Såg en annan dokumentär på tv häromkvällen. Författarinnan Elsie Johanssons önskedokumentär om hennes farbror Gustav Struble. Han gjorde stor karriär som missionär för pingstkyrkan i flera delar av Afrika under 54 års tid. Till priset av att fyra av de fem barnen under sju år fick stanna hemma och uppfostras i ett av dåtidens (?) förskräckliga foster/barnhem. Barnen hade noll och ingen kontakt med sina päron under den tiden. Struble´s hustru och tillika mamma till barnen: Maria, hade vad man förstår en stor delaktighet i hans karriär, men uppenbarligen inte  med mer empati och familjekänsla annat än att barnen fick lida för sina föräldrars övertygelse och  eventuella  streberlägggningar. Släktkrönikan som dokumentären handlar om, kan inte lämna någon oberörd. Gustav Struble hade en vad jag skulle vilja kalla för genuin barnatro. Hans övertygelse om Gud och allt däromkring hade försatt honom i ett livsslångt tillstånd av förälskelse och passion. Och han verkade lycklig. Han hade något jag ibland kan vara avundsjuk på hos speciellt övertygade människor. Fanatism är kanske skönt? 

Samtidigt som jag verkligen beundrar starkt när människor brinner för en, för sin sak, kan man ju inte annat än fundera på hur det är funtat när man är så egoistisk i sin frälsning (vad än det må vara) att andra, och i det här fallet: barn far illa. Dessutom blir det extrakänsligt när det handlar om religiös övertygelse.

Folk får tro på vad de vill. Gudar, stenar, änglar och sig själva. Fast i önskedokumentären vittnade fyra av Strubles avkommor om att de fick betala med själslig, social och andlig ohälsa. Som än idag, många, många år senare vätskade ögon och fick tårar att strila. Då är det inte okej.

Önskedokumentären om Gustav Struble i svtplay.se

I lördags var jag på utomhuskonsert och fick  där vittna om en helt annan passion. Också en slags religion. Funk. Där guden heter Stevie. En man i publiken blev alldeles till sig av musiken. Och fick det där över sig, som jag ibland avundas. Det där som gör att ingenting annat spelar någon roll. Han sken i bokstavlig mening så att han strålade. Och det fanns vare sig en enda nerv eller muskelcell som var stilla i hans kropp. Han upplevde med helheten av sin person. Han var i passion, men han blev dämpad. Hans sällskap skämdes. Och ville återsställa det behärskade i bänken. Sura miner. Och det är verkligen inte heller okej.

Min bil har fyllt 16 år. Den har gått som en klocka sedan fabriken släppte ut den. En å annan detalj har såklart under tiden fått reparerats, men det har inte direkt grävt några djupare sprickor i min ekonomi. Än sålänge. Nu börjar sådär rent omöjliga fel uppmärksammas på bilen. Att tex båda framdörrarna går i baklås ibland. Eller att dörrhandtaget på förarsidan plötsligt släpper ifrån plåten. Något som såklart kan åtgärdas. Via nya dörrar. Där går min gräns liksom. Att börja byta dörrar på bilen känns för överskursigt för mitt tålamod.

Så jag kikar på andra alternativ. Sen länge hade jag bestämt mig för en Hyundai i30. Den är "lagom" för mig och mina behov, just nu populär, skön att köra, prisvärd och med miljövänliga tilläggsalternativ om man vill. Dessvärre tog den slemmige - en riktig karikatyr av hur gräsligt slemmiga en del försäljare kan vara - återförsäljaren i Örebro, udden av mitt beslut. Han fick mig verkligen att tänka över val av bil.

Häromdagen fick jag syn på en annons i DN. Det var reklam för en söt liten Ford till bra pris. Ford hade tydligen nått en försäljningstopp med denna modell i år. En bil för såna som mig, som mest cyklar och som egentligen bara behöver damma av bilen när tossiga morsan skall ha inköp och så för en å annan kortare utflyktstripp. Jag blev nyfiken. Och frågade min utflugne yngling, som är riktigt duktig på bilar. Han hade svar på tal:

 Lånad bild från Vi i Villa


- Öppna städskåpet och ta fram den där vita maskinen.

