Tossiga morsan har förberetts en tilltänkt operation i veckor. Hon informerades så sent som igår kväll om förestående planeringsdag och om allt den skulle innehålla på sjukhuset idag. Och hon väcktes tidigt i ottan för att "hinna med" både tankar och aktivitet. Allt gick fint. Det kändes verkligen som om vi var på samma nivå. Jag hade björnkoll och trodde mig om att kunna projicera harmoni. Så satt vi där, på hennes stenhårda gamla furustolar - som två ugglor i morgondiset. Jag med fika och probiotisk fildryck. Hon med alla piller, sillburken, den inlagda strömmingen och smörgåsarna. Med en djup suck fick jag höra:

- Om jag stänger mina ögonlock, så somnar jag på direkten nu.

- Jo, du brukar vilja somna när det är jobbigt för dig i livet mamma.

- Brukar jag?

- Ja alltid. Du stänger av med sömn. Ungefär som ett flyktingbarn som kopplar bort medvetandet.

- Jag är ett flyktingbarn.

- Jaså? Vilket land kommer du ifrån?

- Norrland!

Gud vad trött jag är på´na, tossiga morsan.
Vid flera tillfällen i veckan har hon skällt ut mig efter noter, för att jag försiktigt påtalat att det är påsk snart och att det kunde passa sig att hon tog fram något påskaktigt att pryda sitt hem med. Vadå då! är hennes standardsvar och sen kommer harangerna om att hon minsann vet när helgerna infaller osv. Och nu sitter vi här på varsitt håll och konstaterar att det är påsk och något påskpynt har då inte kommit fram. Hos henne i alla fall. Och jag har dåligt samvete.



Det hade underlättat om hon hade stuckit iväg till Blåkulla en sväng. Så hade jag sluppit det här samvetet som nu kommer att kräva mig på energi i flera dagar. För att jag borde ha gjort både det och det. Och kanske framförallt för att jag känner mig tvungen att ställa till med någon påskaktig bjudning.

Tossiga morsan skall till doktorn på sjukhuset imorgon. Hemtjänst, distriktssköterska, färdtjänst och jag har i veckor planerat hur detta ska gå till och vår plan är vattentät. Nåja, så gott som vattentät. Fram tills imorgon förmiddag får "vi" hålla tummarna att hon inte ställer in i sista sekund. Som en extra åtgärd har jag idag ringt och bett om att de ska skicka dit den mest tosserfarna som ska hjälpa till med morgontoaletten.

Fast det finns ju annat att gruva sig för. Inte minst morsans tidsperspektiv. Hon har liksom varit på väg i flera dagar nu. Och ideligen undrat när det är dags att klä sig eller att göra sig iordning. Ikväll på tfn undrade hon varför jag var så stressad:

- Vadå stressad mamma?

- Ja, varför ringer du hit innan solen har gått upp!

- Det är ju kväll mamma, klockan är 20:45.

- Va!? Är det inte morgon?

- Nej, det är kväll och du ska väl snart sova.

- Nä, jag ska gå upp nu, jag har sovit klart. Du förstår, jag ska ju till doktorn idag.

- Nej det är imorgon mamma. Allt ordnar sig. Det kommer folk o väcker dig och jag följer dig till sjukhuset.

- Men vart är Maria då?

- Du pratar med mig Maria nu.

- Jag menar den andra, vart är hon?

- Lillasyster?

- Ja... kanske.

- Hon är ju död.

- Ja det vet jag väl! Jag menar den andra.

- Storasyster?

- Ja... kanske det.

- Hon är ju också död.

- Maria lever inte hon heller?

- Jo du pratar ju med Maria nu.

- Fan vad du tjatar! Det vet jag väl, men jag undrar vart den lilla Maria är!?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

För så är det ju. Hennes tankar och funderingar känns adekvata. Hon lever fortfarande i den tiden. När hon hade småfolk. Tiden har stannat. Och det är klart att hon i så fall anser sig klara av en tripp till sjukan själv. Samtidigt strejkar fysiken. Allt går så fort. Hon lever i samma stress som oss andra. Förresten har hjärnan satt i system att skapa oro för småbarnen så fort hon blir orolig för något annat. Det är som en gammal Lp med djupgående repa. Skivarmen står o guppar i samma spår. För att plötsligt hoppa lite rätt, med följd att hon skriker till. Gärna lite vulgärt dessutom eftersom repan sitter i framloben. Övertygad om sin egen förträfflighet ryter hon till emellan knasigheterna. Fult.

