Kom plötsligt på att jag hade sett mitt röstkort, men inte alls visste vart det hade tagit vägen. Troligen i pappersåtervinningen. Det har ju hänt förr och då hade jag turen att hitta vad som saknades genom en, i ordets rätta bemärkelse: djupdykning i papperscontainern ute i soprummet. Sån tur har man bara en gång.  Så jag googlade. Och jodå, det gick att få en dublett.



Beställde på webben igår och alldeles nyss landade det i mitt brevinkast. Vilken tur. Man vill ju inte att ens rösträtt skall utnyttjas till fel snubbar.

Såg just på Biggest Loser på Tv4 Play. Det har jag ju förstås sett finns på teve förut, men jag har aldrig intresserat mig eller ens stannat upp för att kika. Varje gång programmet har visat sig har jag bara zappat vidare. För det är så jobbigt med de där avklädda kropparna. När bara kvinnorna och tjejerna har sportbehå trots att även männen och killarna verkligen också behöver. Detta var en svensk version. Svensk premiär av ett program som tydligen pågår i massor av länder och kanaler. Feta människor som är beredda till "vadsomhelst" - dvs viktnedgång och hälsa i värsta fokus på 250'000kr i vinstpott. Jag kan inte undvika att tänka på hur det går för dem som inte får stanna kvar i tävlingen. Är det ett livsstilsbeslut som är fattat eller tävlar man "bara" för pengarna?

I vilken omfattning av förnedring detta koncept än är, så vill även jag genomgå programmet!
Njae, inte tv-programmet precis, men motionsprogrammet. Jag skulle aldrig ställa upp i varken, svett, fett, tårar eller frustration inför en hel tv-nation. Aldrig.

Däremot skulle jag gärna jagas av en PT. Som styr, peppar,skriker och berömmer när svetten flödar, musklerna växer och fettet smälter. Det är ju liksom det som är det svåraste med träning tycker jag. Att sträva på och hålla ut. Inför någon annan, som jag själv har anlitat skulle mitt överjag aldrig tillåta mig att schappa. Min heder skulle sträva på trots eventuellt näsblod och kolaps. Det är kanske det jag ska satsa på som "arbetslös". Två månaders fokus på mig och min fysik med hjälp av anlitad och betald PT. Det tål att tänkas på.

Jag är priviligierad. Salongen där "min" frissa finns, håller sig med hemsida och onlinebokning. På ett kick fick jag mig en tid imorgon. Utan att lägga minsta manke till.

bland påstår jag ju att gud har petat på mig. Att jag har fått tillsägelse att ändra på mig eller en förvarning att se upp med det som inte gör mig gott. Ibland har denna gud eller vad det nu är, pekat med hela armen.

Det har pågått en arbetsam process i mitt liv en tid. Länge har jag anpassat mig och både dubbel, trippel och i mångfald slitit för att alla ska bli nöjda. Jag arbetar heltid i ett dagligt uppdrag där hela verksamheten går ut på tillgänglighet. Vi ger mycket mer än vad kan förvänta sig i de offentliga sektorerna. Inklusive av sig själv. Eller kanske framförallt. Nu nådde jag fram till en tydlig punkt. Det går inte att splittra sig längre. Jag kan inte i alla fall. Eller det är inget kul. Förutom att jag ju har både anseende, legitimation och varumärke att försvara. Dessutom har jag förhoppningsvis en egen personlig framtid. En ganska osäker sådan därför att mitt dagliga förvärv har en ände. Enheten kommer inte att finnas mer än under begränsad tid och jag behövde därför se över min situation före både nu och sen. Jag trivs på jobbet, men fick avslag på ansökan om att gå ner till halvtidstjänst i sex månader.

Så jag sa upp mig från min fasta tjänst.    ~ Om man aldrig hoppar, får man aldrig flyga  ~

Det är pirrigt. Det är jobbigt. Och det känns på sätt och vis osäkert. Visserligen har jag många gånger funderat på att bli eremit. Jag har tillomed i tanken provat hur det skulle vara att inte ha något materiellt alls omkring sig. Kanske inte ens tak över huvet. Och då, när jag varit så låg, har det känts befriande. Nu när jag har både ny soffa, ny madrass, ny sopborste och är på gång att byta bil vore det inte lika enkelt. Jag är åtminstone för tillfället fäst vid mina grejer och trygghet är förstås viktigt. Bara jag får ihop till min hyra och de där vanliga urtrista räkningarna så ska jag väl klara mig. Äta kan man ju alltid göra på övervikten. Rött vin finns billigt i vaxad kartong.

