Hemtjänst
Pratade med den gamla i telefonen och plötsligt ringde det på hennes dörr. Det var hemtjänsten. Som inte gav en enda chans för att morsan ens skulle starta tanken att gå mot dörren, de öppnade med nyckel lika fort de ringde på. Morsan blev snopen och sa lite tyst "vad vill de nu då".
För tre veckor sedan opererade hon gråstarr. Det göres genom att helt sonika byta ut den grumliga linsen mot en ny, konstgjord. För att kroppen inte skall stöta bort den ska man droppa i en slags ögondroppar tre ggr per dag. Lämpligen spritt under dagens vakna timmar. Behandlingen pågår under tre veckor.
Inte för att jag vill klaga, men:
Droppe nummer ett har skett vid 09:00. Droppe två vid 14:00 och den sista har, åtminstone varit planerad till 18-tiden.
Och, här är det viktigaste: i onsdags den 11/6 var det färdigt. Då hade det passerat tre veckor. Varje besök hos morsan kostar 160kr.
När de ringde på och klev in var klockan 16:30. De var två stycken. Och när de såg henne i telefon tog de ett snabbt beslut att återkomma.
Klockan 16:40 ringde det på och en av dem klev in igen. Allt lugnt så långt, men: kommentaren hon fällde fick håren över hela min kropp att resa sig. Hon sa:
- Har du inte pratat färdigt ÄN !?
Jag sufflerade för morsan:
- Säg att Du pratar med Din dotter.
- Fråga hur dags Du ska ha dropparna.
- Fråga om inte behandlingen är avslutad.
Kvinnan i tjänst började då dividera huruvida hon skulle eller inte skulle ha droppar. Och påstod att hon "inte fått besked om något avslut".
Ny sufflering:
- Säg att hon ska läsa i pärmen.
- Hälsa från din dotter att allt som rör Dig står att läsa där.
Människor gör fel. Även människor i tjänst. Och det är väl för väl att människor fortsätter vara människor.
Men det är inte okej att gå hem till folk och släppa ner sina personliga värderingar.
Min och alla andras mammor pratar i telefon hur jäkla länge de vill!
För tre veckor sedan opererade hon gråstarr. Det göres genom att helt sonika byta ut den grumliga linsen mot en ny, konstgjord. För att kroppen inte skall stöta bort den ska man droppa i en slags ögondroppar tre ggr per dag. Lämpligen spritt under dagens vakna timmar. Behandlingen pågår under tre veckor.
Inte för att jag vill klaga, men:
Droppe nummer ett har skett vid 09:00. Droppe två vid 14:00 och den sista har, åtminstone varit planerad till 18-tiden.
Och, här är det viktigaste: i onsdags den 11/6 var det färdigt. Då hade det passerat tre veckor. Varje besök hos morsan kostar 160kr.
När de ringde på och klev in var klockan 16:30. De var två stycken. Och när de såg henne i telefon tog de ett snabbt beslut att återkomma.
Klockan 16:40 ringde det på och en av dem klev in igen. Allt lugnt så långt, men: kommentaren hon fällde fick håren över hela min kropp att resa sig. Hon sa:
- Har du inte pratat färdigt ÄN !?
Jag sufflerade för morsan:
- Säg att Du pratar med Din dotter.
- Fråga hur dags Du ska ha dropparna.
- Fråga om inte behandlingen är avslutad.
Kvinnan i tjänst började då dividera huruvida hon skulle eller inte skulle ha droppar. Och påstod att hon "inte fått besked om något avslut".
Ny sufflering:
- Säg att hon ska läsa i pärmen.
- Hälsa från din dotter att allt som rör Dig står att läsa där.
Människor gör fel. Även människor i tjänst. Och det är väl för väl att människor fortsätter vara människor.
Men det är inte okej att gå hem till folk och släppa ner sina personliga värderingar.
Min och alla andras mammor pratar i telefon hur jäkla länge de vill!
Kattvän
Det bor ett par katter i huset där min mamma bor. Den ena, en hona av rasen norsk skogskatt med namnet Stina går väldigt gärna in till henne. Och oftast tar hon balkongvägen.