Alltså, jag är beredd att ärva morsans kalkonhals bara jag slipper de här tendenserna. Plastikkirurgi är förhållande billigt i jämförelse.

Nu är det tossiga morsan som står bakom inspirationssamtalet. Gamla saker medan jag ventilerat gammalt nonsens med gammal människa.



Inget konstigt med det. Jag gillar gamla prylar, jag gillar Polyvore och stundom gillar jag det nonsens morsan håller med. Särskilt när hon spårar ur fullständigt.

- Nu tror jag att jag pinkar på mig här i soffan!
- Nej gör inte det mamma, släng på luren och lubba iväg till toa istället!
- Jag har inga trosor på mig tror jag.
- Men mamma!
- Fast jag har ett par raggsockor som ligger här...

-----------------------------------------------------

- Jag skulle allt ha ett par nya gardiner här, tycker du inte det?
- Det är klart att du ska, har du tänkt på vilken färg du vill köpa?
- Nej, det är egentligen en ny matta som jag vill ha här framför soffan.
- Okej, vad ska det vara för matta?
- En rya vore väl fint?
- Absolut. I vilken färg?
- Det kan jag väl inte veta innan heller.
- Innan vadå?
- Innan jag har köpt en soffa.
- En soffa?
- Ja, var det inte det vi pratade om?

-------------------------------------------------------

- Har du varit på Vasaloppet idag mamma?
- Ja-a, hela dan!
- Jag kan tro det.
- Ja inte på plats förstås, men jag har sett hela loppet på tv.
- Jo, det förstår jag. Vem var det som vann då?
- Vad menar du?
- Jag undrar vem som vann Vasaloppet?
- Ja hörredu, det var flera som gick i mål. Jag kan inte komma ihåg vad nån av dem hette.
- Det är klart men det är väl bara EN vinnare om man ska se det krasst.
- Ja och den, han får ju ångra sig nu.
- Ångra vadå?
- Ja, att han inte vann ifjol.
- Nu hänger jag inte med alls...
- Det gör inte jag heller.
- Är du lite snurrig nu mamma?
- Nädå, men när du frågar så förbannat dumt, så försöker jag skoja till det lite.
- Vad var det som var dumt?
- Är det nåt som är dumt?
- Nejdå, jag bara undrar om du vill veta vem som vann Vasaloppet idag?
- Ja gärna, vem var det?
- Han heter Jörgen Brink.
- Just det!

--------------------------------------------------------

- Har vi ventilerat färdigt för idag tycker du mamma?
- Nej, men jag HÖR att DU har det.
- Vad menar du?
- Ja, flera gånger har jag varit på vippen att fråga om du sover, gör du det?

Det har varit nåt knas i relationen mellan tossiga morsan och hennes telefon i några dagar nu igen. Hon har en sån telefon som man kan lägga ifrån sig förutsatt att man stänger av den på on/offknapp. Det har vi ju haft mycket bekymmer med länge, eftersom hon s.a.s glömmer att trycka av när samtalet är över. Eller i avancerade fall både trycker på och av när hon ska ringa upp, med påföljd att det hinner gå fram en enda signal och sen inget mer.

Nu i veckan har det tagit en evinnerlig tid varje gång innan hon har svarat. Så lång tid att jag har hunnit planera för akut uttryckning och redan i det läget insett exakt vad som har hänt och hur jag skall hantera det. Så har hon plötsligt svarat. Andfådd och förvirrad. Och påstått att telefonen står så långt bort.

Misstänker efter hembesök att hon "bara" blandat ihop sin telefon med fjärrkontrollen till nya teven. Samma gamla telefon som hon "brukar" glömma att stänga av, låg på precis samma ställe som alltid. Och den ringde när jag testade. Tanten har alltså rusat (nåja...) till ett annat rum när det har ringt.

Den fick gå i pension nu. En telefon som hon uppfattar som något helt annat är inget att ha. En rustik och ordinär telefon med knappar, lur och sladd fick komma till pass istället. En telefon som både syns och hörs. Och som i stort sett är totalbefriad från finesser.



