Tittade till min bil som stod parkerad på en tvärgata till Karl Johan i Oslo. Man kan säga att myntautomaten slukade norska stålar och jag ville inte få en bot. Vid sista tillsynen i lördags kväll satt det en liten broschyr inkilad under vindrutetorkaren vid förarplatsen. Och under den satt en vaxad gul remsa. Jag trodde att det var reklam. Det var en bot. På 750 NKR.




På remsan stod:  "Man må ikke köre med piggedekken på i byen"

Ikke sant!?

I alla år har jag förespråkat den fantastiska förmånen vi svenskar har i våra bibliotek. Ingen behöver gå okunnig. Ingen kan skylla på ekonomi när det gäller inhämtande av både dagsfärsk och historisk kunskap. Man kan uppdatera sig i det mesta på bibblan. Man behöver inte ens gnälla på vad det kostar med dagstidningar, musik och talböcker. Allt finns där. Inklusive duktiga organisatörer med spetskompetens. Och allt är gratis. Det har hänt att jag själv varit försenad med återlämnaden av lån och varje gång har jag betalt boten (3kr/bok/dag) med ett brett leende. Det är rent ut sagt förfärligt att man brister i ett sådant förtroende.

Nu säger stjärnorna att jag under veckan kunde vänta mig ett "glädjande ekonomiskt besked". Det är sant!

Sveriges Författarfond har skrivit brev till mig. Om att jag har slantar att hämta. Det visar sig att alla lån på bibblorna registreras och sedan ersätts till författare, illustratörer och översättare enligt fritt saxad förordning:

"Enligt upphovsrättslagen får ett exemplar av ett litterärt verk fritt spridas vidare sedan det med upphovsmannens samtycke har överlåtits. Detta betyder att bibliotek som har köpt in en bok har alltså rätt att låna ut den; författaren kan inte motsätta sig det och har ingen laglig rätt till ersättning. Detta är en kulturpolitiskt motiverad inskränkning i upphovsrättslagen för att värna allmänhetens tillgång till litteratur genom den fria biblioteksutlåningen. Sedan 1954 får dock de svenska litterära upphovsmännen istället en statlig och offentligrättslig ersättning för biblioteksutnyttjandet. Två motiv angavs för ersättningen: den skulle dels ge skälig ersättning för det samhälleliga utnyttjandet av författarnas verk som den fria utlåningen innebar, dels medföra en viss förbättring av författarnas ekonomiska villkor"'

Det är så att jag smäller av.
Jag får inga bamseslantar. "År 2010 är grundbeloppet 1 kr och 32 öre för varje utlån av svenskt verk i original". Utan det är ordningen som sådan som imponerar på mig. Inte nog med allt bra vi har att hämta i våra bibliotek, det finns ett enormt skydd för alla litterära konstnärer. "2010 ger en sammanlagd biblioteksersättning på 126,5 milj. kr". Fantastiskt, inte sant.

Om inte bibblan vore stängd precis nu, skulle jag åka dit och hänga lite. Bara för att det är ett så bra ställe.

Ingen tror väl, att just jag är förvånad. Icke. Jag vet att detta förekommer. Att det sker specifikt på Kungsgården i Kumla visste jag inte, men i min värld "kan" det förekomma vartsomhelst. Det gjorde det tillomed på ett ställe dit jag blev kallad en eftermiddag. Jag skulle titta till en döende, som "så lägligt" dog precis under vår tillsyn. Vad värre var, hördes väsen från korridoren som "kunde" ha väckt döda som man säger. En personal som lackade ur på en dement kan man säga. Och i ordets rätta bemärkelse lät bägaren rinna över. Det var förfärligt. Och det fick personalen veta att jag tyckte. Alla "men" till trots bad jag personen lämna sin arbetsplats eller rakt av hålla käften, annars skulle jag se till att det blev tyst för personen inom kommunens äldreomsorg for ever.

Som jag bedrog mig! Det är alls inte så man arbetar och handskas med typen av "problem" i kommunen. Chefen skulle "se över det hela", men hur och till vad fick jag inte veta. Jag begrep mer, att det var läge för mig själv att hålla tyst. Det är väl en strid på kniven att få ihop budget, schemateknik och annan världsviktig organisationsutveckling tror jag.

