Dum
Hon sa att jag "antagligen varit det hela mitt liv". Dum i huvet
alltså. Inledningsvis var jag både knäpp, elak och till slut sjuk.
Men när jag hänvisade till att jag nog är ganska lik henne,
så omformulerade hon sig och påpekade att hon åtminstone
aldrig har varit så dum i huvet som jag.
Hennes son hade ringt och hennes äldre dotter hade skickat en
bukett.
Att jag både handlade mat, städade, bar ut sopor och papper,
tvättade alla överdrag till soffan inkl en maskin underkläder
samt skurade hennes balkong (fri från vinter och ffa fågelskit -
pga den kattmat hon ställer ut som drar till sig skator ) räknas inte.
Jag väsnades på balkongen när jag satte morsdagsplantor och
växter i tre balkonglådor och hon uppmärksammade mig med att
jag är dum i huvet.
Och det är jag ju.
Som alltjämt fortsätter finna mig i detta kommersiella spektakel.
För henne, som sålänge jag kan minnas har varit elak emot mig.
Och särskilt när jag innerst inne är urlessen för min egna ofrivilliga
barnlöshet. Och kanske lika lessen för att det i mitt hjärta ändå
finns barn, som alls inte bryr sig om att se just mig den här
dagen.
Om fem dagar ska kommunen få ta över rubbet hos morsan. Eller
andra frivilliga. Jag tänker stolt axla mitt epitet och drar mig tillbaka.
Dum i huvet är mitt middlename...
alltså. Inledningsvis var jag både knäpp, elak och till slut sjuk.
Men när jag hänvisade till att jag nog är ganska lik henne,
så omformulerade hon sig och påpekade att hon åtminstone
aldrig har varit så dum i huvet som jag.
Hennes son hade ringt och hennes äldre dotter hade skickat en
bukett.
Att jag både handlade mat, städade, bar ut sopor och papper,
tvättade alla överdrag till soffan inkl en maskin underkläder
samt skurade hennes balkong (fri från vinter och ffa fågelskit -
pga den kattmat hon ställer ut som drar till sig skator ) räknas inte.
Jag väsnades på balkongen när jag satte morsdagsplantor och
växter i tre balkonglådor och hon uppmärksammade mig med att
jag är dum i huvet.
Och det är jag ju.
Som alltjämt fortsätter finna mig i detta kommersiella spektakel.
För henne, som sålänge jag kan minnas har varit elak emot mig.
Och särskilt när jag innerst inne är urlessen för min egna ofrivilliga
barnlöshet. Och kanske lika lessen för att det i mitt hjärta ändå
finns barn, som alls inte bryr sig om att se just mig den här
dagen.
Om fem dagar ska kommunen få ta över rubbet hos morsan. Eller
andra frivilliga. Jag tänker stolt axla mitt epitet och drar mig tillbaka.
Dum i huvet är mitt middlename...
Mor
Mor lilla mor, vem är väl som Du,
Ingen i hela världen...
Som får morsdagsuppbackning i timtal varje vecka.
Demensboende
Tossiga morsan har genom kommunens försorg tilldelats ett nytt boende. Lägenhet i ett gruppboende för dementa, som det så vackert heter. Nytt och fräscht. Eller i alla fall tiptoprustat från golv till tak. Jag besökte huset idag...
Visst har det en stor inverkan att första kontakt blev katastrofal. Människan som ringde har inte gått kursen.
Och visst har det betydelse att boendet är ett fd sunkigt mentalsjukhus i miljö av ännu sunkigare miljonprojekt.
Och det har definitivt betydelse att den sk lägenheten var ett litet kyffe längst bort i en korridor, högst upp i en låst klinisk koloss. Och jag förnekar inte att det hade väldig betydelse att de nio personer som bodde där nu, var ungefär lika underhållande och socialt kompetenta som ett knippe morötter om våren.
Men!
Det allra mest betydande - och avgörande för hur mycket (eller lite) jag ska påverka henne att "slå till" är, tyvärr att:
jag möttes av den där förfärligt påträngande och deprimerande doften av urin så snart jag kom in i boendet.
Vad som helst kan man säga om min tossiga morsa och hennes hem.
Och framförallt kan man verkligen säga att hon har rätt att bo där man kan betala för omsorg.
Men hon har förbanne mig därmed ingen skyldighet att bo i pinklukt.
Doften av andras urin.
I ett hus som bara funnits i ett år.
Då får hon hellre bo hemma hos mig.
Visst har det en stor inverkan att första kontakt blev katastrofal. Människan som ringde har inte gått kursen.
Och visst har det betydelse att boendet är ett fd sunkigt mentalsjukhus i miljö av ännu sunkigare miljonprojekt.
