Håller på att fälla ut mitt landningsställ nu...

Summerar

Förfäras
Föraktar

Ältar
Ångrar

Plågas
Sörjer

Taxningen går vidare...

Vet med mig att jag ibland låter självgod. Och det kan kanske hända att någon även tycker att jag är det. Det gör mig inget, vid min ålder bjuder man på sånt. Verkligheten gör sig påmind även för såna som jag. Det står nu solklart för mig att de sidor som eventuellt är bra, ändå inte uppväger de dåliga. Jag är burdus och tar för lite hänsyn till de i min omgivning som inte står ut med spontana känslomässiga uttryck. Så jag får backa. Med besked. Och det är både smärtsamt, svårt och frustrerande.



Men man har väl varit med förr!

En hypomaniker vet mycket väl hur man undviker en djupdykning.
Man sätter fart i köket. Och gör eget smör som man ska presenta de som fortfarande gillar en, med.

Det var så skojigt. Och det blev så himla gott. Imorgon kan hända att receptet ligger ute på airams matblogg.

Och förutom det har det förberetts med Tacopaj & Guacamole som studenterna ska smaska på till lunch mellan intervjuerna imorgon. Och chips av Serranoskinka minsann. Lite plock som Gruyere, Timmermanskorv, körsbärstomater och fläsksvålar kommer nog till pass. Här är nu matlådor packade för ett helt regemente.

En ganska skön känsla, att vara hög.

Uppe 07:15 en söndag. Ja, det gick inte att ligga vaken längre. Det är konstigt hur man kämpar emot när sömnlösheten tar sitt grepp om en. Hur man ger sig till att vänta ut den. Hur man får för sig att om man bara ligger si eller så, tänker på något annat, slappnar av och försöker, så ska det ordna sig. Så ska man somna. Pyttsan. Tankarna blir som ett skådespel. Ett drama. Som en film. Man både känner, upplever, ser och hör. Man har alla rollerna själv inklusive regissörens.

För en tid sedan gav jag mig. Och gick helt osövd upp vid tvåsnåret. Det kändes befriande. Jag kunde verkligen släppa maran. Det blev både thé, kaffe och något att äta. Nattradion skvalade i närheten. Jag producerade mer vid arbetsdatorn än jag hade gjort på länge. Det var som att själslivet inte kunde annat än bryta sin nedåtgående spiral pga aktivitet. Morgonen kom så sakteliga och jag kände mig pigg och okrossbar när jag i arla morgonstund cyklade iväg till jobbet. 

Det fungerade en stund, på förmiddan i alla fall. Sen blev det rena sjukan. I kroppen.
Tankarna hängde med, men jag fick ont överallt. Kroppen svullnade och lederna strejkade. Huvudvärken var som en hjälm av järn. Illamående och yrsel. Det blev liksom en baksmälla av sällan skådat slag. Min fysik vägrade vara fortsatt vaken.

Så, inatt har jag räknat får. Och legat, om inte still så i alla fall kvar. För att fylla kroppskvoten med vila och därmed vara i ett med nattmaran. En pina kan jag lova.

Å andra sidan orkar jag förhoppningsvis vara med idag, när den här söndagen tar fart. 

Och inbillningen kommer om att: jag är mycket starkare än man kan tro.
Godmorgon!

En känsla som jag verkligen avskyr är att generas. Icke att förväxlas med att rodna, utan när någon får mig att känna mig dum. När jag liksom lockas att tro och reflektera bara för att sättas på plats genom genans. Tänker inte utsättas för det igen. Måste lära mig att säga ifrån.

Liksom att det nu måste få en ände på hur folk behandlar mig. Hur jag tas för given. Hur man tillomed övertygar sig själv om att jag ständigt och jämt har björnkoll på vad andra har för sig och samtidigt förväntar sig min backup.

Och som grädde på moset ska jag f.o.m nu bestämma allt i mitt eget hem. Det får bli slut med manipulation och egna race. Och det måste bli slut på våld innanför mina väggar. F.o.m idag är det absolut stopp på alla teve och dataspel med våldsinslag. Och jag struntar fullkomligt om åldersgränsen är 7, 11 eller 15år.