De verkar trivas ihop. Katten kurrar och är som skogskatter är mest. Orädd, social, nyfiken och pigg. Och hon är i stort sett den enda angelägenheten min mor självmant pratar om. Varje dag ställs samma frågor:
- Vad heter katten?
- Agnes tror jag. Eller Margit. Eller är det Astrid?
- Nej, hon heter Stina.
- Ja, så var det ju.
Idag berättade hon att katten inte varit där på hela dagen. Och funderade på om det var för att hon inte fick nån mat? Jag berättade att jag köper två kattmatsburkar varje fredag och att hon även bjuds på tonfisk ibland. Och hon mindes för en sekund. Plötsligt skrek hon till, rakt i mitt öra:
- BRITTA!
- Vadå?
- Jo, nu kommer hon. Lilla fina kattan. Vi måste nog sluta. Jag ska se om det finns nån mat jag kan bjuda henne på.
Vi pratade en stund till. Och jag frågade om ägarna vet att Stina går in till henne?
- Jadå, det har jag berättat för dem att hon gör. Men jag sa tydligt ifrån att hon inte får någon mat hos mig. Det är mina norrländska gener. Vi fick alla lära oss i norrland att man inte matar andras katter. De ska bara äta där de hör hemma.
De verkar trivas ihop. Katten kurrar och är som skogskatter är mest. Orädd, social, nyfiken och pigg. Och hon är i stort sett den enda angelägenheten min mor självmant pratar om. Varje dag ställs samma frågor:
- Vad heter katten?
- Agnes tror jag. Eller Margit. Eller är det Astrid?
- Nej, hon heter Stina.
- Ja, så var det ju.
Idag berättade hon att katten inte varit där på hela dagen. Och funderade på om det var för att hon inte fick nån mat? Jag berättade att jag köper två kattmatsburkar varje fredag och att hon även bjuds på tonfisk ibland. Och hon mindes för en sekund. Plötsligt skrek hon till, rakt i mitt öra:
- BRITTA!
- Vadå?
- Jo, nu kommer hon. Lilla fina kattan. Vi måste nog sluta. Jag ska se om det finns nån mat jag kan bjuda henne på.
Vi pratade en stund till. Och jag frågade om ägarna vet att Stina går in till henne?
- Jadå, det har jag berättat för dem att hon gör. Men jag sa tydligt ifrån att hon inte får någon mat hos mig. Det är mina norrländska gener. Vi fick alla lära oss i norrland att man inte matar andras katter. De ska bara äta där de hör hemma.
Smal
Att se nakna tanter tyckter jag inte är nån höjdare.
Att behöva se sin nakna mamma känns som ett traumatiskt hot.
Inte minst med tanke på att det ytterst noga skulle påpeka vad man går till mötes.
Men, att känna doften av sin mammas inkontinens är etter värre.
Särskilt när man vet att hon alltid gillat tvål.
Och ännu mer särskilt när man förstår att det är rädsla som får henne att avstå.
Så jag sa. Lungt och metodiskt. Utan förvarning. Och framförallt lite vid sidan om, helt utan ögonkontakt:
- Om Du tar av dig kläderna och går in i duschen, så ska jag hjälpa dig att skrubba ryggen.
Som hon gnodde.
Och som hon löddrade.
En blind skulle kunna ha sett att det var gott som tusan.
När jag sen blev följd till dörren steg hon fram, i rena fina ljusblå plyschkläder. Strök sig över kroppen och sa:
- Åh, vad jag känner mig smal och fin!
Freud skulle kanske kunnat förklara felsägningen.
Men är man dement tänker hjärnan ett och munnen säger nåt annat.
Det är det jag nu försöker fokusera på.
En dag i taget.
Och minst en duschhjälp per vecka, ska jag försöka mäkta med.
Att behöva se sin nakna mamma känns som ett traumatiskt hot.
Inte minst med tanke på att det ytterst noga skulle påpeka vad man går till mötes.
Men, att känna doften av sin mammas inkontinens är etter värre.
Särskilt när man vet att hon alltid gillat tvål.
Och ännu mer särskilt när man förstår att det är rädsla som får henne att avstå.