Och det har definitivt betydelse att den sk lägenheten var ett litet kyffe längst bort i en korridor, högst upp i en låst klinisk koloss. Och jag förnekar inte att det hade väldig betydelse att de nio personer som bodde där nu, var ungefär lika underhållande och socialt kompetenta som ett knippe morötter om våren.
Men!
Det allra mest betydande - och avgörande för hur mycket (eller lite) jag ska påverka henne att "slå till" är, tyvärr att:
jag möttes av den där förfärligt påträngande och deprimerande doften av urin så snart jag kom in i boendet.
Vad som helst kan man säga om min tossiga morsa och hennes hem.
Och framförallt kan man verkligen säga att hon har rätt att bo där man kan betala för omsorg.
Men hon har förbanne mig därmed ingen skyldighet att bo i pinklukt.
Doften av andras urin.
I ett hus som bara funnits i ett år.
Då får hon hellre bo hemma hos mig.
Elak
Den tossiga morsan ser till att mina epitet uppdateras. Nu är jag inte bara mamma till min mamma, städerska, inköpare, tvätterska, sophanterare, duscherska, smörjerska, chaufför, matlagerska, vattnare, frisör, kulturarbetare och privat ombud. Nu är jag elak också. 
Jag ska inte bry mig. Och gör det egentligen inte.
Men det är tråkigt att återigen få sig till livs att alla ovanstående insatser inte räknas. Hon säger aldrig att det jag gör för henne är bra. Och det har hon aldrig gjort. Oavsett hur mycket jag har presterat i mitt liv har det alltid kunnat gjorts bättre. Särskilt av nån annan. Och hon har aldrig dragit sig för att kritisera mig. Särskilt inför övriga anhöriga. Som samtliga gör minsta möjliga insats för henne.
Nu togs hon på utflykt. Vilket i verkligheten innebar så hårresande förberedelser att de är för avancerade att berätta om här. Boysen var förväntansfulla. Och mycket hjälpsamma. De är ovana men fascinerade av gamla människor. Tanten skulle på plats förflyttas över en mindre bro utan räcke. Storebror gick före med rollatorn och jag: hennes personliga assistent gick efter och bakom. Allt gick bra, till sista steget då hon snubblade till. Reflexmässigt tog jag tag i hennes arm och hon hamnade på plana fötter.
Men hon skrek och tjöt som ett litet barn. Storebror skrattade eftersom han trodde att hon skojade. Och sen kom alla sotiga okvädingsord och jag ombads att fara åt varmare hållplaster. Incidenten sammanfattas nu till:
"Airam är så elak, hon nyper mig så att jag blir alldeles blå om armarna"
Naturreservatupplevelser
Boysen och jag tog den gamla tossiga morsan på utflykt igår. Det ska inte upprepas, men vi ska snart ta oss dit igen. Det är märkligt hur väl barn mår av naturen när de själva tror sig om att må allra bäst bara de får sitta vid datorn och spela tevespel tillräckligt mycket. De bad tillochmed om att vi ska åka dit igen. Och ta mat med oss.
Herrfallsäng var och är ett underskönt ställe även om Almsjukan så tråkigt snart tarvat varje träd med krypin. Några finns dock kvar. Både som rymmer småfolk och som tillhandahåller klykor för klättring. Sipporna och gullvivorna hade fullt upp. Och om två veckor är säkert ängarna täckta av Liljekonvalj. Då ska vi istället för fika och tossig morsa ha med oss mat som med fördel tillagas på grillplatsen. Då slipper jag förhoppningsvis de okvädingsord en dagsutflykt med den gamla "kan" innehålla. Hon är förlåten för hon kan ju inte styra upp vad demensen ställer till med. En utflykt kan i dementas värld vara precis hur ansträngande som helst, trots minsta möjliga egeninsats. Men jag behöver ju inte utsätta mig för det frivilligt.
"Du; du är som alla andra jävla sjukvårdsbiträden"
"Du kan ju ingenting om blommor du"
"Fy fan, jag har aldrig gillat sånhär ost"
"Ge fan i mig, jag ska gå hem"
Herrfallsäng var och är ett underskönt ställe även om Almsjukan så tråkigt snart tarvat varje träd med krypin. Några finns dock kvar. Både som rymmer småfolk och som tillhandahåller klykor för klättring. Sipporna och gullvivorna hade fullt upp. Och om två veckor är säkert ängarna täckta av Liljekonvalj. Då ska vi istället för fika och tossig morsa ha med oss mat som med fördel tillagas på grillplatsen. Då slipper jag förhoppningsvis de okvädingsord en dagsutflykt med den gamla "kan" innehålla. Hon är förlåten för hon kan ju inte styra upp vad demensen ställer till med. En utflykt kan i dementas värld vara precis hur ansträngande som helst, trots minsta möjliga egeninsats. Men jag behöver ju inte utsätta mig för det frivilligt.