- Va?

- Ja, sa du inte Ford?

- Jo, vad har det med min dammsugare att göra?

- Det blir mycket billigare för dig om du köper en vindruta till den och åker på, det är ungefär samma sak.

Har hittat en fantastisk stämningshöjare. Grumme Blek & Fläck-medel. Plötsligt leker tvättstugelivet. Det vita blir absolut kritvitt. Både i mina garderober och linneskåp finns massor av vitt. Jag använder bara vit frotté. Mattorna är vita och underkläderna likaså. Hur än man vänder på det - eller hur än noga man är med sin tvätt, vill vitt gärna bli lite solkigt till slut. Typ flera nyanser av gråvit. Så inköptes detta pulver när jag snålade ur efter tips om Vanish. Tänkte att SÅ smutsig är inte min tvätt att jag lägger en hundring på fläckborttagning. Köplustan, eller suget att prova nåt nytt, gjorde att jag ändå kikade igenom sortimentet och tyckte att Grumme var prisvärt. Nästa gång ska jag bunkra. Jag kommer aldrig att överleva om detta pulver inte finns.

Grumme Blek & Fläckmedel använder du till plagg som behöver blekning, till exempel ljusa plagg eller kläder som är kraftigt nedsmutsade. Flytande tvättmedel och kulörtvättmedel innehåller inte blekmedel och är därför extra skonsamma mot färger och textilier. Problemet är att blekmedel ibland behövs för att göra tvätten riktigt ren. Då kan du tillsätta 2-3 matskedar Grumme Blek & Fläckmedel i doseringsfacket. Blekmedel sliter en del på textilierna, tillsätt det därför bara när det behövs och vid hårt smutsad tvätt. Eftersom det är oparfymerat rekommenderas Blek & Fläckmedel av Astma- och Allergiförbundet. Räcker för upp till 17 tvättar. Grumme

Halleluja!

 Foto lånat från JL Foto

Hörde röster. Hörde hur det ropade på mig. Huset. Torpet. Fritidsvistelsen. Länge har jag längtat efter ett rekreationsställe där jag kan arbeta, jordpåta, lyssna in fågelsång och bara vara. Ett ställe inte så långt hemifrån. Som man kan bo i både kortare och längre stunder. Ett plejs med bekvämligheter som el och vatten. Ett ställe nära skog och sjövatten. Jag har sökt ett slags vilorum i naturen och just nu finns det till salu.

Plötsligt tornar problemen upp sig. Det kostar. Jag skulle nog kunna fixa den ekonomiska biten, inte minst genom att ev sänka den stadigvarande boendekostanden, men samtidigt inser jag att det är ett projekt jag är ute efter. Nånting att ha ihop med nån annan. Ett ställe man delar. Ett ställe som man inte sliter ut sig på därför att man delar på uppgifterna. Ett ställe som man längtar efter tillsammans. Ett ställe att prata om och planera framtid för på tu man hand. Ett ställe som skänker gemensam glädje och livslust.

Idol-Andreas Carlsson berättar i sin självbiografi om vilken filosofi har slaviskt och blint har levt efter. Och, som ju de facto bokstavligen har tagit honom  till stjärnorna:

"Dina drömmar är manualen för din egen  verklighet, följ dem!"

Ungefär som Kay Pollack i många år har menat och pekat på. Ju mer man tänker på och fokuserar, ju närmre kommer man sitt mål och till slut är man i hamn. Han tar gärna sitt äktenskap som exempel. Och berättar hur han i många år såg henne framför sig. Till slut stod hon bara där. Exakt så som han hade föreställt sig.

Har jag kanske fokuserat alldeles fel? Jag har sålänge vetat exakt hur min återhämtningsplats på landet skulle se ut. Nu finns det. Ett för mig perfekt ställe. Och då inser jag att "snubben" som fanns där i periferin inte var lika tydligt uppmålad. Fast han naturligtvis, är precis lika viktig.

Bakläxa!

