Saffranskrig
Uppsatsarbetet fortskrider och i mellanrummen förbereds söndagsmiddagen och en saffranskaka börjar ta sin form. Jag kommer på att saffran är något som boysen måste lära sig allt om. De ropas till köket och lektion i såväl historia, naturvetenkunskap, kultur och matematik får sitt utrymme. Lillebror som har lätt för matte räknar snabb ut att 80'000 kr är det dagsfärska kilopriset för denna krydda. Och storebror som är mitt i Vasco da Gama-tänket, han löser en gåta:
- Jaha! Det är för saffranet som de krigar i Iran!?
Julkonsert
Och i år hade de den forna sångerskan från The Real Group med sig: Margareta Bengtsson. Jag kan googla mig till att hon sjöng a´capella i hela 22år och nu går sin egen väg med förkärlek till old'fashioned jazz - något hon gör helt rätt i! Hennes sopran är förtjusande stark och tilltalar mig allra mest när det svänger. Och inte nog med det: tjejen spelar harpa och har feeling för ursnygga skor.
Som alltid blev jag urglad av Kalle & Bengan. De mixade sin konsert med temat ur de flesta genre. Allt från psalm till rapp, jazz och folkmusik förutom rock n' roll under falskt flagg att det i handboken för julkonsert står att första akt alltid bör avrundas med ett skillingtryck. Det är märkligt hur man kan känna sig stolt när person som de facto tituleras rikspeleman på fiol plötsligt växlar till gura och river av ett rock n' rollriff som han då aldrig hade gjort annat. Orkestern var som alltid minst lika underhållande att betrakta. Att de har kul är inget understatement.
Konserten avslutades med Koppången.
Den har skapats av storebror Moreaus och är otroligt vacker instrumentalt, men med Margareta Bengtssons spröda stämma till Py Bäckmans text blir den inte ett dugg sämre.
Stort varmt Tack för årets konsert och för en mycket trevlig kväll!
Kryss 48
Killer Queen
Lillebror och jag har ju pluggat in allt om Queen och Freddie Mercury för redan long time ago. Just nu är det Manfred Mann´s Earth Band som gäller, men det betyder inget annat än att både Queen, Status Quo och alla de andra OCKSÅ är hans husgudar. Lillebror går på musikalisk upptäcktsfärd och det är alldeles underbart att han föredrar härlig gammal och tidslös rock. Han och jag fungerar ganska lika. Vi lyssnar in absurdum kan man säga, för att sen gå vidare och lyssna in absurdum på nästa. Sen kan vi ta fram guldkornen och vi vet på pricken hur det fungerar inuti oss.
Så, det känns inte mer än på sin plats att han ska få se det som är så nära Queen man kan komma på riktigt dessa dagar. Killer Queen kommer till stan i mars 2010. Som av en händelse fyller lillebror år däromkring...
Omorganisationseffekter
Söndag upptäckte jag infektionen som kom att bli föremål för såväl daglig omläggnig som medicinering. Det var ju också då jag upptäckte fyra gamla matlådor i kylen. Tidningar och andra grovsopor sedan två veckor tillbaka, för att inte tala om de tre mat-sop-påsar som "väntade" under diskbänken. Som vanligt var där oxå kladd på köksskåp och golvet fullt av smulor.
Måndag var jag hos henne för att förbereda inför läkarbesök kommande förmiddag. Man vill ju inte att ens tossiga morsa ska gå till doktorn utan rena kalsonger liksom. Och det räckte ju redan med att förra besöket gick om intet. Så, som den kontrollerade dotter jag är, hängdes och placerades det fram kläder från topp till tå. Inkl vad som skulle med till vårdcentralen.
Tisdag ringde jag för att kolla hur läkarbesöket förlöpte, bara för att upptäcka att hon inte hade varit där. Ingen hemtjänstpersonal hade, trots att det var bokat sedan länge kommit för att putta iväg sig själv och henne.