Och som en skänk från ovan ringde, en för mig okänd enhetschef och erbjöd mig timanställning. Det är ju konstigt. Jag sa upp mig på vinst och förlust ena dagen och blev erbjuden nytt uppdrag den nästa. Det finns banne mig mening med allt som sker.

Jorå, både kropp och själ kom hem igen efter Bodaborg. Det var en jättekul dag. Och spännande. Och kanske framförallt arbetsam. Är man tävlingsmänniska, så är man. Då tar man i på samma vis som unga oförstörda mänskobarn. Och dessutom som om man var skapt i både deras storlek och som ur samma viktklass, dvs (blom-)flugvikt. Det känns idag. Att jag kröp, klättrade och slängde mig. Fram å tillbaka. Jag är delvis kapad. Från nacke/axel ner i armbåge/handled och tumme. Neurogen smärta är inte att leka med. Jag skriker när nerven (?) kommer i kläm. Hur knäskålarna känns går inte att beskriva.

Lånad bild från lib-art

Ungdomarna gnällde igår kväll. För att de hade fått ont överallt.
Fast det var det värt.
För mig med.

Igår var häromkring en alldeles fantastiskt vacker höstdag. Som gjord för en knallemarknad. Och som på beställning av det ena eller det andra höll pittoreska Nora just det. Gata upp och gata ner. Mest kraffs så som det brukar vara på knallemarknader. Eller mest ätbart. Marknadskarameller, renkorvar, skumbollar, kolor, sockervadd, popcorn, klubbor och polkagrisar. Bland mycket mycket annat. I varje hörn fanns ju oxå burgare, varmkorv, tacos, langos, pizza, stekt strömming, kebab, grillade karréskivor och majskolvar.

Det slog mig hur viktkurvan ser ut hos folk. När människor samlas sådär i flock ser man det. Hur kollosalt många som är enormt feta. Som om de levde efter devisen "hellre fet och mätt än smal och hungrig". Och det blir vi ju, om vi inte står emot ovanstående.

Snopet var det. För både den utflugne som hjäpte till och mig. Kör man hoj med raka rör blir decibelnivån på mullret olagligt. Därför plockar såna som jag i insatser i avgasrören för att "luras lite" i besiktningssammanhang. Så blev det dock inte i år. Dvs igår. Hojen blev tvungen att besiktigas med mina raka Vance & Hines på, eftersom någon annan råd inte fanns i all hast. Den mullrade in i testhallen.
Foto: Places 2 ride

Och utan en enda blinkning gick den igenom. Med muller, megadecibel å allt.
Skönt, ett bekymmer mindre!

"Högtidsdagen på lördag den 21 augusti firar vi 200 år sedan det stora riksmötet hölls i Örebro då riksdagen valde Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare. Det bli högtidsceremoni i S:t Nicolai kyrka där hela den kungliga familjen närvarar" Örebro2010.se

Prins Daniel, kronprinsessan, kungen, drottningen och de andra två apanage-uppbärarna ska åka häst och vagn över stan. Stadsdelen de ska åka igenom har rustats upp i månader. Framförallt gatan. De ska få åka på mönsterlagda kullerstenar i olika gråskalor. Den biten av gatan sopades och skurades tidigt imorse när jag passerade och på eftermiddan satte man upp kravallstaket.  Hos blomsterhandlarna kan man köpa flaggor på pinne och "kungabuketter"i gult och blått.

Som jag längtar till lördag.
INTE!

Vilket spektakel. Och vilken jädra idioti.
Visserligen "får" även befolkningen sin släng av sleven genom att lokala artister uppträder på ett av stans mindre - och naturligtvis det senaste upphottade  torget i stan. Fast antagligen uppträder inte Mats Ronander och eller de andra lokala artisterna gratis. Och jag tror inte heller att scenarbetare, både de som bygger, underhåller, river, sköter ljud och ljus osv gör de ideellt. Förutom vad allt annat kostar. Det är såklart skattemedel som ombesörjer att den här familjen får komma till Örebro och fira sina anor och släkt alldeles "fritt". När det finns otaliga hål att fylla inom kommunen.