Mitt horoskop för v 29

När veckan börjar är du säkert fortfarande lite mer tillbakadragen än du brukar vara, även om ekonomiska ting och krav från familjemedlemmar tvingar dig att motvilligt leva upp till dina plikter. Dock förändras allting i mitten av veckan när solen - som förknippas med ditt tecken - rör sig in i lejonet. I och med det hamnar du plötsligt i rampljuset. Allt verkar nu möjligt och du står väl rustad att ägna dig åt de stora förändringar som håller på att äga rum. Kanske känner du för att fira denna nyfunna optimism, och om du inte redan är ute och reser, så är detta ett ypperligt tillfälle för dig att verkligen göra allvar av planer på att se nya platser och göra nya upplevelser. Mycket gynnsamma tider råder för dig.

Sedärja, då får jag stå ut. Ljusning är på G.

Det finns vuxet folk, fullvuxet folk och närmare bestämt två stycken (två för många) manspersoner som på betald arbetstid tilltalar en alldeles speciell och svensk brun person för diverse rasistiska beskrivningar så fort munnarna öppnas. Som helt öppet är rasistiska och färväntar sig respekt i det. Som hävdar sin rätt i tid och otid. Som är på god väg att knäcka en yngling.



Egentligen är jag mer rädd för våld än vad nöden kräver. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att bli rädd för något som man egentligen inte utsätts för. Och skulle våld, såväl verklig som fiktiv på tex film och tv uppstå, så drar jag mig ju bara undan.

Nu är det tvärtom så att jag är sugen på våld. Sugen på att försvara, attackera och utöva hämnd. Grovt. Snuskigt. Omänskligt. Farligt och förnedrande. Bortom allt sans och vett. Inom mig har väckts en psykopatisk feeling om att förgöra och att göra det alldeles samvetslöst. Med snorloskor, hånflin och fysiskt våld - framförallt mot scrotumområdet. När idioterna kvider tillräckligt ska jag växla om, som den psykopat jag för tillfället är, och erbjuda vård & omsorg utifrån mitt kall. Då tar jag fram blodtrycksmätaren, inväntar tröstbegär och tilltro - och sätter manchetten runt halsen!

Trodde att det var över.
Ingenting är svårare än när barnen är utsatta.
Absolut ingenting.

Vi häromkring, i alla fall jag, får ibland stå ut med spott och spe för närkingskan. Åtminstone får man stå ut med att bli skrattad åt. Som om det var nåt man s.a.s lagt sig till med. Trivs man, så pratar man. Då kan kanske tryggheten ställa dialekten på sin spets. Och har man otur blir det ens värsta antiklimax.

Den som skrattar åt närkningskan har troligen inte hört dialekterna från våra kranskommuner. Kopparberg, Hällefors, Karlskoga och Degerfors. Där kan vi snacka specialdialekter.

Var på Ikea idag. La där märke till ett par yngre kvinnor såväl objektivt som fonetiskt. Visste verkligen inte riktigt vad de pratade om först. Fick liksom lov att smygkika och smyglyssna för att få ihop storyn.

" [dä örk jante]"

" [jölunte?]"

"[nää jeörkint kackle hel väga]"


Hon orkade inte att kakla hela sin köksvägg.
Det är ingenting att skratta åt.
Respekt.

Det är slående ändå, hur många människor som känner sig "speciella" i den offentliga sektorn. Som tar för sig som om livet, världen och hela universum helt enkelt hade sitt epicentrum hos just den enskilda. Och som sen förargas av att inte bli mött utifrån den egna övertygelsen. Att det skall göras undantag, att alla ska göra undantag för att den enkilde är så speciell.

Och det är slående hur "bortglömda" en del känner sig. Som spelar ut sitt missnöje så tydligt att man mycket väl förstår, att det finns många sätt att känna sig bortglömd på.

Faktum är, att dessa människor gör sig mycket mer hörda än de som inte sorterar under samma typ. Skrämmande är vad det är. Att människor djupt därinne är missnöjda. Som låter fylla sitt liv med hur andra borde göra och vara för andras tillfredsställelse och stimulans. Som utanförlägger. Som hittar anledningar att vara missnöjda redan innan det eventuellt blir ett faktum. Som själva gör sina egna sanningar. Som närt bitterhet vid sin barm.

Att de bara orkar...

