Underhåller min narkomani. Arbetar på semestern. Mjukstartade förra veckan med halvtid. Går från och med idag på heltid. Och med utökat ansvarsområde. Där jag är, finns klimatanläggning, som i vissa rum är så effektivt att man får klä sig i ull. Klädde mig tunnt idag därför att jag skulle byta till ett rum som annars försätter mig i akut kärringbrus hela arbetspasset. Dessvärre i byxor utan tjänliga fickor. Och värmen gjorde det omöjligt att använda arbetsrock eller förkläde. Vart skulle jag då ha min nyckelknippa?



I behån såklart.
Det "kan" vara därför jag just precis hemkommen inspekterar nickelallergi på ena tutten!

Den här Littoringrejen, jag förstår ingenting. Inte för att jag förespråkar vare sig prostitution eller köp av, men i min värld borde det vara nån slags sekretess runt själva handeln. Tjejen som kallar sig "betalflicka" har ju inte tvingats till nånting. Hon sålde sin kropp till vad jag förstår alla som hon själv valde ut, hon var ju kräsen. Vad kan då vara bättre än en politiker, en som troligen varken bär på sjukdom eller som missbrukar.

Nu har hon fått psykologhjälp för "de där åren" när hon inte förstod bättre. Hon har slickat sina sår och vill på nåt vis markera hur fel det är med maktutövning. Frågan är bara vem som ska hjälpa henne med ångesten för att hon sålde denna uppgift till skvallerpressen Aftonbladet? Den kommer, det är jag säker på. Ågren för sjaskigheten. Att hon faktiskt inte är bättre än honom.

På nåt sätt känns färska, solljumna och mörkröda jordgubbar som en tröst för den eländiga vintern. Eller som ett generellt dragplåster. Bara vi mäktar med den mörka hösten och iskalla tungrodda vintern, så får vi tröst.



Hade tänkt att självplocka. Det där med E-coli på gubbarna har jag trots allt lite svårt att glömma. Fast nu hade nån annan gjort det åt mig. Tonårsflickor (unga töser känns inte så E-coliga) i Östergötland. De plockade dem imorse. Och sålde dem på torget här för ynka 13kr/litern idag. Det kan man knappt, med bensin inräknat, självplocka för.

Så himla goda. Sådär redan på doften. Exakt djupröda, utan vita kart och möglangrepp. Jag köpte åtta liter. Försöker underhålla och trösta min lilla grannfru som rehabbar sig från en höftfraktur med det jag kan komma på. Jordgubbar blir alla glada åt. Hon kände oxå tröst. Naturen vill oss väl trots allt. 

Kom igen bara. Nu är jag uppdaterad. Har råpluggat farmakokinetik, första passage effekt, parenteral administrering, nollte och första ordningens kinetik i ett par timmar nu. Behövde jag verkligen det? Icke, med samma eftertryck som Percy Nilegård skulle ha sagt.

Jag "kan ha" fel. Jag har fel ibland. Och jag erkänner det gärna när och om det är uppenbart. Att däremot bli utsatt för kategorisk och nedsättande kritik som om vi var ett slags okunnigt sjuksköterskekollektiv, gör mig direkt folkilsken. Särskilt om kritiken grundar sig på okunskap om sjuksköterskors utbildning och kompetens.

Att vara sjuksköterska är inte att inte mäkta med en hel medicinutbildning. Det handlar alltså inte om att man "bara" orkade bli syrra när man egentligen ville bli doktor. Absolut inte. Sjuksköterskeskrået har sin egen identitet alltsedan Florence Nightingale´s dagar och säkert hade även hon sina förebilder. Vi har utbildats att bli omvårdnadsproffs. Läkare läser inte en enda poäng omvårdnad.

Alldeles snart har jag papper på 215 avklarade högskolepoäng i speciella vårdämnen. Jag kan mitt jobb. Och jag kan min farmakologi. Särskilt den som jag ska kunna, dvs på sjuksköterskenivå. Det är det basala och nu efter distriktssköterskeutbildningen ännu lite till. Särskilt farmakokinetik eftersom jag ju begåvas med förskrivningsrätt efter examen. Skam vore väl om jag ordinerade och skrev recept utan att begripa vad jag gör.

Det är det, jag har kollat upp nu, att jag vet.
Jävlaramamma att jag vet!