"Du; du är som alla andra jävla sjukvårdsbiträden"
"Du kan ju ingenting om blommor du"
"Fy fan, jag har aldrig gillat sånhär ost"
"Ge fan i mig, jag ska gå hem"
Handläggarinkompetens
Den som följer mina inlägg här, vet att jag sköter om "den tossiga morsan". Så gott det går. Veckohandling, ekonomi, städ, hygien, sjukvård och kontakt med yttervärlden. Det är dock inte detsamma som att jag tar över hela hennes liv. Jag har inblick i mycket, men den mesta tiden får hon sköta om själv. Så gott det går.
En del saker är specifika.
Varje gång jag är hos morsan samlar jag ihop tidningar och reklam. Dels för sorteringens skull, men även för att jag måste checka av att det inte ligger något viktigt mellan bladen. Om det är för att hon ska komma ihåg att det blev lagt där, eller för att gömma det hon inte förstår eller rent av för att gömma för mig vet jag inte, men nästa alltid hittar jag "nåt". Det kan vara allt från räkningar, till utbetalningar och personliga brev. Alla rullande utgifter betalas för bådas vår skull via autogiro.
För inte så länge sen uppenbarade sig ett formulär från Försäkrningskassan i ett reklamblad. Det var en uppmaning för att fortsatt få erhålla bostadsbidrag. Och det skulle varit inlämnad för länge sen. Genast fick jag problem. Tossiga morsans hem vändes uppochner för att hitta krävda uppgifter och det fick sluta med en telefonkontakt med FK. Världshistoriens värsta paragrafryttare där upprepade sitt mantra om att morsan inte kunde erhålla något bostadsbidrag om jag inte uppgav det de krävde. Detta till trots att 80-åringar knappast får sådan inkomstökning att det påverkar struntsumman ett bostadsbidrag kan utgöra. Att tossiga morsan är dement var ingen förmildrande omständighet.
Så jag gissade mellan tummen och pekfingret. Och skrev i rutan för övriga uppgifter att det var jag, dottern som hade hjälpt till pga att den sökande är dement och dessutom väntar plats vid omsorgsgivande boende.
Idag hittade jag ett nytt brev från FK mellan bladen i skräpposten. Samt ett krav från Året Runt (för att det är någon som ser till att morsan får kortprenumerationer, men inte ser till att räkningen blir betald!) samt en påminnelse från Kyrkogårdsförvaltningen om utebliven betalning.
Handläggaren hos FK låter meddela att morsan inte uppgivit att hon också har pensionstillägg från Alecta, och inte heller skickat med kopia på hur mycket. Nu ska hon se sig i stjärnorna efter bostadsbidraget.
Jag exploderar.
Och skriver brev.
Som ska postas till kontorsansvarig vid berörd myndighet.
Jag är dotter till xxx. Och den enda anhöriga som sköter om henne. Hon är dement. Det har jag uppgivit såväl vid telefonkontakt hos Er som brevledes när ansökan om bostadsbidrag skickades in. Det känns som överkurs, men jag ser ingen annan utväg än att påpeka för FK att demenssjukdom är inget man vare sig styr över, blir bättre ifrån eller som anhöriga kan bemästra. Ni har krav om att min gamla dementa mor skall uppge siffror på pengar när hon inte längre kan uppge vare sig dagens datum, år eller när hon är född. Dementa personer handskas inte heller med formella brev och särskilt inte när hot uttalas. Det som bekymrar mig är att ni har uppgift om att tilläggspension utbetalas och från vem, men att Ni kräver henne om summan. Den kan troligen inhämtas med lätthet via telefon eller webben. Alternativet hade ju varit att kontakta mig då det ju faktiskt var jag som ansökte och uppgav hennes, vårt, prekära dilemma. Årsinkomst är väl en offentlig handling?
För den goda sakens skull, för uppdatering och för kvalitetssäkring hos FK´s handläggare vill jag gärna tipsa om en utmärkt dokumentär från svt Play. Ingen kan efter den missa vare sig hur det är att vara dement eller hur det är att vara anhörig till en dement. Sjukdomen räcker så bra som det är. Formella kravbrev från FK ger absolut inget annat än ännu svårare frustration. Alzheimers Vals
En del saker är specifika.
Varje gång jag är hos morsan samlar jag ihop tidningar och reklam. Dels för sorteringens skull, men även för att jag måste checka av att det inte ligger något viktigt mellan bladen. Om det är för att hon ska komma ihåg att det blev lagt där, eller för att gömma det hon inte förstår eller rent av för att gömma för mig vet jag inte, men nästa alltid hittar jag "nåt". Det kan vara allt från räkningar, till utbetalningar och personliga brev. Alla rullande utgifter betalas för bådas vår skull via autogiro.