Noll våld på och omkring mig.
Basta.

Har åkt tåg Stockholm ToR över dagen idag. Höstlig färgpalett att inspektera hela vägen. Fräck och höstlig outfit att likaså hålla koll på hos medresenärerna.

Jag hör till de som får ett uppsving på hösten. Ett lättare sinne. Jag blir pigg av kyliga vindar och vackra färger. En känsla av att kunna andas och tänka klart uppenbarar sig. Sorgen i att "det" tar slut ger oxå löfte om att det nu kommer nåt nytt, nåt friskare.

Det hände sig så, att blodtrycksfallet uppenbarade sig i arla morgonstund i torsdags. Från ganska hög fallhöjd for hans skalle baklänges rakt ner i badrumströskeln. Det lät som om det anlände en brevbomb...
 
En stund senare anlände istället olycksfallet till akutmottagningen.
Där fick vi uppleva svensk sjukvård från sin allra flitigaste sida. Fullt pådrag. Komplett hjärt och hjärnövervakning i timtal. Mangrann uppställning. Vänlighet och empati i kubik. 

Ett till synes simpelt blodtrycksfall, gjort på ett par sekunder, utmynnade i skallfraktur och hyggligt avancerad hjärnblödning. Mob och rehabilitering lär ta utrymme. Huvudvärk kommer att bli vardagsmat. Rädslan för nya fall måste arbetas med dagligdags.

Det slår mig återigen hur viktigt det är med nu.
Och hur mycket jäkla oviktigt vi människor omger oss med.

Ett olyckstillbud är gjort på unset av ett kick. Katastrof och död finns alldeles intill.

Vet inte om det är särskilt vettigt, men jag har en förmåga att skämmas å andras vägnar. Det kan genera mig förfärligt när människor tror att de är födda att underhålla oss andra, medelmåttor. Idol är ett sånt program där jag måste sitta med ett finger på fjärrkontrollen för att snabbt kunna ta mig ur situationen. Och, pratar man om just Idol, blir det programmet rätt ryckigt vid mina bopålar. Alltför många är pinsamma i Idol. Ju.

Hollywoodfruar var nåt annat.
Bimbosar tror inte. De vet hur bra, snygga och sexiga de är.

 

Jag tror att Maria Montazami har en jäkla självkänsla. Och att hon säkert utgår ifrån att vi alla strävar efter samma som hon. Hennes norm är något helt naturligt, för henne. Hon förställer sig inte i det. Tjejen ser sig bara som lyckad, men därmed inte att vi andra är misslyckade.

Till skillnad mot den där PaulAnkahustrun. Supernarcissisten herself. Som inte ens drog sig för att svära grovt, visa upp värsta svartsjukan och plåga sitt lilla barn med räfs och rättarting vid frukostbordet, i tv! Henne skäms jag inte för - på henne blir jag förbannad.

Hur man nu överhuvudtaget kan slösa så med sin tid att man skäms och blir arg, framför en dumburk.

Jag drog ett kort:



I vårt samhälle har i synnerhet män fått lära sig att inte gråta, att sätta ett modig ansikte på saker när de blir skadade och att inte visa att de har ont. Men kvinnor kan falla i den fällan också, och alla vi på ett eller annat vis kanske känner att det enda sättet att överleva är att stänga av våra känslor så att vi inte kan bli sårade igen. Om vår smärta är särskilt djup, försöker vi kanske även att dölja det för oss själva. Detta kan göra oss frysta och stela, eftersom vi innerst inne vet  att en liten paus i isen kommer att befria det onda att börja cirkulera genom oss igen. De regnbågsfärgade tårarna på denna persons ansikte har nyckeln för att komma ur denna "is-olation". Tårar, och endast tårar, har befogenhet att smälta isen. Det är okej att gråta, och det finns ingen anledning att skämmas över sina tårar. Gråt hjälper oss att släppa taget om smärta, tillåter oss att vara varsamma med oss själva, och slutligen hjälper de oss att läka. Osho Zen Tarot

En fjortonårig tös var så himla ledsen idag.
Inte konstigt med tanke på att det i sig är ursvårt att vara fjorton bast, men även för att det är bautasvårt att umgås med andra fjortonåringar. Särskilt om man kärar ner sig i samma kille.