Chefer för "typen" av omvårdnadspersonal har sina rötter i en annan vårdvetenskap än vad folk som lyder under Hälso o Sjukvårdslagen (HSL) har. De arbetar inte heller på fältet och golvet. De lyder inte ens själva under samma lagar som utförarna. Ändå anses de veta bäst...

Att somliga arbetstagare med natttjänst sover på sin post är ingen hemlighet för oss som har arbetat natt. Inte heller att somliga inte bara är är opassande som nattarbetare utan även generellt inom vården. Det är heller ingen hemlighet att det pågår en förfärlig svågerpoilitik inom kommunal omsorg och sjukvård. Barn och barnbarn rekommenderas och förordas på tillfälliga tjänster. I värsta fall blir dessa upplärda av den direkt olämpliga vårdpersonalen och ännu värre: blir kvar på en fast tjänst.

Samtidigt finns det arbetsplatser där man från organistationen beordrar en halv till  heltimmas sovtid mitt i natten. Där man vare sig har flata enhetschefer, sjuksköterskor eller lokala politiker. Och icke minst; det finns definitivt vårdgivare, både undersköterskor och andra som är alldeles fantastiska på sina poster.

Vad som gör mig riktigt förbannad är att det för det första inte finns status i att arbeta med omvårdnad i allmänhet och vård i synnerhet. Gjorde det det, skulle aldrig några stolpskott och andra inkompetenta figurer anställas. Lönen måste höjas för alla i kedjan. Och för att leda och fördela arbete i omvårdnad måste man ha minst samma kompetens som ansvariga utförare. Undersköterskor delegeras av sjuksköterskor, men sjuksköterskor anställer och arbetsfördelar inte. Självklart borde båda kompetenserna, dvs vård- och humanistiska vetensskapsteoretiker leda och fördela arbete.

Jag har sett och upplevt "sånadär" kärringar som nu är avskedade från Kungsgården i Kumla. Det är ett särskilt slags folk. Uteslutande svenskor. Bittra. Äckligt bittra. Och trötta. Med falska självförtroenden och fulla av missnöje som förtäcks av skådespeleri bortom det rimliga. Som arbetar för att arbete och lön är tycks vara en rättighet och aldrig för att de har gener efter Florence Nightingale i sin heriditet.

Skäms är vad jag gör, men jag  är inte ett dugg förvånad. Tyvärr.

Av två halva kan det aldrig bli en hel.

Strössel hade haft Lakrits omkring sig i hela sitt liv och det blev hon minsann varse. Att han var nummer ett. Storebror. Inte dagligen kanske och framförallt inte sen de blev seniorer. Han har annars haft stort behov av att stå för fiolerna. Han har varit kung i det här huset i tolv år nu. Har han trott i alla fall, för när hon lessnade åkte han på riktiga dagsedlar.

På senare tid har de dragits till varandra. Hon har alltid tvättat honom, som den tjej hon var. Och hon har verkligen försökt få vara nära, men inte förrän på sistone låg de sked. Senast förra helgen då han tillät henne att knö ner sig i docksängen trots att han låg där först. Och hennes sista vecka fick hon tillomed äta först av de färska räkorna.

De är klart att han känner sig ensam. Precis som jag. Och vi kan inte riktigt trösta varandra. Han går undan. Och lägger sig på "konstiga" ställen. Där det är svårtillgängligt och jag inte kommer åt. Det är ingen som tvättar honom, ingen som larvar sig med att jaga solkatter, ingen som kurrar, jamar eller slåss.

Var med honom hela kvällen igår. Försökte verkligen få honom på humör. Inget dög, det var bara oro. Vi tog en trapphus och källarpromenad och kraken var livrädd för selen. Ikväll gick det visserligen bättre och vi var tillomed ute på en kort promenad, men nu ligger han här o jamar sådär tomt som dementa ropar "hallå" på hemmet.

Jag förmänskligar inte mina djur även om jag sätter de på halvhöga piedestaler, men nog är det något med katters sinnen. Särskilt det sjätte.

En olycka kommer sällan ensam...

Magsjuka gör även den kaxigaste spak. Jag är slut som artist helt enkelt. Och just nu känns det som om jag aldrig mer ska äta någonting över huvud taget. Det enda som i såna här fall eventuellt är bra: är att det innebär en tvärsäker och snabb viktminskningsmetod. Fast tack, men nejtack. Ett knappt dygn i kramaporslin-tecknet räcker. Be mig och vadsomhelst nu, och jag kommer använda bibeln för att visa min trovärdighet. Jag gör allt, bara jag slipper spy mer...