För inte så länge sen uppenbarade sig ett formulär från Försäkrningskassan i ett reklamblad. Det var en uppmaning för att fortsatt få erhålla bostadsbidrag. Och det skulle varit inlämnad för länge sen. Genast fick jag problem. Tossiga morsans hem vändes uppochner för att hitta krävda uppgifter och det fick sluta med en telefonkontakt med FK. Världshistoriens värsta paragrafryttare där upprepade sitt mantra om att morsan inte kunde erhålla något bostadsbidrag om jag inte uppgav det de krävde. Detta till trots att 80-åringar knappast får sådan inkomstökning att det påverkar struntsumman ett bostadsbidrag kan utgöra. Att tossiga morsan är dement var ingen förmildrande omständighet.
Så jag gissade mellan tummen och pekfingret. Och skrev i rutan för övriga uppgifter att det var jag, dottern som hade hjälpt till pga att den sökande är dement och dessutom väntar plats vid omsorgsgivande boende.
Idag hittade jag ett nytt brev från FK mellan bladen i skräpposten. Samt ett krav från Året Runt (för att det är någon som ser till att morsan får kortprenumerationer, men inte ser till att räkningen blir betald!) samt en påminnelse från Kyrkogårdsförvaltningen om utebliven betalning.
Handläggaren hos FK låter meddela att morsan inte uppgivit att hon också har pensionstillägg från Alecta, och inte heller skickat med kopia på hur mycket. Nu ska hon se sig i stjärnorna efter bostadsbidraget.
Jag exploderar.
Och skriver brev.
Som ska postas till kontorsansvarig vid berörd myndighet.
Jag är dotter till xxx. Och den enda anhöriga som sköter om henne. Hon är dement. Det har jag uppgivit såväl vid telefonkontakt hos Er som brevledes när ansökan om bostadsbidrag skickades in. Det känns som överkurs, men jag ser ingen annan utväg än att påpeka för FK att demenssjukdom är inget man vare sig styr över, blir bättre ifrån eller som anhöriga kan bemästra. Ni har krav om att min gamla dementa mor skall uppge siffror på pengar när hon inte längre kan uppge vare sig dagens datum, år eller när hon är född. Dementa personer handskas inte heller med formella brev och särskilt inte när hot uttalas. Det som bekymrar mig är att ni har uppgift om att tilläggspension utbetalas och från vem, men att Ni kräver henne om summan. Den kan troligen inhämtas med lätthet via telefon eller webben. Alternativet hade ju varit att kontakta mig då det ju faktiskt var jag som ansökte och uppgav hennes, vårt, prekära dilemma. Årsinkomst är väl en offentlig handling?
För den goda sakens skull, för uppdatering och för kvalitetssäkring hos FK´s handläggare vill jag gärna tipsa om en utmärkt dokumentär från svt Play. Ingen kan efter den missa vare sig hur det är att vara dement eller hur det är att vara anhörig till en dement. Sjukdomen räcker så bra som det är. Formella kravbrev från FK ger absolut inget annat än ännu svårare frustration. Alzheimers Vals
Inventering
- Är det ingenting annat än mjölk du behöver mamma?
- Näej. Jag har smör och bröd.
- Mat då? Ska du inte ha nån mat?
- Neäj, jag tror att det finns.
- Mamma, det är väl inte så smart att sitta i tevesoffan och gissa vad som finns i skåpen när jag vill veta vad som ska handlas.
- Så det är bättre att titta i skåpen efter det som inte finns menar du!?
- Näej. Jag har smör och bröd.
- Mat då? Ska du inte ha nån mat?
- Neäj, jag tror att det finns.
- Mamma, det är väl inte så smart att sitta i tevesoffan och gissa vad som finns i skåpen när jag vill veta vad som ska handlas.
- Så det är bättre att titta i skåpen efter det som inte finns menar du!?
Vis
Trekvart har hon stått på beänketid för inhandling, den tossiga gamla morsan.
- Köp mjölk, grädde och lätt&lagom.
- Ingen mat då?
- Jag vet inte längre vad mat är för nånting.
- Okej, tvättmedel, tvål eller toapapper då?
- Nej, toapapper vet man ju på ett annat vis att det fattas, om jag säger så...
- Köp mjölk, grädde och lätt&lagom.
- Ingen mat då?
- Jag vet inte längre vad mat är för nånting.
- Okej, tvättmedel, tvål eller toapapper då?
- Nej, toapapper vet man ju på ett annat vis att det fattas, om jag säger så...
Stor
Allt oftare pratar tossiga morsan till mig som om jag är vår äldsta syster, som sedan ganska många år inte finns längre. Så också ikväll.
- Har du pratat nåt med Airam, jag undrar hur det har gått med det där nya boet för min räkning.