Samtalet med tjänstgörande distriktsköterska blev därefter. Bägaren rann över. Min mamma är vad man kan kalla för en fattigpensionär trots att hon har arbetat i stort sett hela sitt liv. De 2500kr det kostar att ha hemtjänst är hela hennes marginal. Eller minus. Det finns inte ens utrymme för en bukett blommor i hennes ekonomi och det retar mig till förbannelse att servicen är så dålig. Distrikssköterskan lovade i sin tur att ta tag i personalen. För övrigt fick jag veta att morsans ordinarie sköterska inte längre hör till tantens adress. Nu var det nån annan som skulle kontaktas.
Onsdag ringer den nya sköterskan mig för att meddela ny tid hos doktorn. Hos en nybakad läkare (AT?) som hon skyndade sig att deklarera som "ung men bra" (vad står det för?). Intuitivt kände jag aversionen att prata om de klagomål jag hade fört fram dagen innan. Hon slingrade sig med "men" tills hon tog fart och framförde att min mamma minsann inte var så lätt att handskas med. Att hon körde en del av personalen på dörren. Att hon inte alltid vill samarbeta. Samtalet blev så meningslöst att jag där och då bestämde mig för att aldrig nånsin kontakta henne. Hädanefter ska allt fotodokumenteras och sändas till överordnad, om jag (må gud förbjuda) har mer att klaga på. Det går över mitt förtstånd att en sköterska öht tvistar med en dotter som har en dement mamma. Och det går definitivt över mitt förstånd att man "låter" demensen försvara att soporna inte bärs ut eller att mat serveras i plastlåda med enbart en gaffel till och dessutom vid rumsbordet.
Torsdag upptäcks efter min arbetstid att någon har ringt min mobiltelefon från hemtjänsten. Ringer upp men får inget svar.
Fredag görs nya försök på hemtjänstnumret. Via kommunväxeln får jag veta att numret endast kan användas för utgående samtal. Blir kopplad till hemligt mobilnummer där ingen svarar. Pratar in ett meddelande och framför att min oro vill att de ska kontakta mig. Fem timmar senare ringer mammas "nya" kontaktperson. Man har gjort omorganistaion och hon förstår om jag/vi inte hänger med i svängarna eftersom de inte gör det själva. Det är en helylletjej som har varit med länge, det hörs. Hon är trevlig, empatisk, vettig och vill min mamma väl. Hon berättar för mig hur uppdraget hos tossiga morsan ser ut och har god kännedom om hur man möter förvirrade människor utan att ta eventuellt aggressiva utfall personligt. Hon pratar om att "lirka", att "möta där de befinner sig" och om konsten som inte borde vara en konst i mötet med såväl omsorgstagare och deras anhöriga. Hon sätter spiken på vad det är att vara proffessionell. Hon bekräftar att jag inte ska behöva vara annat än dotter till min mamma.
Jag blev berörd och ville bara gråta efter samtalet...
Så, nu kör jag på ett varv till. Och tror på att nästa veckas läkarbesök ska ge min mamma livskvalitet. Att de två nya kontaktpersonerna (vars namn ger vink om både livserfarenhet och den kultur som tilltalar tossiga morsan mest) ska få ordning på uppdraget. Jag vill lita på att man gör allt man kan men går det inte, så har man åtminstone inte en nagel i ögat till henne utan fortsätter nästa dag som om ingenting har hänt. Eller kontaktar nån av oss barn istället för att kasta in en matlåda till och låta sopberget växa.
Jag tror. Åtminstone till nästa omorganistation.
Frågestund
Vad tror folk om dig?
Att jag måste få bestämma.
Stämmer det?
Jag kan inte bestämma över något annat än mig och mina egna val.
Vad får du oftast komplimanger för?
Att jag är ”duktig” och orädd.
Vad säger du för att imponera på någon?
Jag är dålig på att imponera.
Hur imponerar man på dig?
Med ödmjukhet. Den som lyssnar utan att ta eget utrymme impar starkt.
Brukar du skratta för dig själv?
Ja. Ganska ofta.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS?
Att jag har missat ett samtal från tossiga morsans hemtjänst.
Var bor du?
Mittemellan.
Trivs du där?
I min lägenhet, ja.
