, när tossiga morsan bodde för sig själv tyckte jag nog att det var jobbigt med hennes minne. Eller med frånvaron av minne ska man väl säga. Jag kunde inte riktigt finna mig i att prata seriöst med en som som s.a.s inte var seriös. Fast det var hon förstås, på sitt vis. Numera, sedan hon har flyttat till ett tosshem gör det mig ingenting att hennes värld inte överensstämmer med någon annans. Eller möjligtvis bara med de andra som bor där. De tycks ha det bra, i sina världar, med sina perspektiv.

Om man nu själv är tvungen att bli dement en dag, så önskar jag nu att få den typen av tossighet som min morsa har. Hon lever liksom i en fantasivärld som hon absolut tror på. Och den presenterar hon som den självklaraste sak i världen. Noll självkritik, bara idel självkänsla och kanske ffa självförtroende. Som ex på det har hon tex åkt motorcykel i sommar. Med sin son. Och det gick hur bra som helst det.

Hon ringde häromkvällen. Och pratade om vad hennes liv innehåller. Bl.a hade hon varit i skogen en dag. Åkt bil dit. Och travat runt i grönskan timme efter timme. (Nu  är det i mitten av augusti).

- Vem var du där med sa du?

- Med flickorna.

- Vilka flickor?

- Ja, de andra flickorna som jobbar här vet du!

- Okej, plockade ni svamp?

- Nej, vi tittade efter bär. Hallon och blåbär.

- Jaha, hittade ni några då?

- Nej, det är ju som jag sa till dem: alldeles för tidigt på säsongen, de har inte mognat än!

Tjejen väggivägg bjöd på kaffekalas idag. Hon fyllde ju år häromdagen och jag strax före det. Det var mycket trevligt, hembakt av alla sorter, på bästa porslinet,  i salen med stilmöbler, på manglad duk och hela kitet. Så som det sig bör när man är av hennes generation. Och själv uppskattar jag verkligen att få ta del av, just hennes generation med allt vad det innebär. Inte minst historierna. Och hur de beskrivs.

Som exempel berättade hon om lokala företeelser och lokala platser. Med kristallklart minne återgav hon hus o byggnader, adresser och företag - eller firmor och direktörer så som det var då. Och hon berättade om sin avlidne make och hans föräldrar som sedan urminnes tider har sina rötter här . Bland mycket annat berättade hon om vart maken var född. Det var liksom lite speciellt med honom. Han var inte född hemma som alla andra barn. Nä, han var född på BB - något som på den tiden bara var till för de extra bemedlade och de av finare sort. 

Fast hon sa inte BB. Hon sa vad det egentligen heter. En benämning som jag väl nånstans måste ha hört, men som jag inte minns. BB vet ju alla vad det är. Och ingen frågar vad det står för. Vet Du? Om man googlar så kommer Big Brother som första sökning. För det är vår tid. Och BB kan även stå för annat. Fast i det här fallet betyder det precis som min lilla grannfru sa; Barnbördshus. Ett ord jag aldrig tror mig ha sagt förut.

Det kallas så, i det stora landet i väst: Skin Hunger. Barn som inte får hudkontakt dör. Det har man sett hos barnhemsbarn. Och alla vi som träffar gamla ensamma människor, som troligen aldrig får givande och vänlig hudkontakt vet att de intar isolerad kroppshållning och avskärmning mot omvärlden. Det är brist på Oxytocin helt enkelt. En livsviktig hormon och signalsubstans.

Man tror att det under ytterst svåra livstillstånd under tidig evolution var urviktigt för fortplanting och sammanhållning och därmed avgörande för överlevnad. Såklart är den detaljen alltjämt nedärvd och även om vi idag har lite lättare med andra livsavgörande faktorer för fysisk överlevnad så är själen lika sårbar. Det är kanske därför husdjur är så populärt?