Så jag sa. Lungt och metodiskt. Utan förvarning. Och framförallt lite vid sidan om, helt utan ögonkontakt:
- Om Du tar av dig kläderna och går in i duschen, så ska jag hjälpa dig att skrubba ryggen.
Som hon gnodde.
Och som hon löddrade.
En blind skulle kunna ha sett att det var gott som tusan.
När jag sen blev följd till dörren steg hon fram, i rena fina ljusblå plyschkläder. Strök sig över kroppen och sa:
- Åh, vad jag känner mig smal och fin!
Freud skulle kanske kunnat förklara felsägningen.
Men är man dement tänker hjärnan ett och munnen säger nåt annat.
Det är det jag nu försöker fokusera på.
En dag i taget.
Och minst en duschhjälp per vecka, ska jag försöka mäkta med.
Färgglad
I två veckor har jag inte bara varit bottenlöst trött och sliten på min gamla mor. Jag har framförallt varit förbannad. För både nuet och dåtid. Det tär. På oss båda.
Hon med långa känsliga, fast också dementa tentakler går i taket på känsla. Hon "känner" att jag är trött och förbannad på henne och värnar in absurdum om sitt liv, i den lilla bubblan. Ett typexempel är när hon skrek till häromdagen då jag bytte soppåse och rensade upp bland det som skulle ut till sopstationen:
- GE FAN i mina sopor !
- Mamma, snälla svär inte åt mig.
- Ja men VA FAN har du här att göra. Åk hem till dina egna sopor om det roar Dig.
- Jo, jag ska det snart, när jag är färdig här.
- BRA. Och sen behöver du ALDRIG komma hit mer. För jag ska flytta! Långt åt helvete härifrån.
Nog har morsan haft sina sidor. Men det där språkbruket har sin orsak i nån slags felkoppling. Eller om det bara är henne katalysator i hjärnkontoret som är kaputt.
I en dryg vecka har hon haft uppgiften att "fixa" sin balkong. Dvs att torka av nån stol och bordet. Jag hade lovat fixa de tyngre insatserna som golvvård osv. Inget har blivit gjort. Hon har mest spottat och fräst så fort jag frågat.
Så idag frågade jag inte.
Idag inköptes utan tillåtelse stora finfina Pelargoner i ALLA grälla färger.
Såna färger som egentligen inte alls matchar varandra.
Exakt såna färger gamla i allmänhet och dementa i synnerhet älskar.
Gamla människor SKA ha färggrannt omkring sig. Mat med färg. Kläder med färg. Blomster med färg.
Och idag rann ilskan av mig.
Hon blev som ny för en stund.
Glad, pigg, lycklig.
Och pratade om färgerna hela tiden. Den rosa, den vinröda, den aprikosa, den cerisa, den knallröda. Och den knallblå Lobelian. Och de rikligt blommande Marguriterna. Tyckte jag inte att de var "fantastiskt snygga" ?
Medan jag skurade golvet gick hon in och plockade i vitrinskåpet.
Hon ville ge mig något värdefullt.
Några gamla glas ?
Eller ett kakfat ?
Eller varför inte en ljusstake ?
För att jag var så snäll...
Att min ilska släppte har föga med detta utslag av beundran att göra. Hon har plockat bland värdelösa värdesaker i många år och velat dela ut så att vi inte ska bråka om det en dag (vem, VEM bråkar om Pyrex ?). Nej, idag kunde jag sära på vem hon "var" och vem hon "är". Och, det är för sent att bli arg på henne från förr. På tok för sent.
Jag vill aldrig bli dement.
Jag vill ALDRIG krypa intill mina närmsta när de har hjälpt mig och viska "ska jag betala för det här".
Liksom att jag ALDRIG vill bli paranoid för att min hjärna kommer ihåg fel detaljer och blandar äpplen med päron.
Hoppas hennes fina balkong kommer att prunka och spraka av färg hela sommaren. Det kommer göra både henne och mig glad och kanske tillfreds.
Hon med långa känsliga, fast också dementa tentakler går i taket på känsla. Hon "känner" att jag är trött och förbannad på henne och värnar in absurdum om sitt liv, i den lilla bubblan. Ett typexempel är när hon skrek till häromdagen då jag bytte soppåse och rensade upp bland det som skulle ut till sopstationen:
- GE FAN i mina sopor !