Äger du några Converse?
Nej, jag känner mig nog för gammal...
Brukar du bli för full?
Det händer att jag blir bakfull – då har jag definitivt varit ”för” full, men aldrig så att jag tappar koncepten – det hör inte hemma i min ålder.
Hur svarar du i mobilen?
Med förnamn.
Vem ringde du senast?
Mamma.
Vad sa den du senast pratade med i telefonen?
Att hon var nykammad och färdig att ta hand om dagen.
Antal timmar sömn inatt?
Sex timmar, det brukar räcka.
Sov du ensam?
Jag sov med den svarta katten Lakrits vid fötterna.
Brukar du komma i tid?
Tidsoptimismens tid är tackolov över. Alltid.
När blev du fotad senast?
I augusti.
Hur känner du dig nu?
Stressad på insidan.
Vanligaste färg på dina kläder?
Vitt eller svart.
Vad tycker du om fötter?
Beror på vem de tillhör. Mina är rätt hyggliga på så vis att de sköter sig.
Vad saknar du?
Is i magen.
Hade du en bra kväll igår?
Jodå. Bekantade mig med ett nytt härligt garn.
Favoritdryck på morgonen?
Gul Zoega.
Rakar du benen?
Aldrig. Jag använder bara min Silkepil.
När brukar du oftast gå och lägga dig?
Mellan 23:55 och 00:00
Är du blyg?
Tråkigt nog händer det fortfarande, men det är hanterbart .
Sysslar du med någon idrott?
Nope.
Vill du hellre ha mail än brev?
Min brevfobi hyllar mail som ju inte behöver sprättas.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Absolut!
Är du nöjd med ditt liv?
Dagarna jag inte är det leder oavkortat till att jag blir nöjd en annan.
Är du bortskämd?
Nej, det kan jag inte tycka. Jag har vare sig burits upp, satts på piedestal eller ens fått starthjälp. Det jag har, är min egen förtjänst.
Vad gör du i morgon?
Aktiverar mig med allehanda arbete.
Vad är det värsta du vet?
Skryt, lögner och hyckleri. Förutom blodpudding förstås.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka?
En del veckor ingenting. Andra veckor förbrukas pengar, men jag slösar inte.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild?
Forrest Gump… om man får välja honom som ”kändis”.
Vad längtar du till?
Helt obokad tid.
Har du bra vänner och äkta vänskap?
Ja, en otroligt skön vetskap.
Vad använder du för shampoo?
Matrix.
Vad är det finaste du fått?
Min drivkraft.
Du samlar på?
Känslosamma upplevelser. Och Rolf Berg-tomtar.
Gröna eller röda äppeln?
Röda Jonagold.
Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Förr var det mamma. Nu ingen alls.
Gillar du golf?
Tror att jag kommer att bli nörd den dagen jag provar.
Vilken tid gick du upp idag?
05:30
När grät du senast?
För en vecka sedan. Av känslosmärta.
Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Köpa loss extrasemester och en långresa.
Bär du glasögon eller linser?
Glasögon vid behov.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder?
När märken kopplas ihop med ”viktigt” mår jag illa.
Vill du gifta dig?
Så kommer det att bli.
Solar du ofta?
Inte i solarie längre, men gärna i solen.
Är du bra på att laga mat?
Ja.
Är du flygrädd?
Nej, jag är bara rädd att lyfta i ett plan.
Hur vig är du?
Obegripligt vig för min kroppsform.
Är du musikalisk?
Det tror och hoppas jag.
Tror du på ett liv efter döden?
Absolut. Jag tror på all sopsortering och återanvändning.
Tycker du om sushi?
Föralldel, särskilt tillbehören och riset.
Vad äter du helst när du ser på film?
Choklad
Bor dina föräldrar tillsammans?
Nej
Har du tandläkarskräck?
Generellt ja, men inte för ”min”.
Har du någon gång gråtit dej till sömns?
Många gånger - En gång så att tårflödet backade ut i öronen och väckte mig med vuxenöroninflammation som sedan krävde medikament.
Biter du på naglarna?
Nejnej – det är så oattraktivt!
