Frissan frågade idag om det är någon funktion jag saknar med min iPhone? "Tjae, man kan ju tyvärr inte poppa popcorn med den, annars är jag nöjd", svarade jag. Det var inte riktigt sant. Det finns två funktioner som jag redan efter en vecka ser som oöverstigliga berg. De här senaste två iskalla dagarna har jag nästan gett upp. iPhone är å ena sidan en alldeles fantastiskt skojig ägodel. När den däremot inte lever upp till förväntningarna blir åtminstone jag galen av missnöjsamhet. Jag cyklar ju till och från jobb. Och fryser som en gammal torr gnällig kärring RÄTT IN i hörselgångarna oavsett årstid. Det är såklart etter värre nu höst och inom kort under vintern, men jag vill som regel alltid stoppa in hörsnäckorna när jag trampar iväg. För att slippa "örsprånget".

iPhone har ingen analog radio. Man har väl inte fått plats med en gammeldags antenn bland alla intrikata inredningsdetaljer, kan tänkas. Så, om man vill lyssna på radio så är det websändningar som gäller. Att just jag skulle sätta fart på en platta i iPod:en eller kanske köra random, finns inte. Jag är ju egentligen inte just då, tidig stressig morgon ute efter att njuta musik. Jag vill bara inte få ont i öronen. Småbabblig och ointressant radiosändning passar då bäst. Sån som inte kräver och kväver mig och mitt engagemang.

Som sagt, i slutet av den här veckan har det inte varit nådigt. Iskalla mornar. Och websändningarna bryts 3-4 gånger under min färd till jobbet. Den tappar väl kontakt med bredbanden efter vägen. Och behöver startas om. Då uppstår nästa problem. iPhone går inte att manövrera med vantar eller handskar på. iPhone är kräsen och kräver kropps och hudkontakt med mänskligheten. Basta. Vantbeklädda cyklister blir därmed  en trafikfara. Och transporten slutar istället med iskalla händer.




Inte nog med att jag är supernöjd med min frissa´s frissakompetens. Hon har svar på allt annat oxå. Idag har hon fått upp mina ögon för att jag behöver mig ett par iPhoneVantar. Fräckt. Fingertoppar som viks undan efter behov. Dvs när webradion tvekar. Och man behöver behålla temperaturen. Åh, vad snitsigt. Måste ha!

Foto: Scanpix - www.e24.se
   År 1555 var 50 öre årslönen för en mjölkpiga...


För en liten stund sedan var jag inne på butiken i city. Jag har länge 
samlat på mynt och hade en burk med många femtioöringar
(~ ett par hundra kr) med mig. Tänkte skoja till det lite. Ifall jag hittade
något litet för en pytteslant, så skulle jag räcka över burken och säga:
"det är jämnt".
 
Dessvärre var jag i sådan tidsnöd att jag inte hann scrolla av butikens
innehåll och lämnade därför över burken till en dam i kassan. Ska inte gå
in på detaljerna, men nog är det passande att folk i Er bransch uttrycker
"någon form" av tacksamhet och inte "då slapp jag räkna dem i alla fall".
 
Har ingen bra koll på vilken ersättning de som jobbar i Era butiker får, men
de femtioöringar som just jag skänkte, känns just nu, som om de kunde
ha fått komma till bättre pass. Tråkigt. Jag är annars en frekvent och
tacksam kund hos Bröd till Bröder.

Bara en kopia av vad jag nyss skickade till ansvarig. Ångrar mig djupt. Borde ha gått tillbaka och hämtat burken för att istället skänka till Verdandi eller annan frivilligrörelse. För två hundra spänn får man ganska många nybakta kanelbullar eller annat gott i magen till fikat de håller med i värmestugan. Sånadär rävkärringar som gör insatser för att själva synas borde i min värld självsaneras bland eldsjälarna, men det är förstås bara en naiv föreställning hos mig. Folk ska bara ha och ha.

Hästmannen Stig-Anders Svensson står under tufft hot om att bli av med sina Ardennerflickor pga att de inte fick hästrättslig utevistelse förra vintern. Ute då? I vintras? När inte heller folk ville ut. När det kanske knappt var möjligt att öppna dörrar till stall och andra visthusbodar. När både hängivna hästskötare och andra tyckte synd om djuren. När vädret faktiskt inte tillät njutning inklusive säkerhet. Fast hos Länsstyrelsen vet man tydligen mer om arbetarhästar och deras omsorg än de som levt i ett med naturen och aldrig något annat.



Att de däremot tycker att det är okej med ormar och andra reptiler i akvarium. Med vingklippta papegojor i småburar. Med råttor, illrar och andra vilddjur som pets, är minst sagt konstigt. Riktigt jäkla urkonstigt. 