Hon tilläts gråta färdigt. Och gullades med sockerbulle.
Men det ville inte riktigt ge sig. Och mamman tröttnade.

Jag undrar om det inte är alldeles naturligt att göra som bebisar. När de gråter sådär förfärligt svårt och man tröstar med nappen. Då blir de tysta. Bara för att alldeles strax fortsätta sin gråt. Nu med samtidig balansering av napp. Därför att det helt enkelt är så skönt att gråta och bli tröstad.

Vägs ände ska man inte vara rädd för. Den bjuder ofta på något nytt, något
annat, helt oväntat. Och i bästa fall bjuder den på något riktigt bra.
Det är bäst att tro. Och att fokusera på att godhet råder. Övning ger färdighet.

Det kan verka suspekt. Med Novelty Accordion och Livet i Finnskogarna, men det har sina rötter i min barndom. Och goda rötter från barndomen återspeglar trygghet. Rötterna i det här fallet stavas Dragspel. Av o till är det även en dröm som jag själv vill bemästra. Tänk att bemästra ett knappdragspel. Också får jag lägga till, eftersom munspel är en annan sån grej. Om livet bara tillät, vore det inte alls omöjligt att jag skulle försöka mig på. Men ålder, tid och pengar finns inte. Jag får fortsätta drömma. Och fortsätta återfalla till lyssnandet.



När jag var ytterst liten fann min då ganska unga mamma sitt livs kärlek. Och han blev den far jag aldrig hade, och föralldel inte heller fick behålla. De tu blev i alla fall makar och deras kärleksbarn såg ljuset 1964. Denne man och tillika min plastfar hade ett knappdragspel som flitigt användes. Medan han var någotsånär frisk tänker jag nu. Och det måste ju ha varit väldigt tidigt i mitt liv. Eftersom han dog 1966 (1967?). Det sista året (de sista åren?) var präglat av svår sjukdom och elände.

Men jag minns spelglädjen. Hur glad mamma var. Hur hon dansade och stampade takten i sin ensamhambo. Och hur inne i spelet han var. Hur han blev ett med tonerna. Och hur han liksom sprätte till med fingrarna för att sätta knorr på sina stycken. Och hur gott mamma sjöng med. Jag minns med vilken kärlek hon tittade på sin Bertil. Jag minns allt det där som om det var igår. Och ändå var jag kanske bara tre, på sin höjd fyra år när det spelades som mest.

Ibland, när det är rörigt är det inte så konstigt att jag ger dragspelsmusiken mitt utrymme. Det är förknippat med något gott. Något jag kunde lita på. Något glatt och lättsamt. Och, ju äldre man blir, ju nämre kommer man sina rötter. Omedvetet söker hjärnan efter trygga vilsamma återkopplingar. I mitt fall dragspelsmusik.

Tillägg: Jag brukar ju berätta för min tossiga mor om vad jag skriver här. Det som handlar om henne alltså. Så ock denna gång. Hon mindes inte exakt vilket år Bertil dog - tidsminnet är minst sagt borta, men hennes musikminne är intakt och hon bekräftade att Bertil spelade Novelty Accordion, som anses vara lite svårspelad. Och hon påpekade, strax innan hon började nynna: att han spelade den fint. Så nynnade vi den tillsammans så gott det gick en bit. Jag frågade om hon ville höra klippet från Youtube och drog igång högtalarna i luren. Tossiga morsan njöt ljudligt. Hon nynnade och hummade och sjöng! Sista biten var hon alldeles tyst och när den tog slut kom frågan:

- Var det Bertil som spelade?

Fem timmar och femtio minuter.
Så länge höll tandläkarbedövningen.

Och det är vad jag skulle klara.
Av stroke o annat skräp.

För kännedom:
I vita arkivet tackar jag nej till
alla livsuppehållande åtgärder.
Det finns på min stationära dators
skrivbord.