Senaste låt du hörde?
Norah Jones – Man Of The Hour
Äppelkindad
Min tossiga gamla morsa hade vad man först kunde tro, ett halvt rött vinteräpple på höger kind. En infektion som hette duga alltså. Svullnaden drog sig både uppåt pannan, över näsan och ner mot käken. Och hon var påverkad av den.
Först då insåg jag också hur det till fullo är ställt med en del som besöker henne. Personal alltså. Jag hade så nyss tagit med mig matlådan till köket. Den grå motbjudande stora matlådan i sönderdiskad hårdplast, som stod på vardagsrumsbordet tillsammans med en gaffel. Någon hade serverat henne där. Inte lagt upp på tallrik. Inte dukat med bestick, glas och servett. Nej någon hade ställt tossiga morsans matlåda, tillsammans med en gaffel på rumsbordet eftersom hon troligen låg där och slumrade i särk och morgonrock, framför teven vid lunch. Krasslig av en otäck infektion i ansiktet.
- Men mamma, kommer det inte personal till dig tre gånger om dagen, har ingen sagt nåt om kinden till dig?
- Jodå, men de ser väl för fan knappt om jag är hemma ens.
Distriktssköterskan som kontaktades lovade räfs och rättarting kommande morgonmöte. Det ska bli mig ett sant nöje att identifiera den eventuella skillnaden i omvårdnad. Löneskillnad är det ju sen länge. Uskor i hemtjänst har inte så sällan högre lön än syrror. Hur det nu kan vara möjligt.
2800
Det lönade sig att ha godisfritt år. Lillebror hördes
med 2800kr i handen, säga:
- Fan, vilken skön känsla...
Kryss 47
Ibland är han bara lite FÖR
förutsägbar vår gamle Eldeman.
Krysset blev färdigt redan till pausen.
Man lär sig hans favvisar till slut.
Extramorsa
Det gjorde inget sa hon.
En i periferin självutnämnd morsa till mig, hade förvarnat henne om att jag både hade en faiblesse att inte svara i min telefon samt informerat att jag nog inte var intresserad.
Jag har jäkligt svårt att hantera detta att, jag vid 47 års ålder inte får ta mina egna beslut. Och det fick AB veta.
Undrar så vad det beror det på, varför en människa som inte ens står mig nära, får för sig att svara åt mig. Att föra min talan, att sortera och som nu: bestämma vad jag vill och vad jag inte vill.
Vill inte undra.
Det är så energikrävande och leder bara till svarta tankar.
Tack
Och då minns jag, att jag aldrig har sagt ett hyvens uttryck om allt bra och fint jag faktiskt får av SR, för den ringa slant de får av mig varje månad. Och skäms gör jag ju också. Särskilt nu. När de har gjort så stort tack-spektakel pga min simpla insats.
Se själv!
Saffransmorsa
Denna förvirring gäller dock inte så ädla saker som saffran. Plötsligt reste hon sig upp. Gick mot skafferiet. Tog fram en liten låda och fiskade upp två kuvert saffran och sa:
- Det här har jag vetat länge att jag hade, nu blir vi tack o lov inte utan saffransbröd i år heller!
Godisfritt
Det är nu ett helt år sedan de tog beslut om att leva godisfritt i ett helt år. Mot att de skulle få varsin tusenlapp av mig. Att det sen kommer att bli mycket mera, det vet de ännu inte om. Deras föräldrar har ju oxå sparat in och ämnar därför krydda avtalsbeloppet förutom att det kommer att uppenbara sig en bonus från nära o kära.
Avtalet godisfritt har "faktiskt" inneburit rätt stora bortval. De skulle tacka nej till allt sött inklusive fikabröd, all saft och annan läskedryck, all slags snacks förutom nötter. Kvarstod gjorde således "bara" frukt, tandschysst tuggummi och mat. Familjens födelsedagar och de största storhelgerna har varit fria.