Det är viljestyrt det där med katters ögon, fick jag lära mig igår. Att de blundar. Det gör de aktivt. Och inte allls som oss genom att slappna av. De blundar när de ska blunda. Med muskelkraft alltså. Och sluter därför inte ögonen när de dör. Människors viljekraft kan sluta deras ögon efter det att likstelhet inträtt.

Strössels ögon var närvarande fastän inte hon var det. Eller, det var hon nog...
Jag har varit med när både när många människor s.a.s lämnat livet i min närvaro och jag har träffat många döda människor för att just konstatera att de är det. Ingen gång har jag upplevt något läskigt eller ens närvarande att ev vara rädd för. För mig är det solklart och alldeles övertygande att själen lämnar kroppen. Det tar bara nån minut. Det som blir kvarlämnat är själva boningen. För mig alltså. All respekt om man tycker något annat.

Söta och tjocka fröken Strössel fick "hjälp" över. Akut njursvikt har bara en utgång. Efter en veckas försök att hitta det korrekta felet och försöka med behandling samt förbereda för döden tog jag till slut, beslutet igår. På ett vis moget och på ett annat vis fruktansvärt ångestfyllt. Man greppar efter hårstrån. Veterinären kallade henne för "gammal". Jag som upplevde att Strössel just inträtt i sin bästa period. Och, jag upplevde helt tydligt att hon var kvar i rummet, trots att hennes hjärtverksamhet släcktes. Kanske är det big skillnad mellan folk och fä?

I livet var hon så glad. Varje dag. Till skillnad från min katt Lakrits som är en riktig surknul mellan varven, var hon bara tillgiven och nöjd. Sålänge man bjöd på mat och strykningar på hennes underbart mjuklurviga mage, så var hon superduperglad. Och som hon pratade. Alltid. Så fort man tittade på henne så svarade hon. Det blir svårt att vara utan.
 
Sedan sjuårsåldern har jag haft djur. Just den första katten fick jag inte behålla, men sen 11årsåldern har det inte varit många djurfria dagar. Jag är en, vad man kan kalla djurmänniska förstås. Det är gott med deras oändliga tacksamhet och kärlek. Inga djur dissar. Man är toprankad in absurdum. Och man har alltid nån som blir glad för att man finns till.

Har märkt att jag med ålder blivit och blir alltmer känslig. Har svårt för alla möjliga motstånd som visas i medierna och jag reagerar mer än nöden kräver på när tex barn, enligt mina egna mått blir illa behandlade oavsett kaliber. Det kan räcka med att de inte blir lyssnade på. Detta gäller även djur. Jag mår pyton av att sätta mig in i att vara djuret. Och därur föds dåliga samveten. Så, snart är mitt djurliv över. Med katterna kommer en punkt. Även om en överdos av narkosmedel var det mest lindriga för Strössel, så vill jag i framtiden aldrig mer närma mig rannsakan över vad som eventuellt hade kunnat erbjudas bättre.

På eget initiativ uppdaterade jag mitt mobilabonnemang i augusti. För att räkningarna inte längre var skäliga. Och som av en händelse blev jag samtidigt iPhoneägare. Jo jo. Det skulle bli ett paketpris oavsett hur mycket jag använde tjänsterna. Inkl moms snackade vi ~730kr/månad. Allt inräknat. Jo jo.

Totalt har jag nu haft med sju olika personer hos Telenor att göra. Och varje person har skött ärendet efter egen näsa och kompetens. Samtliga utom en har uttryckligen informerat hur inkompetenta de är i butik vs kundtjänst. Trovärdigt så att det förslår. Not.

Jag har hållit mig lugn. Förra gången, för några år sedan skrev jag till slut ett personligt brev och attesterade till VD för Telenorkoncernen och se: det kom ett kreditnota på returen. Jag känner mig varm i kläderna och ser det här numera bara som en slags empirisk undersökning. Till slut vinner rättvisan.