Det blev bra det. Och jag provringde från min mobil. När hennes telefon ringde  sken tanten upp, som en sol:
- Nämen, nu ringer det så passligt, vem kan det vara?
- Svara du mamma, jag väntar.

Plötsligt insåg jag precis hur det hänger ihop. Hon vet vem jag är. Hon har koll på vad jag heter. Det är sällan hon säger fel namn till mig, men ganska ofta upplever jag ändå att jag inte riktigt är jag för henne. När jag kontrollringde så sa jag som jag brukar "hej mamma, vad gör du" och hon svarade "ja, hon är här och fixar med min telefon".

Jag började skratta. Och hon skrattade ikapp med mig, höll sen för luren en aning och sa lite försiktigt:
- Det är Maria i luren "ho" är så tokig så!

Vår tossiga morsa har två döttrar i en. Jag är både vår döda storasyster och jag i en slags paketlösning för henne. Det känns faktiskt bara bra. Säkert tänker hon mycket på sina förlorade barn, men ordnar hennes förvirring det så att hon slipper medvetenheten dagligen, så är jag tacksam mitt i allt elände.

Och vår döda lillasyster har födelsedag idag. Hon skulle ha blivit 46år. Demensen har raderat dagar, datum och årtal för morsan. Det är lika tacksamt det, dessa grådagar.

- Vet du vad jag brukar göra för att lätta upp stämningen lite på kvällarna?

- Nej, berätta för mig mamma.

- Jo, jag hänger upp armen såhär, och så tittar jag på allt löst skinn under armen.

- Jaha, och sen?

- Ja, då skrattar jag nästan ihjäl mig!

Det förvånar mig så intensivt att hemtjänstpersonalen hos tossiga morsan varje gång vid samtal, inte har noterat att nånting är knasigt med henne. När jag påtalar att hon har, om än i lightvarianten, så i alla fall: demens. Så svarar de: Va, det visste jag inte!

Tossiga morsan har alltid varit förtjust i växter. Numera glömmer hon konsekvent att vattna dem, men hon är fortfarande intresserad av frön, skott och omplantering. Inte för att det blir gjort, men hon plockar med krukorna och pratar som om hon skulle plantera lite. Ganska ofta ber hon om att vi ska handla jord för att hon ska fixa med sin krukväxter.

Det fanns en tid som jag blev galen på henne. För att hon så fort hon kom hem till mig, petade ner sina fingrar i mina krukor och både talade om för mig hur fel jag skötte dem, och bröt av stjälkar för att smuggla med sig skott hem till sig. Det gjordes utan finess. Rakt av bara. Och i värsta fall kunde det vara den bärande stammen. Detta försvarades med ett "asch" och jag fick förstå att det på nåt vis var bra för både mig och växten.


Det första jag la märke till hos henne igår när jag kom dit, var att det stod en sockerkaksform på fönsterbrädan i köket. Nyfikenheten drog mig omedelbart dit. I botten på sockerkaksformen låg några arma skott av en "vandrande ljude" och flöt. Hon hade bara i ett rus av förvirring och demens gjort som hon brukar. Hon hade ombesörjt för framtiden. Hon hade räddat det som räddades kunde och hon hade s.a.s sett till, att livet går vidare.

Och något djupt rotat i hennes sinne vet att det behövs ett kärl och att det behövs vatten och ljus. Att det sen blev en sockerkaksform istället för alla pytsar, krukor och burkar som hon har för ändamålet, måste hänvisas till "anfall" av förvirring.

Det förvånar mig intensivt alltså, att de som är hos henne tre gånger om dagen inte ser hur det är ställt.

Berättade för tossiga morsan om gårdagens utskällning från hemtjänsten:

- Asch, bry dig inte om den där gamla reliken. Sådär har väl hon hållit på och klagat sen innan både du och jag blev född.

- Tror du det?

- Jadå, sånadär kärringar känner jag allt igen. Och förresten, så slut har jag inte på grejor. Det finns ju både flytande tvål och Jees. Herregud, vare sig jag eller ni ungar är väl särskilt vana vid schampo. Jag är säker på att ni fick tvätta håret i tvål ända tills ni blev vuxna!