Konkreta Oxytocineffekter:

...lindrar smärta
...sänker blodtrycket
...sänker nivån av stresshormoner
...ger bättre matsmältning och näringsinlagring
...stimulerar tillväxt
...påskyndar läkning av sår och stärker immunförsvaret
...gör oss mer lugna och rofyllda
...gör oss mer sociala och intresserade av vår omgivning
...gör oss mindre rädda och fientligt inställda
...förbättrar relationer
...underlättar inlärning

Ser själv hur jag under alla åren varit torsk genom att gnida och massera mina fötter, hållit mig med husdjur, alltid pysslat med händerna, duschat sålänge vattnet räckt, sovit med tungt täcke (och ofta två) åretrunt samt klätt mig varmt  och gärna med tofflorna på oavsett årstid. Jag har behov av fri frisättning. Och där är svaret på varför jag ogillar att vara ensam. Inte för att jag inte klarar ensamhet, för jag gillar oxå att vara allena. Ensam i ensamhet är ingen match, ensam i två eller flersamhet är värre. För att urtidsmänniskan i mig då berättar om kittet. Om hur osunt det är att vara utan. Att teambildning, vänliga handlingar och överlevnad styrs av kemi.  

Dom har fallit för de tre ynglingar som under tortyrliknande former mördade sin lärare i Hofors. Den som ansågs vara huvudman i målet har tilldömts nio år i finkan. Sen ska hovrätten säga sitt och verkställigheten kan bli något helt annat. Förutom att man ju "bara" behöver sitta av två tredjedelar och att häktningstiden som redan har avtjänats, skall dras ifrån. Men det var inte alls det jag tänkte på. Det som gör mig illa är att journalisten Tord Westlund på Aftonbladet är så rasande osmaklig att han intervjuar huvudmannens färäldrar och hänger ut deras syn på saken i sveriges största kvällstidning.

Vem som helst kan ju tänka sig in i deras situation. Alla föräldrar ångrar något under barnens uppväxt eller skulle iaf ha gjort somligt annorlunda med tidens erfarenhet. Har man sen en unge som stökat runt sedan småbarnsåren och kanske både nätverk och barnomsorg har varit resurssvaga, så ville man ju bara gå under, för redan mycket länge sedan. De pekar i intervjun på hans diagnoser och då ffa på ADHD. Att vara kriminell, aggressiv, drogberoende och ha låg halt av empati är ingen kriterie för typen av funktionshinder.

Nånstans runt fem procent av alla barn får diagnosen ADHD. Alla de blir inte mördare. Det ska mer till. Och det fattar naturligtvis den omoraliske journalisten. Vad han däremot inte verka fatta är att den här kraschen som nu hela familjen - på nätet - får bära hundhuvet för, är att det aldrig nånsin kommer att kunna raderas, och att han faktiskt har delaktighet i snuskeriet. Somliga saker i tryckfrihetsordningen borde verkligen revideras och eller rent av förbjudas. Mödrarens föräldrar vet inte sitt bästa just nu och då borde verkligen skolade människor hjälpa och skydda istället för att stjälpa. Så tycker i alla fall jag.

Man kan bli rent av ruinerad på sk appar. När man läser om dem, känns de inte så sällan direkt livsnödvändiga. Och har man då inte sitt kontrollbehov på check, kan det hända att man köper dem. Download och buy är ju liksom bara ett touch bort. Men! Man kan oxå bli rent av rik på appar. Många vettiga är helt gratis. Som Shazam. Ett litet program som man sätter i on-läge när den där låten spelas, som man absolut måste ha, men inte vet namnet på. Shazam spelar in. Oavsett från var - radio, tv eller annorstädes och plötsligt har man både titel, artist och album på sin skärm. Teknik när den är som allra bäst.

Det finns människor, som i modern tid försöker skaffa sig en plats i barns liv genom att förminska och förneka andra relationer som är viktiga för barnen. Det är inte bara obegripligt, det är ohyggligt, inkompetent och mycket motbjudande. Antagligen är jag naiv som tror, att vuxna upplysta individer vet att barn behöver och har rätt att känna tillhörighet till alla som de tycker om. Liksom att de har rättighet att både tro och uppleva att de vuxna som de har att göra med, s.a.s befinner sig på samma sida. Troll, svartsjuka och lik i garderoberna hör till vuxenvärlden och skall besparas barn.

Hur ljus än världen presenterar sig ibland, är den inte det. Och det bör man inte få uppfattning om förrän man är vuxen nog att kunna hantera.