Lösenordet finns inom familjen.

På måndag börjar skolan.
Sista terminen. En hemsk höst väntar med D-uppsats och vetenskap i kubik, men jesus vad skönt när den sen har passerat. För det gör den ju snart. Fyra terminer har svischat förbi hittills, den femte kan egentligen bara bli en pust. Men det blir en höst att minnas.

D-uppsats

Stor baluns med forna projektkamrater

Tossiga morsan ska fylla 80 bast.

Boysen´s godisfria år skall firas

Massvaccinering x 2 mot Svininfluensan - A/H1N1

Workshop och matlagning på annan ort

Utbildning och stöttning av LCHF-nyfikna kollegor lokalt

Kokbokssläpp och release

Edit: Tandstatusrenovering al grande

Bäst att tänka på strukturen:
- Måste försöka skratta
- Inte vänta
- Sikta framåt
- Inte grubbla
- Njuta av det lilla
- Sova gott

Jag vill ha en coach.
En som på ett vis fördjupar sig i mig, men som samtidigt ställer krav på att det är jag själv som gör den djupaste dykningen, som tar hand om den och sen bara siktar framåt utifrån någon slags givande modell. Det är inte längre psykoterapi jag vill ha. Nu behöver jag någon som ber mig trampa upp nya stigar i tankevärlden. Som ger mig läxa och utgår ifrån att jag gör den. Någon som tar betalt för sitt uppdrag. En som är urtydlig, rättfram och inte svamlar. Och framförallt, en som jag inte själv kan prata omkull. En som är värre än jag. Gärna en gammal missbrukare, eftersom jag fascineras av typen av människor.

Mia Törnblom såklart!



Det gör inget att jag tycker om att se på henne. Hon har ett utseende som tilltalar mig och jag gillar att hon utstrålar självsäkerhet och glädje. Imorse när insikten tog mig, fanns helgkurser i Sthlm under oktober som hon själv höll i. Nu när jag ska boka är det nån annan som håller i kursen då. Det duger inte. Det måste vara Mia Törnblom om jag ska göra det här. Så jag får vänta, att rätt tillfälle uppenbarar sig.

Det kanske blir som när jag valde psykoterapeut. En som jag nättupp var rädd för. Hon var den enda som dög, men hon hade 67 st patienter i kö före mig.  Jag fick vänta i tre år. Det var det värt den gången. Hur det blir nu, återstår att se.

Nu är det faktiskt slag i slag.
På känslor och insikter.

Dessa envisa prövningar.
Av skräp och energiuttömmande sopberg av tankar.



Måste träna på sophantering.
Och kanske framförallt träna på att kompostera,
så att det kan komma nåt bra, ur det mest ruttna.

  +    +   = LIV

Man tror att  ungefär 60 procent av människors kommunikation utgörs av kroppen. Sk visuella signaler pratar mer än ord alltså. Det vet jag. Min ev språkbegåvning är som hos en hund. Jag uppfattar det verbalt outtalade bättre än nånting annat. Kanske tillomed till priset av att jag inte hör vad som blir sagt.
Ett dilemma.
Särskilt i konfliktsituationer där jag har en förmåga att missföstå. Eller i alla fall bli beskylld för att missförstå. Ledsamt nog är inte alla lika medvetna om vad de säger utan att säga det. Och ledsamt nog kommer jag oftast inte ihåg förrän långt efter vad det var jag "hörde" kroppen säga.


Det är också detta kroppsspråk som blir svårast att hantera. När jag har översatt vad jag har upplevt. Raka puckar är så mycket lättare att möta. Däri ligger så stor tillit och förtroende. Man blir betrodd att kunna möta ev kritik. Man får tillåtelse att rätta till, att försvara och i bästa fall får man chans att be om förlåtelse.

Det blir nåt att jobba med. Mitt eget kroppsspråk.
Hur ser min svans ut?
Vad säger raggen?
Hur förhåller sig kroppen?
Vågar jag ha ögonkontakt?
Försöker jag komma åt att slicka i mungiporna riktigt ordentligt?