Vi har bl.a ett duktigt universitetssjukhus där köerna är olidliga för ledbrutet folk som väntar på datorundersökningar. Det fattas både lokaler, personal och maskiner för att kunna möta folk utifrån deras behov. Örebro är topprankat vad gäller segregation med all den sociala problematik som följer. Här finns inga ungdomsgårdar - tjejer och killar mellan 13-17år har absolut ingen egen plats att mötas vid. Sedan lång tid härjar åtminstone två helgalna väldtäksmän och polisen verkar inte ha resurser att ringa in och gripa dem. Hemtjänsten visar konstant prov på inkompetens som kan tänkas bero på kunskaps-,fortbildnings- och ekonomisk brist. Arbetslösheten är trängande. Etc. Osv. Mm.

Jag ställer inte upp på den här galenskapen.
Rör inte mina skattepengar!

En utflykt till Bergslagen och Grythyttan/Hällefors slår det mesta. Bara vägen dit är exotisk. Eller i alla fall ytterst naturskön. Trollsk på sätt och vis. Och småfarlig både för att den täta skogen hotar med vilt av alla de slag, och småfarlig för att man riskerar att skinna sig på alla loppisar efter vägen. Eller tänk om man skulle få för sig att köpa eller hyra något plejs i den trollska skogen. Ja, det vore det värt förstås.

Idag har jag fått med mig diverse bergslagsguld hem. Somligt och glassigt befinner sig i magsäcken, men en hel del står och lockar med sin glans i rumstemperatur. I kylen vilar ost.




Neerings har dagsfärsk och sagolikt god glass. Säkert är de egengjorda chokladpralinerna lika maffiga, men min dagsranson av kolhydratsintag räckte inte att prova dem just idag. En av glassarna var sådär turkosblå som jag minns att en slags skumelefanter var i min barndoms godisutbud. De smakade nog viol, den här blå glassen smakade nougat. Jag frågade varför den var blå. Jo, den hette Smurf och var "gjord av handplockade och finmalda smurfar från bergslagsskogen". Minsann.




Saxhyttegubben plockar 2300st blåbär som han pressar och silar och tappar rakt ner i 33cl-flaskor. Inga tillsatser, inget socker, inget vatten. Har druckit det förut. Inhandlat på NK. Till ett helt annat pris förstås. Plockar man så många blåbär för att fylla en liten flaska så kostar det. Å andra sidan är det ingen dryck man häver i sig. En 33:a räcker till flera. Det upplevs nästan lika smakrikt som ett märkvärdigt årgångsvin. Och bör även drickas så. Smutt. Väl kylt. Inköpte även ren lingondryck. Ser på hemsidan att det har många användningsområden. Kan kanske passa att göra nån slags LCHF-drink. Med alkohol, lingon och bubbelvatten. Nåt syrligt. Och färgglatt.

Man kan köpa Bredsjöost, både hårdosten och den blå, på plats och man kan slå sig ner i Ostkaféet och där avsmaka hembakat hällbröd bland mycket annat. Eller så kan man köpa deras förunderligt härliga ost, producerad av fårmjölk och roquefortmögel på många andra ställen i sverige. Fast det blir lite mer genuint att köpa det på plats. Eller i alla fall i krokarna. Den är dyr, och värd varje cent.

Hela vägen från Örebro till Hällefors är en upptäckt. Norr om stan, i höjd med, och kanske med inspiration av; "Kirschstångens" designiver har spenaten pepprats av heminredningsbutiker med förkärlek till det shabbychick:iga och massor av danskt och Sia. Nästgårds hittar man Pershyttan & Nora liksom Gyttorp och Stadra, ställen på jorden som kräver att omtalas i eget utrymme. Det är grönska, det är mossa & kottar och det är vatten. Det är en sann lisa för själen att utflykta den vägen en vacker sensommardag. Och att återupptäcka det som verkligen betyder nånting. Naturen, närheten och de tvättäkta människorna.  Och man kan inte låta bli att framhäva patriotismen som vill uttrycka sig poetiskt. Nu är jag ingen poet, kanske bara lite patriot som efter en sånhär dag vill sjunga lite Heidenstamskt:

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.