Träffade en tidigare skyddsling på väg hem från jobbet idag. Det är få människor jag blir så glad för. Vore det möjligt och jag var i total avsaknad av moral, etik och yrkesstolthet, så skulle jag nog försöka stuva ner den spännande varelsen i min handväska. Dels för att jag vill ta hand om på ett moderligt vis, men också för att hålla koll, tillåta oss båda lite utbyte och inte minst för att ha lite kul. Personen är det. Vi skrattar bra ihop. Inte trots, utan kanske tackvare: alla bokstavskombinationer.

Fast så fungerar det ju inte. Det är en person som behöver allt. Och kanske särskilt hjälp mot alla demoner som kommer för hemsökning. Vad demoner gäller, har jag inte alls rätt handväska. Vardagsångest är säkert bara som en fördrink jämfört.

Jag fick lite smakprov hur de brukar uttrycka sig och vad avsikten kan tänkas vara. Ingen skulle förstå. Och det var absolut ingen som skulle klara av att läsa poesin därom. Kanske såg jag rädd ut. För när v i skildes åt fick jag mig ett ord på vägen:

- Maria.... Gud tänker på Dig....

Det här med iPhone är alldeles otroligt. Det, utbudet - tar aldrig slut. Tiden och ekonomin kan möjligen göra det, om man inte passar sig. Yngligen sa igår att det kan vara farligt. Att man kan bli mediaberoende. Det tror jag oxå.



Så kallade apps är för den oinbjude små program som man laddar ner till sin telefon. Många, eller i alla fall flera vettiga, är gratis. Och en uppsjö kostar pengar. En del försumbara, andra alldeles för mycket. Och det är naturligtvis alldeles för lätt att köpa dem. Man får inga "varningar" - det frågas inte efter om "man verkligen vill köpa", utan med en enda tumpekning så har bankkontot belastats med summan för den app man är nyfiken på. Jag erkänner att jag har köpt två. För att jag redan innan telefonen anlände så hade bestämt. Sen kommer jag att vara restriktiv. Jag har precis just nu fullt upp med gratisversionerna. Och det kommer jag att ha länge än.

Nämnde igår att mitt batteri för att "finnas" är alldeles urholkat. Jag orkar inte längre finnas för alla andra. Sedan en tid har jag valt att gå undan och får jag möjlighet innebär det tillomed att jag kokongar. Jag gör ingenting. Och vill inte heller.

Upptäckte just en gratisapp som förhoppningsvis kommer att fylla mig och mitt batteri. Tankar för Dagen från SR P1: Tankar för dagen vill ge en stunds eftertanke mitt i morgonens nyhetsflöde. Det kan vara en personlig betraktelse kring någonting som just skett i den stora världen, eller tankar kring händelser i den mindre, privata.

Så underbart. Det vill ingenting annat med mig än att få mig att lyssna och kanske beröras. Det gör jag. Av flera kloka, sköna och skojiga rösters tankar.

App:sen gör mig rik.

Bytte abonnemang för att det förra var så omoraliskt dyrt - dyrt bara för att det är ett företagsabonnemang. Fick då "välja" mig en ny telefon. Som om den var gratis. Man är ju trots allt lite svag för "extrapriser". Jag fördhörde mig mycket noga vad abonnemanget skulle innebära och försäljaren upprepade "fri surf, fria samtal och sms, mms upp till 3000kr per månad" som ett mantra. Det har jag bevis för.

Leveranstiden överskreds varför jag igår kontaktade Telenor för att få utnyttja garantin om fri första månad i händelse av att telefonen blev försenad, och det blev den. Fick då veta att begreppsvärlden "fria" är olika hos butiksförsäljare och leverantör. Dessutom omnämndes nu taket som 4500kr.

Åkte sen till butiken för att hämta ut mitt micro-SIM-kort. En annan säljare säger då att mitt abonnemangstak håller sig vid 3500kr. Uppenbarligen har man gått olika kurser. Förutom att han påstod att det inte gick att tanka över nummerlista och annat ur minnet på gamla kortet till det nya. Tjusig inkompetens... not!

Så kikade jag på "mina sidor" på webben idag. Där står det inte ett enda ord om "fri surf". Kundtjänst kontaktades igen och det visade sig att "den mänskliga faktorn" hade ställt till det. Taxan för surf var inte fri utan onådig. Jo jo. En ung säljarstreber har gått över lik för att sälja sin produkt. Och all den stund det inte står precis vartenda ord som säljaren säger på abonnemanget, så är den lilla kunden helt försvarslös. Jag har köpt det säljaren "kallade" abonnemanget för på kontraktet och jag kan inte hävda något muntligt avtal. Bindningstiden är 24månader punkt slut.

