Kalkon
Dag och natt.
Till ingen nytta.
För varje dag blir jag bara mer och
mer kalkonlik.
Och insnärjd.
I tankarna.
Om att jag gjorde rätt, för mig.
Men fel för nån annan.
Samvetsprioritet
Fick idag någons omdöme om att vara klok och förståndig. Det vet vi alla hur det är. Med skomakarens barn. Man lever inte alltid själv som man lär...
Den bekräftelserna kom ifrån var däremot klok och förståndig som lyssnade och tog till sig. Gränsen för ren utmattning är där annars, så som jag ser det: mycket nära.
Men en del av det jag fick sagt var inte bara "kloka råd". Det var livsdetaljer som jag faktiskt försöker leva efter själv. Numera.
Läste någonstans att det vi i dagligt tal kallar "utbränning" - detta vedervärdigt överdrivna uttryck som egentligen "bara" pekar på utmattning och depression - som väldigt många vill påpeka har sin orsak i arbetssituation, egentligen "bara" handlar om 25%. Resten av orsakerna hittar man i det sociala livet, i kärleken och i ekonomin.
Har man en enda gång sett en person med "riktig" utbränning, så slutar man missbruka orden i vardagslag. När starka, kompetenta och annars alltid glada människor hamnar i fosterställning och inte längre vare sig kan eller bryr sig om kroppens funktioner förutom att allt vad språk heter försvinner: kan vi snacka om att man är bränd
i båda ändarna....
Åter till ordningen (till det jag ville få sagt). Jag kände mig stolt idag när jag exemplifierade för den otroligt pressade personen som var så nära en kraschlandning, och personen nappade för vidare utveckling av hur man "kan" göra med ditt o datt. När personen "faktiskt" var beredd att fokusera på sig själv och sin absoluta närhet istället för som i inledningen när det var "fel på jobbet". Personen ifråga kom själv på flera verktyg att ta till för att klara de närmsta dagarna. Och framförallt kändes en tydlig övertygelse att det nu en gång för alla skulle genomföras förändringar på flera plan, inte minst de personliga. 
Det är ju så jäkla simpelt att "om" man nu hamnar i ett läge där båda ändarna är färdigbrända, så tar det ingen tid alls, så finns det där nån annan som tar vid och fixar. Både på jobbet och hemma.
Själv struntar jag i massor av mina tidigare måsten, och märkligt nog så funkar det. Jag trivs med att upptäcka frånvaro av ångest när jag struntar i vad jag "borde" och "måste".
Jag borde ringa den och den - nä, varför det? Jag har inte tid eller orkar inte just nu - vill man prata med mig så får man söka mig.
Jag måste vattna blommorna - nä, varför det? Det finns ju folk som lever på att plantera och sälja nya.
Jag borde putsa fönstren - nä, varför det? Det händer ingenting med mitt liv om jag inte gör det.
Jag måste och jag borde har inte här att göra längre.
Nästa steg är att inte få dåligt samvete för att andra inte mår bra och inte har det drägligt såväl socialt som ekonomiskt. Det kan jag möjligtvis möta, och lyssna till, men jag kan inte längre rodda i uppgifter jag inte blir ombedd att rodda i. Och jag kan inte låta min intuition ta kål på mig. Säger man inte till mig hur man känner, så får det stanna därvidlag.
Snart nog blir jag lika klok och förståndig som jag förväntades vara idag.
Ett gott samvete är högsta prio just nu.
Långnäsa
Jag blir tungt förolämpad, ilsken, ledsen och kränkt när man
ljuger för mig. För att inte tala om hur det känns när man
tar mig för given och tillomed kostar på sig att jag inte har
förmåga att kritiskt analysera vad jag blir utsatt för. Det är
kanske det värsta: att bli tagen som om man inte fattar.
Ändå drabbas jag av dåligt samvete för min reaktion.
Det är ju det värst tokiga...
Känslig
Jag mäktar inte riktigt med en del nyheter.
Jag ber att få slippa engagera mig i skräp och nonsens som kommer på tal i min vardag
därför att det känns som om jag "kan" flippra ur....
Jag tröttas ut av vetskaper att andra inte har det bra och kämpar frenetiskt med att förtränga.
Och jag klarar det ganska bra.
Ändå
Tills det plötsligt dyker upp en Rottweilertik framför mina ögon.
En Rottweilertik med nosgrimma (eller vad det nu kan heta för "underlättande")
Grannsämja har aldrig varit min bag.