Såg att tossiga morsan såg.
Plötsligt såg hon sig själv i hallspegeln. Sådär oväntat som man själv ibland upplever på stan, i fönsterrutor eller butiker. Man blir snopen och vill gärna rätta till sig. Tossiga morsan fick en chock. Och skrek till:

- Men herregud! Ser jag verkligen ut såhär?

- Ja, det där är ju du...

- Inte såg jag väl ut såhär när vi var på den där dansen?

- När vi hade din födelsedagsfest var du fin mamma, stajlad i håret och med makeup. Känns det konstigt framför spegeln?

- Jaa, såhär ser inte jag ut. Det här är inte jag. Ska halsen verkligen vara såhär lös?

- Allt skinn på kroppen blir ju lösare med åren mamma...

- Akta dig säger jag bara! Beställ en tid för operation medan tid är!




Så lessamt. Att känna sig ung och fräsch och sen skrämmas av sin egen spegelbild. Jag ska ta henne på orden.

Tossiga morsans gamla tjockteve har visat sitt sista inslag i rutan. Varken hon eller jag vet när det hände, bara att den är död. Det är en sk hyrteve. En riktigt tjock hyrteve. Från Thorn.

Nog har jag vid flera tillfällen tänkt att ta tag i det där ovettiga att hon hyr sin teve, men det har varit lika lätt att skjuta framför sig varje gång. Inte minst för att jag ju faktiskt oftast är hos tossiga morsan på tider som inte Thorn är på plats. Kvällar och helger alltså. Jag blir heller inte påmind eftersom jag/vi för flera år sen la alla hennes räkningar på autogiro. Ikväll rotade jag i alla fall fram ett avtal från Thorn.

Tossiga morsan har hyrt teven av Thorn sedan 1994. Det handlar om i runda slängar 192 månader. Den har kostat 179kr/månad och ställningen den står på 10kr/månad i alla år.

189kr x 192månader = 36' 288 kr

Barnbarnet fick andnöd. Moralisk och etisk andnöd. Han skall kontakta konsumentverket och Sverker, förutom Vd hos Thorn imorgon. Hans kompis tycker lurendrejeriet är minst lika förfärligt. Och naturligtvis tycker inte jag annorlunda. Hur har de mage att fortsätta fakturera för något som idag inte ens finns att köpa. och hur fan har de mage att månadsvis specificera 10kr för ett skraltigt gammalt tv-stativ.

För 36'288kr hade vi kunnat köpa 7½ st 37tums LCD-teve åt henne. En sån som hon begåvades med ikväll istället. Tossiga morsan skulle nästan kunnat öppna tv-affär för de stålarna. Är det något som är billigt idag, så är det väl teveapprater!

Hon tyckte att kartongen var stor. Och lite märkvärdig. Den fick nästan mer uppmärksamhet än själva teven. Och hon undrade över kostanden:

- Hade jag råd med så stor tv?

- Jadå mamma, vi får gå till banken nån dag och nalla lite av begravningspengarna.

- Men så du säger!

- Ingen fara, dina ungar kommer att se till att det blir bra den dagen ändå vet du.

- Ja, och har ni inte råd med en kista så kan ni lägga mig i den där tevekartongen, jag har ändå alltid gillat att ligga ihopkrupen och lite trångt!

Fick idag på fömiddagen tag på ansvarig chef för den sk servicegruppen inom/utom tossiga morsans hemtjänst. De som ska tillhandahålla städ, tvätt, ledsagning och inköp. En ung nyanställd chef som tog sitt jobb på så stort allvar att hon spontant sa att insatsen min mamma har, inte kan redogöras för, pga sekretess. Jag lät henne få tid till eftertanke och vi återhördes under em.

Då gick det bättre och hon var påläst. Det visade sig att de var mycket medvetna om den undermåliga service vår mor har haft sedan maj 2009. De kontaktpersoner som just tossiga morsan var tilldelad var både inkompetenta och synnerligen sjuka. De var inte på plats alltså. Istället "brukade" man skicka dit andra, som inte brydde sig nämvärt om vare sig pensionärerna eller sitt uppdrag. Sedan en dryg vecka tillbaka hade tossiga morsan tilldelats den bästa de hade. En kvinna som alla pensionärer vill ha. Den nya chefen bad att kontaktpersonen själv skulle få kontakta mig för upplägg av lämplig insats. Hon förvarnade att det kanske inte skulle kunna bli förrän nästa vecka. Femton minuter senare ringde kontaktpersonen.