- Mamma, snälla svär inte åt mig.
- Ja men VA FAN har du här att göra. Åk hem till dina egna sopor om det roar Dig.
- Jo, jag ska det snart, när jag är färdig här.
- BRA. Och sen behöver du ALDRIG komma hit mer. För jag ska flytta! Långt åt helvete härifrån.
Nog har morsan haft sina sidor. Men det där språkbruket har sin orsak i nån slags felkoppling. Eller om det bara är henne katalysator i hjärnkontoret som är kaputt.
I en dryg vecka har hon haft uppgiften att "fixa" sin balkong. Dvs att torka av nån stol och bordet. Jag hade lovat fixa de tyngre insatserna som golvvård osv. Inget har blivit gjort. Hon har mest spottat och fräst så fort jag frågat.
Så idag frågade jag inte.
Idag inköptes utan tillåtelse stora finfina Pelargoner i ALLA grälla färger.
Såna färger som egentligen inte alls matchar varandra.
Exakt såna färger gamla i allmänhet och dementa i synnerhet älskar.
Gamla människor SKA ha färggrannt omkring sig. Mat med färg. Kläder med färg. Blomster med färg.
Och idag rann ilskan av mig.
Hon blev som ny för en stund.
Glad, pigg, lycklig.
Och pratade om färgerna hela tiden. Den rosa, den vinröda, den aprikosa, den cerisa, den knallröda. Och den knallblå Lobelian. Och de rikligt blommande Marguriterna. Tyckte jag inte att de var "fantastiskt snygga" ?
Medan jag skurade golvet gick hon in och plockade i vitrinskåpet.
Hon ville ge mig något värdefullt.
Några gamla glas ?
Eller ett kakfat ?
Eller varför inte en ljusstake ?
För att jag var så snäll...
Att min ilska släppte har föga med detta utslag av beundran att göra. Hon har plockat bland värdelösa värdesaker i många år och velat dela ut så att vi inte ska bråka om det en dag (vem, VEM bråkar om Pyrex ?). Nej, idag kunde jag sära på vem hon "var" och vem hon "är". Och, det är för sent att bli arg på henne från förr. På tok för sent.
Jag vill aldrig bli dement.
Jag vill ALDRIG krypa intill mina närmsta när de har hjälpt mig och viska "ska jag betala för det här".
Liksom att jag ALDRIG vill bli paranoid för att min hjärna kommer ihåg fel detaljer och blandar äpplen med päron.
Hoppas hennes fina balkong kommer att prunka och spraka av färg hela sommaren. Det kommer göra både henne och mig glad och kanske tillfreds.
Behåar
Den gamla ska opereras imorgon.
Det har hon informerats om sisådär femtioelva gånger.
Ändå höll hon på att packa ihop idag, när jag för femtiotolfte
gången sa att det är imorgon det sker.
Två timmar senare ringde hon.
För att meddela sitt ev kommande frånfälle.
Rännskita.
Och "nästan" vomering al grande.
Det enda orsaken att jag skulle ställa in det
hela, såhär i systerstrejktider skulle om möjligt
vara ett frånfälle, på riktigt.
Så jag sa, att hon fick slafa hos mig inatt.
För att slippa bli så pressad och rädd.
Nu är hon hämtad, matad, medicinerad och nattad.
Och behåarna är på plats.
Hon hade nämligen ingen på sig när jag hämtade.
För att alla "hade försvunnit".
Det förvånade mig inte alls när jag packade
upp hennes väskor - två handväskor av typen
shoppingkasse - fullproppade.
Där fanns bland mycket annat: fem par trosor.
Och fyra behåar.
Det har hon informerats om sisådär femtioelva gånger.
Ändå höll hon på att packa ihop idag, när jag för femtiotolfte
gången sa att det är imorgon det sker.
Två timmar senare ringde hon.
För att meddela sitt ev kommande frånfälle.
Rännskita.
Och "nästan" vomering al grande.
Det enda orsaken att jag skulle ställa in det
hela, såhär i systerstrejktider skulle om möjligt
vara ett frånfälle, på riktigt.