Jag morsar och ler, men jag känner dem inte.
Förutom tanten vägg i vägg och blandrastiken inunder.
Vi är polare.
Den där Rottweilertiken idag, kom spatserande förbi med sin uppenbart ilskna husse,
när jag stod i Bankomatkön.
Framför mig stod ett par med en valpig jättejycke.
Rotweillertiken blev överlycklig. Och skuttade till.
Såväl svans som öron, ögon och kroppsspråk sa att hon var glad. Riktigt glad.
Husse tyckte nåt annat.
Och skrek: "vad fan gör du", medan han ryckte hårt och slutligen lyfte henne i nosgrimman.
Hon gjorde allt för att förstå sin ledare, människan.
Medan han, gjorde allt för att inte förstå henne som djur.
Det knäcker mig att tänka på.
Alla inkompetenta djurinnehavare.
Som jag inte står ut med.
Att de finns...
Nyfikenaktörer
Och plötsligt kom jag på hur det var för ett 25-tal år sedan. När
teven stod och skvalade i köket och vi plötsligt fick syn på min dåvarande
sambos släktingar i svartvitt. Det var i Jag Är Nyfiken Blå.
På den tiden hade vi nog knappt ingen video och än mindre möjlighet
att söka och leta och skaffa kopia. Sen har det glömts bort. Tills nu.
Filmerna passar mig inte alls. Förutom att både Lena Nyman och
Börje Ahlstedt är väldigt söta. Men det passar mig definitivt med
tidsdokumentet filmerna utgör. Och att jag kan se de forna släktingarna
ännu in action.
Två av personerna på bilden var jag mycket förtjust i.
Liksom jag förtjusas av bönehusets bänkar och tanternas hattar.
Det här var då.
På riktigt.
Och på nåt vis känns det sorgligt att tidsepoken med alla attribut, aldrig kommer åter...
Regissör
Men, samtidigt var den också den ljusaste jag kan minnas.
Hon var nämligen med oss.
Hon som varit sjuk så länge.
Hon som trotsat och tillsynes förnekat.
Hon hade skrivit hela manus själv.
Och det meddelades endast på detta sätt.
Att hon faktiskt ändå var förberedd.
Inledning med Adagio kan ju få vilken begravning som helst att flyta i tårar...
Men sen hälsades vi välkomna med Eva Cassidy och ett tal som, den
specialutvalde prästen fick läsa. Ett tal där hon ursäktade ifall någon skulle tycka
det gick utanför normen för vad en döende och nu död, får ta sig till.
Vi skulle skippa alla måsten. Vi skulle leva precis nu. Och vi skulle
sluta irritera oss på simpla saker som att det var fläckar på bordet. Det är ju
just torkandet som leder till irritation. Vi skulle se till att ha skoj och låta livet
leka. Och hon tackade oss alla för att vi ville ta oss tid att vara där för att
minnas henne.
Sen mer Eva Cassidy - Fields of gold, för att det var dit hon hade tagit sig.
Till guldfälten...
Och efter ett par psalmer och Fader vår förutom prästens samarbete med Gud
blev det så dags för hedrandet runt hennes kista. Till tonerna av Sara Brightman:
Time to say goodbye. Inte underligt kyrkan till bredden blev fylld av tårar.
Sorgliga tårar...
Tills...
Hon så fiffigt avrundade det hela. Med att bjuda på "fest" till instrumentalversionen av:
Det var inte bara den tyngsta och den ljusaste begravningen.
Det var mitt livs mest innehållsrika och mäktiga.
Hon såg till att vi gick välmående därifrån... Så som hon själv alltid sa att hon var.
Ceremonier
Det är svårt att samla ihop studiero en kväll som denna.
För, imorgon är det begravning...
Och hade inte döden varit så närgången i alla tider, hade
jag inte behövt fundera på den här dagen alls.
Femte mars. Min lillasyster skulle ha fyllt 45år idag.
BlomrumHennes bortgång var visserligen inte mitt livs första kontakt med sorg och död,
men det var definitivt min första begravning. Som satte prägel på hur alla de
efterföljande skulle bli. Vedervärdigt ledsna.
Samtidigt kan jag uppleva kyrkorummet och ceremonin, hur än den presenteras
som ett tillfälle att gå vidare. Att samlas för en enad och högaktningsfull sak. Och
sen försöka mobilisera smilbanden innan livet får fortsätta.
Fast det är i alla fall tungt.
Redan idag.