Snubben som sålde abonnemanget med all inklusive, kunde antagligen inte göra mer fel. Och trots att somligt har korrigerats både via butik och kundtjänst anlände en räkning häromdagen på exakta kronor 1273. Då hade man tillomed tagit betalt för ett nytt SIM-kort. Fast glömt att berätta att det kostar. Eller förresten, glömt att berätta att "kundtjänst tycker" att det kostar 200kr, medan de i butik utför byte till iPhone-storlek gratis och att det var just butiken som gjorde skiftet.

Sökte idag upp en av butikens säljare. Han är tvärsäker som få. Har attityd och tydliga säljarinstinkter. Fast han är mänsklig och det är mycket tydligt att grabben sätter en ära i att göra folk nöjda. Dessutom är hans uppfattningsförmåga knivskarp liksom handhavande av dator, telefonkontakter och pappersjobb. Och liksom sist "lovade" han att göra ditt o datt bara höga vederbörande fanns på plats en annan dag.

Jag markerade lungt och sansat (med VD´n i bakhuvet) att just idag var sista dagen jag återvände till butiken. Att the bottom var nådd för redan mycket länge sen. Att jag inte ämnade rubba min massiva kropp ut ur butiken förrän jag hade ett pappersbevis i handen på att kollegan från allra första stund faktiskt verbalt hade sålt ett abonnemang och i praktiken reggat ett helt annat som dessutom är dubbelt så dyrt.

Min favvosäljare skrev felanmälan till kundtjänst och lät mig få en kopia medan en tjej bakom disken öste beröm över mig. Att jag var duktig som stod på mig.
Jo jo.

Såg på ekonominyheterna häromkvällen att livsmedelsproducenterna smyghöjer sina produkter genom att komma med ny design på  förpackningen och samtidigt minska innehållet. Försåtligt lurendrejeri på högsta nivå.

Se inslaget här.

Jag lackade ur totalt hos Lindex idag. Knästrumpor av nylon är en förbrukningsartikel hos mig. De når sällan tvättkorgen utan åker rakt i sopen när de är färdiganvända. Bommullssockar eller nylon med femtioelva dennier är inget alternativ. Samtidigt vill jag inte köpa vilka strumpor som helst. De får vare sig vara för korta i benet eller för tajta - det kan liksom förstöra hela min dag. Ungefär som när underkläder sitter "fel", inget kan vara värre. Jag brukade köpa tvåpack för 29:50kr. Mitt senaste köp var för tre veckors sedan.



Hittade dem inte i butiken idag och fick därför fråga.      "Nääää - de har utgått ur sortiment för länge sen!"
Så blev jag istället förevisad alternativen. Att antingen köpa fempack av samma slags skitstrumpor som de alltid haft och som inte ens vilda hästar skulle få mig att dra på benen. Och så fick jag syna deras "nya" strumpor.

Jo jo. Precis som med O´Boy, Pommac och Plopp. Ny förpackning = mindre innehåll.
Ett par strumpor (av gammal sort) i ny designsnitsad kartong för 49kr!

För tre veckor sedan kostade ett par nylonstrumpor hos Lindex 14:75kr.
Illa. Jag mår illa.

Det har gått över styr med respekten. Nu har 23-åringen häktats inte minst för att han själv erkänt den mest bestialiska våldtäkten den här stan har drabbats av i år. Och utredningen kommer säkert att ta tid. Det är inte ens säkert att grabben själv ännu "vet om" vad han har gjort. Få har väl tackolov så hårt pansar som Linda Chen´s misstänkte mördare. Får tiden ha sin gång erkänner han det han har att erkänna. Värre blir det med att pressa honom om fallen där en färgad man var våldsverkare. I norge och danmark har man publicerat fantombilder på en misstänkt och färgad man som tros ha härjat här i stan. Men det får man inte göra i sverige. Man får inte hänga nån sådär bara. Det är inte politiskt korrekt.

Min store grabb har sina rötter på Sri Lanka och är därför och naturligtvis rätt singalesisk i sitt utseende. Sitt svenska namn till trots kan man med lätthet hitta hans ursprung både från uppgifter och foto i passet. Han hörde till dem som redan på försommaren, på grund av geografisk adress och ålder skulle "topsas" hos polisen. Han är som han är. Och gick dit med sitt goa lite kaxiga skratt och sa:

- Okej, ni letar alltså efter en neger!?