- De hör av sig till Dig när det finns nåt ledigt mamma.
- Bra, jag vill gärna att hon framför att jag vill bo på nåt trevligt ställe.
- Så blir det, vet du. De flesta ställen som finns är säkert lika trevliga.
- Ja, fast när jag blir stor vill jag bo på bygden.
- På bygden?
- Ja, när jag blir stor ska jag bo på en gård eller så.
- Okej. Du är ju snart 80 år mamma. Är man inte stor redan då?
- Nä, 80år är ju bara årtal. Stor har jag inte blivit än!
- Har du pratat nåt med Airam, jag undrar hur det har gått med det där nya boet för min räkning.
- De hör av sig till Dig när det finns nåt ledigt mamma.
- Bra, jag vill gärna att hon framför att jag vill bo på nåt trevligt ställe.
- Så blir det, vet du. De flesta ställen som finns är säkert lika trevliga.
- Ja, fast när jag blir stor vill jag bo på bygden.
- På bygden?
- Ja, när jag blir stor ska jag bo på en gård eller så.
- Okej. Du är ju snart 80 år mamma. Är man inte stor redan då?
- Nä, 80år är ju bara årtal. Stor har jag inte blivit än!
Sittdyna
Berättade för min gamla tossiga morsa om incidenten med ladugårdsarslet i em.
- En del människor har ingen bra kroppsuppfattning, det får du ha överseende med. Hon menade förstås inte att trycka upp dig på det där viset.
- Jovisst, men har man ett arsle i den storleken, så har man bekymmer att klä sig mamma. Storleken på den bakdelen kan man inte missa ens om man försöker.
- Jag vet. Hade jag begripit hur det skulle bli, hade jag aldrig satt mig.
- Va?
- Ja, nu är det försent. Tänkt på det du som har tid på dig.
- Vad ska jag tänka på?
- Att aldrig sätta dig till ro. Då breddas kroppen och flyter ut både här och där. Särskilt arslet ska jag säga dig.
- En del människor har ingen bra kroppsuppfattning, det får du ha överseende med. Hon menade förstås inte att trycka upp dig på det där viset.
- Jovisst, men har man ett arsle i den storleken, så har man bekymmer att klä sig mamma. Storleken på den bakdelen kan man inte missa ens om man försöker.
- Jag vet. Hade jag begripit hur det skulle bli, hade jag aldrig satt mig.
- Va?
- Ja, nu är det försent. Tänkt på det du som har tid på dig.
- Vad ska jag tänka på?
- Att aldrig sätta dig till ro. Då breddas kroppen och flyter ut både här och där. Särskilt arslet ska jag säga dig.
Söndag
- Vad ska du göra idag då?
- Jag kommer till dig på eftermiddan mamma.
- Gör du? Varför det?
- Det är söndag, jag brukar handla till dig då...
- Va!? Är det söndag idag?
- Ja...
- Herregud, det är ingen ordning på dagarna nuförtiden!
- Jag kommer till dig på eftermiddan mamma.
- Gör du? Varför det?
- Det är söndag, jag brukar handla till dig då...
- Va!? Är det söndag idag?
- Ja...
- Herregud, det är ingen ordning på dagarna nuförtiden!
Dödd
Den tossiga morsan har antagit att jorden anropar henne. Vi har haft långbänk på telefon x 3. Och jag har fått mig till livs både vad som utspelas på teven och vad det skrivs om i såväl lokalblaskan som i Metro. Hon tycker det var en himla bra tevedag igår. Som det "borde vara lite oftare". Prinsessförlovning med "den osäkre pojkstackarn från Ockelbo".
När jag till slut vågade avrunda för den här dagen fick jag inledningsvis hicka. Men, det visade sig bara vara min dubbeltossiga morsas glimt i ögonvrån:
- Dåså mamma, ska vi säga så?
- Jadå, det ordnar sig nog med blommor, bara kärringa är dö.
- Va?
- Ja, (på värsta närkingska) di dör ju, di som allri dödd förr !
När jag till slut vågade avrunda för den här dagen fick jag inledningsvis hicka. Men, det visade sig bara vara min dubbeltossiga morsas glimt i ögonvrån:
- Dåså mamma, ska vi säga så?
- Jadå, det ordnar sig nog med blommor, bara kärringa är dö.
- Va?
- Ja, (på värsta närkingska) di dör ju, di som allri dödd förr !
Förvuxna småflickor
Tossiga morsan blev ju i januari lovad förslag på annat boende om cirka två månader. En förestående flytt som stressar och pressar mig enormt. Jag har inte bara funderat på att försöka försena det hela, jag har tillochmed tagit beslut att be handläggaren om fördröjning. Men, det har jag inte haft tid att meddela. Som tur är...