Än sålänge har grabben på Telenorbutiken inte en aning om vad mitt onda öga innebär, men han ska snart bli varse.

Imorse var jag hos tandläkaren. Skulle - som jag inte riktigt visste om - operera en planerad grej i överkäken. Med utgångspunkt från den eländiga hostan och snoret jag dras med dessa dagar, ville hon inte genomföra operationen. Den riskerar nämligen att sinustaket (bihålleväggen) blir perforerat och därför får man inte snyta sig på fjorton dagar efter op. En snytning kan innebära att luft dras in tvärs igenom och bildar korsdrag som sedan kan förvärra och därför leda till en ny operation, osv. Tack, men nejtack.

Så, istället färdigställde hon rotfyllningen i tredje och sista rotkanalen i en kindtand som jag fått behandling i x flera tidigare. En och en halv timma tog det. Med käften på vid gavel. När jag kom ut till kassan avkrävdes jag på horribla 2723kr. Ja, man baxnar.

Min tandläkare finns i ett ytterområde långt bort i tok. Därför tog jag bilen imorse. Nya fina bilen. Jag anlände parkeringen kl 07.00 och lämnade den kl 08:45. Det fanns inga bilar runtom min vare sig när jag kom dit eller när jag for därifrån. Därefter åkte jag på några hembesök och parkerade på en gata där jag var helt ensam. Först när jag  anlände ett parkeringshus på stan utsattes jag för trängsel och parkeringskonkurrens. Visserligen parkerade jag på en ruta utan bilar runtom, men när jag hämtade bilen kl 12:20 var parkeringsgaraget fyllt till bredden. Gjorde till sist ett par okomplicerade ärenden och avrundade med att tvätta bilen i en automattvätt.

När jag kom hem skulle jag bara slänga ett getöga för att checka av att bilen var så ren, blank och fin som jag inifrån kände det. Kunde väl aldrig tro att jag i samma stund skulle få ett etter värre hål i plånkan...

 Lånad bild

Någon gång under förmiddan, har någon "helt enkelt" kört in i vänster bakskärm. Och plattat till. Och repat friskt kan man säga. Förbannade amatör!

Den 28 augusti i år firade mitt körkort 30 år. Sen första dagen har jag varit bilägare och lika länge har jag betalat försäkringspremier. Fast vad hjälper det. Det skiter väl försäkringstjänstemännen i. Eller i det här fallet den unga kvinnan på TryggHansa. Hon utgick istället ifrån att det kanske kunde vara jag själv som hade bucklat och repat till min dyrbaraste ägodel. Det kunde inte tas i någon självklar beaktning, att det var i det supertrånga garaget man hade kört emot min bil inte. Hade jag vittnen på det!? Nä, just det. Jag skulle ringa polisen och anmäla smitningsolycka. Och sen skulle jag inte räkna med förmildrande omständighet pga uteblivande av vittnesbevis utan istället punga ut de tre tusen kronorna i självrisk som det kostar att laga bilen. Ja ja.

Ångrar bara så att jag köpte mig en ny höstjacka häromdagen. Det skulle jag aldrig ha gjort om jag hade vetat att kommande fredag skulle kosta mig 5723kr på bara några timmar.

Det är förstås ett fritt val. Att även plocka åt sig av precis alla valsedlar och i alla färger om man vill. För "tänk om" någon skulle se vad man ämnar rösta på!? Jag kunde inte låta bli att fundera på ekvationen Miljöpartiet ifall det var det, de två damerna, i min egen ålder dessutom, som stod framför mig i vallokalen ämnade göra. Vara paradoxala. Och eller miljöomedvetna. För inte såg de ut att sortera tillbaks sina valsedlar i alla fall. De kasseras nog ändå. Samtidigt behöver man ju inte trycka upp såna mängder, om folk inte enligt tradition och ohejdad vana röstar så inkognito hitom röstskynket. Ja ja, det var bara en (slöseri-)tanke.

  Aftonbladet

Ingenting kan väl vara så tydligt tecken på urdålig självkänsla som att vilja, boka tid för, tro på och sen genomföra operation av sitt underliv. Tänker att, har en kvinnna släppt någon nära intill sina blygdläppar så är hon ju satt på pidestal oavsett. Det är såklart befriande att det finns plastik och intimkirurgi i de fall trauman och missbildningar gör människor till kraschade eremiter, men att kunna köpa sig ett försök att objektivt intimduga när felet snarare sitter i subjektiv psykologhöjd, är i mina ögon snudd på oetiskt. Och då har jag ändå (och ännu) inte (blogg-)värderat anusblekning...