Så jag sa, att hon fick slafa hos mig inatt.
För att slippa bli så pressad och rädd.
Nu är hon hämtad, matad, medicinerad och nattad.
Och behåarna är på plats.
Hon hade nämligen ingen på sig när jag hämtade.
För att alla "hade försvunnit".
Det förvånade mig inte alls när jag packade
upp hennes väskor - två handväskor av typen
shoppingkasse - fullproppade.
Där fanns bland mycket annat: fem par trosor.
Och fyra behåar.
Minns
Pratar med den gamla i telefonen.
Hon minns, att hon inte minns.
Och tycker det är både jobbigt och tråkigt.
Med grannarna tycker hon inte att det spelar nån roll.
- "Till de kan jag ju ljuga"
Det som hände förr tycker hon är lättare att komma ihåg.
- Då har man bättre detaljer att minnas.
Och så börjar minnesberättelsen om katten som fick ungar.
Hon vill att jag ska minnas. Och påminner om mina syskon.
Vart vi bodde. Och hur det såg ut däromkring.
Saken är bara den, att det inte är mig hon berättar för.
Hon berättar för ett av mina syskon. Som inte finns längre.
Fast, berättelsen är från min tid.
Jag var med när den där kattan fick sina ungar.
Men hon minns nåt annat.
Och hon minns definitivt vad som hände med både
kattan och hennes ungar.
I tre olika varianter.
En ny för varje gång den närmar sig slutet.
För att liksom börja om igen.
Och det är rena fantasierna alla tre.
Det definitiva slutet på storyn kommer inte förrän
hon blir pinknödig och ropar "hejdå".
Och låter telefonen ligga med öppen linje på köksbordet.
Jag måste åka dit.
Om jag minns det...
Hon minns, att hon inte minns.
Och tycker det är både jobbigt och tråkigt.
Med grannarna tycker hon inte att det spelar nån roll.
- "Till de kan jag ju ljuga"
Det som hände förr tycker hon är lättare att komma ihåg.
- Då har man bättre detaljer att minnas.
Och så börjar minnesberättelsen om katten som fick ungar.
Hon vill att jag ska minnas. Och påminner om mina syskon.
Vart vi bodde. Och hur det såg ut däromkring.
Saken är bara den, att det inte är mig hon berättar för.
Hon berättar för ett av mina syskon. Som inte finns längre.
Fast, berättelsen är från min tid.
Jag var med när den där kattan fick sina ungar.
Men hon minns nåt annat.
Och hon minns definitivt vad som hände med både
kattan och hennes ungar.
I tre olika varianter.
En ny för varje gång den närmar sig slutet.
För att liksom börja om igen.
Och det är rena fantasierna alla tre.
Det definitiva slutet på storyn kommer inte förrän
hon blir pinknödig och ropar "hejdå".
Och låter telefonen ligga med öppen linje på köksbordet.
Jag måste åka dit.
Om jag minns det...
Ost
- Har du skrivit lista på vad Du vill ha handlat mamma?
- Näej, med du kan köpa en ost.
- Okej, vilken sort ska jag ta?
- Köp en slät ost.
-En slät?
- Ja, en gul och slät.
- Jag fattar inte. Vad menar du med en slät ost?
- Ta va´ fan du vill, bara det blir en ost.
- Näej, med du kan köpa en ost.
- Okej, vilken sort ska jag ta?
- Köp en slät ost.
-En slät?
- Ja, en gul och slät.
- Jag fattar inte. Vad menar du med en slät ost?
- Ta va´ fan du vill, bara det blir en ost.
Info
Orkar inte med morsan längre.
Medelas endast på detta sätt.
Medelas endast på detta sätt.
Spelemän
- Vad är det här för musik?
- Det är Orsa Spelmän mamma. Ska vi dansa lite?
- Ja, kanske det. De här bröderna Lindqvist spelar härligt.
- Det är Orsa Spelmän mamma. Ska vi dansa lite?
- Ja, kanske det. De här bröderna Lindqvist spelar härligt.
Arv
Idag kvalade hon, den gamla - hos doktorn för vad
som kan misstänkas vara någon form av senil demens.
Äntligen.
Eller inte.
Förbannat ledsamt är vad det är.