- Ja hejdu, det är mor din.
- Hej mamma, vad roligt att du ringer. Hur är det?
- Ja, nu kommer nog du tycka att jag kanske är förvirrad, men jag är så rädd.
- För vadå mamma?
- Småflickorna. Vart är småflickorna? Nu är det kväll och mörkt och de har inte kommit in än.
- Vilka småflickor? Är det katterna du menar?
- Nej, Maria och den andra.
- Det är ju jag som är Maria och jag blir snart tant mamma. Jag är 47år och så långt ifrån en liten flicka man kan komma.
- Ja, men de andra då!?
- Vilka andra?
- Alla mina småbarn som finns spridda över jorden. De ska ju komma in och bada nu. Och få på sig pyjamasen. De brukar aldrig vara kinkiga på kvällen. Vart är de tror du?
Arma människa.
Måtte hon alldeles snart få komma till omsorg, sällskap och kärlek.
Det är klart att jag hinner med det oxå.
Lingonsött
Har inte skrivit om tossiga morsan på länge. Det förklaras enklast med att jag kämpat med att glömma henne mellan varven. Ibland är tossiga morsor inte nådiga...
Men idag, till skillnad mot förra söndan (då hon gjorde allt för - och dessutom lyckades, att få mig katastrofalt ledsen med sin osvekliga förmåga att såra och trivas med det ) har vi skrattat. Gott och med inkontinensvarning.
Egentligen började det illa. Jag ringde, min vana trogen för att efterhöra en inköpslista (den som jag kan utantill: mjölk, grädde, salladshuvud och nåt gott) och vi kom överens om att återhöras efter en timma. När denna timma hade passerat och jag ringde upp igen tutade det upptaget. Hon hade glömt att lägga på luren. Så jag anlände med fulla kassar ändå. Det är ju så det är med tossiga morsor...
Hon mötte mig i hallen. Med både håret och särken på sniskan (knapparna knäppta i kalas) och utan heltäckande garnityr inne. Och framförallt: med inköpslistan i handen. Den stämde på pricken. Men, där fanns oxå några tillägg jag inte sett förut: strösocker, havregryn, luktagottihemmetspray och formfranska.
- Socker mamma, jag köpte 2kg socker förra helgen.
- Nejdu, försök inte.
- Jo, både strösocker och sucketter. Har du bakat?
- Nä, menar du att det försvunnit 2kg socker här?
- Nej, jag menar att Du har ätit upp 2kg socker på en vecka.
- Är du tokig!?
- Nix, jag är den dotter som känner dig bäst. Har du kokat lingon då?
- Ja! (jätteglad) Det gjorde jag häromdagen!
- Vart är lingonsylten nu då?
- Den har jag ätit opp!
- Med grädde och gräddfil till, va?
- Ja, gud vad gott det var!
- Men 2kg socker mamma, det är väl inte så nyttigt...
- Nä, men blandar man ner 1 kg lingon så blir det fina grejer vet du!
Men idag, till skillnad mot förra söndan (då hon gjorde allt för - och dessutom lyckades, att få mig katastrofalt ledsen med sin osvekliga förmåga att såra och trivas med det ) har vi skrattat. Gott och med inkontinensvarning.
Egentligen började det illa. Jag ringde, min vana trogen för att efterhöra en inköpslista (den som jag kan utantill: mjölk, grädde, salladshuvud och nåt gott) och vi kom överens om att återhöras efter en timma. När denna timma hade passerat och jag ringde upp igen tutade det upptaget. Hon hade glömt att lägga på luren. Så jag anlände med fulla kassar ändå. Det är ju så det är med tossiga morsor...
Hon mötte mig i hallen. Med både håret och särken på sniskan (knapparna knäppta i kalas) och utan heltäckande garnityr inne. Och framförallt: med inköpslistan i handen. Den stämde på pricken. Men, där fanns oxå några tillägg jag inte sett förut: strösocker, havregryn, luktagottihemmetspray och formfranska.
- Socker mamma, jag köpte 2kg socker förra helgen.
- Nejdu, försök inte.
- Jo, både strösocker och sucketter. Har du bakat?
- Nä, menar du att det försvunnit 2kg socker här?
- Nej, jag menar att Du har ätit upp 2kg socker på en vecka.
- Är du tokig!?
- Nix, jag är den dotter som känner dig bäst. Har du kokat lingon då?
- Ja! (jätteglad) Det gjorde jag häromdagen!
- Vart är lingonsylten nu då?
- Den har jag ätit opp!
- Med grädde och gräddfil till, va?
- Ja, gud vad gott det var!
- Men 2kg socker mamma, det är väl inte så nyttigt...
- Nä, men blandar man ner 1 kg lingon så blir det fina grejer vet du!