Kom att tänka på att tiden snart är ute för dem. Jag har en burk med i runda slängar 200 spänn i femtioöringar. Hur många blir det? Fyrahundra stycken. Som jag inte vill ska passera Bengt Westerbergs ficka i RK-uppdrag nu igen. Visserligen skulle det kännas fint om mina adoptivbarn orangutangerna fick lite mer stöd, men det säkrar jag ju upp med plasmagivning var fjortonde dag.

Googlade runt lite i hopp om att hitta något vettigt förslag på insamling. Såg i kassan hos Coop häromsistens en bössa som var märkt "till nödställda", men det kan väl i värsta fall vara precis vad som helst. Pakistan känns ju relevant. Är vi många som har kopparslantar liggande, så blir det massor till dem.

Så kom jag att tänka på Bröd till Bröder (eller "begagnade bröder" som en patient sa för många år sen). De har förresten bytt namn till Ge För Livet nu. Och deras butik här i stan heter Bra & Begagnat.  

Där har de en skojig "bössa". Som är en jättehink med tratt och plastbubbla över. Man lägger sin slant i en ränna som får pengen att cirkulera ner på högkant för att bara rulla snabbare och snabbare ner i ett hål och landa på hinkbotten. Kan tänka mig att lillebror skulle roas av det sisådär 400 gånger medan jag kikar på gammal lump och eventuella fynd imorgon.

Förresten vaknade jag långt innan nån annan fått fart på sina lampor i det här kvarteret, av hosta. Eller av hostkonsekvenser. Det kändes som om jag gick av nånstans. Eller rättare sagt i någon av de vänstra revbensbågarna. Säkert är det bara en påfrestning i något muskelfäste eller en liten bristning eller kanske en liten blödning i eller däromkring. Skitsamma, ont som tusan gör det.

Det räcker nu.

Den här gången har jag inte gjort det, men den förra. Då läste jag hela partiprogrammet för Sverigedemokraterna. Bara för att ta reda på vad de står för. Då, tyckte jag mig ana ett allmänintresse hos de jag minst anade och undrade verkligen om SD hade nåt som jag inte hade uppfattat. Det hade de inte. För mig i alla fall. En minoritet tycker bevisligen annorlunda. Och det är ju det fiffiga i vår demokrati. Man får tycka vad man vill.

Rent generellt är jag rätt opolitisk. Nonchalant och blasé. Fast jag tycker att det är viktigt att lägga sin röst, inte minst för att genom den få tillåtelsen att tycka till, om det blir fel. Först den dagen vi får tillåtelse att även stryka de personer vi inte vill ha på valsedlarna och kanske till och med rösta utifrån specifika frågeställningar kan det kännas komplett för mitt eventuellt aktiva engagemang.

Anledningen till detta bloggtänk är de ljudliga protester aktivister sysselsatt sig med parallellt med SD´s valtal här  och var. Nätverk mot rasism har kallat till Vuvuzela-konsert på samma plats och samma tid och sen ursäktat sig med att det "sammanföll  så tokigt". Det har tillomed identifierats regeringsfolk i detta upplopp.

Det skrämmer mig med uppvigling. När vuxna människor tar ställning mot demokrati. På intet vis vill heller jag ge rasism utrymme, men nog tror jag att det finns effektivare metoder än att ta valfriheten ifrån de som ändå vill syna och lyssna in alla val som finns. Att bestämma vad andra ska intressera sig för och inte, är väl  diktatoriskt?

En ny släkting har kommit till jorden. Det är inte utan, att man återigen blir fascinerad över naturen och biologin. Bara det att celldelning kan fungera och det så specifikt att allt hamnar på plats, är i sig tillräckligt märkvärdigt. Att det kan strömma ben-muskel-ögon-öron och alla de möjliga organ-celler och mötas för att bilda det som ska bli en enhet är nästintill obegripligt. Särskilt när man tänker på alla det finns två av. Fingeravtryck, rynkor och personlighetsdrag inkluderat. All den utveckling som sker på nio månader är helt fantastiskt. Vilken otrolig hastighet.

Ingen gång i livet sker sen så mycket som under det första levnadsåret. Om och när man ställer alla fakta i relation till resten av livet blir det så påtagligt. Tänk om man som vuxen skulle tredubbla sin vikt på ett enda år. Hårresande tanke. Och tänk alla begåvningar ett litet spädbarn utvecklar från första livsmötet tills det reser sig upp och vinkar till sin omgivningen tolv månader senare. Ingen gång i livet gör vi såna framsteg. Från att födas och helt sakna nackmuskulatur samt "bara" ha ett 30-centimeters synfält till att ett år senare ha grepp om hela sin närmsta omgivning och dessutom känna makt att kunna protestera ifall det inte passar.