Resultatet har varit överväldigande lätt. Inte ens när de har fått käka fritt har de gjort det. Lillebrors något korpulenta kroppsfigur har slätats ut att bli en ung visserligen stadig, men inte längre tjock förutom att hans tidigare mer introverta läggning gått tillbaka för att istället våga hänga med i både spontana hjärt- och sinnesammanhang. Storebrors överenergiska hållning har dämpats i både kropp och sinne och han har blivit en mycket innehållsmässigt medveten ung man som idag väljer bort det som "känns osunt".
Min stolthet spricker nästan.
Att göra en resa av detta slag och i tidiga tonår ger så mycket mer än de nånsin just nu själva kan begripa. Bara det att våga gå sin egen väg. Att inte bli rädd för frustration. Att till o med frustration kan leda till stora kickar av lycka. Att det inte är farligt att säga nej. Att tålamod och väntan ger resultat (det kommer de att märka idag). Att man inte måste göra som alla andra. Att man blir hyllad av att inte vara en dussinvara. Att man sparar rätt mycket pengar. Att man blir lugn och harmonisk. Att man blir duktig på att hitta på alternativ och sist men inte minst - för just de här två - att de både blivit duktiga på att laga mat och att äta.
Idag ska vi alltså fira. När de fick välja på vilket vis detta skulle ske, blev jag "faktiskt" förvånad:
- Kan vi inte bjuda på fläskfilé och gräddstuvade kantareller?
Lånad bildNu blir det inte så. Lillebror och jag har bakat. Symboliska karamellkakor och kärleksmums. Vad de däremot inte vet är att det också kommer att serveras bakelser. Det förvånar mig inte alls om dessa blir det mest intressanta för dem på bordet. Allt med räkor är lycka för dem. Antar därför att jag får göra riktigt stora smarriga Räkbakelser.
Boysens godisfria år har nämligen gått över tiden. Det är redan 14 månader sedan de passerade målsnöret. Jubiléet har inte kunnat ske förrän nu och de har båda fortsatt på redan inlagen bana. Vilka killar!
Husgud
Vaknade i ottan. Tassade upp.
Försiktigt, så att boysen skulle få sova ut.
På med pannan. Och tofflorna.
I brevinkastet en fullmatad DN.
Med min husgud Peter LeMarc på
förstasidan.
Det blir en bra dag det här...
"Gode Gud, låt mej vara en lycklig idiot
Som en pråm nerför floden
Ingen når mej där jag ligger, åh, nej
Gud, låt mej vara en lycklig idiot
Låt mej aldrig nånsin höra
Vad dom viskar bakom ryggen på mej
Låt mej förbli en idiot"
Barnansvar
Man måste förstås inte ge sig på allt en ny modern ungdomskultur innefattar. Och man måste inte dissa sina ungars sätt att uttrycka att de är egna unika indvider på väg att bli vuxna. Däremot måste man vara deras nyanserade handledare. Och ibland måste man våga vara deras rigida ansvarstagare.
Att låta ungar falla i gropen för vad "alla andra får göra" är inte ansvar.
Inte heller när man tilllåter unga flickor att sminka och klä sig som pinuppor eller att låta grabbarna ha stasande gummisnodd på benen och visa sitt arsle eller i bästa fall "bara" kalsongerna. Det är inte ansvar att inte kämpa för vad som är åldersmässigt relevant. Det är inte ansvar att undvika och ta ungen ur sitt sammanhang för att bjuda på vad livet också innebär. Det är inte ansvar att låta barnen uppträda med sin kollektiva barn/ungdoms/skolkultur i all social närvaro. Tillåter man sina ungar att alltjämt ha en attityd av vad-som-är-rätt utan att det nånsin blir det i våra vuxna värderingssystem, får man så småningom komma till korta.
Då har man inte gjort annat än att berätta för sin unge hur lite ansvar man tar. Att man är beredd till låtgåmentalitet och absurd normförskjutning. Att man är lättmanipulerad. Att barnaåren inte är lika viktiga (eller viktigast) som vuxenlivet. Helt kort att man är lättlurad.
Festkokbok
Vår andra kokbok finns i handeln. Två utgivna böcker inom ett år borde vara - jag har ingen aning om vad som är brukligt - lite stort. Det känns när jag tänker på det. Lite sådär scenskräcksaktigt.