Ranunkelbukett
Till superduperfärska. Och det var som tur var inget
snack i butiken. De skämdes nog...
Jag vet att Du ville att jag skulle ha vita.
Vännen, jag är lika glad i rosa ;-)
Buketten är alldeles underbar och kommer
att glädja mig länge. Och varje dag jag
förundras kommer tankarna att gå till Dig.
Tack godaste
Diagnoser
Och ger mig svår hjärtklappning.
Borderline är värst.
Jag själv blir så bordelajnsk av projiceringarna.
Svartvit, ilsken men osäker.
Ena stunden klok.
Andra stunden helt väck.
Som tillåter mig att påverkas...
Jag kan ju mycket bättre.
Rollercoaster
Det är så det är.
Upp och ner.
Hit och dit.
Runt runt.
I loopar.
Jag blir åksjuk !
Tungt
Det är mycke nu...
Balans
När jag blir stor, ska jag ha uppnått balans i min personliga integritet.
Har ju kommit på att; det får vara nog på något vis. Jag själv ska se till
att jag hittar vart det är nog. Och markera det. Ordentligt.
Det är inte tal om att jag nånsin kommer att arbeta ihjäl mig. Aldrig.
Men det är definitivt tal om att mitt förhållningssätt till omvärlden och
kanske framförallt vilka danser jag bjuder upp till, ger mig obalans...
För mycket och för lite skämmer allt...
Jag ska bli lagom, jag.
Hjärtan
Är i gungning....
Finger
Paroxysmalt förmaksflimmer var det kanske inte.
Men en helvetes hjärtklappning så intensiv att jag
var tvungen att stanna och hoppa av cykeln igår
morse. Och på millisekunder hann jag både ställa
diagnos, behandla och skriva vita arkivet.
Tills jag insåg att ångest är starka krafter...
Bäst som jag mitt på den moddiga cykelbanan
sysslade med självsuggestion med präktiga
inslag av begränsad djupandning; uppenbarade
sig något mitt bland is, snö och stenkross i det
skumma morgondiset.
En vigselring i rött guld.
Ett finger ifrån Gud... eller nån...
Det finns tid kvar, att inte ge upp på...
Skitdag
Det är väl typ allting.
Och lite till...
Hjärtevän
Ömsom vin och ömsom vatten.
Tyckte precis att jag var så glad.
Så triggad och så stark.
Full av förväntan men även med förväntansångest.
Så som ju livet är...
Svart och vitt.
Och lite färgglatt emellan.
Nu finns inte min kompis längre.
Hon som var så obegripligt stark mitt i allt det svaga.
Hon som visade både mig och inte minst sig själv
vad tron på liv är. Hon som var nästandöd för redan flera
år sen, men som ständigt upprepade att det just nu
kändes lite bättre. Hon som upprepade gånger fått mig
att ändå tro på och se allt gott som finns.
Som den vackra dagen idag.
Den underbara fullmånen.
Mig själv.
Vännen, även om Du försvann från jordelivet igår, så
fortsätter vi att skratta och beundra varann, fast i en annan
energi. Inom mig är Du, där Du är. I ett alldeles eget stort
hjärterum. Alldeles fritt från smärta, kamp och utsatthet.
Där ska vi umgås, så mycket som vi vill och behöver...
Upptäckte ett mail nyss. Från en person så viktig att mina ögon började tåras.
Somliga möten i livet betyder mer än andra.
I ganska många år innebar mitt arbete möten med människor jag hade till
uppgift att visa livet för. Och samtidigt både ha ork, mod och empati att kämpa
på när de valda gamla upptrampade stigar.
Ingen gång har dessa möten och med dem relationer betytt så mycket för mitt
eget liv och utveckling som då. Och många är de jag stundom tänker så det
knakar på. Antar att det är ett slags mammasorg som ger sig tilkänna. Jag var
då, om möjligt ännu mer hönsig.
En av dessa, adepter, har nu mailat.
För att jag upptäcktes i bokpresentationen (och inte på bilden).
Och det sändes digital kärlek för då och nutid.
Det har gått fantastiskt bra för "adepten".
Och hönsmamman fick lite ro i sitt rede...
Dödstrött
Tankekraft
En gång hade jag förmånen att få flyga in över Holland
under tulpansäsong.
Det var mäktigt och otroligt energigivande...
Och går inte det, kan man alltid fokusera på Tommy Emmanuel.
Och få lite tidsfrist från energitjuveriet...
Rost
~ Gammal kärlek, rostar aldrig ~