Hästintresse
Sitter med pluggeriet och får meningsfullt telefonsamtal från tossiga morsan. För henne. Antar jag.
Det handlar om katter och om det som står i dagstidningen. Och i Metro. Och om katter. Och om dagsnyheter. Och om katter...
Och plötsligt lite om vad som är på teven. Hästar. Så som hon alltid beskrivit dem: "Snygga hästar". Inget konstigt. Min gamla tossiga morsa har alltid vurmat för djur och särskilt hästar och hästhoppning. Och så frågar hon vad det är jag ser på.
- Jag ser inte på tv mamma, jag pratar med Dig.
- Men vad är det som låter så?
- Jag spelar musik i bakgrunden. Stör det tycker Du?
- Nejdå...
Och så börjar hon sjunga, eller för att vara uppriktig; nynna med. Hon kan hela låten.
- Vad är det för bit, känner Du igen den?
- Jadå, det är en hambo!
- Just det, Horgahambon. Lyssna på den här då.
Så nynnar hon med igen. Sålänge att jag nästan tröttnar.
- Det är en vals!
- Jepp, Brändpärs vals. Så duktig du är mamma.
- Nu ska du se. Vad heter de kvinnliga hästarna - är det ston?
- Ja
- Det här snygga stoet vill inte tävla.
- Hur vet Du det? Kastar hon av sin ryttare?
- Kastar av!? Kan du ingenting du om hästar. Jag ser väl att hon inte har lust. Hon är inte tillräckligt triggad. Han får tvinga henne runt i volten.
- Va? Är det trav Du tittar på?
- Ja, det är klart. Lite hänger man ju med än.
Det handlar om katter och om det som står i dagstidningen. Och i Metro. Och om katter. Och om dagsnyheter. Och om katter...
Och plötsligt lite om vad som är på teven. Hästar. Så som hon alltid beskrivit dem: "Snygga hästar". Inget konstigt. Min gamla tossiga morsa har alltid vurmat för djur och särskilt hästar och hästhoppning. Och så frågar hon vad det är jag ser på.
- Jag ser inte på tv mamma, jag pratar med Dig.
- Men vad är det som låter så?
- Jag spelar musik i bakgrunden. Stör det tycker Du?
- Nejdå...
Och så börjar hon sjunga, eller för att vara uppriktig; nynna med. Hon kan hela låten.
- Vad är det för bit, känner Du igen den?
- Jadå, det är en hambo!
- Just det, Horgahambon. Lyssna på den här då.
Så nynnar hon med igen. Sålänge att jag nästan tröttnar.
- Det är en vals!
- Jepp, Brändpärs vals. Så duktig du är mamma.
- Nu ska du se. Vad heter de kvinnliga hästarna - är det ston?
- Ja
- Det här snygga stoet vill inte tävla.
- Hur vet Du det? Kastar hon av sin ryttare?
- Kastar av!? Kan du ingenting du om hästar. Jag ser väl att hon inte har lust. Hon är inte tillräckligt triggad. Han får tvinga henne runt i volten.
- Va? Är det trav Du tittar på?
- Ja, det är klart. Lite hänger man ju med än.
100
Min tossiga mammas mormor hade fjorton barn.
Ikväll mindes hon tillbaka om när mormodern berättade
vad som hände när ett av dessa barn blev sjuk och
Provinsialläkaren tillkallades för hembesök.
Det var stort. Och det var auktoritärt.
- Hur gammal är hon, frågade doktorn.
Mormodern blev nervös och stammade:
- Hon blir .....hon blir..... vänta nu....hon blir....
- Blir och blir! Ska du hålla på såhär blir hon snart 100 år!
Ikväll mindes hon tillbaka om när mormodern berättade
vad som hände när ett av dessa barn blev sjuk och
Provinsialläkaren tillkallades för hembesök.
Det var stort. Och det var auktoritärt.
- Hur gammal är hon, frågade doktorn.
Mormodern blev nervös och stammade:
- Hon blir .....hon blir..... vänta nu....hon blir....
- Blir och blir! Ska du hålla på såhär blir hon snart 100 år!
Modersförskräckelse
- Hörredu, jag lär mig en massa om människor via din kokbok.
- Jaså?
- Jo, jag har jag den här på mitt köksbord lite nonchit på snedden ovanpå tidningen. Och när hemtjänsten kommer på morron så pekar jag och säger "titta där, det är min dotter Maria som har skrivit en bok med en väninna". Om det då är en karl så tar han ett steg framåt och frågar glatt om boken och säger att den ser trevlig ut.
- Så roligt för dig att höra!
- Ja, men vet du vad som händer om det är en kvinna?
- Nej...
- Då säger hon: "jaha" och tittar ut genom fönstret.
- Bryr dig inte om det mamma. Det är urtypen för svensk avundsjuka.