Naturligtvis är jag stolt. Naturligtvis känns det jättehäftigt. Naturligtvis är jag glad för att "få" vara med.
Fast jag har inte läst den än. I färdigt format vill säga. Har hållit i den. Bläddrat lite. Och tittat på bilderna.
Idag ska jag fördjupa mig. En ny LCHF-kokbok med fokus på fest och storhelg måste man ju bekanta sig med!
Kryss 46
Så, nu vet jag ju inte om jag vann förra veckan.
Men troligen inte.
Det får jag göra den här gången istället!
Telefonhygien
Att åka tåg är en prövning. Folk är så ohygieniska.
Med sina ord. Sina meningar. Sina åsikter. Sina anonymiteter. Och sina exhibitionistiska läggningar.
Jag tycker att det är vedervärigt att bli indragen i andras privatsamtal. Det är mycket MER än vedervärdigt när människor - läs kvinnor: vecklar ut allt från hälsa, till jobb, familjeliv, ekonomi och skitprat i publika sammanhang. För mig är det inget annat än dålig hygien att inte begripa bättre. Lortgriseri!
Söderinvånare
En enda gång stannade vi på vägen dit. Inga affärer, inga utsiktspunkter och inga kulturutbud.
Nej, det enda vi stannade för, var för att bekanta oss med en riktig ståckholmare. En slags urinvånare. En som "skulle" kunna ta över hela konkarongen, föröka sig, leva på noll och ändå överleva. En stor - en äckelstor råtta som vankade parallellt med oss uppför söders branta höjder.
Det sägs att om New York avbefolkades intill sista individ, skulle det bara ta två timmar för råttorna att invadera stan. Såklart är det likadant i Stockholm.
Chokladaskfyllning
Har fått en kupong med erbjudandet att "hämta ut" valfri Marabou chokladask hos Vi-butikerna för ynka 10 spänn.
Kommer att tänka på diverse. Dels en gåta:
Vad är det för likhet mellan en Alladin Chokladask och krogen kl 02:00?
Hos båda finns det bara kvar några spritfyllda äckel i hörnen.
Och dels en upplevelse 20år tillbaka i tiden.
När jag var student i verksamhetsförlagd utbildning på en akutpsykiatrisk avdelning.
Och blev bjuden ur en chokladask på ett rum.
Min handledare skattade nästan ihjäl sig.
Medan mitt motstånd inte visste några gränser. Jag höll på att alldeles tappa fotfästet.
Pralinerna i asken var hemrullade. Av... låt oss säga kroppsavfall...
Berlinmuren
Vem kunde då, i augusti 1989 tro, att det skulle bli ett bokstavligt möte mellan de två.
Jag kommer (naturligtvis) aldrig att glömma de lystna östtyskblickarna när de köade och till slut kom igenom nån av gliporna i muren. Och inte heller hur mycket av status och symboler de släpade med sig tillbaka om kvällen.
Det är 20-årsjubileum idag.
Tack ändå för att tiden går...
Workplacereality
Gekås i Ullared gör mig illamående.
Det räcker med själva fenomenet i sig, men kanske särskilt det uppvaknande och förstärkande av redan tidigare fördomar som man nu får av den trendiga workplace realityserien som visas på måndagar.
Första programmet skapade bara ångest.
Människor som inte bara är beredda att köa i två kilometer och i tre timmar, utan människor som tycker det är stimulerande att köa. Människor som avsätter semester för att åka till Ullared och inhandla prisvärda plastpåsar. Människor som sparar pengar hela året för att dagligen under två veckor inhandla allt en familj kan behöva de resterande 50 veckorna och dessutom göra det som tältande storfamilj. Människor som åker till Gekås och flörtar på värsta formen av klämkäck (och patetiskt) tillrättalagd dialekt och dessutom med dem som är sisådär 40-50år yngre.