Det är svårt. Jag kan inte prata ur skägget, jag har en del att leva upp till. Fast såhär hemma på min kammare måste jag få sortera. En del dagar är som en fis i rymden. Det blåser på och de flesta partiklar förintas i det stora hela. Andra dagar hopar det sig. Eller så är man bara mer närvarande. Och mottaglig.

Jag har så himla mycket att vara glad för. Livet rullar på. Hittills har jag varit hyggligt frisk. För varje år som går gör det lite mer ont här & var, men sålänge Ipren & Alvedon gör sitt jobb, så har jag inget att klaga över. Än funkar det att köpa läsglasögon på Clas Olson, jag behöver inga Tena Lady, mina tänder mosar maten jag äter, pengarna räcker och jag kan unna mig ditt & datt. Socialt funkar det för mig som för det flesta. Jag finner något att bli glad åt varje dag. Utan att var för godtrogen, tror jag på människors goda vilja, livslust och ärlighet. Jag försöker att inte döma förrän det är dags. Jag känner kärlek och hoppas att jag kan förmedla detsamma.

Så kommer en sånhär dag. När avgrundsdjupa missnöjen uppenbarar sig. Inte mot mig eller någon kollega specifikt, utan mer ett slags identifierande av att så många människor är det. Att man s.a.s tar, tex oss i offentlig sektor för givet. Att vi på nåt vis kan och skall stå pall som en kollektiv klagomur. Att vi ska stå ut med att dras över en kam. Och att vi har munkavle i alla lägen. Kanske därför förresten? Man passar på att slänga ur sig sitt missnöje hos en med "kall" och tystnadsplikt.

Andra som suger musten ur oss, i alla fall för mig, är de som redan vid handslaget berättar hur jäkla svårstuckna de är. Eller ännu värre: de som pekar på vilket kärl som fungerar. Värre därför att då har de berättat nåt helt annat. Ofta är de är rädda och i synnerhet att de är rädda för att tappa kontrollen. Att det är ursvårt att överlämna sig till nån annan. Och då har man samtidigt fått ribban satt för sig, att kanske inte heller jag duger. Att vi är så många i vården som lika gärna kunde ha jobb på en cykelverkstad.

Om jag har haft en hemsk dag?
Näää, vad får dig att tro det!?

Somliga sorters triggar.
Just nu den översta. Eller alltid, medan
mellersta inte triggar alls.

Jag tycker helt enkelt att det är intressant
med vindögdhet. Det är väl inte konstigare
än att somliga är intresserade av sockiplast
eller fetma. Eller så är det, det.
Vem bryr sig.

Tittar på mitt Sommarschema vem som pratade i P1 idag. Och ögnar samtidigt igenom för att notera vilka jag absolut inte får missa framöver. Många sommarpratare är ju solklara, men en del namn känns inte igen, förrän man har noterat titeln. Jag längtar efter den 30/7 - då ska Per Morberg prata. Och plötsligt ser jag det!. Alla presenteras med titel, somliga med flera, men bara en enda har ingen titel alls. Annika Östberg.

Why? Är det för att "fängelsedömd eller intern" inte är titlar? Eller är det av respekt, för att hon måste få chansen att istället få "sommarpratare" som titel?

Alltså, vem har nu bestämt detta att Annika Östeberg ska sommarprata i P1? Jag missunnar henne inte. Och jag tycker definitivt att hon en gång för alla skall respekteras för att hon har sonat sitt brott, men nog tycker jag att det är ett ganska märkligt val. I min värld är det viktigt att människor som har lämnat sitt eventuellt klanderbara exliv, framåt skall respekteras för vad som är och vad komma skall istället för att mötas utifrån vad som var. Annika Östberg har redan berättat sin story alldeles för många gånger. Hon måste få en chans att slo rot. Som svensk, som fri och som nyorienterande. Sen kan hon kanske berätta om den resan. Och då ska jag lyssna.

Tillsvidare kan man ju önska att de udda och på helt andra vis utsatta människorna får en chans. Gärna de som agerar i det tysta. De som brinner för att göra andra människors liv meningsfullt att leva. Kanske de som är urgamla eller de som vårdar såna som Annika Östberg...