- Javisst, men jag tycker det är förskräckligt. Framförallt för att människor är så onda mot sig själva.
- Jaså?
- Jo, jag har jag den här på mitt köksbord lite nonchit på snedden ovanpå tidningen. Och när hemtjänsten kommer på morron så pekar jag och säger "titta där, det är min dotter Maria som har skrivit en bok med en väninna". Om det då är en karl så tar han ett steg framåt och frågar glatt om boken och säger att den ser trevlig ut.
- Så roligt för dig att höra!
- Ja, men vet du vad som händer om det är en kvinna?
- Nej...
- Då säger hon: "jaha" och tittar ut genom fönstret.
- Bryr dig inte om det mamma. Det är urtypen för svensk avundsjuka.
- Javisst, men jag tycker det är förskräckligt. Framförallt för att människor är så onda mot sig själva.
Å
- Heter det verkligen det - tokshåvv?
- Va?
- Ja, han säger ju det, han på PLUS. Han ska ha en tokshåvv.
- Vad tycker du det heter då mamma?
- Jag vet att det heter tåk sjååv !
- Va?
- Ja, han säger ju det, han på PLUS. Han ska ha en tokshåvv.
- Vad tycker du det heter då mamma?
- Jag vet att det heter tåk sjååv !
Hjoggböle
Jag blev plötsligt med morfar.
Fast han är död sedan 1976, visade det sig.
Frågade min tossiga morsa om hon visste vart P-O Enquist
kommer ifrån ?
Dumt, med tanke på att livets tidigaste minnen sällan sviker
en dement. Enquist´s självbiografi finns på min önskelista.
Det kan bero på att jag vet att hans rötter finns i Hjoggböle,
en plats på jorden som min mamma pratat om sålänge jag
själv kan minnas. Hennes far kom därifrån. Fadern som inte
ville kännas vid sitt faderskap...
Plötsligt kom den ena informationen efter den andra.
Ord som fick leda mig vidare på internet. Och medan
samtalet fortskred fann jag plötsligt ett släktträd som
ju också berör mig. Man har hittat rötter till min mammas
pappa och hans anfäder ända tillbaks till 1795 och lagt
ut hela alltet till fri beskådan.
Och tossiga morsan berättade om den ena å den andra.
Och årtalen stämde. För det mesta.
Förutom när vi skulle runda av:
- Det vore roligt att åka dit och handhälsa på dem allihopa.
- Vilka då, menar du mamma?
- Ja, var det inte släktingar till mig som du pratade om?
- Handhälsa - på folk från 1700-talet?
- Javisstja, det får jag ta i framtiden !
Fast han är död sedan 1976, visade det sig.
Frågade min tossiga morsa om hon visste vart P-O Enquist
kommer ifrån ?
Dumt, med tanke på att livets tidigaste minnen sällan sviker
en dement. Enquist´s självbiografi finns på min önskelista.
Det kan bero på att jag vet att hans rötter finns i Hjoggböle,
en plats på jorden som min mamma pratat om sålänge jag
själv kan minnas. Hennes far kom därifrån. Fadern som inte
ville kännas vid sitt faderskap...
Plötsligt kom den ena informationen efter den andra.
Ord som fick leda mig vidare på internet. Och medan
samtalet fortskred fann jag plötsligt ett släktträd som
ju också berör mig. Man har hittat rötter till min mammas
pappa och hans anfäder ända tillbaks till 1795 och lagt
ut hela alltet till fri beskådan.
Och tossiga morsan berättade om den ena å den andra.
Och årtalen stämde. För det mesta.
Förutom när vi skulle runda av:
- Det vore roligt att åka dit och handhälsa på dem allihopa.
- Vilka då, menar du mamma?
- Ja, var det inte släktingar till mig som du pratade om?
- Handhälsa - på folk från 1700-talet?
- Javisstja, det får jag ta i framtiden !
Näsa
- Herregud vilken smal näsa du har fått!
- Jaha, det kanske stämmer...?
- Visst är din näsa väldigt lik min näsa?
- Nej mamma, du har aldrig haft en näsa. Du är utrustad med en kran. Du har en orientalisk kran.
- Asch, erkänn nu att vi är lika.
- Ja det är vi, tyvärr - men har jag inga näsanlag från dig.
- Jodå, men du har inte förstått att vara stolt över den ännu.
- Jaha, det kanske stämmer...?
- Visst är din näsa väldigt lik min näsa?
- Nej mamma, du har aldrig haft en näsa. Du är utrustad med en kran. Du har en orientalisk kran.
- Asch, erkänn nu att vi är lika.
- Ja det är vi, tyvärr - men har jag inga näsanlag från dig.
- Jodå, men du har inte förstått att vara stolt över den ännu.