En turkisk kvinna nånstans i medelåldern. Som spontant berättade att hon för första gången i sin tjänst som servicegrupp hade träffat morsan förra måndagen (jag var där på tisdagen och upptäckte för första gången att det doftade Ajax hos henne). Hon hade till uppgift att städa i 120min varannan måndag och ledsaga/promenera 60 minuter varje måndag. Efter sitt första uppdrag hos tossiga morsan hade hon omedelbart kontaktat sin chef och berättat om hur illa skött städ och tvätt var. Hon sa, visserligen på ganska dålig svenska men med yttersta fokus på att jag skulle förstå:

- Vi har betalt för att sköta om din mamma. ALLA har betalt för att göra ett bra jobb. Vi MÅSTE sköta våra arbeten, annars ska man sluta jobba

Så, nu känner jag förhoppning. Hon gick med på att fördela städtiden till att dammsuga varje vecka, checka av hur det ser ut i kylen och på toa samt att inte tjata på tanten om promenad utan istället umgås på det vis som passar dem båda. Jag lovade lägga en slant så att de kunde festa loss på ett wienerbröd eller två och hon uttryckte glädje i att "få" umgås på det vis som hon visste att pensionärerna var i behov av. Vi kom överens om vad för slags städmaterial hon ville ha och behövde och hon berättade att uppdraget hos morsan kändes kul eftersom hon kände henne sen "förut" i egenskap av "vanlig" hemtjänst.

Jag har en förmåga att tro på allt som sägs. Det kan vara vanskligt, men det här kändes genuint. Äntligen ska morsan få ett rent hem och en dräglig tillvaro.

De senaste 12-15 åren har tossiga morsan haft sin ansvariga doktor på en landstingsansluten privatmottagning. Med anledning av hemtjänstinsatser och sk HSL hör hon sedan förra våren till närområdets vårdcentral, framförallt för att underlätta i den dagliga omvårdnaden och inte minst för ansvarig distriktssköterska. Sex gånger har tossiga morsan varit bokad på vårdcentralen det senaste halvåret:

1:a besöket - Jag var med och det beslutades om en konkret insats som skulle ske efter två veckors medicinsk behandling. Återbesöksiden förmedlades av mig till dsk som skulle se till hemtjänst följde henne på återbesöket. Det lämnades även information om att doktorn tydligt föreslog helomvändning ifall behandlingen hastigt misslyckades.

2:a besöket - Hemtjänsten "glömde bort" tiden till doktorn. Dsk bokar ny tid.

Tre veckors väntetid.

3:e besöket - Tossiga morsan kommer med hjälp av hemtjänsten till Vc och behandling startas. På väg hem ifrån Vc går behandlingen om intet, men personal har inte tid att vända om. Ingen meddelar mig, men hon redogör för det själv. Kontakt med Dsk som bokar ny tid.

Fyra veckors väntetid.

4:e besöket - Ingen på hemtjänsten visste om återbesökstiden (trots att även jag "påminde") varför tossiga morsan uteblev. Dsk får boka tid igen.

Fem veckors väntetid.

5:e besöket i början av december - Tossiga morsan ställer in ett par timmar innan bokad tid. Troligen beroende på osäkerhet inför den som skall försöka lirka och följa med henne - gamla och allra helst dementa personer är oerhört stresskänsliga. Ingen meddelar mig, Tossiga morsan minns inte själv om hon har varit där eller ej. Samtalar med en alldeles nyanställd och nyutbildad sjuksköterska som försvarar sig med att "min mamma inte är så lätt att samarbeta med". Får i mitten av december ett telefonmeddelande från sjuksköterskan att tossiga morsan fått ny läkartid onsdag 13/1 kl 13:30

