Den underbare ögondoktorn som befriat min gamla tossiga morsa från gråstarr, sa att det är läkt och färdigt först om två månader och att glasögon inte skall provas ut förrän då. Jag frågade om hon kunde tänkas vara hjälpt av glajjer från macken under tiden. Han svarade lite tystare att det var ett bra förslag. Jag skulle köpa henne flera par och sen skulle vi nöja oss med det. Han tyckte det var en smula onödigt att köpa glasögon för 6-7000kr. Antar att tossigheten var genomskådad i kubik.

Idag inköptes görfräcka glajjer i grönt. Tjocka som värsta cocacolabottnarna.

Som hon fingrade länge och väl på, innan de kom på näsan. Tumavtryck på glasen är bara förnamnet.
Och så sattes de på. Bara för att åka av lika fort. Och överräckas till mig.

- Du kan väl prova dem och säga hur de känns...

- Mamma, jag skulle inte se igenom glasen ens. Det är Du som ska ha dem.

- Jamen, känn bara efter hur de sitter.

- Vi har ju inte samma skalle mamma. Det är på Dig de ska passa.

Och så höll vi på. Tills jag stoppade ner dem igen. Idag var en sån dag. En dag som inte alls fungerar. Inte på nåt vis.
Kassarna med veckohandlingen plockade hon upp och la precis överallt där det inte skulle vara. Torrvaror i frysen och mejerivaror på bänkarna. Och varje produkt kommenterades som om vi båda hade överraskats med presenter:

- Titta här får du se, vad kan det här vara?

Usch, jag blir både lessen och förbannad.
Ledsen för hennes skull och förbannad för att jag på nåt vis måste vara mamma till min mamma.
Man skulle ju kunna fundera på varför jag inte ser till att samhället i stort och kommunen i smått får ta hand om min tossiga mamma. Det har jag ett enkelt svar på. Hon är inte lika tossig varje dag. Somliga dagar är hon fortfarande relativt redig och orienterad. Det är inte adekvat att söka annat boende för den som bara missar vilken dag det är. Men, hon vet inte vad hon behöver få hemhandlat och det ligger inte i hemtjänstens intresse att klura ut sådant själv. Inte heller att laga mat, dammsuga, putsa fönster, frosta av frysen, skaka mattor och städa av balkongen eller sitta ner för lite samkväm med fika. De gör bara småplock. Bär ut matlådor till den som vill ha och köpa. De handlar risfrutti, färdigstekta pannkakor och bonbons. Och de diskar...

Jag behöver avlastning med grovgörat och det utbudet finns inte. Diska kan hon fortfarande. Och värma sig lite mat. Men hon vet bara att hon behöver handla ett par mjölk och en grädde. Och hon är förbannat ensam. Så ensam att det kärvar ihop sig i hennes skalle var och varannan dag. Det är så ledsamt...

Angående glasögonen såg jag en koppling mellan små barn som för första gången i sitt liv upplever när en kroppsdel "sover". Då brukar de uppmana andra att känna hur det känns. Ungefär så som min tossiga mamma ville att jag skulle uppleva hennes eventuellt nya glasögon idag. Och jag sa det också till henne.

- Ja, men då kan man inte vara sådär sträng och säga att det inte funkar.

- Men mamma, du är ju inget barn. Du blir 80 bast nästa gång.

- Jo, men jag känner mig som ett barn...

Min gamla mor är inte bara tossig. Hon är sockertorsk också. Och kanske svårast av allt: hon är överkänslig mot gluten.

Kombinationen leder till övermäktiga konsekvenser. Det tossiga hos henne förstärker begär och manier. Och samma tossighet glömmer absolut konsekvenserna. Sockerbegäret manipulerar langare. Och glutenintoleransen leder oavkortat till svåra magplågor och vattentunn diarré i dagarna tre. Men vi som finns omkring "kan" hjälpa henne att upprätthålla välmående. Faller vi inte offer för önskningar och begär, mår hon bra och bättre. I min värld är empati inte samma sak som att alltid gå det orala behovet till mötes.

Någon har försett morsan med ett jätteförpackning formfranska. Detta till trots att jag berättat att just vetemjöl är bland det sämsta hon kan få i sig.

I en annan del av europa sitter jag, på vad som skulle vara semester och försöker styra upp den nu både psykiskt och fysiskt skraltiga tantens liv. Hemtjänsten har fått lyfta upp henne från golvet när hon halkat omkull likt en strandad val i sin egen vattentunna avlämning. Barnbarnet har fått åka dit och beslagta formfranskan samt istället fylla skåp och lådor med stoppande varor. Vem som ska ta sig an mattorna står kanske att läsa i stjärnorna....?

Heder åt mobilleverantörens erbjudande om billigare utlandssamtal. Det kostar på att vara samordnande standby  från Sicilien. Både ekonomiskt och själsligen.

Men, det är såklart inte synd om mig. Det är min mamma som lider. Och som av detta toaspringande blir torr i både kropp och själ och därför naturligtvis blir ännu mer yr och tossig. I svensk högsommarvärme dessutom.

För en jävla simpel önskan om formfranska.

Som hon själv inte kommer ihåg, att hon inte tål.

Fredagar som idag, brukar jag sköta veckohandling till morsan. Oftast får jag räkna ut själv vad som behövs eftersom hon som regel bara kan komma på "mjölk & fil", men hon tillfrågas alltid. Och ofta brukar jag försöka locka med diverse förslag på god och genuin husmanskost. Idag bjöds hon på lite extra lock och pock. Jag ska ju nämligen åka på semester imorgon och vara borta två veckor, så slipper barnbarnet slita ihjäl sig med samma utfrågning nästa fredag. Jag tänkte fylla upp frysen. Man vill ju inte att morsan ska svälta ihjäl...

- Vill du ha köttfärs så kan du steka lite pannbiff kanske?

- Nej fy, köp inte köttfärs!

- Korv kanske? En bit god falukorv?

- Usch nej.

- Fisk då. Lite spättafiléer?

- Absolut ingen fisk.

- Fläskfilé då? Eller kotletter?

- Nej, det är jag aldrig sugen på!

- Nötkött att koka mamma, du kan göra pepparrotskött, eller dillkött eller koka en härlig köttsoppa.

- Nej, jag vill absolut inte ha nåt kött! Jag behöver bara mjölk.

Så pratade vi vidare om ingenting.
Och om katterna som nästan dagligen hälsar på hos henne. Och som verkligen lockar henne att prata. Teoretiskt vore det inga som helst svårigheter för mig att lägga ifrån mig luren och ta mig an stryktvätten eller nåt annat tidskrävande när kattprat står på dagordningen. Samtalet skulle rundas av:

- Dåså mamma, jag kommer till dig med varorna på eftermiddan.

- Vilka varor?

- Jag ska ju handla till dig, det är fredag idag.

- Har vi pratat om vad jag ska ha?

- Inte direkt. Kom du på nånting särskilt?

- Jaaa, köp en massa kött åt mig. Kött som man både kan steka och koka. Och ett stort mått grädde. Så kan jag steka de fina köttskivorna och sen låta dem puttra med grädde på eftervärmen.