Och skrämmande.
Senil demens kan vara genetiskt.
Var får man tag i cyankalium?
som kan misstänkas vara någon form av senil demens.
Äntligen.
Eller inte.
Förbannat ledsamt är vad det är.
Och skrämmande.
Senil demens kan vara genetiskt.
Var får man tag i cyankalium?
Resglädje
- Var har du gjort idag då?
- Jag har nyss kommit hem från Helsingfors. Minns du det mamma; att jag skulle resa bort?
- Jo, jag minns nånting ditåt i alla fall. Var det bra tycker du?
- Ja, tack. Vi har haft trevligt.
- Ja, vi också. Nu minns jag det.....
Och så fick jag mig till livs en världens återberättelse om jobbresan till Helsinki. Om de som var med. Om maten, dansen, Stockmanns, Tempel och Domkyrkan. Och när samalet avslutades var det med omvänt utgångsläge:
- Så nu vet du det. Vart jag har varit ifall du har ringt. På Helsingforskryssning hela helgen!
- Jag har nyss kommit hem från Helsingfors. Minns du det mamma; att jag skulle resa bort?
- Jo, jag minns nånting ditåt i alla fall. Var det bra tycker du?
- Ja, tack. Vi har haft trevligt.
- Ja, vi också. Nu minns jag det.....
Och så fick jag mig till livs en världens återberättelse om jobbresan till Helsinki. Om de som var med. Om maten, dansen, Stockmanns, Tempel och Domkyrkan. Och när samalet avslutades var det med omvänt utgångsläge:
- Så nu vet du det. Vart jag har varit ifall du har ringt. På Helsingforskryssning hela helgen!
Festplanering
- Vet du hur gammal du är mamma?
- Nä, jag bryr mig inte om det längre. Men jag är nog 70år. Det är jag väl?
- Nja, du fyller 79 år i år
- VAA? Är det sant !?
Herregud, jag kanske inte lever då.
Men om jag gör det. Och inte kan prata -
vill du då vara så snäll och beställa in fisksoppa till mig.
- Javisst...
- Ja, för det är det i alla fall ingen som misslyckas med.
- Nä, jag bryr mig inte om det längre. Men jag är nog 70år. Det är jag väl?
- Nja, du fyller 79 år i år
- VAA? Är det sant !?
Herregud, jag kanske inte lever då.
Men om jag gör det. Och inte kan prata -
vill du då vara så snäll och beställa in fisksoppa till mig.
- Javisst...
- Ja, för det är det i alla fall ingen som misslyckas med.
Inomhuskyla
- Vad har du gjort idag då?
- Just nu kom jag in från en riktig långpromenad med hunden. Det är så skönt och fint ute ikväll.
- Jaså, och jag tycker bara det är kallt och eländigt ute.
- Hur vet du det mamma - du går ju aldrig ut.
- Nää, men det räcker att jag tittar ut så rinner det kallt tunnt snor ur näsan på mej.
- Just nu kom jag in från en riktig långpromenad med hunden. Det är så skönt och fint ute ikväll.
- Jaså, och jag tycker bara det är kallt och eländigt ute.
- Hur vet du det mamma - du går ju aldrig ut.
- Nää, men det räcker att jag tittar ut så rinner det kallt tunnt snor ur näsan på mej.
Liv
- Har du bott här nånstans i närheten av mig nångång?
- Ja, det har jag väl. Du är min mamma. Vi har bott ihop tills jag flyttade hemifrån.
- Ja, då vet du ju hur det är här om nätterna.
- Vad vet jag?
- Att fåglarna för ett jävla liv.
Solo
- Har du nån såndär egen vitlök hemma hos dig?
- Vadå menar du mamma?
- Jo, en sån med extra tunnt skal. Det är massor med klyftor därinne.
Jag har gläntat lite på pappret och den är jättekul att titta på ska du veta.
- Jaha...
- Vart finns du med den där hunden nu förresten?
- Hur menar du mamma? Jag finns hemma hos mig.
- Ja, jag frågar ju det. Vart bor du nuförtiden?
Bortkommen
- Det har tutat upptaget hos dig hela dagen mamma.
- Har det? Konstigt, jag har ju inte varit hemma idag.