Onsdag fm 10-01-13 - Blir uppringd av en arbetsterapeut. Hon skall under dagen göra hembesök hos tossiga morsan för att prova ut en rullstol. Hemtjänstpersonalen anser att behov finnes. För övrigt har morsan vid telefonkontakt med henne på morgonen uttryckt smärta i ena knäet och arbetsterapeuten undrar om det är aktuellt med en operation? Det visar sig att hon inte är eller ens har sett till att uppdatera sig alls i ärendet. Hon har ingen aning om vare sig demens eller stor och svår hjärtinfarkt för fem år sedan. Så svår att det över huvud taget aldrig är aktuellt med någon operation för tanten mer. Hon vet inte heller att tossiga morsans smärtproblematik vid det här laget har minst 40år på nacken. Men självklart skall inte hon belastas för att personal inte ser till att tanten tar/får sin smärstillande medicin. Sist med icke minst visar det sig att hon inte har en susning om att tossiga morsan skall till vårdcentralen idag.

Kontaktar själv biståndshandläggaren för att ifrågasätta varför min mamma plötsligt skall få en rullstol utprovad. Svaret är att hon ju så ofta har besök på vårdcentralen och att hon inte klarar av att gå.
Jag bor tre trappor upp. Tossiga morsan går för egen maskin alla trapporna, både upp och ner. Hon följer mig till både skog och köpcenter. Det enda som fortfarande fungerar någotsånär är att hon "kan gå" och hon "kan diska".

Jag var själv med när biståndsansökan gjordes i maj månad och jag har en kopia på beslutet i min agenda. Tossiga morsan är beviljad:
* Morgonbesök då medicindelning från ApoDos sker.
* Lunchlåda (som enligt föreskrift skall serveras på tallrik med bestick, servett och dryck).
* Tvätthjälp, städ, promenader och sophantering.
* Tillsynsbesök med lugnade samtal på kvällen.

Två gånger sedan maj-09 har jag noterat uppenbar städning, en gång har köksmattan tvättats i tvättstugan, inte en enda promenad (som hon ordinerats mot sitt låga blodtryck av läkare) har skett, sophantering och tvätt både sköter jag och klagar på kontinuerligt.

Får veta att det är "servicegruppen" som handhar tvätt, städ, inköp och promenader. Tyvärr kan biståndshandläggaren inte mer än förnamnet på ansvarig servicechef. Det är alltså inte hemtjänsten som promenerar (om det nu mot förmodan ändå skulle ske), men de vet att hon inte kan gå utan är i behov av en rullstol. Biståndshandläggaren får veta att jag ämnar överklaga på att hemtjänstpersonal "småhandlar" genom någon slags övertalning och sedan debiterar tossiga morsan för inköpet. Och allra helst nu när jag fått veta att det inte ens ingår i hemtjänstgruppens ansvar. De har vid några tillfällen köpt med en liter mjölk eller ett paket kaffe och sedan belastat morsans konto med allt från 75 till 250 kr för insatsen.

Och förresten hade de haft internt möte om vår mamma igår. Hemtjänstpersonalen tycker att hon blivit sämre. Det gick inte riktigt att specificera hur, men som ett ex på detta uppgavs att de tror att hon sover i soffan...
Att infektionen på kinden tycks blomma upp igen har de dock inte noterat.

Framförde tre viktiga saker och ställde en fråga till biståndshandläggaren:
1: Det finns riktiga änglar inom hemtjänsten och att jag tycker att de ska premieras.
2. Det finns riktigt okunnig och oempatisk personal och att de borde uppmärksammas på kritiken.
3. Att högste omsorgschef snart har ett anhörigbrev med dokumentation om ovan i sin låda.
- Vad är kriterierna för att få en egen rullstol?

Resultat:
Kommunala försäkringar täcker inte om hemtjänsten skjutsar en pensionär i lånad rullstol - hur kriterierna ser ut fick jag inget svar på - för det var ju inte relevant, det visste vi båda.
Plötsligt skulle hon kalla till personalmöte och bad att få återkomma nästa vecka.
Hemtjänstpersonalen promenerade med tossiga morsan till vårdcentralen och idag gick behandlingen i hamn. Promenaden hem likaså.

Vem har behov av vad här?
Min stundom ganska charmiga, men tossiga morsa skall behöva underkasta sig en rullstol, för att hemtjänstpersonal har fått följa henne två gånger på åtta månader till vårdcentralen. Skandal är vad det är. Särskilt med tanke på att de själva missat bokade tider lika många gånger.