Naturen är så vis och så givmild. Man får inte glömma bort, att stanna upp och känna det ibland. Allt är ju verkligen inte så självklart som vi moderna människor ganska ofta agerar utifrån.

Jag har ju faktiskt, äntligen blivit med ny bil. I alla fall med bättre begagnad. En riktig krutburk. Som en uppkäftig infektion hindrar upplevelsen av. Den är mig egentligen så kär, att jag skulle kunna göra som man gjorde i småbarnsåren. Kanske inte ta med den i sängen, men använda som favoritsak varje ledig stund. För mig är finesserna så himla häftiga. Det är möjligt att de flesta har dem som standard medan jag med beundran förundras hela tiden. Som att det lyser i hela kupén inklusive på golvet när man låser upp. Eller att man bara behöver nudda blinkersen, så blinkar den tre gånger. Förresten hade jag en väninna från Värmland, som sa att "det heter PEKEN". Eller att vindrutetorkarna går igång av sig själva när det blir vått på rutan. Fiffigt värre. Den är snygg oxå. Och far fram som ett skott. Särskilt när man ignorerar hastighetsbegränsningarna.



Antar att det är med en krutbil som med ett X2000. De går bäst i den dynamik de är utvecklade för.

Det här är ingen lek. Jag misstänker det värsta. Har själv ganska svårt att möta människor vars snuva och eventuell hosta redan efter ett par dygn förklaras som världshistoriens svåraste upplevelse. Jag har kanske något viktigt att lära. Det här känns så för mig själv just nu. Jag har aldrig varit såhär förkyld. Och även om jag alltid har betett mig konstigt vid feber, så beter jag mig värre än nånsin nu. Yrar och står i. Babblar i sömnen, svettas värre än ymnigt och hostar så att jag skriker.



Inatt vaknade jag av att svetten bokstavligen rann om mig. Särskilt från huvet. Och jag tänkte (yr och bortom allt vett) att jag behövde ett hårband. Gick inte upp som jag borde. Nej, jag klädde av en kudde sitt örngott och tänkte att det skulle kunna användas att vira runt håret. Så försvann detta örngott helt plötsligt. Jag letade i mörkret och minns att jag förstod att det fanns nån i sovrummet som narrade mig. För att visa att jag faktiskt inte brydde mig, så vände jag mig, som Pippi omkring, och la skallen åt fotänden till. Och somnade ifrån "allt narrande". Örngottet lågt slängt över fönsterbrädan imorse. Det var inte snällt gjort.

Eller; uttrycket för den här febern är verkligen inte snäll. Ska snart ringa min doktor och be om penicillin. Orkar inte mer. Liksom.

Aftonbladet.se

Det är inget unikt för Piteå kommun dessvärre. För mig är det självklart att med dagens utbud av demensvård slippa bli vårdtagare. För min tossiga morsas del har "vi" önskat plats och jag litar på mitt eget omdöme att vända upponer på hela kommunen ifall hon hamnar i klorna på den här idiotin. Att beslutsfattare kan göra så snäva besparingar att de anser att en enda personal skall räcka för att sköta om åtta dementa och tungt vårdkrävande personer pekar endast på en sak: att de har noll verklighetsförankring. Ändå gäller ålder oss alla. Ingen är förskonad.

Inte nog med det. Man har i de olika skikten av beslutsrätt verifierat att det är okej att vårda äldre, sjuka, dementa och handikappade med bristande kompetens och ibland även med total avsaknad. Gamla människor i svår nöd vårdas många gånger av de som vill göra bra ifrån sig, men som inte har en susning om patologi, fysiologi, psykologi och medicinsk säkerhet. Somliga har inte ens tillräcklig insyn i sociala, kulturella och traditionella utryck hos vårdtagaren.

Jag undrar verkligen om dessa beslutsfattare, från högsta politiker till nedersta kommunala mellanchef skulle ställa upp på att tex låta sin bil lagas av tjejen i kiosken, låta kontorsstädningen ske när "det finns tid över", att aldrig få utrymme att gå ut, att tvingas lägga sig kl 17:00, att bo ihop med andra människor som av oro skriker bajabaja hela dagarna och då i värsta fall mötas av en stressad outbildad personal som tar till kraftuttryck och hot i sin frustration att inte räcka till.

Det här gäller oss alla. Det är tid för uppror. Hög tid.