- Jaså, var har du varit då?
- Säg inte det här till nån, men det vet jag inte...
Hjälpmedelsvänlig
Rullatorn är återfunnen! Möte med arbetsterapeuten blev en lösning.
Jag hade förvarnat om dess försvinnande i telefon när vi bokade en tid för ansökan av dagvård.
När hon så kom på utsatt tid hittade inte modern sina tänder...
Så jag hann skvallra igen.
Eftersom den gamla å sin sida hade varnat mig att: om jag så med ett enda knyst vidrörde ordet rullator; skulle hon ringa den lokala blaskan och få till ett reportage om hur kränkande det är att åldras när man har specifikt rullatorkära ungar.
Arbetsterapeuten tog upp frågan ensam. Och kände till huset/husen så väl att hon visste om en skrubb i huset där hjälpmedel "brukar" parkeras. Och, där stod den! Jag antar att damen som fick morsans rullator själv ställt den där.
Inom kort kommer den gamla snurriga modern hämtas genom att chaufförern t.o.m kommer med sin armkrok och hämtar vid dörren. Hon blir skjutsad till plats. Där inmundigas gemensam frukost. De läser dagstidningen, löser korsord och sudoku, pratar gamla minnen, sittgymnastiserar, äter lunch, vilar kanske till musik, pysslar, hör på föreläsningar och dyl samt fikar innan de blir skjutsade hem igen. Till det simpla priset av 54kr per dag! Vi ansökte om två gånger per vecka. Och det kommer; vad jag förstod beviljas mycket snabbt. Mår hon gott och vill ha mer tar man ny ställning. Inget är omöjligt.
Arbetsterapeuten var myndig (och modig) och informerade att rullatorn ska medfölja. Morsan fick veta att hon kanske t.o.m skulle vara udda utan...
En stund efter att arbetsterapeuten lämnat byggnaden kände hon sig lessen. Jag pratade om hur himla ledsamt det är om hon inte tar den här chansen och går än mer in i dimman. Och att jag förstår att det känns avigt att behöva gå på dagvård för gamlingar när man känner sig så ung som hon. Strax innan mötet hade hon återigen berättat om hur hon upprepade ggr dansat med Tobias från Let´s Dance. Och att varken Tina Nordström eller hon själv egentligen visste varför han infann sig till en danskurs i Örebro.
Och plötsligt är de nu kompisar. Morsan och rullatorn.
De umgicks på promenad innan jag for hem igår.
Och idag har den t.o.m fått tjänstgjort inomhus.
- Den är så bra förstår du. Jag kan ju transportera saker mellan rummen. Och dessutom ställa ett glas mjölk på sittbrädan.
Katarakt
En heldag med den gamla är till ända.
Tack o lov.
En heldag med gnäll, kritik och klagomål från början till slut behöver man varken vara dotter, utsliten eller lejon för att misströsta på grund utav.
Inte heller för att det dagligen i ett års tid har klagats på uteblivande av synskärpa. Tills vi nu fick komma till ögondoktorn som erbjöd operation pga ganska mycket grå starr i båda gluggarna och tanten tackar nej...!?
Man behöver inte heller vara överdrivet känslig av att höra gnäll, kritik och klagomål när "man" fixat tid hos frissan och skjutsar ända fram till dörrposten och tanten iaf undrar hur långt jag verkligen tror att hon orkar gå".
Eller över spydigheterna för att "de" använt GROVT bröd till räkmackan på fiket.
Precis som man inte behöver vara särskilt känslig för att reagera på att hon blir SÅ trött av att handla pch släpa när det ju var jag som själv gick in i fullproppade Ica Supermarket och faktiskt också hann med apoteket, medan "hon" satt på pensionärsbänken i centrum och tittade på folk.
Men jag fick ju svar.
När jag i sista sekund bad om nåd....
- Mamma, snälla mamma - innan Du nu tycker en sak till; så undrar jag: Är det nånting som varit bra idag tycker du?
- Det är väl klart. Det borde väl du i din ålder FAKTISKT själv kunna räkna ut !
Foto: Worth1000.com
Tack o lov.