De bekräftade inte, men de förnekade inte leende heller.



Igår kväll såg jag på Robinsson. Tror att en av de värsta paktsnubbarna har sina rötter i Turkiet. Han omtalade någon av de andra deltagarna som "Svennebanan". Är det politiskt korrekt? Intressant vilken reaktion det skulle kunna bli om någon bytte ut Svenne mot Turk. Nä, jag är inte SD. Jag är bara trött på politik.

Häromdagen upptäcktes att jag förutom Folsyrabrist även har ganska ordentlig D-vitaminbrist. Det senare oroar mig faktiskt inte så mycket eftersom jag tror att vi svenskar och nordbor lite till mans har detsamma. Ångrar däremot att jag inte gjorde som jag brukar, i somras. Dvs tog en resa till södersolen bara för att bränna fläsk och syntentisera vitamin D. I verkligheten blev det endast 1½ timma eftermiddagssol vid en skogssjö härhemma. Övrig semester var det ihållande regn.

Jag tror, att det där med solen är mycket viktigare än vad vi tar till oss. Människan är gjord för samspel med naturen. För luft, sol, regn och årstider. I en god mix. Själv försöker jag nu ta reda på de här alldeles fantastiska höstdagarna som senaste veckan bjudit på en härlig potpurri av färg i solsken. I bästa fall får jag fara söderut framåt juletid. Tills dess får min kropp D-vitamin via pillerburken.



Blev så förskräckt på högstadieskolan igår. När det blev rast rusade ungarna ut från klassrummet, bara för att sno in sig i mörkret vid kapphängarna. Ingen gick ut. Ingen som jag såg i alla fall. Korridoren var mörk och skum, antagligen för att ungdomarna själva hade dämpat belysningen. Och i varje fönsterlöst hörn och skrymsle hängde en klase ungar.

Mitt minne från högstadiet är en aning vagt, men jag minns tydligt från sjätte klass att lärarna gick ut och att eleverna var tvungna att göra detsamma. Minns att min magister gick ut för att han ville, och minns att det fanns andra vuxna som gick ut för att de var sk rastvakter.

Vart tog begreppet rastvakt vägen?

Ljög förresten.
Såg faktiskt två elever som hade gått ut igår.
För att röka...

Förbereder mig inför en slags information om autism med Asperger syndrom i fokus. Tänker på hur vilsna de många gånger känner sig av alla ordspråk vi slänger oss med. Är man bokstavstrogen så är man. Då kommer man definitivt inte med "rätt" budskap om man påstår att "tid är pengar". Tid är tid och pengar är pengar, konstigare än så bör det inte vara.

Har efterapat min morsa och skrämt ungar i åratal med "då tar fan bofinken" när det har gått alldeles för långt. Turligt nog gör det sällan det, men jag har praktiserat ordspråket då och då. Idag testade jag det på en bokstavstrogen och bad om en förklaring. Personen ifråga begrep att det betyder "ett hot", men förklarade samtidigt att jag har "lovat" att en bofink skulle komma flygande när jag sa det.

Man kan inte nog betona hur viktigt det är att leva och verka tills man dör. Själv kan jag få panik, eller ja - det behövs väl inte påpekas att: jag tar tillfällena i akt att göra det. Livet är inte så självklart för mig och min familj. Vi syskon har förlorat två systrar och ingen av oss har fadern i livet. Mor är minus två döttrar.

Det rullar på. Och i bästa fall rätt bra med hälsa, visioner, drömmar och framtidstro. Många skjuter framför sig. En del avvaktar. Några uppmärksammar inte vart pilen pekar och en del har gett upp.

Jag kan inte sätta mig till doms över hur andra människor handskas med sina liv, men jag kom till eftertanke nu igen. Någon berättade om en vän som haft lite knasig hälsa ett slag. En person i min ålder. Som ignorerade och i mångt och mycket sköt framför sig. Det som skulle få ske sen. Eller avvaktade att livet skulle bli så gott som fantasierna gav skev om. Igår hade en doktor uppmanat till liv den korta tid som fanns kvar. Två månader i bästa fall. C-sjukdomen hade slagit till. Och upptäcktes först i långt framskridet skede. Där fantasier aldrig kommer bli nåt annat.

Vill aldrig ångra, att jag aldrig gjorde ditt eller datt.
Carpe Diem