Alltså, jag älskar verkligen bergodalbana och jag älskar mat, resor, böcker och allt sånt man "kan" skaffa sig för sitt välmående, men ingenting går upp mot det spontana, uppriktiga och utan skygglappar från människohjärtan uppkomna. Äntligen är sommarpratarna igång. Och redan är ribban satt. Jag förmodar att de flesta av övriga får svårt att matcha dagens sommarpratare Pär Johansson som är verksamhetsledare för Glada Hudik-teatern. Han om någon upplever det som jag ser som så befriande och älskvärt i livet. Det äkta och oförställda. Det spontana, varma, nyfikna och kanske framförallt snälla en del människor begåvats med. Han kallar oss som inte är utvecklingsstörda för normalstörda. Det borde inte kallas normalt att lägga band på sig. Att förställa, anpassa och kanske tillomed göra avkall på vem vi är. Och framförallt borde det inte kallas "störd" att vara sig själv. Jag vet flera sk "normala" som är rädda för de människor som tex ingår i Glada Hudik-teatern. Inget kan vara tokigare. De är ju själva inte rädda för oss. Och absolut inte för att vara sig själva.

Citerar rakt av vad som fått mig att må så bra ikväll från hans program. Angående fördomar: 

”Det häftiga med utvecklingsstörda är att de inte behöver skriva värdegrunder eller åka på kompetensutveckling, för de besitter den största egenskapen en människa kan ha. De behandlar alla människor lika, trots hudfärg, trots ras och kön. Och det klaraste och mest lysande exempel jag har på det, hur det fungerar i verkligheten, det var när vi spelade hela vår Elvisföreställning i Hudiksvall. Vid ett tillfälle var landshövdingen där och tittade. Och de roliga var att alla frågade just ”vem är han”, för han kom in bakvägen och hade egen chaufför och en massa saker. Jag försökte förklara att det var en landshövding, men ingen av skådespelarna förstod riktigt. I pausen kom landshövdingen in och enligt hans agenda skulle han ställa en massa frågor till våra skådespelare om hur teatern fungerar men han får ingen kontakt. Och jag såg, hur han också hade fördomar, hur han var rädd att närma sig och hur konfunderad han var, för alla gick förbi honom. Men plötsligt så bröts tystnaden genom att en av våra utvecklingsstörda skådespelare kommer ut från sin loge och skriker:

-         Pär, vart är hövdingen?

Då pekade jag:

-         Han står där.

Den här killen går fram till landshövdingen. Han står näsa mot näsa och jag har aldrig sett en så rädd landshövding i hela mitt liv, (jag kanske inte har sett så många rädda heller)… och han säger:

-         Är det du som är hövding?

Och landshövdingen nickar förskräckt och så blir det knäpptyst. Och då säger killen till han:

-         Ugh! ”

Som åttaåring vistades jag en sommarperiod på barnkolonin Åsa utanför Göteborg. Ett stående inslag för alla barn de åren var att få åka till Liseberg en dag. Minns det som igår. Det var nämligen då jag frälstes i bergodalbanereligionen. Ingen gång tidigare hade jag spontanskrattat så av hisnande magkänslor. Och ingen gång hade jag känt så stark rädsla och mod samtidigt. Den där dagen då, sommaren 1970 strax innan jag skulle fylla åtta år, åkte jag dåtidens bergodalbana Superåttan hela åtta gånger i sträck.



Idag, exakt förtio år senare har jag åkt Jetline åtta gånger i rad. Minns inte att ryggen trycktes ihop på den tiden. Å andra sidan var det väl inte direkt några G-krafter man utmanade då. Och inte var man så nära kotkompressionerna heller. Men den hisnande känslan i maggropen är densamma. Sicken njutning. Så mycket skratt, mod och samtidig rädsla. Jag har åkt totalt 26 attraktioner på Gröna Lund idag. Vi har varit där i elva timmar. Det var knappt att boysen mäktade med. De kunde väl inte föreställa sig att tant var så vältränad i ämnet karusell. Tji vad de bedrog sig. Hoppas att de bär med sig samma minnen som jag i sina liv. Att det var och är så härligt med berg-och-dal-bana!

Man är väl trendig...



Man köper väl vin i PET-flaska. Med skruvkork. Spännande lösning för picknick och andra utflykter. Flaska är alltid en risk. Dunk är både estetisk, volymmässigt och funktionellt motbjudande i min värld. När den här PET-flarran är tom kan man ju ta det bästa ur två världar. Pumpa på plasten ur dunken. Om man har nån.

God Midsommar!
Sju blomster under kudden lär berätta.

Med utgångspunkt från att jag plötsligt "fick" en peng över, som ju var tänkt att bara brännas upp, men inte användes, så styrdes kosan mot Thomas Sabo-smycken idag. Jag har tidigare tappat ett silverarmband och kommer liksom aldrig över det. Imorrn kan jag vara död. Då ska jag åtminstone vara det med grannlåten på *shopoholicen försvarstalar*.