En heldag med gnäll, kritik och klagomål från början till slut behöver man varken vara dotter, utsliten eller lejon för att misströsta på grund utav.
Inte heller för att det dagligen i ett års tid har klagats på uteblivande av synskärpa. Tills vi nu fick komma till ögondoktorn som erbjöd operation pga ganska mycket grå starr i båda gluggarna och tanten tackar nej...!?
Man behöver inte heller vara överdrivet känslig av att höra gnäll, kritik och klagomål när "man" fixat tid hos frissan och skjutsar ända fram till dörrposten och tanten iaf undrar hur långt jag verkligen tror att hon orkar gå".
Eller över spydigheterna för att "de" använt GROVT bröd till räkmackan på fiket.
Precis som man inte behöver vara särskilt känslig för att reagera på att hon blir SÅ trött av att handla pch släpa när det ju var jag som själv gick in i fullproppade Ica Supermarket och faktiskt också hann med apoteket, medan "hon" satt på pensionärsbänken i centrum och tittade på folk.
Men jag fick ju svar.
När jag i sista sekund bad om nåd....
- Mamma, snälla mamma - innan Du nu tycker en sak till; så undrar jag: Är det nånting som varit bra idag tycker du?
- Det är väl klart. Det borde väl du i din ålder FAKTISKT själv kunna räkna ut !
Foto: Worth1000.com
Prisnost
Under trettio minuters kvällssamtal med den gamla snurriga modern kan man hinna få en hel del gjort. Skriva ett innehållsrikt mail, betala räkningar och sen forsla sig ut i köket för att sammanställa en sallad. Och hon märker ingenting. Hon har fullt upp. Med att å ena sidan lyssna på vad de har att säga på radions finska lokalnyheter och oja sig över språket. Och senare lyssna in vad som sägs på lokaltevenyheterna. För att strax därefter ondgöra sig över hur "Fråga Doktorns" programledare är och säger liksom vad "allt tokigt folk" som ringer till programmet har på hjärtat. Och jag bara hmm:ar...
- Jaha, se på de där tokstollorna nu då. Ja, den tjocka är nog rätt så bra, men den där andra. Gunilla - hon är så priiisnoost så man kan spy!
- Prisnost?
- Ja, då menar man både i västerbotten och i närke att de pratar så läpparna fladdar som lärkvingar på dem!
- Och hör på den där kärringen nu då!
- Tyst så jag får höra! (trots att jag knappt andas)
- Åh herregud, nu är det är människa som påstår att hennes barn har herpes på hjärnan. Det är väl inte seriöst av en doktor att svara på så tokiga frågor i alla fall. Jag sa ju det - hon ÄR prisnost.
- Jaha, se på de där tokstollorna nu då. Ja, den tjocka är nog rätt så bra, men den där andra. Gunilla - hon är så priiisnoost så man kan spy!
- Prisnost?
- Ja, då menar man både i västerbotten och i närke att de pratar så läpparna fladdar som lärkvingar på dem!
- Och hör på den där kärringen nu då!
- Tyst så jag får höra! (trots att jag knappt andas)
- Åh herregud, nu är det är människa som påstår att hennes barn har herpes på hjärnan. Det är väl inte seriöst av en doktor att svara på så tokiga frågor i alla fall. Jag sa ju det - hon ÄR prisnost.
Rollator del 2
Nu har hon ingen längre.
Den gavs bort.
Till nån.
Nån människa i trapphuset...
Och jag - jag var en kärring som försökte pracka på henne saker hon inte vill ha.
Så som jag alltid har gjort.
Och nu kunde jag ringa runt till alla jag känner och skvallra.
Så som vi - alla hennes barn, alltid gör.
Och förresten skulle jag ge fullständigt fan i hennes liv.
Hon klarar sig själv minsann.
Bra.
Den gavs bort.
Till nån.
Nån människa i trapphuset...
Och jag - jag var en kärring som försökte pracka på henne saker hon inte vill ha.
Så som jag alltid har gjort.
Och nu kunde jag ringa runt till alla jag känner och skvallra.
Så som vi - alla hennes barn, alltid gör.
Och förresten skulle jag ge fullständigt fan i hennes liv.
Hon klarar sig själv minsann.
Bra.