Det är inte konstigt att man är trött...

Meningslös konversation får ibland avrundas med vita lögner för min tossiga lilla morsa:

- Var din nyårsafton bra mamma?

- Jadå, den var rak och fin.

- Hur menar du?

- Den var som vanliga dagar. Vad gjorde du då, var du på fest?

- Nej, en hylla från Ikea blev ihopskruvad istället för fest.

- Jaha, är den skön att sitta i tycker du?

- Sitta i?

- Ja, var det inte soffa sa du?

- Nej en hylla.

- En hylla kan man väl inte sitta i!

- Nej, jag ska ha den i köket.

- Ska du ha soffan i köket?

- Mamma, kan jag ringa dig sen, jag är på väg in i duschen.

Det var säkert i någons slags välmening tossiga morsan tog med sig sin kommunala matlåda hit på julafton. Antar att hon på nåt vis ville bidra till julbordet. Precis som hon ville med kaffepaketet som hon själv hade fått i julgåva av en gammal bekant för några dagar sedan. Varför hon även tog med sig det öppnade och halva paketet Gevalia vet jag inte. Kanske för att hennes bidrag kändes fattigt. Hon hade ju ändå smakat av sin kommunala jullunch. Såklart. Dels ur den ordinarie sönderdiskade plastlådan i grått som innehöll några sillbitar och ett par köttbullar bredvid en prinskorv och dels ur, dagen till ära: extralådan i folie, som innehöll julskinka i nån slags flytande rosa sås. Jag antar att det skulle föreställa rödbetssallad. Hon fick sina lådor med sig hem igen. Utan kommentarer.



Det är bra att hon tog dem med sig. Jag fick ju lite mer information med hennes matlådor. Det är alldeles uppenbart att personal i tossiga morsans hemtjänstområde inte ens på självaste julafton 2009 tyckte att tossiga fattigpensionärer är värdiga sin mat på en tallrik. Som vanligt serverades den rakt upponer ur sin lådda. Som vilken dag som helst.

Hur än jobbigt det är att vara mamma till sin mamma, är jag glad för att jag inte blåste av jul till punkt och pricka som jag i en ganska lång period hade tänkt. Sålänge min mor uppfattar att det är storhelg och fest är hon ju precis som jag själv, värdig att få äta på porslin vid dukat bord. Ska nog mobilisera kraft och skicka en skrivelse med förfrågan till kommunchefen om hur han ser på saken.

Förra veckan plockade jag fram det riktiga julstuffet hos tossiga morsan och uppmuntrade henne att pynta lite pö om pö sista veckan före jul. Vi pratade om vad som skulle kunna stå var och vilket som hade överlevt sig själv. Vi sorterade till och med ut det fina som passar bäst i finrummet och det mer vardagliga som skulle vara i köket. Överkursstuffet plockades tillbaka in i garderobsmörkret, dvs: totalt sett det mesta av allt gammalt skräp. Det  fanns t.o.m jox som jag själv hade klippt och klistrat under min barndomstid.

  Ingrid M

Idag när jag kom dit stod alla tomtar och annat julbetonat kvar där vi ställde det sist. Hon hade kategoriserat dem en aning, men inte mycket.

- Står julpyntet kvar här mamma?

- Ja, vill du ärva det nu?

- Vadå ärva?

- Ja, det står ju här inför bouppteckningen.

- Vem är det som har dött?

- Har det dött nån?

- Du ska ju ha bouppteckning...

- Ja, det är väl lika bra att jag är med på den, så slipper ni bli osams när ni ska dela på mitt julpynt!

Hur det kan snurra till sig för tossiga morsor. Tidningen låg uppslagen på köksbordet och där på en sida fanns foto på Fredrik Reinfeldt.


- Titta, där är han - den góa Fredrik!

- Gillar du honom mamma?

- Jaaa, han var så himla god.

- Närdå?

- När vi jobbade ihop.

- Har du jobbat ihop med Fredrik Reinfeldt?

- Ja, det vet du väl!

- Nej, vart var det?

- På "jobbet". Han kom ju dit några år efter mig.

- Mamma, vem är det som du tänker på egentligen. Fredrik Reinfeldt har nog inte jobbat där, men nån annan Fredrik kanske. Som du gillade mycket.