Efter andra Alex Schulmanshowen kunde jag dessbättre kolla en aning mer ingående idag (även om det mesta snabbspolades för att spara på både mitt hjärta och sinne) och faktiskt se vad han pratade om med sin panel i fredags. Nämligen att det är en fejkad work-place-reality. Det står nämligen en producent bakom kameran och eggar de utvalda köpgalna, och kanske även mediasugna varuhusbesökarna.
Man kan ju tänka sig hur platt programmet skulle bli annars. Om bara kameran sattes på rec. Kändisdjungeln visade väl prov på det.
Ullared, Färjan, Charterresan, Arlanda etc .... det är ganska mycket fejk.
Oxå.
Tack o lov.
Vacation
De bröt inte upp, de tog bara 14 års ledighet...
Jesus, vilken känsla!
Ögonmigrän
Sen har jag då, mot alla odds i alla fall överlevt. Och det ganska länge ändå.
Jag kanske har fallenhet för stroke, tackolov vet jag inget om det. Däremot vet jag att ögonmigrän är något ofarligt som mina synnerver kan ställa till med. Dock mer och mer sällan. Så när det dök upp häromsistens kändes det nästan överraskande.
Att det nu har presenterats ögonmigrän två gånger bakom synnervskorsningen på båda gluggarna och ikväll framför på höger känns otrevligt. Tre ögonmigränanfall på en vecka! Va´fan äre frågan om?
Edward Blom
Mitt matlagningsintresse till trots, är jag synnerligen svårflörtad vad gäller den uppsjö av matlagningsprogram som visas i rutan. Per Morberg är den ende och därtill för mig mest märkvärdige. Och han är jag envist trogen. Skulle det ändå hända att någon annan får min uppmärksamhet, så är det Nigella - av den enkla anledningen att hon är nättupp lika sexig som Morberg, fast det då mer handlar om min fascination hur man kan göra för att ta sig igenom rutan. Att Morberg gör det varje vecka är en självklarhet.
Men nu har alltså en för mig, ny matsnubbe dykt upp. Edward, en mycket positivt ovanlig och chosefri gästabudskille som inte bara älskar att äta och dricka, han fullkomligt frotterar sig med iordningsställande och pratar på både ut och inandning om vad och varför. En slags gammeldags Carl-Jantyp sina ynka plustrettio till trots med Thor Modén-attityd och akademisk studenttouch av både stolthet och ohejdad vana.
En matkreatör som värnar om det feta, okonstlade, äkta och genuina. Och inte minst om det historiska. Jag har ingen aning, men det känns inte som om han ens skulle kunna föreställa sig att tänka, laga och inspirera om s.k trendig mat. Sånt som vi får dussinupplagor utav.
Två sparris i kors är inte hans grej som vi fick förstå under hans Oktoberfest. Då Jan-Öjvind Swahn fick ett stycke tysklagad grislägg med surkål i sådan gigantisk volym att det täckte all yta av porslinet. Edward Blom är killen som älskar mat och med sådan passion att jag själv inte kan motstå honom. Han huserar på Tv8.
Kryss 45
Ha! Plättlätt!
Yrkesspråk
Hade möte med socialtjänsten. En årlig upprepning. Att redogöra för mig, mitt uppdrag och livet, inför helt nya och främmande personer. Omorganisation och personalomkastning vekar vara något av ett signum för åtminstone kommunen i den här stan.
Varje år upplever jag samma sak. Ett slags möte av intresse som ska verka och kännas genuint, det hela går ju ut på att jag lämnar ut såväl mig själv som mina uppdragsgivare, men som ju egentligen bara är tjänstemässigt. Det är en slags hastig uppdatering som skall skapa helhetsbild och sen ligga till grund för fortsättningen. Och ju därför inte kan bli annat än just ett beslutsfattande utifrån en timmas uppdatering.
Självklart framförde jag min kritik. Och hänvisade till andra kommuners mer fundametala intresse och uppdatering. Jag är trots allt van vid att få hembesök en gång i halvåret. Där både barnet/barnen och jag i hemmiljö får "prata ut". Jag har inget att dölja, men det förekommer ju ledsamt nog att både familjehem och deras uppdrag borde komma under luppen. På riktigt.