Det finns en uppsjö av berlocker till dessa hals och armband. För mig är less is more. En rund ring hänger redan på kedjan och jag ville ha totalt tre stycken. Det fick inte vara för avancerat, absolut inte med färg, inga husdjur, fjompsymboler eller annat larv. Det stannade småningom vid franska liljan och en slätt hjärta. Och det blev fint och kändes som jag. Medan jag stod vid kassan och betalade ropade mitt sällskap så smickrande från en annan monter:

- Har du sett den här då? Det är ju du - 40 AND FAB!

 thecharmsshop.se

Det var expediten som sen gjorde min dag. När hon (faktiskt) från hjärtat och utan minsta avsikt att lura mig spontant inflikade:

- Jag tänkte föreslå den, men kände mig förargligt ifall du inte har kommit dit än... ?

Yihaa! Nu ska jag ut o åka motorcykel. Som den yngling jag uppfattas som, och känner mig !

Bröllopet, vad finns det mer att tillägga? Inte mycket. Alla har skrivit om det. Och väldigt många har skrivit mycket om Prins Daniel´s tal. Det var vackert och han ska hedras för att han gjorde det kärleksfullt, klart och tydligt med inflikat skratt och utan någon synlig minneslapp. Fast nu har jag uppdaterat mig, så som jag har beordrats att göra. Att ta del av vad ärkebiskopen sa till de nygifta i Storkyrkan. Jag har läst hans fantastiska tal:

"Jag tror inte någon människa lever upp till vad hon eller han skulle vilja leva upp till. Vi kommer alla till korta. De utomordentligt etiska principerna om att älska sin nästa så som sig själv och att göra det mot andra som man vill att de ska göra mot en själv, är vackra men svåra. Ibland blir självföraktet övermäktigt när man ser alla sina tillkortakommanden"

"Ni har inte gjort er förtjänta av livet. Ingen har det. Det ger oss. Luften, universums existens och någorlunda balans, minnen och förhoppningar"

"Vi unnar varandra att reda oss i livet och att råda över våra liv. Vi unnar varandra att behövas och vara till nytta. Vi unnar varandra att bäras och att ta emot hjälp. Vi unnar varandra att komma tillbaka fastän vi misslyckas"

Jorå, det är taget ur sitt sammanhang. Saxat. Några av de bästa bitarna. För att de är vackra. Och stora. Och sanna.

En enastående vacker utsiktsplats: Monteliusvägen på söder. En 416 meter långt promenadstråk högt ovanför söder Mälarstrand  som verkligen understryker att Stockholm måste vara en av världens vackraste huvudstäder. Jag blev tagen dit i fredags och känslan av tacksamhet, både för det och för att platsen finns, sitter i än. Söder är så makalöst tilltalande. Nu blev det inte sämre precis. Jag längtar dit. Och tillbaka.

Virituell city tour Monteliusvägen i Stockholm

Lillebror och hans kulturskolemusikanter spelade upp idag. Nationaldagen firades stort i stadsparken. Hade inte lillebror varit där, hade inte jag heller varit det. Inget fel i firandet som sådant, men jag är väl helt enkelt inte sådan djupt rotad patriot. Det går bra ändå så att säga. Jag har inget anspråk på en fridag även om jag gillar vår flagga.



I fredags hade jag nöjet att visitera Stockholm. Där var det, precis som överallt examensdag. Ungdomar åkte i konvojer på lastbilsflak och drog på sig frivillig och mekaniskt utlöst Laryngit. Jag hörde några tjejer skrika hysteriskt och hejvilt. Det var som om de löpte amok. Till slut fick jag syn på dem. Tre stycken som hängde ut ur passagerarrutan i varsin svart och dyr storfräsarbil med tonade rutor.

Det som förvånade mig var flaggorna de viftade med. De var inte blågula.

Vem är det som styr den nationella talinriktningen för svenska flaggans dag? Vad är det man vill få fram? Är det till dem eller är det till oss andra? Och varför? Jag tycker nog att det "kan" betraktas som missriktad rasism att fokusera på invandrare en sånhär dag. Jag antar helt enkelt att den som s.a.s själv känner starkt för sitt nya land, själv vill fira nationaldagen. Om inte, kan man inte göra så mycket åt den saken. Det blir bara löjligt när representanter för stat och kommun en sånhär dag står och basunerar ut hur himla välkomna alla är. Eller ännu värre: som det var i Göteborg, där man bjöd in alla som bytt nationalitet på kaffe & tårtfest. Folk som bott i sverige i  >20år. Precis som Örebro bjöd gamla svensktalande "nysvenskar" på snittar & bubbel på Rådhuset idag. Då ska man ju inte glömma att samma beslutsfattare bestämt att anhöriga till pensionärer på vårdhem "tyvärr" inte längre kan bjudas på kaffe när de hälsar på. Budget täcker inte såna utsvävningar...

Du gamla Du fria, Du fjällfeta ko....