- Men va´fan! Tror du inte jag vet vem Fredrik Reinfeldt är nu heller!

- Jodå, det är ju vår statsminister.

- Ja, och vad är det med det då!?

- Han bor ju i Stockholm.

- Ja, och då kan man inte arbeta i Örebro menar du?

- Jo, men du är ju dubbelt så gammal som honom, det verkar konstigt att ni skulle ha hunnit jobba ihop.

- Jaha - så han skulle inte kunnat jobba pga min ålder då menar du!?

- Äh, vi släpper det. Härligt att du gillar Fredrik!

- Nädu, det där går jag inte på - släta inte över nu. Jag är inte utvecklingsstörd - jag HAR jobbat ihop med Fredrik Reinfeldt så det så!

Storebror klagade på att lillebror lyssnar på samma plattor hela tiden eller ser en och samma film alldeles för många gånger, att han inte tycks få nog. Jag vet varför. Jag är likadan. Nu har Jill Johnson spelat rakt in i skallen på mig, kanske alldeles för länge. Särskilt om man ser till att det nästan är samma låtar hela tiden. Eller egentligen "samma låt". Det fyller nån viktig funktion. I just detta nu för att förtränga och samtidigt klargöra. För att fylla depåerna och mobilisera kraft. För att göra mig glad. För att få fart på mig.

En helvetesdag är ännu inte till ända. Kvarstår gör tossiga morsan. Som la luren i örat på mig igår. Hon hade redan ringt fyra ggr till min mobil och dessutom till hemnumret för att berätta att hyresvärden hade lagt in ny matta i farstun under dagen. Och för att man nog inte fick gå på den.

Och?

Jag var genomtrött efter en slitsam dag, särskilt i telefonörat och jag hade ont i magen. Det snöade på diagonalen när jag cyklade hem och jag var intill is frusen i hela kroppen. Då ringde hon igen.

- Vad är det nu mamma?

- Vadå, vad är det nu?

- Jo du har ju ringt flera gånger idag, vad vill du nu?

- Måste man vilja nåt nu också!?

- Nej, men vad är det?

Klick! På med luren.
Häpp...

Som sagt. Nu ska jag vara tvungen att häva mig dit också. Tänka på vad som ska inhandlas och göra det, går väl an (det ingår visst i mitt tradiga liv numera - varje vecka), men för att höra hennes negationer gör mig förstås detsamma. Och redan nu vet jag att vi ska bli osams därför att jag har "till uppgift" att styra upp ett nytt läkarbesök imorgon. Man kan ju liksom inte begära att hemtjänsten ska behöva ta allt när tiden är pressad. Den omsorg det innebär att bara få henne i duschen är en pärs. Så kläder, plånka, patientkort, vinterstövlar och handväska måste fram. Och då kommer tanten att bli arg. Och säga att jag "då alltid varit si och så" och att jag är "så lik den och den" och att jag "då aldrig haft någon empati".

Därför måste en del av oss buffra oss med musik och film. Pga det som kostat och kostar så mycket energi. För att kunna stå emot det som är så vidrigt.  Ibland tillomed sitt eget liv.

Tillägg: förresten informerade hon mig sist, att jag egentligen är ganska ful till utseendet. Det är kanske därför jag buffrar motståndsmusik. Oavsett hur gammal man blir, vill man alltid vara mammas lilla söta. Den romanstiskt vackra tanken som ju dessvärre aldrig har blivit sagd av mor min...

Tossiga morsan fick en chokladkalender. Och blev som ett barn på julafton. Den teckande bilden var så fin och tomten var så härlig och så var det ju luckor också. Som man kunde öppna!



Hon beundrade den medan jag fixade med de andra inköpen, i köket.
Och plötsligt kände jag sådär som man ibland känner med riktigt små
barn. Eller med hundar i slyngelåldern - "vad händer nu, det blev så tyst".

Jo jo, tossiga morsan hade öppnat sin kalender. I själva kartongens
konstruktion. Och dragit ut hela plastlådan med choklad. Hade hon inte
oxå lite choklad runt läppar och på haka?

Och hon svarade så skitglatt när jag frågade hur hon tänkte nu, att:

- Jo, jag tänkte visa Maria, hur mycket fint det finns inuti den här lådan...