Vad jag dock inte kan förmå mig till att ifrågasätta, är socionomers faiblesse för ett visst uttryckssätt. Som de upprepar i det oändliga. Ja, jag drar alla över samma kam. Alla socionomer som jag själv har haft dialog med, både civilt och i tjänsten. Det har gått så långt att jag försöker memorera antal gånger jag hör "det". Det som både roar, oroar och irriterar mig. Och frågan är om jag inte också understundom känner mig hotad. Kanske för att jag inte begriper.
"tänker jag"
Vad är det för slags utfyllnad i talspråk? Varför säger man ditt och datt och sen avrundar meningen med: "tänker jag"?
Vem annars är det som tänker åt den som pratar? Och varför är det ett speciellt skrå som avrundar sina meningar på det viset? Är det för att t.ex markera flexibilitet, öppenhet, att beslut inte har fattats, att vi befinner oss på tankestadiet, att vi prövar oss fram här i dialogen, för att upprätthålla sämja och fred. Eller är det tex för att markera att nu tog jag beslut, såhär tycker jag, såhär har jag uppfattat att du beskrivit saken eller hör vad jag menar. Eller är det rent av så att socionomskrået har fastnat i ett uttryckssätt, ett verbalt tics, som ingen av dem själva hörsammar och eller ifrågasätter?
Jag upplever att det används både med huvet på sned och med blicken rakt riktad. För mig är det tyvärr inte samarbete när två, tre personer i dialog använder sig av ett annat språk.
För mig är det världsviktigt att jag varken i skrift eller tal svänger mig med fikonspråk. Jag gör mitt yttersta i kontakt med människor jag vanligtvis inte samtalar med, att snacka ur skägget, att säga som det är, att förklara och feedbacka så att vi är på samma nivå. För mig vore det direkt omöjligt att avrunda en endaste mening jag alldeles nyss förklarat med "tänker jag".
Risken finns nämligen, att allt det jag nyss har sagt, inte fastnar i minnet därför att den lyssnande hjärnan bara hörde precis det. Att "någon tänkte" och då börjar funderar på varför.
Tomteskörd
Nu är hon på gång, nu är hon på gång...
Edit: bara en till...
Stress
Allhelgona-antiklimax
Sedan 18års ålder har jag haft ett vakande öga över familjengraven där mammas make och två systrar vilar. Inte på samma plats, men på samma kyrkogård. Det har blivit 28st allhelgonapyntningar enligt konstens alla regler. Ett måste att minnas genom handling och att göra som alla andra. En besvärlig tradition att leva upp till.
Mitt förhållande till döden, gravplatserna och kyrkogården är helt osentimental på det viset. Det är bara jobbigt. Och minneslunden gör mig dessutom irriterad därför att platsen är så opersonlig och främmande. Den är vacker, annat skall inte sägas, men den berör mig på fel vis. Det är alltid på tok för mycket folk på plats. Som glor och babblar.
I år tog min aversion skruv. I samtal med tossiga morsan:
- Det är ju allhelgona nu, vill du följa med till gravarna?
- Nej. Det är ju ingen som håller efter dem numera.
- Är det inte?
- Nä, sonen var ju duktig förr som åkte dit, men det var då det.
- Men Maria då, brukar inte hon sköta om gravarna?
- Nej nej, det har jag då aldrig hört talas om.
Och, det har ju faktiskt varit för hennes skull som jag har gjort det. De döda finns med mig i andra sammanhang. Ofta. De har jag andra mer närvarande och känslomässiga förhållanden till i vardagen jämfört med allhelgonalyktor.
Eftersom dessa lyktor ändå var inköpta så åkte jag dit igår för att åtminstone tända för en sista gång på bestämd dag. Inget granris, ingen krans - det skulle få funka ändå. Döm då om min förvåning att det numera är kommers på kyrkogården. Trädgårdshandlare som kränger allt som behövs. Och dessutom har tältcafé.
Så, det blev en 29:e gång. Mot min vilja.
Det är för starka krafter det där. Det enda jag kan göra är att se till att min egen viloplats blir ett intet.
